Category Archives: Tips

Konceptträning

Ja vad är det egentligen? Det får du veta i den här lilla artikeln!

2018 påbörjade jag en utbildning för att bli certifierad koncepttränare och har nu klarat slutprovet! Ulvens kommer nu att inkorporera konceptträningen i många av kurserna, som ett sätt att göra kurserna lättare, ge synliga resultat för hundar och hundmänniskor samt göra verksamheten rolig och lättförståelig för alla slags individer!

Vi tränar hunden vi har framför oss

Konceptträning innebär att man fokuserar på hundens grundläggande drag hellre än enskilda isolerade beteenden. Ofta har ett beteende som upplevts besvärligt för människor en grund i något hos hunden som får hen att må dåligt. Utfall, skällande, separationsångest, hoppande på folk etc kan lättare hjälpas om man arbetar med de underliggande problemen.

Men konceptträningen är inte bara till för hundmänniskor och hundar med uppenbara utmaningar. Det är lika användbart för att få tävlingshunden mer fokuserad och mer tålig för störning. Det är användbart för att bygga en stabil grund hos valpar, eller att fördjupa relationen med hunden oavsett ålder. Det fungerar som aktivering, för skojs skull där man på köpet får en mängd olika fördelar! Och oavsett vilken hund som tränas, utgår vi alltid från hunden vi har framför oss. Alla hundar tycker om olika saker och svarar på olika saker. Konceptträningen är fantastisk i det att den är anpassningsbar för alla slags hundar!

Framförallt handlar konceptträningen om att hitta glädje med sin hund, att göra utmaningarna vi står inför till våra fördelar, att få en djupare förståelse för hur hunden fungerar och hur man bäst hjälper den framåt!

Den kraftfulla leken

Träningen jag utbildat mig inom handlar framförallt om lek. Genom lek formar vi sidor hos hunden som behöver utvecklas för att hjälpa den hunden bli mer harmonisk, glad, lugn och trygg. Lek har flera gånger i forskningen visat sig vara den mest kraftfulla vägen till inlärning. Få hunden att tycka något är roligt, samt upprepa det och det sitter hos hunden för livet sedan. Lek gör också att mängden upprepningar som krävs för att inlärning ska ske minskar, vilket gör att vi som hundmänniskor inte måste slita håret av oss för att lära hunden det vi önskar.

Grundat i senaste forskning

Konceptträningen bygger på senaste forskningen kring hund och inlärning hos djur (och även oss människor till viss del), och är tvångsfri. Målet är alltid att vara lyhörd för varje individuell hund, göra anpassningar som behövs för att varje hund ska klara av sina utmaningar och träningen är tvångsfri samt utan bestraffningar.

Gratis föreläsning!

Då konceptträningen är förhållandevis ny kommer jag under vintern och våren att erbjuda gratis föreläsningar! Vill du att jag kommer till din hundklubb eller kompisgäng för att förklara och visa konceptträningen kan du höra av dig till info@ulvens.se!


Onlinekurser, hurra!

Under 2019 kommer Ulvens att släppa olika former av onlinekurser! De släpps allteftersom materialet blir färdig. Första kursen förväntas komma ut i slutet av februari/början av mars. Kurserna du ser nedan är de som bestämt ska göras. Men saknar du en kurs, skicka gärna dina förslag! Det viktigaste är att du ska kunna hitta det du söker hos Ulvens!

  • Hundflocken – för dig med två eller fler hundar som du delar hushåll med. Hur skapar man en lugn hemmamiljö? Hur håller man sams mellan hundar som gärna hamnar i gruff med varandra? Hur tränar man flera hundar tillsammans? Detta och mer kommer du hitta i den här kursen!
  • Modig hund – hur gör jag för att hjälpa en rädd hund? I det här paketet får du övningar och information som hjälper dig förstå din rädda hund, och ger verktyg så ni kan hjälpas åt att bli modiga!
  • Lös och lyhörd – kursen som hjälper dig träna in en ordentlig inkallning men också för att få en hund som fokuserar på dig, lös eller kopplad!

Amira, den arga haren del 9

Idag skriver jag om Amira och hundflocken. Att ha en hundaggressiv hund med andra hundar är helt klart en utmaning men absolut inte en omöjlighet. Det kräver planering, träning och ett stort ansvarstagande från mig som hundägare. Kanske är det här ett inlägg som kan hjälpa dig med många hundar, eller som ett sätt att förstå introducering av nya hundkompisar till din fyrbenta kompis!

Introduceringen

När Amira ska träffa en ny hund är introduceringen A och O. Faktum är att den första introduceringen är A och O för alla hundar, oavsett vilken hund man har. För oss får ingenting gå fel, och därför behöver vi vara ytterst försiktiga för att skapa en introducering som flyter på och upplevs som positiv för alla inblandade. Vi går igenom dessa steg i en första introducering:

  1. Hitta en neutral plats – låt aldrig hundarna mötas för första gången på en plats som är laddad. Exempelvis hemma hos någon av hundarna eller på en plats som är väldigt viktig för någon av hundarna. En neutral plats gör att båda hundarna har samma utgångsläge.
  2. Möt aldrig hunden som ska introduceras rakt på! – nos mot nos blir inget gos. Många hundar upplever det som besvärligt att mötas nos mot nos vid ett första möte. Det är bättre att ha lite avstånd till varandra och gå i samma riktning, och sakta närma sig varandra sidledes. Mycket lugnare, mycket tryggare.
  3. Varje ögonkast på den främmande hunden innebär Jäkligt Gott Godis! – jo, det är bästa sättet att redan från början skapa en lugn och positiv inställning till den andra hunden. Amira får köttbullar eller något torkat gott kött som hon älskar, och varje gång hon så mycket som sneglar på den andra hunden får hon en bit som kastas ner på marken. Det skapar hos henne en förväntan om att Goda Ting inträffar när den främmande hunden finns i närheten.
  4. Ta en promenad tillsammans i koppel – det här är ett toppenbra sätt att introducera hundar tillsammans. Bäst är det att gå någonstans där det finns mycket utrymme och är stillsamt. Inte så mycket annat som stör alltså. Gå en koppelpromenad, hundarna får gå på var sida om vägen och snegla lite på varandra, men man lockar dem att hålla sig på sin sida hela tiden.

Amira behöver gå igenom den här processen vid många tillfällen innan vi ens kan fundera på att gå vidare. Detta för att undvika att hon någonsin blir stressad eller känner sig trängd av den andra hunden. Spänner hon sig, försöker göra utfall etc, får man backa och skapa större avstånd, och mata med godare godis. Allt för att Amira ska förknippa den där nya hunden med härliga positiva känslor.

Vidare introducering inomhus

När en ny hund ska introduceras hemma hos oss (vi har daghundar på dagarna och ibland behöver vi introducera en ny daghund) ser vi först till att Amira är helt avslappnad med hunden utomhus. När den nya hunden ska komma in har vi alltid grindar uppsatta. Amira får stå på andra sidan grinden och så fort hon ser på den nya hunden får hon belöningar som kastas in en bit i hennes rum. På så vis lär hon sig att nya hundar i hallen innebär gott godis inne i rummet -> alltså ska man ta avstånd från grinden för att godis ska kastas in i rummet. Därefter har vi alltid en grind emellan henne och daghundarna när vi är inomhus, av den enkla anledningen att vi, de andra hundarna och hon alltid ska kunna slappna av. Vi lär daghundarna att inte gå fram och provocera henne vid grinden, och istället hålla sig i andra rum i lägenheten.

Har man en hund som inte är aggressiv kan man ändå från början ha en liten grind emellan om man vill vara på den säkra sidan, och när hundarna verkar helt bekväma med varandra på var sida grinden tar man bort den. Att ha tydliga zoner för olika hundar kan hjälpa till att hålla en bra balans. Om en hund föredrar att ligga i soffan och en hund under soffbordet så uppmuntras de att välja dessa platser att sova på istället för att försöka inkräkta på den andra hundens favoritplats. Det är bra att plocka bort alla leksaker, tuggben och liknande, och sätta ut vattenskålar i olika rum så att hundarna inte känner sig nödgade att gå i försvar över exempelvis ett tuggben.

Närmare umgänge utomhus

När vi har daghundar är det viktigt att Amira ska kunna gå tillsammans med de andra hundarna utan att alltid vara spänd, eller tappa humöret och bråka med någon av hundarna. Det är viktigt när man sammanför flera olika hundar, att hundarna är individer som har individuella behov. Bara för att en hund tycker om att brottas, kanske en annan hund finner det obehagligt. Om hundarna inte lyssnar på varandra behöver jag som människa hjälpa dem att styra upp sina interaktioner. Det finns tre olika punkter som visar om hundarnas lek är bra och balanserad eller ej:

  1. Hundarna är båda avslappnade, ger och tar ungefär lika mycket i leken och söker upp varandra aktivt för att fortsätta leken.
  2. Hundarna tar egna pauser ibland, för att dricka vatten, nosa lite eller lägga sig ner.
  3. Hundarna lyssnar på varandra, när en hund signalerar obehag och sätter gränser ska den andra hunden lyssna och backa i leken.

För Amiras del är det viktigt att hon bara leker med de hundar vi vet är trygga med henne. Hon får inte leka med för små hundar, och när hon leker övervakar jag noggrant. Då hon själv har väldigt svårt för att bryta så fort leken blir lite för hetsig måste jag avbryta leken och pausa hundarna innan hon tippar över i aggression. Hon har också tränats till att inte lägga sig i när övriga hundar leker tillsammans, för att hon inte ska komma emellan och göra illa sig/göra illa någon annan hund. Det här har tränats in genom att släppa hundarna i olika omgångar. Vi har för tillfället tre olika daghundar som kommer i olika omgångar under veckorna. Vi har två egna hundar. Det är alltså fem hundar allt som allt som jag tränat. För att visa hur jag tänkt kommer här en kort beskrivning av den träningen med hundarna:

Amira leker bra med Varg, hennes stora lillebror. De två får leka relativt fritt, så länge Amira inte får ont i ryggen av det. De får leka fritt när vi inte har daghundarna. De andra daghundarna får inte ge sig in i den leken då de leker ganska buffligt med varandra. Därför har jag tidigare kopplat daghundarna och gett dem godis hos mig medan Amira och Varg fått leka lite. Det har lett till idag att daghundarna kommer till mig så snart Amira och Varg börjat leka.

Varg får leka med alla daghundar, men på olika vis. Zelda och Hastur tycker om att bli jagade och ibland brottas lite, det har de själva kunnat få styra upp. När de kommer igång och leker håller jag Amira upptagen med att söka godis på marken hos mig. Ajani är en liten cotton på 6kg, han får leka med Varg men de får bara göra det under ordnade former eftersom storleksskillnaden är så stor. Det har jag tränat genom att alltid bryta deras lek med lite godisletande så fort intensiteten har ökat. De småjagar varandra och Varg låter Ajani studsa runt honom och skälla.

Zelda och Amira får under inga omständigheter leka alls, och det har lösts sig snabbt genom att jag alltid avbrutit dem med annan aktivitet så snart de börjat se på varandra. Idag ignorerar de varandra på promenaderna och gör inga lekinviter alls!

Hastur kan leka med alla, men får aldrig ge sig in i leken med bara Amira och Varg. Amira och Varg teamar då upp mot Hastur som tycker det blir obehagligt. Han är tack och lov enormt lätt att avleda med godis, så det är sällan ett problem.

Jag har alltså väldigt noggrant planerat och tränat lekarna de har, vilket lett till att de sköter rutinerna alldeles på egen hand. Jag kan släppa alla hundar i skogen och de reglerar leken emellan sig. Trots detta släpper jag aldrig koncentrationen på Amira. Även om hon aldrig är riktigt lös (hon går i långlina när andra får gå lös) vet jag hur snabbt hon kan vända från att vara glad och peppad, till att bli riktigt arg och börja slåss. Anar jag att hon tagit sikte på en hund hon inte får leka med avleder jag snabbt med en inkallning. Eftersom hon har ett starkt resursförsvar får hundarna inte bära på pinnar, vi har aldrig med några leksaker och jag kastar alltid iväg godis åt olika håll, så hundarna inte behöver söka godis på samma fläck som Amira.

På det här sättet har vi för det mesta väldigt härliga roliga promenader som hundarna uppskattar!

När olyckan är framme

När man pratar om hundinteraktion kommer den där punkten som alltid är lite tungt, lite jobbigt och som man helst inte vill tänka på. Hundslagsmål. Tyvärr händer det och att ha strategier för det är bättre än att aldrig ha tänkt på det alls och inte veta hur man ska göra om dagen kommer när hundslagsmål inträffar.

Amira har en lång lista på saker som Inte är Godkänt. Om en annan hund kommer för nära när hon äter godis. Om en annan hund tittar konstigt på henne. Om en annan hund kommer och nosar på hennes spännande doftfläck på marken. Det svåraste med Amira är att hon ofta inte har mellansteg i sitt beteende då hon sätter gränser. Hon kan visa tänderna, eller morra som en första varning, men det gör hon i en sekund. Har den andra hunden inte fattat och gått undan (vilket ytterst få hundar hinner reagera på) då faller hon in i att slåss på en gång. Det är inte bara ett litet varningsbett vi pratar om här, nej det är ”slåss till döden” som är Amiras copingstrategi.

Är jag riktigt snabb och kan hojta till eller rycka undan Amira i kopplet, då händer inget mer. Amira släpper det oftast och den andra hunden går undan. Men, hinner jag inte och Amira har räckvidd nog för att nå den andra hunden, då smäller det. Och rutinen för ett hundslagsmål ser ut ungefär såhär:

  1. Få tag i Amira och dra henne undan. Jag behöver alltid få tag i Amira. Får jag bara tag i den andra hunden följer Amira helt enkelt med. Hon är oförmögen att avbryta när hon väl börjat slåss, medan de andra hundarna alltid avbryter så snart jag fått isär dem. Därför tar jag Amira. I selen helst av allt, annars i hennes bakdel. Som sista utväg tar jag tag i hennes huvud eller nos (av säkerhet för min egen del, hon biter i allt som rör i henne när hon låser sig).
  2. Ta ett djupt andetag och lugna ner mig. Jag går upp i stress på samma sätt som hundarna när ett slagsmål sker. Jag brukar försöka vara tyst när jag särar på hundarna men ibland kan jag inte hjälpa att jag ropar till. Jag vill under inga omständigheter vara arg på någon av hundarna när jag fått isär dem. De rår inte för att det blev som det blev, bara olika omständigheter som ledde upp till slagsmålet. Amira är inte en hemsk hund, och även om jag kan känna mig arg på henne hjälps inget av att jag faktiskt uttrycker den ilskan. Så, ett djupt andetag för att samla mig innan jag går vidare.
  3. Efterarbete. Här handlar det om att först hålla kvar Amira. Hon släpper inte slagsmålet förrän vi börjat röra på oss igen, vilket leder till att jag inte får släppa iväg henne. Släpper jag efter i kopplet kan hon lika gärna flyga på någon av hundarna igen. Jag samla ihop alla hundarna, vi börjar röra på oss i lugnt tempo. Vi går en liten bit, jag ger Amira och den andra hunden lite godis när de sneglar på varandra för att börja ställa om känslorna de har inför varandra. När alla hundar pustat ut och Amira släppt händelsen, stannar jag upp för att se om eventuella skador uppstått.

Tack och lov är hundslagsmål sällsynta, trots Amiras aggressiva sida. När det hänt har jag dock gått igenom vad som startade det och arbetar sedan med dessa situationer, så att Amira inte triggas lika hårt igen nästa gång samma situation uppstår, och för att jag ska bli bättre att styra upp sådana situationer. Hittills har alla hundslagsmål handlat om att Amira känt sig trängd eller att någon av de andra hundarna försökt ta hennes godis. Att hon inte ska vara trängd är inte så svårt att kontrollera, och godisarna ges nu under största kontroll och med samma rutin hela tiden.

 

Arbete, arbete, arbete

Det är mycket arbete i att reglera en hundflock med Amira. Men, trots att hon tycker andra hundar är läskiga, och trots att hon uppskattar mycket egentid så uppskattar hon också sina hundkompisar. Hon tycker om att få följe med flocken ut ibland i skogen för att leka och träna. Hon tycker om att få dela en promenad med en eller flera andra, och hon uppskattar för det mesta sin stora lillebror Varg. Så långt det går försöker vi ge henne minst en promenad på egen hand där hon får all uppmärksamhet. Hon får egentid inomhus också, och träning. Att hålla hundinteraktioner på en lagom nivå för henne är vägen till framgång!

Av den anledningen har hon inga fler hundkompisar och kommer inte ha det heller, om inget speciellt inträffar. Hon är nöjd med de hon har. Hon följer med på mitt arbete emellanåt som demo-hund, men till största del håller vi främmande hundar på avstånd. Hon behöver aldrig hälsa på någon främmande hund, eller leka med lillebror om hon inte vill.

För oss som människor runt Amira är det ett pågående arbete att reglera och skapa en lugn positiv stämning. Promenader med andra hundar kräver koncentration och en ständig bevakning av Amiras signaler, och att balansera det med att vara avslappnad och lugn för egen del. Vi tränar kontinuerligt in munkorg på Amira för att kunna använda den i situationer där vi inte kan garantera att hon inte biter. Vi är noggranna med vilka hundar som får komma hem till oss och under vilka omständigheter.

Idag har vi kommit så långt att hon till och med viftar på svansen och pussar lillebror när de varit ifrån varandra en längre stund. Dit trodde jag aldrig att jag skulle nå med en till familjemedlem. Vi har också kommit så långt att hon för det mesta är obrydd om daghundarna, och avslappnad när vi tar in andra hundar i lägenheten under tillfälliga perioder. Hon har lärt sig att sovrummet är hennes i lägenheten och inga främmande hundar är tillåtna där inne.

Allt arbete är helt klart värt det, så att hon får leva ett så normalt och rikt hundliv som möjligt, på sina villkor!

 


Amira, den arga haren del 8

Idag kommer jag skriva om mig själv och lärdomar jag fått av livet med Amira. Jag tror det var den framstående djurtränare Ken Ramirez som sa att träna djur handlar inte om att kontrollera djuret, det handlar om att lära känna och kontrollera sig själv. Jag kan inte gör annat än att hålla med! 

 

Livet med hund 

Livet med hund, vilken hund som helst, föreställer jag mig är ungefär som att leva med barn. Det finns ett ansvar man aldrig riktigt kan släppa, det finns alltid någon som är beroende av dig. Dina prioriteringar behöver då och då ses över, för att det ska bli rätt mot hunden och rätt mot dig, och det kan finnas saker som man behöver välja bort som hundägare. Det finns utmaningar i att hela tiden försöka förstå sin hund, hitta rätt sätt att förhålla sig till den, framförallt när vi lever i ett samhälle där hundägaren blir bombarderad av olika åsikter om vad man gör med en hund. Att leva med en hund som kräver extra mycket är helt klart en utmaning, och jag har full förståelse för hundägare som tillslut ger upp och hittar ett nytt hem till sin hund.

Att leva med Amira har helt klart varit en berg- och dalbana. Jag har känt alltifrån hopplöshet till euforisk glädje. Tack vare henne har jag fortbildat mig, plöjt igenom vetenskapsartiklar, tidningar, pratat med duktiga hundtränare över hela världen, lärt mig organisera hundvardagen, gett mig strategier för hur man pratar om de svåra sakerna med att ha hund, och framförallt att privat hantera dem. Jag tänkte jag skulle dela med mig av en del, med förhoppning om att det ger dig lite kraft att fortsätta, strategier att använda för att göra ditt hundägande lite lättare. Framförallt vill jag att du ska veta, att du inte är ensam.

 

Vad gjorde jag fel?

Det här är en återkommande fråga som jag ställer mig själv, gång på gång. Vad gjorde jag fel? Det är en svår fråga, för den behövs ställas ibland, men den får heller inte lägga sådan tyngd på mig att jag inte klarar av att göra rätt och ta till mig av det jag behöver. Det är ack så lätt att genast bli känslosam så fort det handlar om hunden. Hur man än vänder och vrider på det är det svårt att inte se hunden som en del av sin egen identitet, i alla fall är det så för min del. Det kan ibland vara en bra drivkraft, men det sätter käppar i hjulet när jag som hundägare blir så känslosam att jag inte vill se att jag kan göra annorlunda än jag tidigare gjort. Det är också lätt att få så dåligt samvete över sådant jag inte gjort, eller kunnat gjort annorlunda.

Som hundtränare blir  det ibland extra svårt då hunden inte uppfyller samhällets krav på hur en hund ska vara. Jag om någon borde väl kunna fixa det, eller hur? Jag har kunskapen, verktygen, erfarenheten. Det är otroligt lätt att fastna i gropen ”vad gjorde jag för fel?” och allt man gör i den är att gräva sig djupare, eller gå runt i cirklar.

Jag har fått lära mig under årens gång att jag behöver acceptera känslorna men inte låta dem styra när jag ställer mig själv frågan ”Vad gjorde jag fel?”. Det blir lättare då, om jag ser på allt så mekaniskt jag kan. Om Amira gjort ett utfall på promenaden försöker jag att inte slå ner på mig själv, jag analyserar istället. Var vi för nära? Hade hon en stressig dag redan? Skulle jag ha fångat hennes uppmärksamhet tidigare? Eller inte alls genomfört hundmötet? Så länge känslorna får vara där de är, och inte styra svaren blir det väldigt mycket lättare. ”Hon hade en stressig dag, vi skulle egentligen inte genomfört hundmötet alls. Bra, nästa hundmöte undviker vi och när vi kommer hem ska vi ta en stund av massage i sängen för att lugna stresshinken”, istället för ”Nej, gud, min hund vad gör hon, gud så jobbigt, undra vad den andra hundägaren tyckte nu, så pinsamt, jag är ju hundtränare, måste vara en dålig sådan som inte kunde träna min hund till att sluta göra utfall och usch så jobbigt”.

Känna ilska, uttrycka ilska

Jag hör ofta hundägare fråga ”men får jag aldrig bli arg på hunden?”. Visst får du bli arg. Precis som hunden har rätt till sina känslor, har även du det. Men det finns många olika sätt att uttrycka den på, och att ta ut det på hunden är inte till någon hjälp. Jag blir arg på mina hundar emellanåt. Inte ofta, men ibland riktigt fly förbannad till och med. Men jag tar inte ut den ilskan på dem. Som hundägare, framförallt om du lever med en hund som kräver väldigt mycket tid och tålamod, tror jag det är bra att lära sig kontrollera sin ilska, förstå var den kommer ifrån och lägga den där den hör hemma. Inte automatiskt lägga det på hunden.

Ilska fungerar tyvärr så att det släpper lättast om vi får ta ut den på någon annan levande varelse. Håller vi inte koll på ilskan blir det alltså lätt att vi skriker på någon eller ruskar tag i någon som råkar vara i närheten. Av någon anledning tycker vi det är helt i sin ordning att rycka hårt i ett koppel, nypa i nackskinnet eller på annat vis våldföra oss på hunden när vi blir arg. Det är inte okej att göra det mot sin bästa vän, granne, barn eller partner. Varför? Jo för att det räknas som våld. Att kalla det ”korrigering” eller ”uppfostran” när det kommer till hundar (eller andra djur) tar inte bort det faktum att det är våld vi använder.

Amira är en terrier, och på det lättstressad och rädd. Jag har känt ilska och frustration många gånger, men har fått lära mig hitta sätt att inte låta det gå ut över henne. Hon kan exempelvis inte rå för att hon gör utfall när hon blir rädd. Hon kan heller inte rå för att hennes starka jaktinstinkt kickar igång när en katt passerar framför näsan. Att jag blir arg på henne och bestraffar henne gör inte situationen bättre någonstans! Snarare tvärtom. Hon blir otrygg med mig och antingen får jag en hund som kommer konstant vara spänd och redo, fjäskande och nerbruten eller så får jag en hund som vill vara någon annanstans än nära mig. Så vill jag inte ha det!

Jag har fått lära mig ta djupa andetag. Lära mig av situationer som inte fungerade som önskat för att hitta strategier att hantera det på eller undvika dem i framtiden. Om möjligt, att lägga ilskan där den  hör hemma. På situationen som helhet. Ta djupa andetag, göra ilska till handling i form av förändring, göra den till driv att hjälpa Amira må bättre, det är något jag ständigt försöker uppnå.

 

Acceptera 

Det här tror jag är det absolut viktigaste att göra när man lever med en hund som har speciella behov. Acceptera att hunden jag har framför mig, är hunden jag lever med. Vad för idealhund jag än föreställt mig, vilka mål jag än satt upp för oss, behöver jag noggrant se på hunden jag har framför mig. Vad behöver just den hunden? Det var otroligt skönt dagen jag kunde acceptera, och säga det högt för mig själv att Amira var aggressiv. Aggressiv är ett så otroligt laddat ord tyvärr, och det var svårt till en början att säga, att tänka på och framförallt förknippa det med min söta lilla hund. Jag har också fått acceptera att Amira är nervös, lättskrämd, lättstressad och har hälsoproblem. Hur mycket jag än skulle önska att hon var frisk, stadig och trygg i sig själv, lyhörd och följsam etc etc, är det inte vad hon är. Så länge jag inte kan acceptera min hund som den är, kommer jag lägga för högra krav på hunden. Det blir orättvist, för mig och min hund.

Acceptera att bilden samhället har av en hund inte är rimlig, och att hur jag än gör, kommer jag inte kunna göra alla andra människor nöjda. Jag behöver sträcka på ryggen, bestämma mig för hur vi gör för att vår gemensamma vardag ska fungera för att alla ska få må bra och sedan skita i vad andra människor tycker. Acceptera att ibland kommer jag möta människor på promenaderna som tycker att min hund är farlig, dålig eller som har åsikter om mig som hundägare. Att acceptera att det är så är lättare än att försöka uppnå ett mål som inte är möjligt, och att gå runt och be om ursäkt för min hunds existens.

Acceptera att jag som hundägare inte kan förändra allt hos min hund. Hundar är inga lerklumpar som kan formas precis som vi önskar. De är individer, med personligheter. De är olika, och har olika förutsättningar. Jag kan jobba med Amiras rädslor men jag kan aldrig få alla rädslor att försvinna. Jag kan göra henne tryggare, men hon kommer alltid att vara extra sårbar för stress och obehag. Jag kan träna bort utfallen på promenaderna men jag kommer aldrig få henne att älska andra hundar. Jag kan göra mycket för min hund, men inte trolla bort hundens grundläggande personlighet.

Acceptera att det ibland inträffar saker jag inte kan kontrollera. En lösspringande hund på promenaden som skrämmer Amira är sådana situationer som jag hatar innerligt, för jag kan inte göra något åt det. Allt jag kan göra är att acceptera att det blir så ibland. När saker utanför min kontroll inträffar får jag göra det bästa av det och sedan gå vidare.

Sist, men inte minst behöver jag acceptera att jag är människa. Jag kan göra fel ibland i livet med min hund. Träna på fel sätt, hantera en situation på fel sätt. Jag har också bra dagar och dåliga dagar. Jag har perioder när jag lägger ner stor energi och tid på Amiras träning och perioder när jag gör väldigt lite. Livet är inte en konstant rak väg, det är en slingrande stig som går upp och ner och är bred och enkelt lika ofta som den är smal och snårig. Jag har inte förstört något för tid och evighet om jag gör fel ibland.

 

Glöm inte det som fungerar!

Det här har jag under senaste åren lärt mig; att se på och fundera över det som faktiskt fungerar med Amira. Både framsteg vi gjort, saker hon tidigare inte klarade av som hon idag gör utan tvekan. Men också de saker som aldrig varit ett problem. När hunden blir utmanande att leva med, tänker vi så lätt på allt som behöver göras, behöver tränas och förbättras, vi ältar alla gånger det gick fel osv. Det blir ett fasligt stort fokus på hur mycket problem det finns. Givetvis behöver vi fundera på det, om vi ska ta oss framåt och utvecklas. Det går dock att göra, samtidigt som man påminner sig om och gläds över det som fungerar bra. Som är okomplicerat.

Amira har en lång lång lista över egenskaper som kräver mycket av mitt fokus. Men hon har lärt mig att minnas hennes fantastiska sidor också. Hur belönande det är att se henne våga något hon tidigare inte kunde. Hur fantastiskt lätt det är att lära henne nya saker, eftersom hon älskar att jobba och få utmanas i träningen. Hur atletisk och stark hon är. Hur älskad man känner sig när denna lilla dam med sin stora integritet kommer för att söka kontakt. Det finns så mycket med Amira som jag älskar och uppskattar, som ger henne och mig lycka och glädje i livet. Det är lätt att bygga för stora murar av problemen, så att vi inte ser det som är bra, roligt, lätt.

Glöm inte det som fungerar, glöm inte helheten hos din hund och ert samspel. Det har varit en bra läxa att lära sig för mig!

 

Livet är ett maraton 

Vi är vana vid snabba lösningar, snabba svar. Allt ska gå snabbt, vara lätt. Klicka, och sen är det klart. Vi vill ha snabbt internet, snabba sätt att resa på, ha snabba möten, få maten snabbt. Det här påverkar hur vi ser på livet med hund. Hunden ska lära sig snabbt, infinna sig i allt snabbt, snabbt komma över något, snabbt förstå.

Men att leva med hund, att träna med hund är inte ett kortdistanslopp. Livet är ett maraton, det vi inte lyckades med idag, kan vi lyckas med nästa månad kanske. Eller nästa halvår. Det är okej att låta saker ta tid. Det kan till och med vara så att det blir bättre då.

Amira har lärt mig att stanna upp. Ta det lugnare, låta saker ta tid. Att arbeta med hundmöten på en hund med svår social rädsla och stressproblem är inget som blir löst över en vecka. Inte ens över någon månad. Det kanske tar år till och med, innan vi kommit dit vi vill. Med Amira har jag insett att vi aldrig riktigt kommer dit jag först hade tänkt mig. Många av hennes problem handlar om att konstant hantera det och hålla det på en rimlig nivå. Det innebär att vi egentligen aldrig slutar jobba på det, vi gör det bara i större eller mindre mängd beroende på hur livet ser ut.

Livet är ett maratonlopp och istället för att försöka släpa med sig hunden så snabbt som möjligt, har Amira lärt mig att ta en dag i taget och utföra det här loppet tillsammans.

 

Det är okej att bli ledsen 

Jag har tappat räkningen på hur många gånger Amira varit anledningen till att jag bara brutit ihop. Känslan av hopplöshet, eller en slukande oro har funnits till och från under vår tid tillsammans. Gånger när hon varit sådär sjuk att jag inte vet om hon kommer klara det, gånger när vi halkat bakåt tio steg i träningen av någon anledning, gånger när jag känt mig så lite och otillräcklig.

Till en början kände jag sådan skam över det. Men nu för tiden har jag lärt mig att det är okej att vara ledsen. Det är okej att ta en paus, att låta någon annan ta hunden en dag, eller bara strunta i all träning, allt vi skulle göra och bara mysa i soffan. Det är okej att köra bilen till trapphuset för att stuva in hundar, för att sedan köra långt bort där inga andra hundar kan finnas, allt för att slippa de där stressande hundmötena. Det är okej att göra fel och bli ledsen för det, och det är okej att bli ledsen för det hunden gjort.

Jag har lärt mig att hantera ledsenheten genom att prata om det med andra. Det blir lättare att bolla situationen med någon, reda ut den utanför sig själv istället för i sitt eget huvud i ensamhet. Det har hjälpt att hitta andra hundägare som är eller har varit i samma situation, som kan förstå. Det har hjälpt att ta pauser, bara sätta mig ner med min hund och vara tillsammans i lugn och ro. Inga krav.

 

Bemöta andra

Sist av allt vill jag skriva några rader om att bemöta andra. Amira har tvingat mig att fundera över formuleringar, fått mig att arbeta fram olika strategier för hur vi ska bemöta andra människor och hundar. Hon har gjort mig mer förstående, gett mig en större medkänsla för andra överlag. Med Amira har jag fått lära mig hur jag kan förklara hennes beteenden utan att det lägger skuld på henne, och på ett sätt som informerar andra människor utan att jag ber om ursäkt för hennes existens. Hon har hjälpt mig att hjälpa andra som lever med hundar med stora behov. Hur jag bäst kan bemöta en hundägare som är stressad, ledsen och känner hopplöshet inför framtiden.

Hon har lärt mig hur jag bemöter andra hundägare som inte lyssnar! Åh om det ändå kunde vara så att människor visade respekt för varandra. Jag vet inte hur många hundar som släppts fram till Amira för att deras hund är ”så snäll”, fastän jag sagt nej! Hon har lärt mig att säga ifrån mer tydligt, på skarpen. Hon har lärt mig vilka lögner jag kan dra om jag måste för att skydda henne och den andra hunden (att berätta hur min hund har löss eller rävskabb får alla att hastigt ta tillbaka sina hundar). Hon har lärt mig hur jag kan visa respekt gentemot andra hundar på promenaden, och att inte döma andra människor och hundar utifrån ett kort ögonblick.

Amira, en läromästare 

Det är lite av en klyscha att som hundtränare säga ”jag har lärt mig mycket från min hund”, men det är så. Jag har lärt mig enormt mycket av Amira, både om mig själv, min omvärld och som hundtränare. Hon har pushat mig att försöka igen, och igen, hitta nya vägar, förstå mer. Utan henne hade jag nog inte gått de utbildningar jag har idag, jag hade inte haft samma förståelse för hur rädsla fungerar hos djur, eller förstått all vetenskap inom etologi, inlärningstekniker etc.

Jag har mycket att tacka Amira för. Inte en stund ångrar jag att jag får leva med hennes majestät, trots alla prövningar vi gått igenom, och mest troligt kommer gå igenom i framtiden. 

 


Amira, den arga haren del 7

Idag ska skriver jag om olika verktyg vi har för att göra Amira mer trygg i sig själv, få henne att våga mer, ta för sig av livet på ett positivt sätt! Förhoppningsvis kan du hitta mängder av tips som du kan erbjuda hunden/hundarna du delar ditt liv med! 

Liten på jorden

Amira är en liten hund med mycket kraft i kroppen. Tyvärr inte ett lika kraftfullt självförtroende. Nej, hon ser nog sig själv som väldigt liten på denna jord, något jag fullt ut förstår. Hon är liten, i en människas värld där allt är anpassat efter oss som står upprätt på två ben. Vi människor vet vad allt är, varför det är och det finns mycket i det som är fullständigt främmande för en liten hund.

Hon är rädd för saker som händer ovanför hennes huvud. Att skramla med nyckelknippan över henne, att något far över hennes huvud, att man stöter till något på en yta ovanför eller intill henne blir hon rädd. Hon tycker inte om golvet när det blir minsta lilla trångt, och hennes bästa plats i värld är på en möbel, gärna lite högt och på mjukt underlag. Det ska vara mysigt att ligga där, och hon ska kunna ha uppsikt över det mesta.

 

Är det konstigt är det farligt 

Hon har också inställningen att allt som är konstigt, alltså nytt och för henne främmande, så är det farligt. Nya ljud är farliga, tills motsatsen är bevisad. Människor som inte ser ut som människor enligt henne ska göra, eller rör sig underligt, saker som plötsligt dyker upp, hastiga rörelser, saker som låter eller rör sig när de inte ska, allt sådant är farligt i Amiras värld. Hon hanterar det genom att fly eller bli olika grader av arg.

 

Världen är en lekplats!

Det första jag började arbeta på med Amira var hennes ursäktande inställning till nya miljöer. När vi var i en stadsdel hon inte varit i, en skog hon inte sett eller att hem hon inte besökt tidigare blev hon låg, nervöst och spattig. Det var hemskt att se att hon hoppade högt så snart en bildörr stängdes, eller att hon inte vågade gå upp på en trottoarkant som var hög och lite smal. Vår första sommar tillsammans spenderade vi mycket på resande fot. Det var resor som hade planerats innan hon var planerad att komma till mig, och jag bestämde mig för att hon kunde få följa med. Den första resan vid tog var en lång resa på tio dagar genom Sverige tillsammans med min bästa vän. Amira som var höjdrädd, fick följa med oss på första stoppet på resan; Skuleberget. Det var fint väder och vi ville upp till toppen! Amira följde med. De första trapporna turades vi om att bära henne i, vi lyfte henne mellan oss och stöttade henne när hon vågade själv. Då vi kommit upp på toppen hade Amira vuxit flera decimeter i självförtroende! Hon hade klarat hela den branta vägen upp, och vägen ner gick betydligt smidigare. Hon vågade ta många trappor och klippavsatser på egen hand, och de hon inte kunde ta var hon trygg med att vi bar henne nerför.

Resten av den resan fortsatte i ungefär samma stuk. Vi sprang mycket på olika leder, flera mil gjorde vi ifrån oss den veckan. Vi besökte städer, skogar, berg, klättrade, kröp och sprang. Amira var med oss varje litet steg. Världen blev den sommaren en lekplats för Amira

Därefter insåg jag att det här var något vi skulle fortsätta med. Vi började träna parkour, något som helt trollade bort Amira osäkerhet för höjder, underliga platser och stadsmiljöer. Idag går svansen som en liten propeller när vi ber henne balansera på något och hon har utvecklat en balans och kroppskontroll som inte är av denna värld! Hon är stolt, glad och har roligt när vi parkourtränar.

I den här träningen följer vi dessa enkla regler:

  • Hon blir aldrig tvingad till något hon inte vill. Vi har alltid gjort allt på frivillig basis, och hon lockats till något har det inte funnits några krav. Hon har alltid haft oss människor nära, som involverar oss, stöttar och heja på när hon vågar något nytt!
  • Vi tränar det i långsamt tempo, fokuserar på kroppskontroll, följsamhet och fokus på uppgiften framför oss.
  • Innan jag började träna parkour ordentligt gjorde jag henne bekväm i hennes sele, och bekväm med att jag kunde få hålla fast henne i selen, lyfta henne upp och ner från saker, så att det inte skulle kännas obehagligt när jag hjälpte henne i träningen.

Låter det, är det roligt! 

Hon är ljudkänslig på lite olika vis. Framförallt handlar det om skrammel av olika slag (tack och lov är hon inte skotträdd). För att jobba med detta har vi olika leksaker som skramlar och låter! Bland annat har hon en godisboll som skramlar ordentligt när den rullar iväg på golvet. I början var hon rädd och försiktig kring den, men idag rullar hon iväg den där som om hon aldrig varit rädd för den. Hon har också pussel och andra aktiveringsleksaker som kräver att man knuffar eller krafsar på dem, och de låter på olika vis. Hon är alltid skeptisk när jag tar fram en ny leksak, men med stöttning, beröm och belöningar för att hon vågar använda tassar, vågar putta och skjuta på saker kommer hon ofta över det rätt snart!

Vi jobbar lite med ljudlådor. Superlätt att göra hemma och väldigt roligt! Ta en låda (i kartong eller plast), lägg ner saker som skramlar lite. Petflaskor är bra, hundleksaker i plast och annat. Så länge hunden inte kan sticka eller skära sig på det. Lägg ner gott godis i lådan. Eller hundens mat! Låt hunden få böka i lådan och hitta godisar.

När vi tränar med ljud följer vi dessa regler:

  • Amira är alltid den som gör ljudet, aldrig vi människor. Vi puttar inte på saker, vi rör inte i saker så det låter. Vi är bara med och stöttar henne!
  • Börja alltid på lägsta möjliga nivå med lägsta möjliga ljud i början. Med Amira är det viktigt att hon inte blir väldigt skrämd i början för då slutar hon testa mer sedan. Vi börjar på låg nivå och arbetar oss uppåt!
  • Hon får avsluta när hon vill. Vill hon gå från ljudlådan eller leksaken, då får hon göra det. Oftast är det då hon behöver ta en paus för att det krävde så mycket energi att våga göra alla dessa ljud.
  • Vi gör det aldrig på en dag när hon redan är lite stressad, utan börjar först när hon är lugn, avslappnad och redo att bli aktiverad.

 

Riv och slit!

Trots Amiras intensiva motor och trots hennes förmåga att använda tänderna som lösning på saker och ting är hon väldigt försiktig när det kommer till att tugga på saker, riva och slita. Därför har vi jobbat en del med kartonger som hon fritt får riva och slita i hur mycket hon vill!

Vi gömmer godis och mat i kartonger som hon får öppna på olika vis för att få fram godiset. I början använde vi små supertunna kartongen, som kartongen för våra tepåsar eller något liknande. Locket stängdes men är enkelt att riva upp och det fanns riktigt god belöning i kartongen. När hon vågade ta sig an dem flyttade vi oss till svårare kartonger som var hårdare och som vi stängt mer ordentligt. Det här har gjort att hon tar för sig lite mer, vågar ta i, vågar riva och slita. Det syns hur roligt hon tycker det är när hon vågar!

Våra regler för kartongkaos:

  • Kartongen ska inte ha något vasst i sin, som häftklamrar eller liknande.
  • Vi är alltid hemma och med henne så ifall hon behöver hjälp kan vi hjälpa, ifall hon tänker äta upp kartongen kan vi avleda henne.

Uppmuntra bus! 

När jag hör hundägare oja sig över hundarnas olika busstreck brukar jag le och känna en glädje. Hundar som tryggt vågar ta för sig, vågar hitta på egna saker, vågar vara sina egna personer med egna behov är hundar som i regel har det bra. Visst, ibland kan busstreck handla om stress i någon form, men då en väldigt försiktig hund plötsligt vågar göra mer, eller har stunder i livet där de är trygga nog att pröva saker utanför sina egna ramar, då blir jag riktigt glad!

Vi har en inställning till hundar där vi anser att allt ska kvävas i sin linda. Hunden ska vara undergiven, veta sin plats, inte leva ut så mycket för det blir jobbigt då. Och hunden som hoppar i hallen, hunden som letar fram tidningsåtervinningen och strimlar den, hunden som tar ett segervarv på lydnadsplanen är hundar som anses ”olydiga” i många ögon. För mig är det inte en olydig hund, det är en hund som vågar. Varje gång Amira gör något litet busigt här hemma, vågar utforska ett rum helt på egen hand, stjäl något och har det i sängen, är gånger då mitt hjärta känns lättare. Det betyder att hon vågade ta sig utanför sin trygga zon för att göra något nytt och spännande. Det är en dag hon är mindre rädd! Hon får alla slags beröm och belöningar när hon vågar ta för sig, har en positiv inställning till saker, vågar pröva på egen hand.

Amira har kommit långt sen första dagen hon dök upp i mitt liv. Hon vågar långt mycket mer än tidigare, har en mer positiv inställning till livet än hon haft, och med varje liten ny framgång för henne, växer hon ytterligare en millimeter i självförtroende!

Det finns massor av sätt att skapa utmaningar för sin hund som blir roliga! Huvudsaken är att det alltid är frivilligt, alltid roligt och alltid ger hunden en chans att få växa i slutänden! Vill du läsa del 8? Du hittar den Här! 

 

 


Amira, den arga haren del 5

Idag kommer jag skriva om vikten av att ta det lugnt, tömma stresshinken och träna stillhet, ro och avslappning. Denna kunskap är den absolut största nyckeln vi har till att reglera Amiras mående och skapa en balanserad vardag för henne. Jag hoppas du hittar mängder av tips och idéer här på hur du kan hjälpa din hund med sin stresshink! 

 

Stresshinken 

Först ska jag förklara vad ”stresshinken” faktiskt är! Föreställ dig att hunden alltid har en hink den bär med sig i kroppen. Hinken är ett enkelt sätt att sammanfatta och illustrera hundens ”stressystem” med allt som ingår i det. Alla levande tänkande kännande varelser har sin egen stresshinken, även du!

För att kunna fokusera och vara aktiv behövs lite innehåll i den här hinken. Stressystemet behöver vara lite igång helt enkelt. Om du ska ut och gå med hunden, eller ni tränar tillsammans, eller när du ska utföra ett arbete eller träningspass på egen hand behöver det finnas lite ”vatten” i hinken.

Att ha ”vatten” i hinken är i sig inget dåligt, det kan snarare vara bra med andra ord! Däremot, om hinken börjar bli väldigt full, blir det mindre bra.

Exakt var gränsen går för en ”lagomt fylld hink” och ”för mycket i hinken” är jätteindividuellt. Är hunden väldigt stresstålig klarar den av att ha rätt mycket i hinken utan att det blir jobbigt. Om du har en hund som är känslig för stress, räcker det med en droppe för mycket för hunden att må dåligt av det.

Vad fyller på hinken då? Jo, alla former av stress! När ni är ute och går en promenad med en hundkompis och din hund får leka massor, fylls hinken på. När hunden blir plötsligt skrämd av något, fylls hinken på. Det kan alltså vara både ”negativ och positiv stress” som fyller på hinken.

 

Översvämming/flooding 

När ett djur eller en person får för mycket i hinken, mer ”vatten” än hinken klarar av att hålla, når man något som kallas Flooding på engelska. Vi översätter det till Översvämning. Du kanske har hört uttrycket ”Det var sista droppen”? Det är precis det ögonblick när hinken blir för full och ”rinner över”. I det läget får man en stor reaktion. Förenklat kan det hos hunden handla om ett plötsligt utfall, eller att den plötsligt blir apatisk. Oavsett läge så går hunden inte att nå. Den går inte att prata med, den går inte att ge godis eller leka med. Den är helt enkelt ”låst”. Det här är ett läge man som hundägare ska försöka undvika att försätta hunden i.

 

Amiras stresshink 

Amira är en hund som fyller på sin hink väldigt fort, av väldigt många anledningar. Här är några exempel:

  • Blir skrämd inomhus av ljud i hallen/brevbäraren kommer/dammsugaren tas fram
  • Springande katter/andra djur/hundmöten/människor som plötsligt dyker upp bakom henne
  • Leker med hundkompisarna
  • Tränar bland andra hundar
  • Människor kommer på besök hemma
  • Hon måste vistas någon timme på en ny plats
  • Kastar boll/frisbee
  • Besök hos veterinären
  • Gå på en ny plats hon inte känner till sen tidigare

Som du ser har vi en ganska gedigen lista, och då har jag inte listat allt heller. Innan vi förstod vikten av att reglera stresshinken, försökte vi i första hand reglera hennes beteende med mer aktivitet. Om hon hade en dålig dag med några reaktiva situationer försökte vi arbeta med det i form av mer aktivitet. Kanske hon behöver springa? Kanske hon behöver mer stimulans, vi åker på stan och går promenad där? Kanske hon behöver få fånga frisbee en stund?

Det här fungerade såklart inte, eftersom alla dessa aktiviteter bara lägger på mer stress i hinken, trots att det är en mer ”positiv” stress.

 

Ett överbelastat system 

Har man en väldigt aktiv hund, utan mellanväxlar, är det enormt viktigt att hitta stunder av lugn. Där man aktivt tränar hunden till att slappna av, och aktivt arbetar för att skapa en trygg rofylld miljö för hunden. Har man en hund som Amira, som inte bara är väldigt aktiv (bara 6:ans växel hela tiden), utan också väldigt rädd för saker och ting, då blir detta en större utmaning. Vi behöver inte bara reglera hennes tempo i vardagen, vi måste också arbeta aktivt med att få bort triggers för rädsla, eller undvika dem.

För när en hund går under en väldigt lång tid med en väldigt fylld stresshink kan hunden tillslut drabbas av en slags utbrändhet. Den reagerar starkt på allt möjligt, går jättelätt upp i varv, får nästan tvångsmässiga beteenden så snart den inte riktigt klarar av mer intryck. Ett väldigt klassiskt exempel är när hunden blir manisk på att hälsa på andra människor, inte kan slappna av utan måste alltid finnas nära, hoppa, bita i folk, slicka och kan inte ge sig. Eller då hunden inte kan stå still en sekund utan att börja låta, bita, hoppa etc. Det är tecken på att hunden är uppe i för mycket stress och har nog varit det under en tid.

Amira har levt med ett överbelastat system en stor del av sitt liv, vilket har gjort henne extra känslig för minsta lilla stress, positiv som negativ. När hennes stresshink börjar bli för full, blir hennes reaktioner snabbare, mer aggressiva, hysteriska och intensiva på både sådant hon tycker är roligt och sådant hon upplever som obehagligt.

 

Hanteringen av stresshinken 

Det kan ta så mycket som 72 timmar för en hund att få en normalfylld stresshink efter ett större stresspåslag. För oss innebär det att då vi varit iväg på en helgresa med hundarna, eller Amira haft en riktigt obehaglig dag med många triggers för hennes rädslor, behöver hon som allra minst 3-4 dagar av lugn och ro. Lugna promenader i skogen där vi inte möter hundar, eller sniffpromenader i vårt hemområde, där vi undviker hundmöten. Det innebär att vi inte bjuder hem en massa människor, eller låter henne få följa med hem till någon annan. Inga stressande aktiviteter; vi kastar inte boll, vi leker inte jaga och hon får bara kort leka med lillebror ibland. Vi tränar fortfarande för att ge henne stimulans, men vi tränar bara fokus och kroppskontroll. Balansträning är toppenbra, eller parkour på promenaderna.

Inomhus får hon ligga på sina lugna trygga platser, vi masserar henne när hon vill det, låter henne själv bestämma när hon vill vara nära oss och inte. Vi undviker att klippa klor, kamma eller något annat som vi vet ger henne mer stress.

 

Förebygga 

Att förebygga är det absolut värdefullaste vi lärt oss! Istället för att hela tiden låta hinken bli översvämmad, försöker vi förebygga inför saker vi ska göra i framtiden. Vet vi att vi om två veckor kommer lämna hundarna hos hundvakt, eller att vi ska resa tillsammans, få många besökare hemma hos oss eller åka iväg på längre hundaktiviteter, tar vi minst en vecka innan med lugn och ro. Allt för att tömma hennes hink så mycket vi kan. När den får ett mindre innehåll klarar hon av svåra situationer mycket bättre. Hon får inga översvämningar, hon blir gladare, mer öppen och positiv till det vi ska göra, och framförallt mår hon bättre efteråt också.

 

Träna lugnet 

Att faktiskt Träna Lugn har varit en stor hjälp för oss. Vi förstärker hennes egna lugn hemma och på andra platser när hon uppvisar det, antingen genom att sätta oss ner en stund och ge henne godis lugnt, eller genom att massera henne där hon tycker det är avslappnande. Hon har några platser som hon alltid förknippar med trygghet, det är i soffor, sängar eller på en jacka som jag eller sambon lägger ner på golvet. Hon har lärt sig förknippa dessa platser med just lugn och trygghet, för att vi tränat det så. Hon behöver aldrig uppleva tvång på dessa platser, det är bara trevligt. Man får godis där, och klappar, man får ligga nära men behöver inte bli tagen på om man inte vill. Hon vet att andra människor och hundar får Aldrig komma nära henne på dessa platser, om hon inte själv visar att hon vill det.

Utomhus har vi också tränat lugn. Gå långsamma promenader där hon fritt får sniffa på saker i egen takt. Stå still och passivitetsträna där hon får nosa rätt på godis på marken. När hon själv väljer att lägga sig ner, eller sätta sig och avslappnat ta in omgivningen, får hon alltid någon förstärkning för det (mys eller godis).

 

Amiras råd till dig 

Om Amira kunde tala skulle hon ha några konkreta råd till dig som hundägare. Oavsett vilken hund du har!

  • Massage hjälper. Att försiktigt massera din hund, stryka den på kroppen, en liten stund varje dag kan hjälpa hunden att slappna av. Det ska aldrig vara ett tvång, vill hunden inte, respektera det!
  • När din hund agerar ut på olika vis, genom att hoppa, dra i kopplet, riva i kläder, skälla, gnälla och inte kunna fokusera försöker din hund säga dig något. ”Jag är för stressad, jag hanterar inte det här. Hjälp mig”. Ge den inte bannor, var inte våldsam och skrik inte på hunden. Ta avstånd, tala lugnt med din hund, rör dig långsamt. Att kasta ut små bitar av godis på marken är väldigt effektivt för att få en hund mer samlad. Sätt dig ner med din hund, stryk den på kroppen, tala lugnt och vänligt. Låt din hund veta att du finns där för stöd och vägledning.
  • Ta vilodagar ibland. Speciellt om din hund verkar uppe i varv. Många gånger kan det vara bättre att träna fokus och kroppskontroll som aktivering, istället för en långpromenad med mycket spring i skogen. Ta långsamma lugna promenader, låt din hund få nosa och undersöka sin omgivning. Det är ett sätt att lugna ner sig på som är naturligt för din hund.
  • Pausa. Har din hund problem med hundmöten? Ta dagar när ni struntar i hundmöten. Åk iväg någonstans, gå en långpromenad i skogen utan en massa stressande intryck.
  • Om du utmanat din hund på en tävling, utställning, en kurs, ett storbesök hemma, eller en resa, ta några dagar av lugn och ro sedan. Låt inte hinken fyllas på för mycket, för ofta. Det gör det svårare för din hund att ha kontroll på sitt beteende, sina impulser och ger hunden känslor av obehag inför sådant den egentligen tycker om.
  • Ta ett djupt andetag. Släpp ner axlarna. Stanna upp. Njut av att finnas med din hund, sätt er ner tillsammans. Ta in det som finns runt er här och nu. Allt måste inte gå fort, allt måste inte vara aktivt. Att bara umgås och trivas i varandras sällskap är minst lika viktigt, om inte det viktigaste!

Vi kan hjälpa våra hundar med mycket när vi börjar hålla koll på den där stresshinken! Jag och Amira hoppas du fått lite bra tips och idéer. Nästa gång kommer vi berätta om Amiras relation till hantering! Den hittar du Här! 


Att träna lugn

”Glöm inte att passivitetsträna” brukar man ju läsa och höra om ganska ofta, speciellt om man har en färsk liten valp med myror i kroppen! Här kommer Ulvens bästa insikter i vilka fördelar det finns med att träna just Lugn, och några konkreta tips på hur du kan gå tillväga!

Varför ens träna Lugn? 

Har du en redan relativt lugn hund som är bra på att reglera sin energi till situationen, som är trygg och sällan jagar upp sig kan träning av Lugn mest av allt vara något trivsamt att göra med sin hund. Att ta en stund bara du och hunden, i lugn och ro. Ett sätt att själv varva ner och att umgås.

Men har du en valp eller unghund, en vuxen hund som till vardags eller i träning och tävling ibland har svårt att gå från en energinivå till en annan, som har svårt att vara stilla, slappna av, då är det här toppenbra att träna på! Har du en hund som lätt blir nervös, är känslig för stress? Då är det här också bra att träna på! Så varför?

Jo, för att en lugn hund slappnar av, återhämtar sig, blir tryggare, hanterar saker bättre, är mer mottaglig för din kommunikation och viktigast av allt: mår bättre! 

Att träna lugn kan innebära att öka prestaionen på tävling eller träning för att hunden hittar stunder av vila, istället för att bränna krutet på att vara uppjagad. En hund som fått vara lugn en stund orkar fokusera bättre. En sällskapshund har lättare att följa med på olika platser, och finna sig i olika situationer om den lärt sig hitta sitt lugn. En rädd hund får tillfällen att tömma stresshinken och fylla på reserver om den får stunder av lugn.

 

Olika verktyg

Det finns flera olika verktyg du kan ta till för att hjälpa din hund att känna lugnet! I första hand handlar det om dig och ditt beteende. Om du är lugn, rör dig lugnt och långsamt, pratar lugnt med hunden, ger lugna belöningar så visar du hunden att det är så ni ska förhålla er. Vill du få en hund att lugna ner sig ska du inte skrika på den, bli flamsig, uppjagad, våldsam eller något annat, för det gör knappast någon lugnare! Tänk på regeln: hunden gör som jag gör!

Andra verktyg du har för att träna lugn är trygga platser. Att använda platser där du tränar hundens lugn på är toppenbra, framförallt om ni kommer resa, åka på träningar/tävlingar osv. En plats kan vara en bur, eller en hundbädd, en filt eller kanske någonstans nära dig; i ditt knä, vid dina fötter etc. En eller flera platser som hunden präglas till att hålla sig lugn på.

Olika former av förstärkare kan också behövas. Godis eller hundens mat kan ges, så länge det inte är något som stressar upp hunden. Närhet, i form av massage, att klappa och stryka hunden där den tycker det är trevligt, är toppenbra sätt att förstärka ett lugn på!

Sedan har vi omgivningen. Ska vi börja träna lugn, behöver vi börja på en lugn plats. Hemma i vardagsrummet på kvällen. I sängen. Hos en vän eller i skogen. Någonstans där din hund känner sig trygg och naturligt lugn.

Till sist har vi förutsättningarna. Ska vi börja träna lugn, är det bra att göra det då hunden redan är tillfreds. På dagen efter att hunden varvat ner efter en långpromenad. På kvällen innan läggdags. Tider då du vet att din hund är avslappnad, trygg och lugn är de bästa stunder att träna lugn på när du ska börja! Ju mer lättstressad din hund är, desto viktigare är det här.

Olika vägar till Lugn 

Fånga Lugnet – fånga Lugnet gör du när hunden synbart har slappnat av och lagt sig ner, men inte somnat. Det här är viktigt, stör inte en hund som sover, det blir inte en bra start på träning. Fånga upp lugnet då hunden lagt sig ner, slappnat av, men fortfarande är vaken. Gå dit till hunden, beröm den lugnt med rösten och om den är bekväm med det, stryk den med långa mjuka drag på kroppen. Gör en ytlig massage, över kroppen, bogen och kanske frampå halsen. Klia lite särskilt någonstans där hunden tycker om det. Om du har en hund som inte uppskattar sådan här behandling, kan du istället använda lite godis eller hundens mat som du tar med dig. Du lägger då och då ner en stilla godis på platsen där hunden ligger. Lägg alltid godiset på marken/golvet vid hundens tassar, eller håll handen lågt mot marken när den får sitt godis. Det hjälper hunden att ligga kvar om den gärna blir lite matglad och vill studsa upp. Prata lugn, ge godis i lugna rörelser. Efter någon minut kliver du långsamt upp och går därifrån. Det här kan du göra inne, ute, hos någon annan… I alla situationer där hunden själv är lugn, försöker du förstärka det på något vis!

En lugn oas – träna hunden att få en plats som alltid ska förknippas med lugn och ro samt trygghet. Det kan vara en hundfilt, en bur eller liknande. Du kan börja med lite godis. Ställ fram den här platsen på golvet hemma, när hunden är lite lugn redan. Sätt dig intill platsen och vänta. När hunden tittar på filten/bädden/buren så berömmer du lugnt och ger hunden en belöning. När hunden går fram till platsen belönar du. När hunden kliver upp/in i platsen belönar du, och då ger du belöningen på platsen (alltså på filten, i buren) så att hunden förstår att det är just den här platsen som genererar belöning. Gör såhär i nå tre minuter. Om hunden går bort därifrån innan dess, låt den göra det. Om hunden känner att det här är hundra procent frivilligt i början kommer tryggheten och lugnet att öka!

När du har en hund som kliver fram till platsen och kanske till och med lägger sig där så snart du börjar lägga fram den och sätta dig ner, ska du helt enkelt förstärka det här med belöningar som hunden får enbart när den ligger på platsen. Behöver du ibland hjälpa den att lägga sig ner så gör du det, men aldrig med våld. Be den lägga sig eller visa med lite godis att den ska lägga sig. Beröm och belöna, hela tiden lugnt och godiset ska alltid läggas på platsen framför hunden.

I nästa steg kan du börja lägga på ett kommando. Du kan säga ”Plats” eller ”Mys” eller precis vad du vill. Det får aldrig vara ett ord du använder i en massa andra situationer och aldrig aldrig användas som ett straff (”gå och lägg dig för ni var du stygg”)! Du säger ordet du vill ha upprepade gånger när hunden ligger på platsen och ger alltid en belöning efter varje gång du sagt ordet. Hunden ska nu börja lära sig förknippa ordet med att ligga där och vara lugn. Ibland kan du förstärka med lite massage om din hund uppskattar det!

Sen kan du testa ordet lite, säg det när hunden närmar sig bädden och går hunden dit och lägger sig ska du förstärka det! Som sista steg ska du nu börja ta med dig den här platsen på lite olika ställen. I olika rum, utomhus, i andra hem. Börja med platser där hunden fortfarande känner sig relativt trygg, hemma och är lugn på, innan du ökar svårighetsgraden med mer och mer stojiga platser! Som tumregel kan du ha att platsen alltid bör vara palcerad någonstans där hunden inte känner sig trängd. En bur har fördelen att man alltid kan täcka över den med en filt eller liknande för att skapa ett tryggt utrymme.

Övergångar – Du kan börja arbeta på övergångar från hög aktivitet till låg aktivitet hos din hund. Om ni varit ute på en långpromenad där din hund lekt mycket och är uppe i varv, sätt hunden i koppel sista tio minuterna av promenaden och gå medvetet i långsamt tempo. Uppmuntra hunden att gå med dig och i början kan det vara en god idé att släppa ner en och annan godis på marken som hunden får nosa rätt på. Att nosa får många hundar att lugna ner sig lite. På så vis får hunden en mjuk övergång från att vara väldigt aktiv till att sedan komma in och lägga sig. Tränar eller tävlar du och hunden har kommit upp väldigt i varv kan du göra samma sak där, gå från området och ta en kortare promenad i koppel där hunden får gå långsamt tillsammans med dig. Beröm lugn och belöna när hunden själv börjar slappna av i kroppshållningen och sakta ner tempot i stegen. Behöver hunden det kanske du också stannar till någonstans och står passivt, där du belönar att hunden också stannar upp för att nosa eller filosofera.


Träna med närvaro

Här kommer lite filosofiskt tänkande kring att träna med hund.

Att träna hund, vare sig det är för sport och tävling eller till vardags, handlar mycket om att vara närvarande här och nu. Att vara lyhörd för sin hund. Att försöka hitta en gemensam mittpunkt för oss där vi kan samspela. Att vara kärleksfull, tydlig och förstående. Att träna med hund, och vilka andra djur som helst, handlar om närvaro helt enkelt.

För mig är det nästan som terapi att få träna med mina hundar. Där kan jag släppa allt annat som har med vardagen att göra och bara koncentrera mig på det där livet jag ansvarar för, för att uppnå ett träningsmål eller bara få känna samspelet. Våra mål är aldrig viktigare än vägen dit. För vägen mot målen, vare sig det handlar om ett perfekt ställande i lydnadsträningen eller en fartfylld inkallning i vardagen, är det som faktiskt räknas för hunden. Hur lyhörd jag är för hundens signaler, hur jag vägleder och stöttar hunden framåt och vad jag lär mig utav den upplevelsen är vad som är viktigt. Att nå själva målet i sig är bara en riktigt bra belöning för oss i slutänden.

Här är några tips för att lägga upp sin vardagsträning tillsammans med hunden: 

  • Lägg undan telefonen. Lämna den hemma, eller sätt den på ljudlöst i träningsväskan. Låt inte den ta uppmärksamheten från din hund.
  • Ta första stunden av att bara leka och vara med din hund. Se på den, prata med den, engagera dig kravlöst i den. Tänk bara på det du och din hund gör tillsammans, försök lämna allt annat på hyllan en stund.
  • Jäkta inte träningen. Det finns inget som säger att träningen blir bättre om den går i superfart. Du blir snarare otydlig för din hund. Stanna upp, reflektera lite över varje moment innan du går vidare till nästa.
  • Se det hunden gör som information för dig. Och med den informationen kan du hitta det som fungerar för er i träningen och det du behöver förändra. Att bestraffa eller fya hunden i inlärningen skapar bara stress och otrygghet med dig som träningskompis. Låt hunden få känna sig trygg med dig och ha roligt istället!
  • Ta lekpauser eller myspauser! Superbra för att ge både dig själv och hunden en stund av relationsbyggande rast från tränandet.
  • Träna hellre korta stunder där hunden får all din uppmärksamhet och koncentration, än att du tränar långa stunder.
  • Avsluta gärna träning med en långsam promenad tillsammans, där hunden får nosa och strosa i sin takt och du kan ta en stund över att reflektera över det ni tränade. Vad kände du dig stolt över? Var det något som föll på plats? Är det något ni behöver jobba vidare på?

Om jag inte förstår hur hundens inlärning ser ut, vilka verktyg som är bra att använda och på vilket sätt blir det svårare för mig att veta vad jag ska göra och hur. Vissa människor har en känsla för det helt utan teoretiska kunskaper medan andra behöver studera och lära sig själv innan man kan gå vidare med att lära hunden något. I slutänden kan vi alla bli lika duktiga, om vi bara är lyhörda och närvarande.  Läs, gå kurs, diskutera och framförallt; var öppen för nya erfarenheter och kunskaper!

 

Jag fick under en utbildning för några år sedan lära mig detta som jag burit med mig: ”Att träna djur handlar mycket lite om att hantera ett djur och betydligt mer om att lära känna sig själv, kontrollera sitt agerande och att våga lära sig i samspelet. Träna med närvaro och medkännande.” 

 


Ulvens Hundläger 7-9 september

Äntligen blir det hundläger! Efter att ha fått flera förfrågningar blir detta nu verkligen och du kan vara med! 

Plats: Lyckebo Lägergård, Haddingen, ca 2 mil utanför Umeå

Tid: 7-9 september, lägret börjar vid 18.00 på fredagen och avrundas 15.00 på söndagen.

Öppet för alla hundar från 9 månader och uppåt!

Vi fördjupar relationen och förståelsen för hunden

Genom att testa på roliga aktiviteter, lära dig mer om hur hunden fungerar och kommunicerar, träna lugn och trygghet och umgås med andra hundägare och hundar fördjupar vi relationen och förståelsen för våra hundar! Du kommer få tre dagar fullspäckad med olika aktiviteter, utflykter, lugna stunder och hundprat i massor.

Du kommer bland annat få: 

  • Lära dig olika vägar till samarbete med hunden och hur du bygger förtroende hos din hund
  • Få tips på hur du berikar hundens vardag på olika vis
  • Djupdyka i hundens språk och känslor 
  • Lära dig olika övningar för att skapa bland annat kontakt, följsamhet, trygghet och fokus hos din hund
  • Utflykt i skogsmiljö 
  • Tips på hur du tränar hunden att vara lugn och avslappnad i olika situationer

Och mycket mer! Ett mer detaljerat schema kommer att läggas upp senare.

Tryggt och trevligt

Det är viktigt att alla hundar och ägare trivs och har roligt på lägret! Oavsett vilken hund du har, vilken erfarenhet ni har tillsammans är ni varmt välkomna. På lägret kommer vi:

  • Enbart arbeta med belöningsbaserad träning och hantering av hund
  • Gemensamt bidra till ett öppet och varmt klimat där alla har en plats oavsett bakgrund
  • Hjälpa varandra med tips och vägledning när det behövs

Det är inte tillåtet att under lägret: 

  • Använda verktyg och metoder där hunden bestraffas
  • Uppmana någon annan hundägare till att bestraffa oönskade beteenden
  • Låta hunden bära stryphalsband eller annan utrustning som verkar för att skapa obehag för hunden
  • Uppföra sig illa/otrevligt mot hundar och deltagare

Praktiskt

Lägret kommer hållas på Lyckebo lägergård, ca 2 mil utanför Umeå. En otroligt vacker plats med stora gräsytor för oss att träna på, en strand och Tavelsjön alldeles intill, skog med många stigar och vacker natur! Det finns många olika rum med alltifrån enkel- till flerbäddssängar. Om du kommer med din kompis kan ni alltså få tillgång till eget rum för er och hundarna! Kommer du själv och vill få sova enskilt med din hund, går det att ordna.

Mat kommer vi gemensamt att tillaga i olika matlag, köket är stort och välrustat. All mat kommer ingå i priset. Har du matallergier tar vi såklart hänsyn till det.

På gården finns också tillgång till bastu och grillplats utomhus.

Att delta på lägret kostar 2200kr/ekipage (en hund och en människa) samt 250kr/extra medföljande person. I priset ingår alltså lägret med alla aktiviteter, mat + boende. Vill du få dela upp avgiften på två betalningar går det att ordna.

Lägret är öppet för 12 ekipage (hund och människa), extra medföljande personer tillåts i mån av sängplats! Hunden behöver vara 9 månader eller äldre. Sista anmälningsdag är 19 augusti. 

Jag vill anmäla mig!

 


Om bestraffningar

Ett inlägg om bestraffningar av hundars beteenden. För det behövs upprepas om och om igen, tills det kommer en dag då ingen hund behöver uthärda bestraffningar i sitt liv.

Till dig som idag använder bestraffningar på din hund, eller något annat djur, då ber jag dig ödmjukast att läsa. Ge mig i alla fall en chans att ge dig ett annat perspektiv. 

Först ska vi titta kort på ordet ”bestraffning” 

Vad betyder det för dig? Om vi ska använda oss av lite ”tränartermer” kan bestraffning delas in i positiv och negativ bestraffning. En positiv bestraffning är när vi tillför något som en bestraffning. Vi slår hästen med ett spö eller rycker hunden i nackskinnet, sprutar vatten på katten etc. Negativ bestraffning är när vi tar bort något som gillas. Barnen har inte städat rummet, då tar mamma och pappa bort veckopengen som bestraffning. Bestraffning fokuserar på vad vi INTE vill ska hända eller göras. Bara i sig är det ett fel sätt att förhålla sig till inlärning av alla slag. Så, oavsett om jag tillfogar min hund smärta, skrämmer/chockar den eller plockar bort hundens alla leksaker för att den betett sig på ett sätt jag inte önskar, har jag bestraffat den.

Och nu tittar vi kort på inlärning

Vetenskapligt så VET man att inlärning fungerar bäst, har längst varaktighet (och är framförallt sjysst och etiskt rätt) i en miljö där individen är lugn, trygg och positivt inställd till det som ska läras. Att bestraffa ett beteende skapar otrygghet, maktlöshet och kan i förlängningen också skapa aggression. Framförallt skapar det FÖRSÄMRAD LIVSKVALITÉ. Får det stopp på ett oönskat beteende? Ja, tillfälligt kan det göra det. Vilket lurar läraren att tro att individen lärt sig något. När min hund kastar sig fram i kopplet mot en annan hund (oavsett orsak) och jag rycker hårt i/slår till hunden med kopplet kan det tillfälligt få hunden att sluta med sitt beteende. Har den lärt sig något? Eventuellt, men mest troligt inte det du ville att den skulle lära sig. Den har lärt sig att 1. Andra hundar gör att det blir obehagligt/gör ont 2. Personen som håller i kopplet är inte att lita på.

Och så när vi ändå är igång petar vi in myten om LEDARSKAP här också. Nej hundar älskar inte sina människor som bestraffar dem. ”Få veta vem som bestämmer” är inte ett sätt att skapa ömsesidig respekt och kärlek. Det hundar uppvisar inför människor som bestraffar dem är något helt annat, det fördjupar jag mig i något annat inlägg. Men vi kan ta med oss att det många kanske tolkar som att hunden lärde sig det vi ville, inte alls är vår målbild utan något helt annat.

Hur illa kan det vara att bestraffa sin hund?

Först och främst: hunden följer olika impulser och känslor som triggas igång av olika stimuli. Om du har en hund som ÄLSKAR människor, och passerar en person som ser inbjudande ut för hunden (ler, tar ögonkontakt, kanske till och med vänder sig lite mot hunden) så kommer din hund kasta sig fram för att hälsa. Även om du har sagt till din hund tidigare att man inte får kasta sig fram sådär, triggas hunden av att bli inbjuden via små gester av den andra personen.

Hundar beter sig inte illa med vilje. De bara beter sig på olika vis. Hundens beteende ska ses som information och sen är det upp till dig och mig att göra något bra av den informationen. Det är vi människor som kategoriserar olika beteenden i fack som ”BRA” och ”DÅLIGT” och reagerar sen ofta väldigt känslomässigt på hundens beteende beroende på vilket fack beteendet hamnar i.

Vad händer när du bestraffar din hund? Om vi tar den människoglada hunden igen. Vi kallar hunden Bamse. Bamse älskar människor. I hjärnan och kroppen händer massor av saker som får Bamse att bli jätteglad så fort en människa bara passerar på gatan. Om människan dessutom tar kontakt blir det ännu mer roligt! Och nu lägger vi in i en bestraffning här. Bamse studsar mot en passerande människa. WACK! Bamses ägare slår Bamse över ryggen med kopplet. Alla dom där positiva härliga känslorna av den passerande människan blandas nu med chock. Bamse kommer av sig och avbryter hälsningen. Om Bamse är i övrigt en glad stabil hund, och glädjen att få hälsa på andra människor är den största i världen, kommer Bamses ägare att behöva slå Bamse många gånger för att bestraffningen ska få ett större värde än glädjen att få komma fram och hälsa. Då har vi glidit in i zonen ”djurmisshandel”. Vilket givetvis är fruktansvärt! Om Bamse vore en försiktig och i övrigt lite osäker hund skulle den där första koppelsnärten kunna skapa en så stor chock att Bamse nu kommer påbörja sin bana mot Agression.

Bestraffningen har heller inte gett Bamse någon information på vad som egentligen var fel. Var det att kasta sig fram i kopplet? Var det att titta på en annan människa? Var det att känna glädje? Var det att människan tittade på Bamse som skapade bestraffningen?

Bamse kommer mest troligt fortfarande tycka innerst inne att det är superroligt med människor! Men bestraffningen leder till konflikt. I Bamses huvud kan man föreställa sig att två röster sitter och säger ”EN MÄNNISKA SÅ ROLIGT!” och ”En människa, nej vad kommer hända nu, kommer min människa göra illa mig, det känns otäckt, jag vet inte vad jag ska göra” och här reagerar hundar olika. En del blir inåtvända. Stänger av allt utanför sig. Vilket för oss människor ser ut som att hunden lärt sig och lyder. Men i själva verket har vi skapat en enorm försämring av hundens livskvalité. En del hundar blir utåtagerande. Alla konfliktkänslor och rädslor och osäkerheter som vi skapat med bestraffningen får hunden att vilja skrämma iväg andra människor, eller komma långt bort ifrån dem. Så antingen har jag en hund som kryper ihop, vill fly undan och inte ha kontakt med andra (kan också se ut som att hunden lärt sig men egentligen har du bara skrämt din hund till lydnad,) eller så börjar den skälla, göra utfall och i värsta fall bli aggressiv. I vissa fall kan hunden också bli utåtagerande mot ägaren. Bita i byxben eller armar. Av sen aggression eller som en överslagshandling. Och INGA av dessa beteenden är hundens fel. Bestraffningen skapar det här.

Och det luriga med bestraffning är att utveckling av andra och betydligt mer allvarliga beteenden kan komma smygande. När det väl dyker upp kanske du inte ens kopplar ihop det med den bestraffningen du gav hunden. För ibland är de mer allvarliga beteenden som dyker upp inte tydligt relaterade till de beteenden vi bestraffade hunden för.

En lista på varför bestraffningar inte ska användas (på någon levande varelse):

  • Det är svårt att veta om den du bestraffar upplever bestraffningen för det beteende som du tycker är ett problem
  • Det uppstår ofta och lätt andra beteenden som är mer allvarliga än det beteende du först bestraffade
  • Du bryter ner en trygg och kärleksfull relation med din hund, även om det ser ut som att ni har en bra relation finns en stor risk att hundens beteenden inte kommer av trygghet och kärlek, utan av andra anledningar
  • Ofta behöver bestraffningar ökas i takt med att hunden vänjer sig och det slutar i misshandel
  • Bestraffningar skapar rädsla och otrygghet, motsatsen till vad som krävs för att en bra och ordentlig inlärning ska ske
  • Bestraffningar talar bara om hur fel ett beteende är men säger inget om vilket beteende som förväntas istället, det lägger alltså fokuset på helt fel saker
  • Bestraffningar i känsliga situationer eller upprepad och långvarig bestraffning leder till trauman
  • Bestraffningar sker utanför individens kontroll vilket leder till kraftigt försämrad livskvalité (ja, att ge hunden mer kontroll över situationer leder till större livskvalité, större chans till samarbete och inlärning och framförallt en fördjupat relation hund och ägare emellan, mer om det i ett annat inlägg, som jag länkar här när det är färdigskrivet)
  • Det är oetiskt att bestraffa individer som du ansvarar för, vars liv du har full makt över. Det är att missbruka det ansvaret och den makten.

Och vad ska jag göra om jag inte ska bestraffa min hund?

Här kommer en konkret lista på saker du ska gå igenom innan du ens börjar fundera på att bestraffa ett oönskat beteende (den är förenklad och översatt från Susan Friedmans The humane list/LIEBI/LIMA)

  1. Hundens hälsa, finns det smärtproblematik, sjukdom eller näringsproblem som skapar beteenden
  2. Har du möjlighet att förändra det som triggar din hunds beteende? (Ex Bamse och människor: att gå andra vägar med mindre människor eller inte passera så nära människor eller be andra människor att inte hälsa på Bamse innan han fått ett varsågod)
  3. Om det inte går att förändra miljön, försök förstärka rätt beteende i situationen (utan att lägga till bestraffning för fel beteende. Bamse igen: ge Bamse supergott godis varje gång en människa passerar och Bamse går fint i kopplet)
  4. Om det inte fungerar testar du ta bort det som förstärker fel beteende och samtidigt förstärker det beteende du vill ha (Bamse: så fort Bamse hoppar mot en människa för att hälsa ber du människan vända sig om och ignorera Bamse, samtidigt som Bamse får en värdefull belöning så fort uppmärksamheten vänds till ägaren uistället)
  5. Om beteendet ändå fortsätter, testa utsläckning (att förhindra hunden att utföra beteendet genom att exempelvis aldrig gå så nära en annan person att Bamse känner behovet av att hälsa) och som allra sista utväg, negativ bestraffning eller negativ förstärkning, med förståelse för riskerna som kan uppstå i bestraffningssituationer.

Vad händer om jag bestraffar hunden trots att jag försöker att inte göra det? Är det kört då?

Hundar är väldigt förlåtande mot oss människor. Betydligt mer förlåtande än vi generellt är mot dem och deras beteenden. Ibland kan man utan att mena det, bestraffa sin hund, och det kommer inte ha förstört hunden eller förstört eran relation. Se det som en fartgupp. Vi människor har också känslro och impulser, och hur mycket vi än vill tro att vi alltid har kontroll över oss själva har vi inte alltid det. Det kan ibland handla om en liv och död-situation. Som ett exempel ur mitt eget liv hade jag en hund en gång som var på väg in framför en mötande bil istället för att lyssna på att jag kallade på honom Han var lös, men bara en meter framför mig. Instinktivt reagerade jag med att slå hunden med kopplet i sidan så han hoppade undan. Han blev inte påkörd. Jag hade fruktansvärt dåligt samvete efteråt! Men hunden blev inte påkörd och resten av promenaden spenderades med att leka med mig och kopplet så att jag kunde förminska eventuella bieffekter som den där plötsliga bestraffningen kunde innebära.

Tappar du av någon anledning kontrollen och bestraffar ditt djur genom att ta i det eller skrika på det, lär dig av de tillfällena. Finns den något sätt som du kan förhindra att samma situation uppstår igen? För mig handlade det om att koppla min hund på vägar där vi eventuellt kunde möta trafik, eftersom han uppenbart inte var helt säker i sin inkallning. Och om bestraffning inträffar, försök att minska effekterna av bestraffningen. Jaga inte upp dig själv, håll dig lugn. Be om ursäkt om det känns bättre, men behandlar du hunden i ett uppjagat tillstånd riskerar du bara att förvärra effekten av bestraffningen. Arbeta sedan, om möjligt, med liknande situation men arrangera det så hunden och du lättare kan göra rätt, utan bestraffning.

Som sagt: förlåt dig själv. Hunden har mest troligt förlåtit dig för länge sedan.

Normer och myter behöver brytas ner

Vi behöver förstå varför vi bestraffar andra. Vare sig det handlar om hundar, andra djur, och till och med barn och våra medmänniskor. Det finns gamla och seglivade myter om hur inlärning fungerar och hur beteenden formas. För hundens del finns det föreställningar om att hunden behöver en hård hand, en tydlig väg, att hundens kontroll och makt ska inskränkas så mycket som möjligt. Att hundens beteenden är till för att stävjas och tvingas, inte formas och uppmuntras. Det blir skadligt för oss och för dem. Vi ser det inte alltid, eftersom många i samhället inte har nog stor kunskap om hur hundar (och andra djur) faktiskt fungerar. Hur de pratar och vad de känner, samt hur allt detta påverkar deras beteenden. Våga stå upp för djur (och barn)! Våga lita på att det här inte handlar om ”hundsyn och åsikter”. Det handlar om fakta. Forskning har sedan många år tillbaka talat om för oss att bestraffning är fel verktyg att använda. När någon säger ”jag är faktiskt erfaren”, våga ifrågasätta. Vad baserar de sin erfarenhet på? Är det en faktiskt förståelse för hur djur fysiskt och känslomässigt fungerar? Eller är det baserat på gamla myter och normer? Till och med på TV och i böcker kan du hitta fostran och inlärning som baseras på dessa myter och normer. Många av de hundar jag möter i mitt arbete hade mått mycket bättre om de inte hade haft en eller flera personer någonstans i deras liv som hänsynslöst bestraffat dem för att få ”rätt lydnad”. Men förändring är redan på väg! När jag skaffade min första hund för 15+ år sedan fick jag lära mig hur hunden skulle bestraffas på första valpkursen och det var alldeles normalt då. Idag försöker hundägare välja REKO hundtränare som avsäger sig bestraffning som verktyg för inlärning och hantering av hundar. Även bland andra sällskapsdjur håller en mer medkännande respektfull syn på djur som individer med rätt till sina känslor att formas. Och om du någon gång har använt dig av bestraffningar, slå inte ned på dig själv. Vi har alla gjort våra misstag i situationer där vi fått lära oss att det var rätt. Men vi behöver vara medvetna om vad vi baserar vår kunskap på. Om det faktiskt är det rätta. Att bestraffa, är alldeles säkert, inte rätt väg att gå.

Hunden är människans bästa vän. Och det behöver vi påminna oss. För vänner gör inte varandra illa. Vänner skrämmer inte varandra. Vänner värnar om varandra, respekterar varandra och samarbetar. Älska din hund med respekt, förståelse, vägledning och snälla händer.

 

Och vill du läsa mer vetenskapliga texter om detta ämne är här förslag på det: 

Friedman, 2008. What’s wrong with this picture: effectiveness is not enough.

Schilder & van der Borg, 2004. Training dogs with help of the shock collar: short and long term behavioural effects.