Category Archives: Okategoriserade

Guiden till Äventyr

Category : Okategoriserade

Ska du iväg på äventyr med din hund? Roligt! Här kommer en guide för att ge dig och din hund den bästa upplevelsen möjlig!

Äventyret

Alla slags äventyr är olika, men din hund och du behöver ungefär samma saker för att må bra, trivas och ha roligt tillsammans. Vare sig du ska iväg på den första långvandringen, åka på semester till en ny stad eller delta i er första tävling tillsammans kan du hitta tips och idéer som fungerar för just dig och din hund!

Bygg den bästa grunden

Hundar och människor reagerar olika på förändring, men för de flesta är det lite extra energikrävande att åka hemifrån, se något nytt, pröva på saker man aldrig gjort tidigare. Då är det bra att ha fullt laddade batterier och en så tömd stresshink som det bara är möjligt.

Vad är då en stresshink? Jo, föreställ dig att din eller hundens förmåga att hantera stress, och vad stress gör med er förmåga att hantera saker ni stöter på illustreras med en hink. Varje gång hunden upplever något eller gör något som ökar hundens energinivå fylls hinken på. Om stresshinken är fylld till en liten del är allt som normalt. Men om hunden blir skrämd av något, eller får leka med en hundkompis, kasta boll, besöka en ny plats med massor av nya dofter, får krav på sig att prestera osv kommer hinken fyllas på och fyllas på och fyllas på. Hinken kan också fyllas på om hunden lever med klåda, har ont eller känner annat obehag i kroppen. Om hunden inte får någon stund att tömma hinken (utan att hjälpa hunden slappna av kan en full hink ta som minst 72 timmar att bli tömd) kan den tillslut bli så full att den svämmar över. Då når hunden ett känslomässigt tillstånd som kallas Flooding. Hundar beter sig olika i en Flooding-situation men ofta handlar det om att hunden plötsligt gör utfall, börjar skälla frenetiskt, kastar sig i kopplet, eller går in i sig själv och stänger av. Oavsett hur hunden reagerar brukar den inte kunna ta godis, inte gå att prata med och den kan inte fokusera om.

Det är JÄTTEVIKTIGT att hundar som hamnar i ett tillstånd av Flooding får hjälp och stöd att lugna sig, få känna sig trygg och få komma undan från det som blev sista droppen. Här är en liten bild som visar stresshinken och hur olika saker kan fylla den:

Varför är det här bra att känna till? Jo, att åka iväg på äventyr med hunden kommer säkerligen att fylla upp stresshink, antingen för att det kommer bli väldigt roligt och spännande eller, om hunden har svårt med miljöombyte osv, bli skrämmande och utmanande. Det du kan göra då är att förbereda genom vila och avkoppling!

Ha minst tre dagar lugna innan du ska iväg. Så lugna de kan vara! Ta lugna promenader, lek lugna lekar, åk inte iväg till någon ny plats eller en plats du vet hunden jagar upp sig på. Ha inte besök hemma, lägg tid ni annars skulle lagt på exempelvis träning på att koppla av. Det kan vara att ge hunden massage, låta den sova ordentligt och ostört, och om hunden behöver aktiveras, gör det med lekar och övningar som handlar om långsamt fokus. Att få göra något litet pussel hemma i lugn och ro, träna kroppskontroll (balans osv) eller att gå en långsamt promenad i skogen.

Om du och din hund känner er avslappnade innan ni ska bege er kommer ni ha mycket mer energi till att uppleva äventyret samt att hantera nya intryck och utmaningar som kanske dyker upp!

Planera, planera och var flexibel

Olika äventyr kräver olika slags planer, olika slags packning och olika saker att tänka på och förbereda. Men oavsett resmål kan du alltid ha en plan för hur du och din hund ska ha en så bra upplevelse som möjligt! Har du en hund som har behov av en trygg plats och att få vara ifred? Då behöver du planera för hur du ska ordna en sådan plats på det ställe ni kommer till. Blir din hund tryggare om den får sova på en filt som kommer hemifrån? Vilka situationer i äventyret kan vara en utmaning för dig och hunden? Hur ska ni förhålla er till sådana utmaningar? Att göra en plan A och en plan B är aldrig fel! Ett exempel:

Jag har en väldigt lättstressad reaktiv hund. Vi ska till en plats där det kan finnas andra hundar. Vad behöver vi med oss och hur ska vi göra? Gott godis att kunna ge henne när andra hundar är i närheten, det blir lättare för henne att trivas då och för rädslan att minska. Vi behöver också ett stadigt koppel och en sele som fungerar bra. Vår plan blir att hålla sig lite utanför om det kommer många hundar. Jag ställer bilen i skuggan ifall att jag behöver göra något som kräver att jag är nära andra hundar och det blir trångt. Då kan hon slappna av i bilen en stund istället, så det är min plan B.

En annan sak att fundera på när du planerar är: finns det en situation som du vet kan uppstå, som hunden behöver få träna lite på? Kanske ni ska åka buss en bit och hunden har aldrig åkt buss tidigare. Det blir lättare om du kan åka buss med hunden några gånger på hemorten, då du inte har tid att passa och packning att släpa på, och du kan ge hunden hela uppmärksamheten för att ge en så bra upplevelse av bussen som möjligt. Eller kanske hunden kommer behöva ligga i en bur för att få komma undan och koppla av? Om din hund aldrig legat i sin bur tidigare är det bra att träna det hemma först, där hunden redan är trygg!

Att förbereda och förebygga kostar alltid mindre och blir dessutom bättre för ditt och hundens välmående.

Närmaste veterinär – en viktig punkt i planeringen är att se vart du hittar närmaste veterinär ifall olyckan är framme. Det blir mycket lättare för dig och hunden om du på förhand har lagt in nummer på telefonen till veterinär, istället för att i stundens hetta försöka hitta ett nummer, adress osv.

Dags för äventyret!

När ni väl begett er iväg på ert äventyr finns det några saker som är bra att tänka på oavsett hund/människa och äventyr.

  • Låt hunden lugnt och stilla få ta in den nya miljön och situationen. Forskning har visat att hundar som i lugn och ro få sniffa i lugnt tempo blir mer optimistiska och lugna. Därför är det en jättebra idé att gå en liten promenad på den nya platsen. Om hunden behöver titta på saker, nosa, filosofera, låt den göra det. Avbryt den bara om den luktar på något olämpligt eller farligt. Har du en socialt osäker hund, och ni är på ett äventyr där det finns fler människor och/eller hundar är det bra att hålla sig på avstånd först och inte låta människor eller hundar komma fram till din hund och hälsa förrän din hund verkar bekväm med det. Låt då hellre din hund få komma fram till andra, istället för tvärtom.
  • Ska ni prestera på något vis på ert äventyr, eller är hunden så uppe i varv att den inte kan kontrollera sina impulser? Gör någon lugn uppgift hunden är van vid, som att söka godis i gräs eller kanske träna lite balans på något (stockar, stenar, parkbänkar), gör några trick hunden är bra på och tycker om. Det ger hunden ett annat fokus och hjälper den att hitta en trygghet i den nya situationen. Det värmer också upp hjärnan och kroppen inför en prestation.
  • Ta pauser! Ge hunden en paus då och då. Olika hundar har olika stora behov, men alla hundar mår bra av en paus nu och då där den får vara i lugn och ro på en plats där den får vara ifred. Om hunden lätt blir orolig över att vara ensam, lämna den inte! Sitt med den eller hitta någon annan person hunden litar på som kan hålla den sällskap. En paus kan vara att få gå undan från stoj och stim, att få gå in i en bur och lägga sig, eller sova i en bil. Det hjälper hunden att sedan hantera allt spännande ni ska göra!
  • Informera andra människor om hur de ska förhålla sig till din hund. Det finns en allmän norm som säger att hunden ska anpassa sig efter alla människor och alla situationer, men det är fullständigt orealistiskt! Hunden är en egen individ med egna känslor. Är hunden liten och söt exempelvis betyder det inte att alla får dyka över den för att hälsa och klappa. Har du en hund som är ointresserad eller rädd för andra människor är det viktigt att informera andra om hur de ska bemöta din hund. Du är din hunds förkämpe och hunden kommer vara lugnare och tryggare med dig om den vet att du styr upp situationerna.
  • Gör en plats åt hunden som är bara hundens plats. Det är bra att ha med något som hunden är van vid, en filt eller kanske en leksak. Något som luktar hemma och som hunden även hemma är intresserad av, trivs med och kan slappna av kring.

Hjälp, hunden blev skrämd!

Det är inte underligt om även en trygg hund blir skrämd på nya äventyr. Vi har en helt annan förståelse för var vi är, varför vi är där och vad vi ska göra. Hunden har ingen kontroll över situationen alls då den inte har några val. Hunden har dessutom inte samma perspektiv på världen som vi har. Vi kan dra slutsatser, förstå saker som händer, ljud som hörs osv, medan hunden inte har samma sammanhang. Dessutom har hunden andra sinnen som är viktig för den, speciellt luktsinnet. Något som vi inte kan förstå, eftersom vi inte har ens i närheten av samma luktsinne. Hunden ser saker från en annan höjd, och ser inte detaljer och färger på samma sätt som vi. De har en annan hörsel än vi, och befinner sig dessutom ofta kopplade vilket gör att känslan av kontroll för sin egen säkerhet minskar betydligt.

Här kommer några bra punkter på hur du kan tänka om hunden verkar känna obehag eller rädsla i en situation:

  1. Var din hunds största trygghet. Tvinga den ALDRIG fram till något den är rädd för. Om hunden vill fly, följ med den och låt den fly. Gå så långt ni behöver för att hunden ska börja känna sig tryggare, eller det är möjligt. Även om du förstår att det inte var något farligt är rädslan högst verklig för hunden och ska alltid alltid tas på allvar. Bli inte arg på den, även om den krånglar en massa, var själv så lugn och trygg du kan vara.
  2. Behöver din hund en stund paus hos dig eller för sig själv, låt den få det. Vill den sitta i famnen och bli klappad, eller bara få sitta nära dig, låt den göra det.
  3. När första reaktionen släppt är det bra att försöka hjälpa hunden att komma över situationen om det är möjligt. Du behöver tid för det och att kunna ge hunden hela din uppmärksamhet. Att närma sig platsen, eller gå fram till föremålet som hunden blev rädd för är bra, men tvinga den inte på något vis. Du kan själv gå före en bit, berömma hunden för varje litet steg och belöna med gott godis. Vill den backa en bit, låt den backa. Om det går att få hunden att börja leka lite i situationen är det ett bra sätt att få rädslan att släppa snabbare, det och godis/mat som hunden tycker om. Det finns en skadlig myt som säger att man inte ska ge hunden mat eller på något vis uppmärksamma den när den är rädd. Det är fel, rädsla är en känsla och bästa sättet att förändra en känsla som är obehaglig är att byta ut den mot en känsla som är positiv. Därav lek eller godis, för det ”ställer om” känslan i kroppen. Prata med den lugnande, var uppmuntrande för varje litet steg hunden vågar, och kommer inte hunden hela vägen fram till platsen/föremålet/situationen den blev rädd för gör det inget. Du ska inte pressa den längre än den klarar av. Låt hunden veta att hos dig är den hörd, känslorna är respekterade och då kan man känna sig trygg!
  4. Avsluta det hela med något som ger hunden lite självförtroende! Ett lättsamt trick den tycker om, eller att få nosa rätt på godis eller leka med dig. Ge hunden trygga positiva upplevelser att gå därifrån med, oavsett vad den blev rädd för och om ni kunde jobba med det eller ej!

Borta bra men hemma bäst!

När äventyret är över och ni kommer hem är det bra med några dagar av vila igen för att tömma stresshinken. Även om hunden varit lugn och haft roligt under hela ert äventyr blir det ändå en viss stress i kroppen av att vara på en annan plats, uppleva nya saker och hålla andra rutiner.

Planera inte in fler äventyr direkt efter om du kan undvika det, ta lugna promenader med hunden och träna inte saker som är väldigt utmanande. Ge er själva stunder av vila tillsammans med lite massage om hunden tycker om det. Låt hunden sova så mycket den behöver, och undvik lekar som är alltför energiska.

Var det något på ert äventyr som blev utmanande? En bra sak inför framtida äventyr är att träna på de utmaningarna. Om hunden hade svårt att sova i sin bur är det bra att börja ha buren framme med öppen dörr hemma, och träna den att slappna av i buren. Om hunden hade svårt att hantera många människor är det en bra idé att ibland ge sig iväg till platser där det rör sig lite mer människor, så att hunden får lära sig slappna av i det och känna sig trygg. Det hjälper er inför nästa äventyr ni beger er iväg på!


En hundtränares dag

Category : Okategoriserade

Jag får ofta frågor om vad jag egentligen gör på dagarna och om det här är mitt enda jobb, så jag tänkte att jag skriver ner en typisk dag för den nyfikne att läsa om!

Morgon

En vanlig morgon börjar oftast runt 7.30 med daghundar som ska anlända och hemmets hundar som vill morgonkissa och ha mat. Min sambo Elin beger sig oftast till skola på morgonkvisten också. Eftersom jag lever med svår kronisk smärta går det långsamt att komma igång och jag spatserar mest runt i pyjamas, dricker te och äter frukost. Hundarna sover i regel, Amira myser ner sig i vår (ursäkta, hennes) säng i sovrummet, Varg snarkar under köksbordet och daghundarna tar varsin soffa i vardagsrummet. Vid 9-10 snåret vill hundarna få komma ut!

Förmiddagspromenad

Det här är oftast den mysigaste stunden på arbetsdagen, att få komma ut med hundarna och promenera i godan ro. Vi försöker oss på en långpromenad, gärna i skogen och hundarna får sniffa och filosofera i sin egen takt. Så ofta jag hinner och orkar tar jag dem i bilen och kör iväg någonstans för att ge oss alla de bästa förutsättningarna att ha roligt och slappna av. Med två reaktiva hundar i flocken blir det lättare att undvika hundmöten en bit från stan! Eftersom jag jobbar de flesta vardagskvällar låter jag förmiddagen vara för min och hundarnas skull. Samla kraft och fundera igenom vad dagen sedan ska innehålla. Vi har tre daghundar som kommer lite omlott med varandra; Zelda – en BC-blandning, Ajani – cotton och Hastur – finsk lapphund.

När vi är klar med promenaden behövs det ofta några minuter av dusch och hårvård då hundarna ofta får leka i gyttjepölar och tumla runt i blåbärsriset om de önskar!

Administration, planering eller rådgivningar

När förmiddagen är avklarad och hemmets alla hundar har fått sitt är det dags att ta itu med nästa punkt på dagen. Det kan vara administrationsarbete, planering av kurser, kursutbud, evenemang, föreläsningar eller något annat. Det kan också vara en rådgivning eller två där jag möter upp hundägare och deras hundar i deras hem eller på annan plats. Jag tycker om variationen, framförallt om jag haft några dagar med väldigt mycket arbete vid datorn.

En dag i veckan brukar jag ha ”utbildningsdag”. Det innebär att jag lägger allt annat åt sidan för att kunna gå igenom gamla anteckningar från tidigare utbildningar, friskar upp minnet av olika kunskaper eller plöjer igenom internet efter senaste forskningsrapporterna som kommit inom hund. Jag har ett antal böcker jag slår i, och har kontakt med andra tränare runtom i världen för att bolla idéer och samtala. Det är något jag tycker är viktigt, för att hela tiden vara uppdaterad på vad som händer i hundvärlden!

När jag har rådgivningar får jag träffa många olika människor och hundar med alla möjliga utmaningar. Jag får dessutom se många delar av Umeå med omnejd som jag annars inte skulle ha känt till. Det känns väldigt spännande att hela tiden vara flexibel och lyhörd för varje ny klients utmaningar, och för varje ny hunds personlighet och behov!

Mitt lilla kontorshörn består till 80% av tiden av ordnat kaos!

Middagstid

Har jag en stund över blir det en vända till gymmet. Att träna gör kroppen mindre värkande, och det gör arbetet lättare! Det ger mig också en hundfri stund, välbehövligt när jag både lever och jobbar med hund.

Runt middagstid åker alla daghundar hem, och det är dags för våra två hundar att få sin egentid. Amira får tid med Elin, de beger sig på promenad där innehållet anpassas efter vad Amira behöver för dagen. Spår, jaktträning eller att bara få gå på sniffsafari. Varg får egentid med mig, vi åker till kursområdet, går en promenad och tränar tillsammans. Det blir alltifrån Rally till olika moment vi går igenom på kurserna som han får visa upp. Han får sedan vila i bilen medan jag har kurser. Många kvällar har jag flera kurser efter varandra.

Inför kvällskurserna går jag igenom mina kursanteckningar från föregående vecka för att se om någon hund hade någon särskild utmaning på tidigare kurstillfälle som vi ska ta itu med. Jag tittar på upplägget och är det en ny kursstart jag har så går jag igenom kurslistan för att börja memorera namn på hundar och människor. Jag är fasligt dålig på att komma ihåg namn, men att läsa igenom kurslistan innan ger mig en större chans att försöka minnas. I regel har jag mellan 5-8 kurser som rullar varje vecka, det blir med andra ord många namn att lägga på minnet!

Det är viktigt för mig att ge alla mina kursdeltagare och deras hundar ett bra bemötande, så har jag extra ont en dag försöker jag med en kort minut av meditation för att slappna av i bilen innan kursen drar igång. Det gör det lättare att hålla andan och humöret uppe. Om jag mår bra och är glad vet jag att jag lättare kan stötta och peppa mina kursdeltagare!

Kvällskurserna är sällan enformiga, även om jag har kurser parallellt med samma innehåll är ingen hund eller människa den andra lik. Det är roligt att få följa ekipagens utveckling under kurserna och mitt mål är alltid för varje enskilt ekipage kunna ge så individuell hjälp som möjligt!

När kurserna är avklarade kan jag ibland gå en vända till med Varg och träna med honom om jag tror han behöver det. På vägen hem tänker jag igenom kurserna och när jag parkerat skriver jag ner korta anteckningar på sådant som jag behöver minnas till nästa vecka.

Kvällsro

Kvällarna är stillsamma allt som oftast. När jag började jobba som hundtränare satt jag ofta även efter kvällskurserna och jobbade vid datorn med administration. Det gör jag inte längre, för att ge tid åt att bara vara. Jobbar jag sent på kvällen är det bara tillfälligt och för att något verkligen måste bli klart. Jag och sambon har många olika intressen som vi brukar ge tid till på kvällen. Rita, teckna, hantverka eller sysselsätta oss med andra av våra intressen. Varg är ofta sällskapssjuk på kvällen och vill ha massage eller få busa lite, givetvis tar vi oss tid för det också! Amira gosar ner sig bland täcken och kuddar i vår (nej just, hennes) säng där hon snarkar och trivs!

Ett drömjobb

Jag planerade och funderade i många många år på att starta eget, men vågade inte riktigt. För snart fem år sedan behövde jag sluta på en annan arbetsplats och insåg att det var nu eller aldrig! Jag har inte ångrat mig en dag. Det är mycket jobb att vara egen företagare, och det är utmanande att hålla en balans mellan jobb och eget intresse, speciellt med egna hundar här hemma som givetvis ska få sitt. Att jobba kvällar och helger gör det utmanande att skapa tid för familj och vänner såklart, men för det mesta går det bra! På sidan av hundverksamheten får jag dessutom nöjet att fotografera och teckna/måla/gravera porträtt. Det blir mycket hundar även där!

Med en kropp som inte riktigt fungerar som den ska är det en obeskrivlig frihet att kunna lägga upp min egen arbetstid. Det är utmanande och spännande att få träffa olika människor, olika slags hundar och även andra djur. Sedan jag valde förra året att ta med hästträning i företaget har jag fått träffat flera underbara hästekipage. Häst var ju det djur jag faktiskt började träna och har växt upp med sedan jag var liten.

Jag har lärt mig tonvis genom mitt yrke och utbildningar jag gått dessa år, och jag fortsätter lära mig och utvecklas. Allt för att kunna erbjuda alla hundägare som kommer till Ulvens ett så bra bemötande som möjligt, med uppdaterad kunskap som anpassas efter varje individ!

Det var lite om mitt jobb och en typisk dag! Vill du ha hjälp med din hund, få gå kurs eller önskar bolla hundfrågor är du välkommen att höra av dig. Kontaktuppgifter och annan information hittar du här på hemsidan!


På G hos Ulvens

Det händer massor hos Ulvens under senvintern/våren! Möjlighet att gå kurser, boka föreläsningar, hänga med på socialträffar eller varför inte boka en privat träning?

Inspirationshelg!

Ulvens erbjuder en fullspäckad helg med inspriation, tips och mycket skratt! 15-16 juni är datumet och det hålls i Umeå. För mer information, klicka dig in på sidan och läs mer, där hittar du också anmälningsformuläret!

Kurser

Nya kursstarter har kommit ut och du kan anmäla dig redan idag med din hund!

Valpkurs: För valpar 3-8 månader. Ge dig och din valp den bästa starten tillsammans!
Valp 7 startar 3 juni 18.00
Valp 8 startar 6 juni 18.00
Valp 9 startar 26 juni 18.00

Inkallningskurs: Vill du få en bättre inkallning? Här är kursen för dig!För hundar i alla åldrar. 
Kurs startar 11 juni 19.00

Älskade Slyngel: Kursen för dig som lever med unghund! Här får du lära dig förstå din unghund och hitta vägar till kontakt, följsamhet och en optimistisk och balanserad tillvaro tillsammans! För hundar 8 till 24 månader.
Kurs startar 13 juni.

Träningsboosten: Öka din hunds flexibilitet, belöningsglädje och fokus! En kurs som fungerar lika bra till tävlingshunden som vardagskompisen. För hundar i alla åldrar.
Kurs startar 15 maj 19.00I

Trygga Hundmöten: En specialkurs för dig som upplever utmaningar i hundmöten. För hundar i alla åldrar.
Kurs startar 18 juni 17.30

Rallylydnad fortsättning: Kursen för dig som vill fördjupa dig i de olika momenten inför tävling, eller som aktivering! För hundar 10 månader och uppåt. 
Kurs startar 12 juni 19.00

Noskurs: Tycker din hund om att använda näsan? Då är det här kursen för er! Testa på alla möjliga olika spännande sätt att aktivera hundens luktsinne på i vardagen. För hundar från 6 månader och uppåt. 
Kurs startar 27 maj 19.00

Socialträffar och temadagar!

Du missar väl inte att Ulvens har socialträffar för hundar i alla åldrar? Och temadagar? Innehållet anpassas efter hundar och hundmänniskor, och kan vara ett fantastiskt sätt att berika din hunds vardag på samtidigt som ni får både miljö- och social träning!

Socialträffar Valp:  Tillsammans låter vi valparna bekanta sig med varandra och du får verktyg för vidare social träning i framtiden! För valpar 3-6 månader.
Träff 9 juni 11.00

Socialträffar Ung och Vuxenhund: Tillsammans går vi en liten promenad med hundarna och du får tips och idéer på hur du ska tänka kring just din hund och sociala möten med andra hundar. Om tillfället tillåter får hundarna leka lite också! För hundar 7 månader och uppåt.
Träff 9 juni 12.00

Atletiska Hund: NYHET! Nu kan du vara med på temadagarna Atletiska Hund där du får knep och knåp i hur du kan träna din hunds kropp och knopp! För hundar 12 månader och uppåt! 
Träff 25 maj 12.00-15.00

Skogsäventyret: En dag i skogen med hundar och hundvänner! Utmaningar, naturupplevelser, fikapauser i det vilda och många skratt. För hundar från 10 månader och uppåt. 
Gruppäventyr 26 maj Grössjön

Onlinekurser

Arbetet med onlinekurserna fortskrider och beräknas släppas under april månad! Du kan följa Ulvens på Facebook för att hänga med i uppdateringar!





Amira, den arga haren del 8

Idag kommer jag skriva om mig själv och lärdomar jag fått av livet med Amira. Jag tror det var den framstående djurtränare Ken Ramirez som sa att träna djur handlar inte om att kontrollera djuret, det handlar om att lära känna och kontrollera sig själv. Jag kan inte gör annat än att hålla med! 

 

Livet med hund 

Livet med hund, vilken hund som helst, föreställer jag mig är ungefär som att leva med barn. Det finns ett ansvar man aldrig riktigt kan släppa, det finns alltid någon som är beroende av dig. Dina prioriteringar behöver då och då ses över, för att det ska bli rätt mot hunden och rätt mot dig, och det kan finnas saker som man behöver välja bort som hundägare. Det finns utmaningar i att hela tiden försöka förstå sin hund, hitta rätt sätt att förhålla sig till den, framförallt när vi lever i ett samhälle där hundägaren blir bombarderad av olika åsikter om vad man gör med en hund. Att leva med en hund som kräver extra mycket är helt klart en utmaning, och jag har full förståelse för hundägare som tillslut ger upp och hittar ett nytt hem till sin hund.

Att leva med Amira har helt klart varit en berg- och dalbana. Jag har känt alltifrån hopplöshet till euforisk glädje. Tack vare henne har jag fortbildat mig, plöjt igenom vetenskapsartiklar, tidningar, pratat med duktiga hundtränare över hela världen, lärt mig organisera hundvardagen, gett mig strategier för hur man pratar om de svåra sakerna med att ha hund, och framförallt att privat hantera dem. Jag tänkte jag skulle dela med mig av en del, med förhoppning om att det ger dig lite kraft att fortsätta, strategier att använda för att göra ditt hundägande lite lättare. Framförallt vill jag att du ska veta, att du inte är ensam.

 

Vad gjorde jag fel?

Det här är en återkommande fråga som jag ställer mig själv, gång på gång. Vad gjorde jag fel? Det är en svår fråga, för den behövs ställas ibland, men den får heller inte lägga sådan tyngd på mig att jag inte klarar av att göra rätt och ta till mig av det jag behöver. Det är ack så lätt att genast bli känslosam så fort det handlar om hunden. Hur man än vänder och vrider på det är det svårt att inte se hunden som en del av sin egen identitet, i alla fall är det så för min del. Det kan ibland vara en bra drivkraft, men det sätter käppar i hjulet när jag som hundägare blir så känslosam att jag inte vill se att jag kan göra annorlunda än jag tidigare gjort. Det är också lätt att få så dåligt samvete över sådant jag inte gjort, eller kunnat gjort annorlunda.

Som hundtränare blir  det ibland extra svårt då hunden inte uppfyller samhällets krav på hur en hund ska vara. Jag om någon borde väl kunna fixa det, eller hur? Jag har kunskapen, verktygen, erfarenheten. Det är otroligt lätt att fastna i gropen ”vad gjorde jag för fel?” och allt man gör i den är att gräva sig djupare, eller gå runt i cirklar.

Jag har fått lära mig under årens gång att jag behöver acceptera känslorna men inte låta dem styra när jag ställer mig själv frågan ”Vad gjorde jag fel?”. Det blir lättare då, om jag ser på allt så mekaniskt jag kan. Om Amira gjort ett utfall på promenaden försöker jag att inte slå ner på mig själv, jag analyserar istället. Var vi för nära? Hade hon en stressig dag redan? Skulle jag ha fångat hennes uppmärksamhet tidigare? Eller inte alls genomfört hundmötet? Så länge känslorna får vara där de är, och inte styra svaren blir det väldigt mycket lättare. ”Hon hade en stressig dag, vi skulle egentligen inte genomfört hundmötet alls. Bra, nästa hundmöte undviker vi och när vi kommer hem ska vi ta en stund av massage i sängen för att lugna stresshinken”, istället för ”Nej, gud, min hund vad gör hon, gud så jobbigt, undra vad den andra hundägaren tyckte nu, så pinsamt, jag är ju hundtränare, måste vara en dålig sådan som inte kunde träna min hund till att sluta göra utfall och usch så jobbigt”.

Känna ilska, uttrycka ilska

Jag hör ofta hundägare fråga ”men får jag aldrig bli arg på hunden?”. Visst får du bli arg. Precis som hunden har rätt till sina känslor, har även du det. Men det finns många olika sätt att uttrycka den på, och att ta ut det på hunden är inte till någon hjälp. Jag blir arg på mina hundar emellanåt. Inte ofta, men ibland riktigt fly förbannad till och med. Men jag tar inte ut den ilskan på dem. Som hundägare, framförallt om du lever med en hund som kräver väldigt mycket tid och tålamod, tror jag det är bra att lära sig kontrollera sin ilska, förstå var den kommer ifrån och lägga den där den hör hemma. Inte automatiskt lägga det på hunden.

Ilska fungerar tyvärr så att det släpper lättast om vi får ta ut den på någon annan levande varelse. Håller vi inte koll på ilskan blir det alltså lätt att vi skriker på någon eller ruskar tag i någon som råkar vara i närheten. Av någon anledning tycker vi det är helt i sin ordning att rycka hårt i ett koppel, nypa i nackskinnet eller på annat vis våldföra oss på hunden när vi blir arg. Det är inte okej att göra det mot sin bästa vän, granne, barn eller partner. Varför? Jo för att det räknas som våld. Att kalla det ”korrigering” eller ”uppfostran” när det kommer till hundar (eller andra djur) tar inte bort det faktum att det är våld vi använder.

Amira är en terrier, och på det lättstressad och rädd. Jag har känt ilska och frustration många gånger, men har fått lära mig hitta sätt att inte låta det gå ut över henne. Hon kan exempelvis inte rå för att hon gör utfall när hon blir rädd. Hon kan heller inte rå för att hennes starka jaktinstinkt kickar igång när en katt passerar framför näsan. Att jag blir arg på henne och bestraffar henne gör inte situationen bättre någonstans! Snarare tvärtom. Hon blir otrygg med mig och antingen får jag en hund som kommer konstant vara spänd och redo, fjäskande och nerbruten eller så får jag en hund som vill vara någon annanstans än nära mig. Så vill jag inte ha det!

Jag har fått lära mig ta djupa andetag. Lära mig av situationer som inte fungerade som önskat för att hitta strategier att hantera det på eller undvika dem i framtiden. Om möjligt, att lägga ilskan där den  hör hemma. På situationen som helhet. Ta djupa andetag, göra ilska till handling i form av förändring, göra den till driv att hjälpa Amira må bättre, det är något jag ständigt försöker uppnå.

 

Acceptera 

Det här tror jag är det absolut viktigaste att göra när man lever med en hund som har speciella behov. Acceptera att hunden jag har framför mig, är hunden jag lever med. Vad för idealhund jag än föreställt mig, vilka mål jag än satt upp för oss, behöver jag noggrant se på hunden jag har framför mig. Vad behöver just den hunden? Det var otroligt skönt dagen jag kunde acceptera, och säga det högt för mig själv att Amira var aggressiv. Aggressiv är ett så otroligt laddat ord tyvärr, och det var svårt till en början att säga, att tänka på och framförallt förknippa det med min söta lilla hund. Jag har också fått acceptera att Amira är nervös, lättskrämd, lättstressad och har hälsoproblem. Hur mycket jag än skulle önska att hon var frisk, stadig och trygg i sig själv, lyhörd och följsam etc etc, är det inte vad hon är. Så länge jag inte kan acceptera min hund som den är, kommer jag lägga för högra krav på hunden. Det blir orättvist, för mig och min hund.

Acceptera att bilden samhället har av en hund inte är rimlig, och att hur jag än gör, kommer jag inte kunna göra alla andra människor nöjda. Jag behöver sträcka på ryggen, bestämma mig för hur vi gör för att vår gemensamma vardag ska fungera för att alla ska få må bra och sedan skita i vad andra människor tycker. Acceptera att ibland kommer jag möta människor på promenaderna som tycker att min hund är farlig, dålig eller som har åsikter om mig som hundägare. Att acceptera att det är så är lättare än att försöka uppnå ett mål som inte är möjligt, och att gå runt och be om ursäkt för min hunds existens.

Acceptera att jag som hundägare inte kan förändra allt hos min hund. Hundar är inga lerklumpar som kan formas precis som vi önskar. De är individer, med personligheter. De är olika, och har olika förutsättningar. Jag kan jobba med Amiras rädslor men jag kan aldrig få alla rädslor att försvinna. Jag kan göra henne tryggare, men hon kommer alltid att vara extra sårbar för stress och obehag. Jag kan träna bort utfallen på promenaderna men jag kommer aldrig få henne att älska andra hundar. Jag kan göra mycket för min hund, men inte trolla bort hundens grundläggande personlighet.

Acceptera att det ibland inträffar saker jag inte kan kontrollera. En lösspringande hund på promenaden som skrämmer Amira är sådana situationer som jag hatar innerligt, för jag kan inte göra något åt det. Allt jag kan göra är att acceptera att det blir så ibland. När saker utanför min kontroll inträffar får jag göra det bästa av det och sedan gå vidare.

Sist, men inte minst behöver jag acceptera att jag är människa. Jag kan göra fel ibland i livet med min hund. Träna på fel sätt, hantera en situation på fel sätt. Jag har också bra dagar och dåliga dagar. Jag har perioder när jag lägger ner stor energi och tid på Amiras träning och perioder när jag gör väldigt lite. Livet är inte en konstant rak väg, det är en slingrande stig som går upp och ner och är bred och enkelt lika ofta som den är smal och snårig. Jag har inte förstört något för tid och evighet om jag gör fel ibland.

 

Glöm inte det som fungerar!

Det här har jag under senaste åren lärt mig; att se på och fundera över det som faktiskt fungerar med Amira. Både framsteg vi gjort, saker hon tidigare inte klarade av som hon idag gör utan tvekan. Men också de saker som aldrig varit ett problem. När hunden blir utmanande att leva med, tänker vi så lätt på allt som behöver göras, behöver tränas och förbättras, vi ältar alla gånger det gick fel osv. Det blir ett fasligt stort fokus på hur mycket problem det finns. Givetvis behöver vi fundera på det, om vi ska ta oss framåt och utvecklas. Det går dock att göra, samtidigt som man påminner sig om och gläds över det som fungerar bra. Som är okomplicerat.

Amira har en lång lång lista över egenskaper som kräver mycket av mitt fokus. Men hon har lärt mig att minnas hennes fantastiska sidor också. Hur belönande det är att se henne våga något hon tidigare inte kunde. Hur fantastiskt lätt det är att lära henne nya saker, eftersom hon älskar att jobba och få utmanas i träningen. Hur atletisk och stark hon är. Hur älskad man känner sig när denna lilla dam med sin stora integritet kommer för att söka kontakt. Det finns så mycket med Amira som jag älskar och uppskattar, som ger henne och mig lycka och glädje i livet. Det är lätt att bygga för stora murar av problemen, så att vi inte ser det som är bra, roligt, lätt.

Glöm inte det som fungerar, glöm inte helheten hos din hund och ert samspel. Det har varit en bra läxa att lära sig för mig!

 

Livet är ett maraton 

Vi är vana vid snabba lösningar, snabba svar. Allt ska gå snabbt, vara lätt. Klicka, och sen är det klart. Vi vill ha snabbt internet, snabba sätt att resa på, ha snabba möten, få maten snabbt. Det här påverkar hur vi ser på livet med hund. Hunden ska lära sig snabbt, infinna sig i allt snabbt, snabbt komma över något, snabbt förstå.

Men att leva med hund, att träna med hund är inte ett kortdistanslopp. Livet är ett maraton, det vi inte lyckades med idag, kan vi lyckas med nästa månad kanske. Eller nästa halvår. Det är okej att låta saker ta tid. Det kan till och med vara så att det blir bättre då.

Amira har lärt mig att stanna upp. Ta det lugnare, låta saker ta tid. Att arbeta med hundmöten på en hund med svår social rädsla och stressproblem är inget som blir löst över en vecka. Inte ens över någon månad. Det kanske tar år till och med, innan vi kommit dit vi vill. Med Amira har jag insett att vi aldrig riktigt kommer dit jag först hade tänkt mig. Många av hennes problem handlar om att konstant hantera det och hålla det på en rimlig nivå. Det innebär att vi egentligen aldrig slutar jobba på det, vi gör det bara i större eller mindre mängd beroende på hur livet ser ut.

Livet är ett maratonlopp och istället för att försöka släpa med sig hunden så snabbt som möjligt, har Amira lärt mig att ta en dag i taget och utföra det här loppet tillsammans.

 

Det är okej att bli ledsen 

Jag har tappat räkningen på hur många gånger Amira varit anledningen till att jag bara brutit ihop. Känslan av hopplöshet, eller en slukande oro har funnits till och från under vår tid tillsammans. Gånger när hon varit sådär sjuk att jag inte vet om hon kommer klara det, gånger när vi halkat bakåt tio steg i träningen av någon anledning, gånger när jag känt mig så lite och otillräcklig.

Till en början kände jag sådan skam över det. Men nu för tiden har jag lärt mig att det är okej att vara ledsen. Det är okej att ta en paus, att låta någon annan ta hunden en dag, eller bara strunta i all träning, allt vi skulle göra och bara mysa i soffan. Det är okej att köra bilen till trapphuset för att stuva in hundar, för att sedan köra långt bort där inga andra hundar kan finnas, allt för att slippa de där stressande hundmötena. Det är okej att göra fel och bli ledsen för det, och det är okej att bli ledsen för det hunden gjort.

Jag har lärt mig att hantera ledsenheten genom att prata om det med andra. Det blir lättare att bolla situationen med någon, reda ut den utanför sig själv istället för i sitt eget huvud i ensamhet. Det har hjälpt att hitta andra hundägare som är eller har varit i samma situation, som kan förstå. Det har hjälpt att ta pauser, bara sätta mig ner med min hund och vara tillsammans i lugn och ro. Inga krav.

 

Bemöta andra

Sist av allt vill jag skriva några rader om att bemöta andra. Amira har tvingat mig att fundera över formuleringar, fått mig att arbeta fram olika strategier för hur vi ska bemöta andra människor och hundar. Hon har gjort mig mer förstående, gett mig en större medkänsla för andra överlag. Med Amira har jag fått lära mig hur jag kan förklara hennes beteenden utan att det lägger skuld på henne, och på ett sätt som informerar andra människor utan att jag ber om ursäkt för hennes existens. Hon har hjälpt mig att hjälpa andra som lever med hundar med stora behov. Hur jag bäst kan bemöta en hundägare som är stressad, ledsen och känner hopplöshet inför framtiden.

Hon har lärt mig hur jag bemöter andra hundägare som inte lyssnar! Åh om det ändå kunde vara så att människor visade respekt för varandra. Jag vet inte hur många hundar som släppts fram till Amira för att deras hund är ”så snäll”, fastän jag sagt nej! Hon har lärt mig att säga ifrån mer tydligt, på skarpen. Hon har lärt mig vilka lögner jag kan dra om jag måste för att skydda henne och den andra hunden (att berätta hur min hund har löss eller rävskabb får alla att hastigt ta tillbaka sina hundar). Hon har lärt mig hur jag kan visa respekt gentemot andra hundar på promenaden, och att inte döma andra människor och hundar utifrån ett kort ögonblick.

Amira, en läromästare 

Det är lite av en klyscha att som hundtränare säga ”jag har lärt mig mycket från min hund”, men det är så. Jag har lärt mig enormt mycket av Amira, både om mig själv, min omvärld och som hundtränare. Hon har pushat mig att försöka igen, och igen, hitta nya vägar, förstå mer. Utan henne hade jag nog inte gått de utbildningar jag har idag, jag hade inte haft samma förståelse för hur rädsla fungerar hos djur, eller förstått all vetenskap inom etologi, inlärningstekniker etc.

Jag har mycket att tacka Amira för. Inte en stund ångrar jag att jag får leva med hennes majestät, trots alla prövningar vi gått igenom, och mest troligt kommer gå igenom i framtiden. 

 


Amira, den arga haren del 4

Detta inlägg kommer handla om Amiras tendens att visa aggression, det som gör att vi kallar henne den arga haren, samt min egen väg jämte Amiras i takt med att hennes beteende har förändrats. Om du är på din egen resa kanske du kan hitta stöd och hjälp här. Hur som helst hoppas jag att det ska ge en liten förståelse och ett annat perspektiv på aggression hos hund. 

Ordet Aggression 

Min önskan är att du läser detta med ett öppet hjärta. Det finns inget annat ord att beskriva en del av Amiras beteende än med just aggression. Tyvärr är det ett väldigt laddat ord för oss människor, något jag hoppas en dag förändras. När vi läser aggression blir det lätt att också tänka ”farlig” eller ”dålig hund”. Vi lägger väldigt känslomässiga värderingar i det om det är vår egen hund, eller då aggression riktas mot oss själva eller någon vi bryr oss om. Så låt oss först börja detta med att försöka ta bort värderingarna och associationerna, och istället bara se ordet ”aggression” som enbart en beskrivning.

Ett hotfullt beteende. Varken mer eller mindre.

 

De första aggressiva tendenserna 

Till en början var det bara just det – tendenser. Jag kunde se att hon i pressade situationer med andra hundar kunde bita ifrån lite mer kraftfullt än vad som kanske behövdes. Jag kunde se när hon blev överraskad, att hon gärna hoppade direkt till aggressiva signaler. Från början var det dock inte mer än så, det fanns där ibland, men det är inget konstigt egentligen. Hundarna måste få berätta hur de upplever saker och ting, hur de känner. Ibland gör de det med aggressiva signaler, för att tydligt klargöra sin situation. Mitt misstag i det här var att inte ta dem på nog stort allvar. Jag tolkade det som att hon var en tik med starka åsikter och på det också ”terrier”. Jag skulle ha lyssnat på henne, och hjälpt henne istället.

 

Den första attacken 

Amira var en hund med en väldigt mild personlighet från början. Nu förstår jag att det var så, för att hon inte hade ett nog stort förtroende för mig första året. En hund som ”pratar” mycket med sin ägare, är i regel en hund som känner förtroendet att göra det. Hunden vet vilka människor man blir bestraffad av för att visa vad man känner, och vilka människor som försöker lyssna eller i alla fall inte skapar ett alltför stort obehag i känsloyttringar. Amira vågade inte berätta hur hon kände under vår första tid tillsammans, eftersom hon är en hund som väldigt väldigt långsamt får tillit till andra.

Hennes milda temperament i vardagen fick mig att se henne som en hund som nog aldrig skulle göra illa en fluga egentligen, och de få gånger jag såg de aggressiva tendenserna tänkte jag inte så mycket på dem. Sedan kom dagen då hon gjorde sin första riktiga och ”oprovocerade” attack på en annan hund.

Det var en höstdag och vi hade haft en stund i skogen tillsammans. På väg ut mot gångbanan kopplade jag henne. Trodde jag i alla fall. Kopplet hade inte riktigt fastnat i selen, så när hon får syn på den främmande mellanstora hunden 250 meter bort, kommer hon lös. Jag beskriver det här som en ”oprovocerad” attack, eftersom det var både provocerat och oprovocerat. Hunden hon attackerade hade inte gjort något aktivt för att provocera Amira, annat än att finnas där. Men Amiras rädsla för andra hundar hade under en period ökat och blivit så stor, att bara åsynen av en annan hund provocerade fram aggressivitet hos henne, då hon ansåg att hon behövde skydda sig. Slå före andra slår dig.

Attacken gick tack och lov bra. Den andra hunden klarade sig, och Amira kom undan med att bita sig i sin egen tunga. Men chocken jag fick var bland det tuffaste jag varit med om under alla år med mina hundar. Min milda lilla hund hade under ett halvt ögonblick gått ifrån att stillsamt gå med mig till att våldsamt attackera en annan hund. Det tog mig många veckor att acceptera det som hade hänt, och under de första dagarna fick jag dessutom jobba hårt på att inte vara besviken och arg på Amira. Det som hade hänt var väldigt olyckligt, det hade kunnat sluta värre än det gjorde och bilden av min hund som en oskyldig familjemedlem behövde omdefinieras. Inget av detta var dock Amiras ”fel”. Det fick bli min första läxa i den här resan.

 

Syndabockar 

När en hund beter sig på ett vis som skrämmer, skadar eller försätter någon annan eller mig själv i en besvärlig situation är det så lätt att börja peka finger mot hunden. Att tänka och säga saker som att ”det är en dålig hund”. Eftersom jag arbetar med hundar hade jag flera gånger förklarat för andra hundägare att ”hunden är ett rovdjur, när hunden blir riktigt arg kan det bli skador, men det gör inte hunden till en dålig hund”. Ändå stod jag själv och tittade på Amira, medan hjärtat skrek ”du har sårat mig, du är en dålig hund”! Jag visste att hennes aggressivitet inte gjorde henne till en dålig hund, hon hade agerat som hon gjorde för att:

  1. Hon var rädd för hundar, vilket jag var väl medveten om.
  2. Trots att jag var väl medveten om hennes hundrädsla hade jag inte sett till att kopplet satt fast ordentligt

Inget av det där var hennes ”fel”. Hon är ett djur som jag tagit på mig att ta hand om och guida genom livet. Hunden är intelligent, men den kan göra lika lite åt sina känslor som alla vi andra, och lever dessutom i ett konstant underläge, både kognitivt och i vårt samhälle. I en värld som är gjort för mig som människa, där jag förväntar mig att hunden bara ska förstå, och så fort den gör i mina ögon fel, är det en dålig hund.

Det är svårt, det är så svårt när förståndet säger ”det är bara ett beteende, du vet det” och när hjärtat känner sig sårat. För att inte tala om det dåliga samvetet mot den andra stackars hunden som blev påflugen sådär! Att jag precis börjat jobba som hundtränare gjorde det verkligen inte lättare, jag ska väl ändå inte ha en hund som attackerar andra hundar? Men det är fortfarande inte Amiras fel. Jag lärde mig med det här, att hunden inte kan vara syndabocken. Faktum är att sällan så finns det någon vars fel det är, väldigt ofta är det bara vad det är. Det bästa jag kunde göra med den här attacken var att ta mitt ansvar som hundägare och noggrant ha Amira kopplad, att hjälpa henne må bättre kring andra hundar, och acceptera att Amira är en hund som är kapabel till att attackera andra hundar med tydlig aggressivitet.

 

”Men hon är i alla fall trygg med människor”

Jag hängde upp mig på tanken att Amira i alla fall var en hund som uppskattade människor. Hundar gick att undvika till stor del, människor är svårare. Amira kunde vara runt andra människor utan att hon gjorde utfall, eller visade aggressioner. Jag visste att hon inte var bekväm med barn, men jag hade inte så mycket barn runt mig då, så det var inget problem.

Men så började även den aggressionen komma. Det var inte utan anledning, hon hade börjat få ont i ryggen utan att vi förstod det till en början. Hennes humör blev sämre, hon blev mer reaktiv, mer rädd, mer lättstressad och det kom väldigt långsamt och smygande. Hade förändringen skett över en natt hade vi reagerat annorlunda och tagit henne på en koll. Det är ändå det jag ber alla att göra som har en hund med plötsliga beteendeförändringar. Kolla med veterinären, mest troligt har hunden ont eller är sjuk. För oss var det så långsamt så långsamt att vi inte reagerade på det förrän hon började göra utfall mot oss i hemmet. Då stod vi inför två möjligheter; antingen mådde hon så dåligt i vårt hem att hennes psyke försämrades, eller så var det något i kroppen som inte stod rätt till. I samband med detta började hon bli halt på ett bakben och efter en visit hos veterinären konstaterades pålagringar i ryggen. Inget stort, men nog för att ge smärta.

Innan vi hade konstaterat ryggsmärta fick jag genomgå ett till intensivt känslomässigt arbete, för att ännu en gång omdefiniera bilden av min hund. Nu var hon inte längre trygg med människor. Om någon plötsligt kom fram mot oss på en promenad gjorde hon utfall. Om vi råkade komma åt hennes rygg i sängen morrade hon eller nafsade efter oss. Vad gör man med en hund som biter efter människor? Avlivar den brukar tyvärr vara utgången för många hundar. Var jag redo att avliva Amira? Nej, verkligen inte. I alla fall inte på grund av anledningen ”biter efter människor”. Jag förstår att alla inte har tiden, eller kunskap nog att hjälpa en hund som blir aggressiv gentemot människor, oavsett anledning till aggressiviteten. Men för min del hade jag både kunskap och engagemanget för det. Jag visste att hon var aggressiv för att hon var rädd och hade ont. Jag kunde inte förmå mig att ta bort en hund så länge jag såg en chans att göra hennes liv lättare.

 

Utbilda och informera

När jag själv hade accepterat att min vackra Amira var en hund med tydlig aggressivitet i sig, då var det dags att få omgivningen att förstå varför hon gör som hon gör, och att det inte definierar henne som individ. Dessutom är det inte något som gör hennes liv mindre värdefullt. Jag som hundägare till en aggressiv hund har alltid ett ansvar att inte försätta min hund i situationer där hon känner sig nödgad att ta till aggressivitet för att visa vad hon behöver. Det blev alltså steg ett, att informera alla om vad som var okej att göra med henne. Amira har en väldigt kort men tydlig lista på människor hon litar på. Resten av mänskligheten behöver bevisa för henne att de går att lita på. Det är okej för vissa människor att komma in i vårt sovrum, där hon spenderar dagarna i sängen som den drottning hon är. Vissa människor får helt enkelt inte gå in i sovrummet till henne, och det blir vänner och gäster informerade om hemma hos oss.

Vi tar inte med henne till platser där vi vet att det är många främmande människor, i miljöer där hon kan känna sig trängd. När vi behöver ha med henne till andra vänner, är vi tydliga med vilka regler som gäller, hittar trygga platser till henne och ser till att bara människor hon litar på får hantera henne.

Att informera och utbilda andra människor i varför hon är som hon är har varit det allra viktigaste arbetet. Jag har turen att ha väldigt varma härliga människor i min omgivning. Mina vänner har alltid gjort sitt bästa för att förstå och göra rätt för mina hundar, oavsett vilka hundar jag haft. Därför har det inte varit några större problem att förklara för dem varför Amira ibland kan morra på dem, trots att hon alldeles nyss var ute i hallen och hälsade. Det jag är mest tacksamma för är att våra vänner inte sett Amira som en ”dålig hund”. De ser henne som en individ, en personlighet, ett liv med eget värde och rätt till att bli respekterad och älskad. Och så älskad som Amira är, önskar jag alla hundar, aggressiva eller ej!

 

Med glimten i ögat 

Aggression är inget man ska ta lätt på. Amira är vår söta lilla majestät, drottning av Sänglandia, Mirabus, Prinsessan Mojmoj och allt annat vi kallar henne. Men, hon är också en hund, med tänder och kraft att skada och i värsta fall döda. Vi tar hennes aggressioner på största allvar, men vi väljer väl var vi lägger allvaret. Både för vår skull, men framförallt för Amiras.

Vi tar vårt ansvar för hennes mående och beteende på största allvar. Vi lägger ner tid och energi på att planera, förebygga och hantera för att ge de bästa förutsättningarna för henne, oss och alla andra. Vi informerar och utbildar omgivningen när det behövs. Vi skyddar henne, och vi skyddar andra från henne.

Men Amira som individ, som familjemedlem hanterar vi med största kärlek, med glimten i ögat och mycket skratt. Hon kallas ofta för ”mördarprinsessan” när hon är på dåligt humör. Både jag och min sambo är människor som skapar berättelser. Så det är vad vi gör för att lättare beskriva henne för andra, lättare hantera det för oss själva och lättare ge henne en plats i ett kärleksfullt hem, med alla hennes sidor.

Vi målar upp henne som Kejsarinnan i hushållet, där vi alla blott är undersåtar som inte förstår hennes behov av att få springa fri i naturen såsom hon var ämnad, att sprida skräck i kvarterets katt- och hundpopulation! Det är sant, men det gör det också lättare att sammanföra känsla med förnuftet. Att inte lägga värderingar i hennes beteende, utan se det för vad det är. Vårt liv tillsammans med Amira är en saga lika mycket som det är verklighet. Hon är på alla sätt och vis en kunglighet. Hon vet vad hon vill, och hon vägrar kompromissa. Hon lär oss saker mer än vi lär henne. Hon har en enorm integritet och man behöver förtjäna hennes respekt och framförallt tilltro. Hon kan ibland, när månen är röd och fåglar flyger baklänges, förlåta. Men hon glömmer Aldrig.

Med glimten i ögat förklarar vi allvaret, och gör hennes person till något greppbart, för att undvika värderingar, känslor och åsikter riktade mot henne som kommer skapa större problem än det hjälper. För varken Amira, vi eller någon annan skulle må bra av att tassa kring hennes aggression som katter kring het gröt. Vi talar om det, öppet, ärligt, i all sin nakenhet. Med glimten i ögat.

 

Den arga haren 

Amira är en arg hare. Hon har lärt sig att aggression ger henne utrymme, ger henne kontroll och ger henne trygghet. Det är en lärdom jag önskar att hon aldrig hade behövt uppleva, men det förflutna kan vi inte ändra. Istället får jag se henne där hon är idag. Vem hon är och vilka behov hon har. Framförallt gör vi vårt bästa för att visa henne hur älskad hon är. Vi vill att hon ska förstå att när hon bli så rädd att hon hugger, kommer vi inte göra henne illa, inte skrika på henne och framförallt inte gör henne ännu mer rädd än hon redan är.

Istället pratar vi mjukt. Stryker henne försiktigt på kroppen, håller om henne när hon vill, och hjälper henne att komma över obehaget. Vi lägger aldrig ansvaret för hennes rädslor på henne.

Vi är väl medvetna om ansvaret, för henne och för andras säkerhet. För hennes skull är vi villiga att bära ansvaret, så länge hon får må bra och trivas med sitt liv. Idag har vi hittat rätt verktyg för att balansera hennes stressnivåer och rädslor, de två stora nycklar som, om de inte hanteras rätt, leder till aggression hos henne. Vi förstår henne bättre och bättre för varje dag som går.

Vi kommer aldrig säga att hon är en dålig hund. Bara en väldigt arg hare, där aggressioner endast är en liten del av den hon är. Hon är också mjuk och kärleksfull och innerligt lojal mot dem hon har närmast. Hon är sprallig och humoristisk. Hon är en arbetsmaskin och en läromästare. En stor personlighet i en liten späd terrierkropp. Modig, rädd, glad och arg.

Som lär oss, och andra i hur man öppnar en plats i hjärtat och älskar någon, när de behöver det som mest.

Aggressionsproblem kommer beröras även i kommande artiklar då det är ett verktyg Amira har lärt sig använda i olika situationer, och då kommer jag också gå djupare in på hur vi praktiskt hanterar hennes aggressioner och framförallt förebygger dem. Vill du läsa nästa del i serien? Den hittar du Här! 

 

 

 


Videomaterial Föreläsning rädda hundar

Category : Okategoriserade

Här hittar du som deltagare de filmklipp som vi kommer arbeta med i workshopen. Klicka på den länk som gäller din grupp!

1 RÄDD FÖR LJUD

2 RÄDD FÖR BIL

3 RÄDD FÖR SOCIALA MÖTEN och HANTERING

4 RÄDD FÖR UNDERLAG