Amira, den arga haren del 9

Amira, den arga haren del 9

Idag skriver jag om Amira och hundflocken. Att ha en hundaggressiv hund med andra hundar är helt klart en utmaning men absolut inte en omöjlighet. Det kräver planering, träning och ett stort ansvarstagande från mig som hundägare. Kanske är det här ett inlägg som kan hjälpa dig med många hundar, eller som ett sätt att förstå introducering av nya hundkompisar till din fyrbenta kompis!

Introduceringen

När Amira ska träffa en ny hund är introduceringen A och O. Faktum är att den första introduceringen är A och O för alla hundar, oavsett vilken hund man har. För oss får ingenting gå fel, och därför behöver vi vara ytterst försiktiga för att skapa en introducering som flyter på och upplevs som positiv för alla inblandade. Vi går igenom dessa steg i en första introducering:

  1. Hitta en neutral plats – låt aldrig hundarna mötas för första gången på en plats som är laddad. Exempelvis hemma hos någon av hundarna eller på en plats som är väldigt viktig för någon av hundarna. En neutral plats gör att båda hundarna har samma utgångsläge.
  2. Möt aldrig hunden som ska introduceras rakt på! – nos mot nos blir inget gos. Många hundar upplever det som besvärligt att mötas nos mot nos vid ett första möte. Det är bättre att ha lite avstånd till varandra och gå i samma riktning, och sakta närma sig varandra sidledes. Mycket lugnare, mycket tryggare.
  3. Varje ögonkast på den främmande hunden innebär Jäkligt Gott Godis! – jo, det är bästa sättet att redan från början skapa en lugn och positiv inställning till den andra hunden. Amira får köttbullar eller något torkat gott kött som hon älskar, och varje gång hon så mycket som sneglar på den andra hunden får hon en bit som kastas ner på marken. Det skapar hos henne en förväntan om att Goda Ting inträffar när den främmande hunden finns i närheten.
  4. Ta en promenad tillsammans i koppel – det här är ett toppenbra sätt att introducera hundar tillsammans. Bäst är det att gå någonstans där det finns mycket utrymme och är stillsamt. Inte så mycket annat som stör alltså. Gå en koppelpromenad, hundarna får gå på var sida om vägen och snegla lite på varandra, men man lockar dem att hålla sig på sin sida hela tiden.

Amira behöver gå igenom den här processen vid många tillfällen innan vi ens kan fundera på att gå vidare. Detta för att undvika att hon någonsin blir stressad eller känner sig trängd av den andra hunden. Spänner hon sig, försöker göra utfall etc, får man backa och skapa större avstånd, och mata med godare godis. Allt för att Amira ska förknippa den där nya hunden med härliga positiva känslor.

Vidare introducering inomhus

När en ny hund ska introduceras hemma hos oss (vi har daghundar på dagarna och ibland behöver vi introducera en ny daghund) ser vi först till att Amira är helt avslappnad med hunden utomhus. När den nya hunden ska komma in har vi alltid grindar uppsatta. Amira får stå på andra sidan grinden och så fort hon ser på den nya hunden får hon belöningar som kastas in en bit i hennes rum. På så vis lär hon sig att nya hundar i hallen innebär gott godis inne i rummet -> alltså ska man ta avstånd från grinden för att godis ska kastas in i rummet. Därefter har vi alltid en grind emellan henne och daghundarna när vi är inomhus, av den enkla anledningen att vi, de andra hundarna och hon alltid ska kunna slappna av. Vi lär daghundarna att inte gå fram och provocera henne vid grinden, och istället hålla sig i andra rum i lägenheten.

Har man en hund som inte är aggressiv kan man ändå från början ha en liten grind emellan om man vill vara på den säkra sidan, och när hundarna verkar helt bekväma med varandra på var sida grinden tar man bort den. Att ha tydliga zoner för olika hundar kan hjälpa till att hålla en bra balans. Om en hund föredrar att ligga i soffan och en hund under soffbordet så uppmuntras de att välja dessa platser att sova på istället för att försöka inkräkta på den andra hundens favoritplats. Det är bra att plocka bort alla leksaker, tuggben och liknande, och sätta ut vattenskålar i olika rum så att hundarna inte känner sig nödgade att gå i försvar över exempelvis ett tuggben.

Närmare umgänge utomhus

När vi har daghundar är det viktigt att Amira ska kunna gå tillsammans med de andra hundarna utan att alltid vara spänd, eller tappa humöret och bråka med någon av hundarna. Det är viktigt när man sammanför flera olika hundar, att hundarna är individer som har individuella behov. Bara för att en hund tycker om att brottas, kanske en annan hund finner det obehagligt. Om hundarna inte lyssnar på varandra behöver jag som människa hjälpa dem att styra upp sina interaktioner. Det finns tre olika punkter som visar om hundarnas lek är bra och balanserad eller ej:

  1. Hundarna är båda avslappnade, ger och tar ungefär lika mycket i leken och söker upp varandra aktivt för att fortsätta leken.
  2. Hundarna tar egna pauser ibland, för att dricka vatten, nosa lite eller lägga sig ner.
  3. Hundarna lyssnar på varandra, när en hund signalerar obehag och sätter gränser ska den andra hunden lyssna och backa i leken.

För Amiras del är det viktigt att hon bara leker med de hundar vi vet är trygga med henne. Hon får inte leka med för små hundar, och när hon leker övervakar jag noggrant. Då hon själv har väldigt svårt för att bryta så fort leken blir lite för hetsig måste jag avbryta leken och pausa hundarna innan hon tippar över i aggression. Hon har också tränats till att inte lägga sig i när övriga hundar leker tillsammans, för att hon inte ska komma emellan och göra illa sig/göra illa någon annan hund. Det här har tränats in genom att släppa hundarna i olika omgångar. Vi har för tillfället tre olika daghundar som kommer i olika omgångar under veckorna. Vi har två egna hundar. Det är alltså fem hundar allt som allt som jag tränat. För att visa hur jag tänkt kommer här en kort beskrivning av den träningen med hundarna:

Amira leker bra med Varg, hennes stora lillebror. De två får leka relativt fritt, så länge Amira inte får ont i ryggen av det. De får leka fritt när vi inte har daghundarna. De andra daghundarna får inte ge sig in i den leken då de leker ganska buffligt med varandra. Därför har jag tidigare kopplat daghundarna och gett dem godis hos mig medan Amira och Varg fått leka lite. Det har lett till idag att daghundarna kommer till mig så snart Amira och Varg börjat leka.

Varg får leka med alla daghundar, men på olika vis. Zelda och Hastur tycker om att bli jagade och ibland brottas lite, det har de själva kunnat få styra upp. När de kommer igång och leker håller jag Amira upptagen med att söka godis på marken hos mig. Ajani är en liten cotton på 6kg, han får leka med Varg men de får bara göra det under ordnade former eftersom storleksskillnaden är så stor. Det har jag tränat genom att alltid bryta deras lek med lite godisletande så fort intensiteten har ökat. De småjagar varandra och Varg låter Ajani studsa runt honom och skälla.

Zelda och Amira får under inga omständigheter leka alls, och det har lösts sig snabbt genom att jag alltid avbrutit dem med annan aktivitet så snart de börjat se på varandra. Idag ignorerar de varandra på promenaderna och gör inga lekinviter alls!

Hastur kan leka med alla, men får aldrig ge sig in i leken med bara Amira och Varg. Amira och Varg teamar då upp mot Hastur som tycker det blir obehagligt. Han är tack och lov enormt lätt att avleda med godis, så det är sällan ett problem.

Jag har alltså väldigt noggrant planerat och tränat lekarna de har, vilket lett till att de sköter rutinerna alldeles på egen hand. Jag kan släppa alla hundar i skogen och de reglerar leken emellan sig. Trots detta släpper jag aldrig koncentrationen på Amira. Även om hon aldrig är riktigt lös (hon går i långlina när andra får gå lös) vet jag hur snabbt hon kan vända från att vara glad och peppad, till att bli riktigt arg och börja slåss. Anar jag att hon tagit sikte på en hund hon inte får leka med avleder jag snabbt med en inkallning. Eftersom hon har ett starkt resursförsvar får hundarna inte bära på pinnar, vi har aldrig med några leksaker och jag kastar alltid iväg godis åt olika håll, så hundarna inte behöver söka godis på samma fläck som Amira.

På det här sättet har vi för det mesta väldigt härliga roliga promenader som hundarna uppskattar!

När olyckan är framme

När man pratar om hundinteraktion kommer den där punkten som alltid är lite tungt, lite jobbigt och som man helst inte vill tänka på. Hundslagsmål. Tyvärr händer det och att ha strategier för det är bättre än att aldrig ha tänkt på det alls och inte veta hur man ska göra om dagen kommer när hundslagsmål inträffar.

Amira har en lång lista på saker som Inte är Godkänt. Om en annan hund kommer för nära när hon äter godis. Om en annan hund tittar konstigt på henne. Om en annan hund kommer och nosar på hennes spännande doftfläck på marken. Det svåraste med Amira är att hon ofta inte har mellansteg i sitt beteende då hon sätter gränser. Hon kan visa tänderna, eller morra som en första varning, men det gör hon i en sekund. Har den andra hunden inte fattat och gått undan (vilket ytterst få hundar hinner reagera på) då faller hon in i att slåss på en gång. Det är inte bara ett litet varningsbett vi pratar om här, nej det är ”slåss till döden” som är Amiras copingstrategi.

Är jag riktigt snabb och kan hojta till eller rycka undan Amira i kopplet, då händer inget mer. Amira släpper det oftast och den andra hunden går undan. Men, hinner jag inte och Amira har räckvidd nog för att nå den andra hunden, då smäller det. Och rutinen för ett hundslagsmål ser ut ungefär såhär:

  1. Få tag i Amira och dra henne undan. Jag behöver alltid få tag i Amira. Får jag bara tag i den andra hunden följer Amira helt enkelt med. Hon är oförmögen att avbryta när hon väl börjat slåss, medan de andra hundarna alltid avbryter så snart jag fått isär dem. Därför tar jag Amira. I selen helst av allt, annars i hennes bakdel. Som sista utväg tar jag tag i hennes huvud eller nos (av säkerhet för min egen del, hon biter i allt som rör i henne när hon låser sig).
  2. Ta ett djupt andetag och lugna ner mig. Jag går upp i stress på samma sätt som hundarna när ett slagsmål sker. Jag brukar försöka vara tyst när jag särar på hundarna men ibland kan jag inte hjälpa att jag ropar till. Jag vill under inga omständigheter vara arg på någon av hundarna när jag fått isär dem. De rår inte för att det blev som det blev, bara olika omständigheter som ledde upp till slagsmålet. Amira är inte en hemsk hund, och även om jag kan känna mig arg på henne hjälps inget av att jag faktiskt uttrycker den ilskan. Så, ett djupt andetag för att samla mig innan jag går vidare.
  3. Efterarbete. Här handlar det om att först hålla kvar Amira. Hon släpper inte slagsmålet förrän vi börjat röra på oss igen, vilket leder till att jag inte får släppa iväg henne. Släpper jag efter i kopplet kan hon lika gärna flyga på någon av hundarna igen. Jag samla ihop alla hundarna, vi börjar röra på oss i lugnt tempo. Vi går en liten bit, jag ger Amira och den andra hunden lite godis när de sneglar på varandra för att börja ställa om känslorna de har inför varandra. När alla hundar pustat ut och Amira släppt händelsen, stannar jag upp för att se om eventuella skador uppstått.

Tack och lov är hundslagsmål sällsynta, trots Amiras aggressiva sida. När det hänt har jag dock gått igenom vad som startade det och arbetar sedan med dessa situationer, så att Amira inte triggas lika hårt igen nästa gång samma situation uppstår, och för att jag ska bli bättre att styra upp sådana situationer. Hittills har alla hundslagsmål handlat om att Amira känt sig trängd eller att någon av de andra hundarna försökt ta hennes godis. Att hon inte ska vara trängd är inte så svårt att kontrollera, och godisarna ges nu under största kontroll och med samma rutin hela tiden.

 

Arbete, arbete, arbete

Det är mycket arbete i att reglera en hundflock med Amira. Men, trots att hon tycker andra hundar är läskiga, och trots att hon uppskattar mycket egentid så uppskattar hon också sina hundkompisar. Hon tycker om att få följe med flocken ut ibland i skogen för att leka och träna. Hon tycker om att få dela en promenad med en eller flera andra, och hon uppskattar för det mesta sin stora lillebror Varg. Så långt det går försöker vi ge henne minst en promenad på egen hand där hon får all uppmärksamhet. Hon får egentid inomhus också, och träning. Att hålla hundinteraktioner på en lagom nivå för henne är vägen till framgång!

Av den anledningen har hon inga fler hundkompisar och kommer inte ha det heller, om inget speciellt inträffar. Hon är nöjd med de hon har. Hon följer med på mitt arbete emellanåt som demo-hund, men till största del håller vi främmande hundar på avstånd. Hon behöver aldrig hälsa på någon främmande hund, eller leka med lillebror om hon inte vill.

För oss som människor runt Amira är det ett pågående arbete att reglera och skapa en lugn positiv stämning. Promenader med andra hundar kräver koncentration och en ständig bevakning av Amiras signaler, och att balansera det med att vara avslappnad och lugn för egen del. Vi tränar kontinuerligt in munkorg på Amira för att kunna använda den i situationer där vi inte kan garantera att hon inte biter. Vi är noggranna med vilka hundar som får komma hem till oss och under vilka omständigheter.

Idag har vi kommit så långt att hon till och med viftar på svansen och pussar lillebror när de varit ifrån varandra en längre stund. Dit trodde jag aldrig att jag skulle nå med en till familjemedlem. Vi har också kommit så långt att hon för det mesta är obrydd om daghundarna, och avslappnad när vi tar in andra hundar i lägenheten under tillfälliga perioder. Hon har lärt sig att sovrummet är hennes i lägenheten och inga främmande hundar är tillåtna där inne.

Allt arbete är helt klart värt det, så att hon får leva ett så normalt och rikt hundliv som möjligt, på sina villkor!

 


Amira, den arga haren del 8

Idag kommer jag skriva om mig själv och lärdomar jag fått av livet med Amira. Jag tror det var den framstående djurtränare Ken Ramirez som sa att träna djur handlar inte om att kontrollera djuret, det handlar om att lära känna och kontrollera sig själv. Jag kan inte gör annat än att hålla med! 

 

Livet med hund 

Livet med hund, vilken hund som helst, föreställer jag mig är ungefär som att leva med barn. Det finns ett ansvar man aldrig riktigt kan släppa, det finns alltid någon som är beroende av dig. Dina prioriteringar behöver då och då ses över, för att det ska bli rätt mot hunden och rätt mot dig, och det kan finnas saker som man behöver välja bort som hundägare. Det finns utmaningar i att hela tiden försöka förstå sin hund, hitta rätt sätt att förhålla sig till den, framförallt när vi lever i ett samhälle där hundägaren blir bombarderad av olika åsikter om vad man gör med en hund. Att leva med en hund som kräver extra mycket är helt klart en utmaning, och jag har full förståelse för hundägare som tillslut ger upp och hittar ett nytt hem till sin hund.

Att leva med Amira har helt klart varit en berg- och dalbana. Jag har känt alltifrån hopplöshet till euforisk glädje. Tack vare henne har jag fortbildat mig, plöjt igenom vetenskapsartiklar, tidningar, pratat med duktiga hundtränare över hela världen, lärt mig organisera hundvardagen, gett mig strategier för hur man pratar om de svåra sakerna med att ha hund, och framförallt att privat hantera dem. Jag tänkte jag skulle dela med mig av en del, med förhoppning om att det ger dig lite kraft att fortsätta, strategier att använda för att göra ditt hundägande lite lättare. Framförallt vill jag att du ska veta, att du inte är ensam.

 

Vad gjorde jag fel?

Det här är en återkommande fråga som jag ställer mig själv, gång på gång. Vad gjorde jag fel? Det är en svår fråga, för den behövs ställas ibland, men den får heller inte lägga sådan tyngd på mig att jag inte klarar av att göra rätt och ta till mig av det jag behöver. Det är ack så lätt att genast bli känslosam så fort det handlar om hunden. Hur man än vänder och vrider på det är det svårt att inte se hunden som en del av sin egen identitet, i alla fall är det så för min del. Det kan ibland vara en bra drivkraft, men det sätter käppar i hjulet när jag som hundägare blir så känslosam att jag inte vill se att jag kan göra annorlunda än jag tidigare gjort. Det är också lätt att få så dåligt samvete över sådant jag inte gjort, eller kunnat gjort annorlunda.

Som hundtränare blir  det ibland extra svårt då hunden inte uppfyller samhällets krav på hur en hund ska vara. Jag om någon borde väl kunna fixa det, eller hur? Jag har kunskapen, verktygen, erfarenheten. Det är otroligt lätt att fastna i gropen ”vad gjorde jag för fel?” och allt man gör i den är att gräva sig djupare, eller gå runt i cirklar.

Jag har fått lära mig under årens gång att jag behöver acceptera känslorna men inte låta dem styra när jag ställer mig själv frågan ”Vad gjorde jag fel?”. Det blir lättare då, om jag ser på allt så mekaniskt jag kan. Om Amira gjort ett utfall på promenaden försöker jag att inte slå ner på mig själv, jag analyserar istället. Var vi för nära? Hade hon en stressig dag redan? Skulle jag ha fångat hennes uppmärksamhet tidigare? Eller inte alls genomfört hundmötet? Så länge känslorna får vara där de är, och inte styra svaren blir det väldigt mycket lättare. ”Hon hade en stressig dag, vi skulle egentligen inte genomfört hundmötet alls. Bra, nästa hundmöte undviker vi och när vi kommer hem ska vi ta en stund av massage i sängen för att lugna stresshinken”, istället för ”Nej, gud, min hund vad gör hon, gud så jobbigt, undra vad den andra hundägaren tyckte nu, så pinsamt, jag är ju hundtränare, måste vara en dålig sådan som inte kunde träna min hund till att sluta göra utfall och usch så jobbigt”.

Känna ilska, uttrycka ilska

Jag hör ofta hundägare fråga ”men får jag aldrig bli arg på hunden?”. Visst får du bli arg. Precis som hunden har rätt till sina känslor, har även du det. Men det finns många olika sätt att uttrycka den på, och att ta ut det på hunden är inte till någon hjälp. Jag blir arg på mina hundar emellanåt. Inte ofta, men ibland riktigt fly förbannad till och med. Men jag tar inte ut den ilskan på dem. Som hundägare, framförallt om du lever med en hund som kräver väldigt mycket tid och tålamod, tror jag det är bra att lära sig kontrollera sin ilska, förstå var den kommer ifrån och lägga den där den hör hemma. Inte automatiskt lägga det på hunden.

Ilska fungerar tyvärr så att det släpper lättast om vi får ta ut den på någon annan levande varelse. Håller vi inte koll på ilskan blir det alltså lätt att vi skriker på någon eller ruskar tag i någon som råkar vara i närheten. Av någon anledning tycker vi det är helt i sin ordning att rycka hårt i ett koppel, nypa i nackskinnet eller på annat vis våldföra oss på hunden när vi blir arg. Det är inte okej att göra det mot sin bästa vän, granne, barn eller partner. Varför? Jo för att det räknas som våld. Att kalla det ”korrigering” eller ”uppfostran” när det kommer till hundar (eller andra djur) tar inte bort det faktum att det är våld vi använder.

Amira är en terrier, och på det lättstressad och rädd. Jag har känt ilska och frustration många gånger, men har fått lära mig hitta sätt att inte låta det gå ut över henne. Hon kan exempelvis inte rå för att hon gör utfall när hon blir rädd. Hon kan heller inte rå för att hennes starka jaktinstinkt kickar igång när en katt passerar framför näsan. Att jag blir arg på henne och bestraffar henne gör inte situationen bättre någonstans! Snarare tvärtom. Hon blir otrygg med mig och antingen får jag en hund som kommer konstant vara spänd och redo, fjäskande och nerbruten eller så får jag en hund som vill vara någon annanstans än nära mig. Så vill jag inte ha det!

Jag har fått lära mig ta djupa andetag. Lära mig av situationer som inte fungerade som önskat för att hitta strategier att hantera det på eller undvika dem i framtiden. Om möjligt, att lägga ilskan där den  hör hemma. På situationen som helhet. Ta djupa andetag, göra ilska till handling i form av förändring, göra den till driv att hjälpa Amira må bättre, det är något jag ständigt försöker uppnå.

 

Acceptera 

Det här tror jag är det absolut viktigaste att göra när man lever med en hund som har speciella behov. Acceptera att hunden jag har framför mig, är hunden jag lever med. Vad för idealhund jag än föreställt mig, vilka mål jag än satt upp för oss, behöver jag noggrant se på hunden jag har framför mig. Vad behöver just den hunden? Det var otroligt skönt dagen jag kunde acceptera, och säga det högt för mig själv att Amira var aggressiv. Aggressiv är ett så otroligt laddat ord tyvärr, och det var svårt till en början att säga, att tänka på och framförallt förknippa det med min söta lilla hund. Jag har också fått acceptera att Amira är nervös, lättskrämd, lättstressad och har hälsoproblem. Hur mycket jag än skulle önska att hon var frisk, stadig och trygg i sig själv, lyhörd och följsam etc etc, är det inte vad hon är. Så länge jag inte kan acceptera min hund som den är, kommer jag lägga för högra krav på hunden. Det blir orättvist, för mig och min hund.

Acceptera att bilden samhället har av en hund inte är rimlig, och att hur jag än gör, kommer jag inte kunna göra alla andra människor nöjda. Jag behöver sträcka på ryggen, bestämma mig för hur vi gör för att vår gemensamma vardag ska fungera för att alla ska få må bra och sedan skita i vad andra människor tycker. Acceptera att ibland kommer jag möta människor på promenaderna som tycker att min hund är farlig, dålig eller som har åsikter om mig som hundägare. Att acceptera att det är så är lättare än att försöka uppnå ett mål som inte är möjligt, och att gå runt och be om ursäkt för min hunds existens.

Acceptera att jag som hundägare inte kan förändra allt hos min hund. Hundar är inga lerklumpar som kan formas precis som vi önskar. De är individer, med personligheter. De är olika, och har olika förutsättningar. Jag kan jobba med Amiras rädslor men jag kan aldrig få alla rädslor att försvinna. Jag kan göra henne tryggare, men hon kommer alltid att vara extra sårbar för stress och obehag. Jag kan träna bort utfallen på promenaderna men jag kommer aldrig få henne att älska andra hundar. Jag kan göra mycket för min hund, men inte trolla bort hundens grundläggande personlighet.

Acceptera att det ibland inträffar saker jag inte kan kontrollera. En lösspringande hund på promenaden som skrämmer Amira är sådana situationer som jag hatar innerligt, för jag kan inte göra något åt det. Allt jag kan göra är att acceptera att det blir så ibland. När saker utanför min kontroll inträffar får jag göra det bästa av det och sedan gå vidare.

Sist, men inte minst behöver jag acceptera att jag är människa. Jag kan göra fel ibland i livet med min hund. Träna på fel sätt, hantera en situation på fel sätt. Jag har också bra dagar och dåliga dagar. Jag har perioder när jag lägger ner stor energi och tid på Amiras träning och perioder när jag gör väldigt lite. Livet är inte en konstant rak väg, det är en slingrande stig som går upp och ner och är bred och enkelt lika ofta som den är smal och snårig. Jag har inte förstört något för tid och evighet om jag gör fel ibland.

 

Glöm inte det som fungerar!

Det här har jag under senaste åren lärt mig; att se på och fundera över det som faktiskt fungerar med Amira. Både framsteg vi gjort, saker hon tidigare inte klarade av som hon idag gör utan tvekan. Men också de saker som aldrig varit ett problem. När hunden blir utmanande att leva med, tänker vi så lätt på allt som behöver göras, behöver tränas och förbättras, vi ältar alla gånger det gick fel osv. Det blir ett fasligt stort fokus på hur mycket problem det finns. Givetvis behöver vi fundera på det, om vi ska ta oss framåt och utvecklas. Det går dock att göra, samtidigt som man påminner sig om och gläds över det som fungerar bra. Som är okomplicerat.

Amira har en lång lång lista över egenskaper som kräver mycket av mitt fokus. Men hon har lärt mig att minnas hennes fantastiska sidor också. Hur belönande det är att se henne våga något hon tidigare inte kunde. Hur fantastiskt lätt det är att lära henne nya saker, eftersom hon älskar att jobba och få utmanas i träningen. Hur atletisk och stark hon är. Hur älskad man känner sig när denna lilla dam med sin stora integritet kommer för att söka kontakt. Det finns så mycket med Amira som jag älskar och uppskattar, som ger henne och mig lycka och glädje i livet. Det är lätt att bygga för stora murar av problemen, så att vi inte ser det som är bra, roligt, lätt.

Glöm inte det som fungerar, glöm inte helheten hos din hund och ert samspel. Det har varit en bra läxa att lära sig för mig!

 

Livet är ett maraton 

Vi är vana vid snabba lösningar, snabba svar. Allt ska gå snabbt, vara lätt. Klicka, och sen är det klart. Vi vill ha snabbt internet, snabba sätt att resa på, ha snabba möten, få maten snabbt. Det här påverkar hur vi ser på livet med hund. Hunden ska lära sig snabbt, infinna sig i allt snabbt, snabbt komma över något, snabbt förstå.

Men att leva med hund, att träna med hund är inte ett kortdistanslopp. Livet är ett maraton, det vi inte lyckades med idag, kan vi lyckas med nästa månad kanske. Eller nästa halvår. Det är okej att låta saker ta tid. Det kan till och med vara så att det blir bättre då.

Amira har lärt mig att stanna upp. Ta det lugnare, låta saker ta tid. Att arbeta med hundmöten på en hund med svår social rädsla och stressproblem är inget som blir löst över en vecka. Inte ens över någon månad. Det kanske tar år till och med, innan vi kommit dit vi vill. Med Amira har jag insett att vi aldrig riktigt kommer dit jag först hade tänkt mig. Många av hennes problem handlar om att konstant hantera det och hålla det på en rimlig nivå. Det innebär att vi egentligen aldrig slutar jobba på det, vi gör det bara i större eller mindre mängd beroende på hur livet ser ut.

Livet är ett maratonlopp och istället för att försöka släpa med sig hunden så snabbt som möjligt, har Amira lärt mig att ta en dag i taget och utföra det här loppet tillsammans.

 

Det är okej att bli ledsen 

Jag har tappat räkningen på hur många gånger Amira varit anledningen till att jag bara brutit ihop. Känslan av hopplöshet, eller en slukande oro har funnits till och från under vår tid tillsammans. Gånger när hon varit sådär sjuk att jag inte vet om hon kommer klara det, gånger när vi halkat bakåt tio steg i träningen av någon anledning, gånger när jag känt mig så lite och otillräcklig.

Till en början kände jag sådan skam över det. Men nu för tiden har jag lärt mig att det är okej att vara ledsen. Det är okej att ta en paus, att låta någon annan ta hunden en dag, eller bara strunta i all träning, allt vi skulle göra och bara mysa i soffan. Det är okej att köra bilen till trapphuset för att stuva in hundar, för att sedan köra långt bort där inga andra hundar kan finnas, allt för att slippa de där stressande hundmötena. Det är okej att göra fel och bli ledsen för det, och det är okej att bli ledsen för det hunden gjort.

Jag har lärt mig att hantera ledsenheten genom att prata om det med andra. Det blir lättare att bolla situationen med någon, reda ut den utanför sig själv istället för i sitt eget huvud i ensamhet. Det har hjälpt att hitta andra hundägare som är eller har varit i samma situation, som kan förstå. Det har hjälpt att ta pauser, bara sätta mig ner med min hund och vara tillsammans i lugn och ro. Inga krav.

 

Bemöta andra

Sist av allt vill jag skriva några rader om att bemöta andra. Amira har tvingat mig att fundera över formuleringar, fått mig att arbeta fram olika strategier för hur vi ska bemöta andra människor och hundar. Hon har gjort mig mer förstående, gett mig en större medkänsla för andra överlag. Med Amira har jag fått lära mig hur jag kan förklara hennes beteenden utan att det lägger skuld på henne, och på ett sätt som informerar andra människor utan att jag ber om ursäkt för hennes existens. Hon har hjälpt mig att hjälpa andra som lever med hundar med stora behov. Hur jag bäst kan bemöta en hundägare som är stressad, ledsen och känner hopplöshet inför framtiden.

Hon har lärt mig hur jag bemöter andra hundägare som inte lyssnar! Åh om det ändå kunde vara så att människor visade respekt för varandra. Jag vet inte hur många hundar som släppts fram till Amira för att deras hund är ”så snäll”, fastän jag sagt nej! Hon har lärt mig att säga ifrån mer tydligt, på skarpen. Hon har lärt mig vilka lögner jag kan dra om jag måste för att skydda henne och den andra hunden (att berätta hur min hund har löss eller rävskabb får alla att hastigt ta tillbaka sina hundar). Hon har lärt mig hur jag kan visa respekt gentemot andra hundar på promenaden, och att inte döma andra människor och hundar utifrån ett kort ögonblick.

Amira, en läromästare 

Det är lite av en klyscha att som hundtränare säga ”jag har lärt mig mycket från min hund”, men det är så. Jag har lärt mig enormt mycket av Amira, både om mig själv, min omvärld och som hundtränare. Hon har pushat mig att försöka igen, och igen, hitta nya vägar, förstå mer. Utan henne hade jag nog inte gått de utbildningar jag har idag, jag hade inte haft samma förståelse för hur rädsla fungerar hos djur, eller förstått all vetenskap inom etologi, inlärningstekniker etc.

Jag har mycket att tacka Amira för. Inte en stund ångrar jag att jag får leva med hennes majestät, trots alla prövningar vi gått igenom, och mest troligt kommer gå igenom i framtiden. 

 


Amira, den arga haren del 3

Idag kommer jag skriva lite om Amiras relation till rädslor. Hon är en hund med väldigt många rädslor, och har ett väldigt bestämt sätt att förhålla sig till dem. Hundar som är rädda för saker är i allmänhet ett stort problem för både hundar och hundmänniskor. Det finns så många myter kring hur man hanterar rädslor, som kan göra problemet värre. Amira var den som fick mig att verkligen djupdyka ner i hur ett skrämt djur fungerar, och hur man på bästa sätt kan försöka hjälpa, förminska och förebygga rädsla. 

Livsinställningen 

Det är svårt att prata om hundars personlighet utan att förmänskliga dem, men jag tycker heller inte det är en alltför dålig sak att göra. Så länge vi gör det medvetet och med kunskap om hur hunden fungerar och beter sig. Att titta på sin hund som tuggar sönder ett par skor och säga att det är en hämnd för att jag lämnade hunden ensam för länge dagen innan är att förmänskliga hunden på fel sätt. Men att titta på sin hunds personlighet och utifrån ett mänskligt perspektiv försöka förstå det ser jag inte som något tokigt.

Amira är helt klart en pessimist ut i tåspetsarna. Hon suger åt sig negativa upplevelser av saker och ting betydligt lättare och snabbare än positiva upplevelser. Hon skulle också kunna beskrivas som paranoid. Hon förutsätter att människor, hundar och situationer är ute efter att skada henne på något vis. Det finns många anledningar till detta, men oavsett anledningar är det så hon kan beskrivas idag. Hade hon varit en hund med en mer positiv livssyn, med en större inre trygghet hade hon med största säkerhet inte haft relationen till rädslor som hon har idag.

Rädslans signaler

A och O i att förstå sin hunds rädsla är att lära sig hur en hund faktiskt ser ut när den är rädd. Precis som vi människor har hundarna flera olika små och stora signaler för att visa denna känsla, beroende på hur stark den upplevs och vilken erfarenhet hunden har av rädslan sedan tidigare. Om jag hade förstått Amiras signaler för sex år sedan, såsom jag gör idag, hade jag kunnat hjälpa henne betydligt tidigare. Det känns tråkigt och samvetet värker ibland över denna insikt, att jag så många gånger misstolkade henne, inte förstod när hon försökte tala om för mig att hon upplevde rädsla och obehag.

Här måste jag flika in lite kunskap om en inställning till hundar, andra djur, och även människor som vi med största brådska borde göra oss av med. Den att om man lyssnar till någon, bekräftar den andres känsla och respekterar den, att det skulle skapa ouppfostrade eller bortskämda individer. Så låt mig klargöra detta: att du lyssnar på din hund och följer hundens vilja i vissa situationer, skapar INTE en bortskämd hund. Det du däremot får är förtroende, tillit och ömsesidig respekt. Du får en hund som kommer älska dig, för att den faktiskt kan Prata med dig. För att hunden får förstå att du ser, du lyssnar och du respekterar. Ordet Bortskämd är ett hemskt fullt ord, och vi måste sluta använda det i situationer där vi visar respekt för en annan individs signaler.

Amira har fått utstå många situationer i sitt liv, som jag aldrig menade skulle vara skrämmande för henne. Jag menade aldrig att hennes rädsla för dammsugaren, brevbäraren, plötsliga ljud eller rörelser, närheten till andra människor, umgänge med andra hundar skulle bli en så stor del av hennes liv. Kunde jag vrida tillbaka tiden och visa för Amira, 1 år gammal att jag förstår henne, och att jag finns där för henne, skulle jag göra det utan tvekan. Men, så länge ingen uppfinner en tidsmaskin kan jag inte göra mer än att nu, med den kunskap jag har, lyssna på henne så mycket jag bara kan. Hjälpa henne med de rädslor hon etablerat och förebygga att hon får fler.

Och vilka är signalerna? Jag ska rada upp dem lite kort: flackande blick, eller s.k. ”whale eye” (när man ser mycket ögonvita på hunden, då man vanligtvis inte gör det), öronen som dras tillbaka, lite eller mycket. Ett undvikande kroppsspråk, att hunden hoppar undan, viker sig undan, hukar eller blinkar mycket. Spända läppar, flåsande och en platt spänd tunga. Gäspa, slicka sig om munnen eller smacka kan också vara indikationer på att hunden upplever ett obehag. Låg kroppshållning, sänkt svans eller svansen helt mellan benen. Rest ragg, darrningar, i värsta fall kan hunden kissa på sig eller få diarré. Svettas under tassarna, börjar mjälla eller fälla päls plötsligt.

Konsekvenser av att inte lyssna 

Om jag hade förstått att Amiras förmåga att ibland titta på mig ur ögonvrån innebar att hon upplevde ett obehag, då hade jag gjort väldigt mycket i hennes dagliga hantering annorlunda. Eller att hennes låga med intensiva kroppshållning i möte med andra hundar innebar att hon var rädd. Om jag hade förstått det hade jag inte låtit andra hundar komma fram och hälsa på henne under en promenad eller hundträning. Om jag hade förstått att hon faktiskt inte tycker om att bli klappad när hon ligger i soffan, även om hon själv lagt sig nära, då hade jag aldrig klappat henne. Idag har jag lärt mig att kolla av hennes signaler när jag närmar mig, för att se om hon faktiskt vill ha min uppmärksamhet eller ej, om hon vill bli tagen på eller bara få vara nära men ifred. Det är så många vardagsmoment där hon så länge försökt berätta för mig att hon upplevde obehag, utan att jag förstod det.

Konsekvensen av att inte lyssna på sin hund kan bli två saker. Har man en i övrigt trygg hund, lär sig hunden att sluta kommunicera obehag med sina människor och hanterar dem själv istället. En trygg hund kan klara av det, men det måste vara ett ensamt liv kan jag tänka mig. Har man en hund som är otrygg, som Amira, kan konsekvensen bli att rädslorna hunden har växer. Och växer. Och i värsta fall, som det blivit på många sätt hos Amira, känner sig hunden nödgad att vara väldigt tydlig i sitt kroppspråk. Dagen Amira förstod att utfall, morrningar och bett var tydligt nog för alla att förstå, fanns det ingen återvändo. För du förstår, hundar lär sig av erfarenhet, och är erfarenheten att människor och hundar inte lyssnar på de små signalerna, men att de stora, tydliga och högljudda signalerna aldrig går obemärkt förbi, då kommer hunden strunta i alla mellansteg.

Amira har lärt sig att hoppa över mellanstegen. Att strunta i de små signalerna. Inte i alla situationer, i några situationer har hon fortfarande kvar de mer diskreta och tysta signalerna. Men i vissa situationer kan hon bli direkt livsfarlig, eftersom hon lärt sig att aggressivitet är ända sättet att få omgivningen att förstå. Det här är tyvärr en utveckling många hundar med en aggressiv stämpel fått gå igenom. En hund som biter, morrar, visar andra aggressiva beteenden är nästan aldrig annat än rädd i grunden. Amira har gjort aggressiviteten till en konstform, så pass att hon hittar styrka och mod i det. Möter hon en annan hund har hon nästan inga signaler kvar som visar rädsla, hon tror ändå inte att någon skulle lyssna på det. Att inta en helt aggressiv stans däremot, det lyssnar alla på.

Amiras terapi

De senaste åren har jag bedrivit ett tufft arbete med att försöka minska Amiras rädslor, samt förebygga nya. Den största utmaningen är att hinna ikapp med hennes ibland skenande känslor, då en rädsla sprider sig som ringar på vatten med en fasansfull hastighet. Blir hon skrämd en gång i någon situation, kommer hon snabbt att börja bli rädd för sådant som vagt anknyter till den situationen. Att vända ett ögonblick av rädsla tar för henne lång tid. För det första krävs fullständigt förtroende och tillit, minsta lilla antydan till att jag kommer tvinga henne, hålla fast henne, utmana henne gör att hon backar och vägrar låta mig hjälpa henne. Jag har fått lära mig att arbeta med ett enormt tålamod och stort lugn, och för det hyser jag all tacksamhet! Amira har gjort mig till en mer lyhörd, bättre kontrollerad och mer kunnig hundtränare. Men inte bara det, i möten med andra människor har jag också lärt mig bemöta och respektera andras känslor på ett bättre sätt än tidigare.

I vårt förebyggande arbete handlar det mycket om att ständigt bättra på hennes självförtroende. Låta henne ta sig an utmaningar som hon tycker är roliga, där hon snabbt kan se resultat. Att ge henne uppgifter både med kropp och knopp för att hon ska våga lita på sig själv, våga ta för sig. Vi arbetar också väldigt mycket med lugn. Ska vi resa bort eller ha gäster över en helg vet vi att vi måste ge henne flera lugna dagar inför det, utan utmaningar eller stress. Låta henne tömma den där stresshinken som hon hela tiden fyller på för minsta lilla, låta henne börja på bästa möjliga ställe inför något nytt och svårt.

I hanterandet av hennes rädslor arbetar vi hårt med trygghet, tillit och ombetingning. Vi visar henne tydligt att vi lyssnar på henne när hon signalerar obehag, vi tvingar henne aldrig i en situation där hon är rädd. Vi gör vårt bästa för att skapa trygghet, genom att erbjuda henne flyktvägar, erbjuda stöd och tröst. Och vi gör vårt bästa för att försöka vända de rädda känslorna till något mer positivt, roligt och tryggt. Det går enorma mängder godis i vårt hem, och när vi kan försöker vi också använda lek som ett verktyg för att vända på de rädda ringarna på vattnet. Skapa positiva associationer till sådant hon är rädd för, istället för negativa.

Tillåta sig andrum och paus från terapiarbetet är också viktigt. Att ta dagar då vi bara trivs tillsammans och undviker allt som stressar henne. Ofta åker vi då långt bort från staden, ut i skogen och tar långa promenader med roliga aktiviteter. Spenderar tid i sängen med massage och gos när hon vill ha det.

Att vara ett stöd 

Viktigaste av allt när man lever med en rädd hund, är att ge stöd. Finnas där, lyssna, respektera, trösta. Det finns många myter om hur tröst, godis och stöttning gör rädslor värre. Det är fel, så fel! Om jag ändå hade förstått det tidigare. Idag får Amira allt stöd hon önskar, all tröst hon ber om. Vill hon upp i ett knä eller i famnen, då får hon det. Vill hon få gömma sig bakom våra ben, eller få fly undan till sina trygga platser, då får hon det. Vi stöttar och tröstar och gör allt vi kan för att visa att vi finns där för henne.

När världen stormar runt henne ska hon alltid veta, att hennes människor aldrig gör illa, aldrig tvingar, aldrig skrämmer. Vi är hennes lugna öar, hennes klippor att klamra sig fast vid och hennes mod när hennes eget sviker henne. Hon ska veta att hon är älskad, hur aggressiv hon än är, hur högt hon än skriker av rädsla, hur innerligt hon än försöker visa vad hon känner. Vi har snälla händer, en varm famn och en stark trygghet.

 

Vid annat tillfälle ska jag dyka ner lite djupare i vårt arbete kring hennes specifika rädslor, och hur vi arbetar med dem. Idag får det bli ett mer övergripande inlägg om Amira och rädslor. Har du frågor eller funderingar kring hundar och rädslor? Maila gärna, jag svarar så snart jag har tid: info@ulvens.se. Bor du runt Umeå med en rädd hund som du önskar förstå bättre och hjälpa, kan du på den här hemsidan hitta rådgivningspaket som heter Modiga hund, som du kan boka. Vill du läsa nästa del i serien om Amira? Den hittar du Här!