Amira, den arga haren del 7

Amira, den arga haren del 7

Idag ska skriver jag om olika verktyg vi har för att göra Amira mer trygg i sig själv, få henne att våga mer, ta för sig av livet på ett positivt sätt! Förhoppningsvis kan du hitta mängder av tips som du kan erbjuda hunden/hundarna du delar ditt liv med! 

Liten på jorden

Amira är en liten hund med mycket kraft i kroppen. Tyvärr inte ett lika kraftfullt självförtroende. Nej, hon ser nog sig själv som väldigt liten på denna jord, något jag fullt ut förstår. Hon är liten, i en människas värld där allt är anpassat efter oss som står upprätt på två ben. Vi människor vet vad allt är, varför det är och det finns mycket i det som är fullständigt främmande för en liten hund.

Hon är rädd för saker som händer ovanför hennes huvud. Att skramla med nyckelknippan över henne, att något far över hennes huvud, att man stöter till något på en yta ovanför eller intill henne blir hon rädd. Hon tycker inte om golvet när det blir minsta lilla trångt, och hennes bästa plats i värld är på en möbel, gärna lite högt och på mjukt underlag. Det ska vara mysigt att ligga där, och hon ska kunna ha uppsikt över det mesta.

 

Är det konstigt är det farligt 

Hon har också inställningen att allt som är konstigt, alltså nytt och för henne främmande, så är det farligt. Nya ljud är farliga, tills motsatsen är bevisad. Människor som inte ser ut som människor enligt henne ska göra, eller rör sig underligt, saker som plötsligt dyker upp, hastiga rörelser, saker som låter eller rör sig när de inte ska, allt sådant är farligt i Amiras värld. Hon hanterar det genom att fly eller bli olika grader av arg.

 

Världen är en lekplats!

Det första jag började arbeta på med Amira var hennes ursäktande inställning till nya miljöer. När vi var i en stadsdel hon inte varit i, en skog hon inte sett eller att hem hon inte besökt tidigare blev hon låg, nervöst och spattig. Det var hemskt att se att hon hoppade högt så snart en bildörr stängdes, eller att hon inte vågade gå upp på en trottoarkant som var hög och lite smal. Vår första sommar tillsammans spenderade vi mycket på resande fot. Det var resor som hade planerats innan hon var planerad att komma till mig, och jag bestämde mig för att hon kunde få följa med. Den första resan vid tog var en lång resa på tio dagar genom Sverige tillsammans med min bästa vän. Amira som var höjdrädd, fick följa med oss på första stoppet på resan; Skuleberget. Det var fint väder och vi ville upp till toppen! Amira följde med. De första trapporna turades vi om att bära henne i, vi lyfte henne mellan oss och stöttade henne när hon vågade själv. Då vi kommit upp på toppen hade Amira vuxit flera decimeter i självförtroende! Hon hade klarat hela den branta vägen upp, och vägen ner gick betydligt smidigare. Hon vågade ta många trappor och klippavsatser på egen hand, och de hon inte kunde ta var hon trygg med att vi bar henne nerför.

Resten av den resan fortsatte i ungefär samma stuk. Vi sprang mycket på olika leder, flera mil gjorde vi ifrån oss den veckan. Vi besökte städer, skogar, berg, klättrade, kröp och sprang. Amira var med oss varje litet steg. Världen blev den sommaren en lekplats för Amira

Därefter insåg jag att det här var något vi skulle fortsätta med. Vi började träna parkour, något som helt trollade bort Amira osäkerhet för höjder, underliga platser och stadsmiljöer. Idag går svansen som en liten propeller när vi ber henne balansera på något och hon har utvecklat en balans och kroppskontroll som inte är av denna värld! Hon är stolt, glad och har roligt när vi parkourtränar.

I den här träningen följer vi dessa enkla regler:

  • Hon blir aldrig tvingad till något hon inte vill. Vi har alltid gjort allt på frivillig basis, och hon lockats till något har det inte funnits några krav. Hon har alltid haft oss människor nära, som involverar oss, stöttar och heja på när hon vågar något nytt!
  • Vi tränar det i långsamt tempo, fokuserar på kroppskontroll, följsamhet och fokus på uppgiften framför oss.
  • Innan jag började träna parkour ordentligt gjorde jag henne bekväm i hennes sele, och bekväm med att jag kunde få hålla fast henne i selen, lyfta henne upp och ner från saker, så att det inte skulle kännas obehagligt när jag hjälpte henne i träningen.

Låter det, är det roligt! 

Hon är ljudkänslig på lite olika vis. Framförallt handlar det om skrammel av olika slag (tack och lov är hon inte skotträdd). För att jobba med detta har vi olika leksaker som skramlar och låter! Bland annat har hon en godisboll som skramlar ordentligt när den rullar iväg på golvet. I början var hon rädd och försiktig kring den, men idag rullar hon iväg den där som om hon aldrig varit rädd för den. Hon har också pussel och andra aktiveringsleksaker som kräver att man knuffar eller krafsar på dem, och de låter på olika vis. Hon är alltid skeptisk när jag tar fram en ny leksak, men med stöttning, beröm och belöningar för att hon vågar använda tassar, vågar putta och skjuta på saker kommer hon ofta över det rätt snart!

Vi jobbar lite med ljudlådor. Superlätt att göra hemma och väldigt roligt! Ta en låda (i kartong eller plast), lägg ner saker som skramlar lite. Petflaskor är bra, hundleksaker i plast och annat. Så länge hunden inte kan sticka eller skära sig på det. Lägg ner gott godis i lådan. Eller hundens mat! Låt hunden få böka i lådan och hitta godisar.

När vi tränar med ljud följer vi dessa regler:

  • Amira är alltid den som gör ljudet, aldrig vi människor. Vi puttar inte på saker, vi rör inte i saker så det låter. Vi är bara med och stöttar henne!
  • Börja alltid på lägsta möjliga nivå med lägsta möjliga ljud i början. Med Amira är det viktigt att hon inte blir väldigt skrämd i början för då slutar hon testa mer sedan. Vi börjar på låg nivå och arbetar oss uppåt!
  • Hon får avsluta när hon vill. Vill hon gå från ljudlådan eller leksaken, då får hon göra det. Oftast är det då hon behöver ta en paus för att det krävde så mycket energi att våga göra alla dessa ljud.
  • Vi gör det aldrig på en dag när hon redan är lite stressad, utan börjar först när hon är lugn, avslappnad och redo att bli aktiverad.

 

Riv och slit!

Trots Amiras intensiva motor och trots hennes förmåga att använda tänderna som lösning på saker och ting är hon väldigt försiktig när det kommer till att tugga på saker, riva och slita. Därför har vi jobbat en del med kartonger som hon fritt får riva och slita i hur mycket hon vill!

Vi gömmer godis och mat i kartonger som hon får öppna på olika vis för att få fram godiset. I början använde vi små supertunna kartongen, som kartongen för våra tepåsar eller något liknande. Locket stängdes men är enkelt att riva upp och det fanns riktigt god belöning i kartongen. När hon vågade ta sig an dem flyttade vi oss till svårare kartonger som var hårdare och som vi stängt mer ordentligt. Det här har gjort att hon tar för sig lite mer, vågar ta i, vågar riva och slita. Det syns hur roligt hon tycker det är när hon vågar!

Våra regler för kartongkaos:

  • Kartongen ska inte ha något vasst i sin, som häftklamrar eller liknande.
  • Vi är alltid hemma och med henne så ifall hon behöver hjälp kan vi hjälpa, ifall hon tänker äta upp kartongen kan vi avleda henne.

Uppmuntra bus! 

När jag hör hundägare oja sig över hundarnas olika busstreck brukar jag le och känna en glädje. Hundar som tryggt vågar ta för sig, vågar hitta på egna saker, vågar vara sina egna personer med egna behov är hundar som i regel har det bra. Visst, ibland kan busstreck handla om stress i någon form, men då en väldigt försiktig hund plötsligt vågar göra mer, eller har stunder i livet där de är trygga nog att pröva saker utanför sina egna ramar, då blir jag riktigt glad!

Vi har en inställning till hundar där vi anser att allt ska kvävas i sin linda. Hunden ska vara undergiven, veta sin plats, inte leva ut så mycket för det blir jobbigt då. Och hunden som hoppar i hallen, hunden som letar fram tidningsåtervinningen och strimlar den, hunden som tar ett segervarv på lydnadsplanen är hundar som anses ”olydiga” i många ögon. För mig är det inte en olydig hund, det är en hund som vågar. Varje gång Amira gör något litet busigt här hemma, vågar utforska ett rum helt på egen hand, stjäl något och har det i sängen, är gånger då mitt hjärta känns lättare. Det betyder att hon vågade ta sig utanför sin trygga zon för att göra något nytt och spännande. Det är en dag hon är mindre rädd! Hon får alla slags beröm och belöningar när hon vågar ta för sig, har en positiv inställning till saker, vågar pröva på egen hand.

Amira har kommit långt sen första dagen hon dök upp i mitt liv. Hon vågar långt mycket mer än tidigare, har en mer positiv inställning till livet än hon haft, och med varje liten ny framgång för henne, växer hon ytterligare en millimeter i självförtroende!

Det finns massor av sätt att skapa utmaningar för sin hund som blir roliga! Huvudsaken är att det alltid är frivilligt, alltid roligt och alltid ger hunden en chans att få växa i slutänden! Vill du läsa del 8? Du hittar den Här! 

 

 


Amira, den arga haren del 2

Amira var redan från början väldigt intresserad av jakt. Men eftersom det oftast gick att stoppa henne genom inkallning var det inget jag funderade på att arbeta med. Idag är det något jag ångrar, då jag tror vi hade haft det under kontroll idag om jag började innan det eskalerade. Det här är ett inlägg om Amiras jaktintresse och hur vi idag arbetar med det. 

Den där katten 

Amira kunde vara lös i stort sett överallt då hon kom till mig. Hon kom genast då jag ropade på henne, vare sig vi stötte på hundar eller vilt i skogen. Hon var tydligt intresserad av att följa spår, och spetsade öronen åt ekorrar och fåglar men inte så mycket att jag såg det som ett problem.

En dag vände detta, i ett litet ögonblick. Amira var lös och gick intill mig när en katt plötsligt sprang in framför oss. Lockelsen blev för stor och trots att jag ropade på henne försvann hon snabbt efter katten. Jag fann henne i en trädgård där hon jagat upp katten i ett träd. Här gjorde jag i stundens hetta några allvarliga fel.

Jag hade blivit så rädd när hon försvann, eftersom trafikerade vägar inte var långt borta. Jag var rädd för hennes och kattens skull och jagade efter dem. Så snart jag fann henne började hon komma emot mig, och med rädslan fortfarande darrande i kroppen ryckte jag tag i henne, kopplade henne och skällde ut henne. Jag ångrar det så innerligt eftersom det ögonblicket inte förbättrade jaktsituationen någonstans. Istället för att lära henne att hon alltid kan komma till mig oavsett, och vara välkommen, fick hon i det här ögonblicket lära sig två saker: 1. Att jaga något är ENORMT tillfredsställande och 2. det är inte lönt att komma till sin människa när hon ropar i den situationen, för hon kommer vara arg och obehaglig. Om jag ändå kunde vrida tillbaka tiden!

Kanske du tänker nu att jag bara kan låta bli att göra så sedan, och istället vara uppmuntrande när hon kommer till mig, så är allt glömt och förlåtet? Nej, här måste jag förklara ett personlighetsdrag hos Amira som gör allt arbete med henne extra komplicerat. Hon glömmer aldrig, och hon förlåter inget. Alla obehagliga upplevelser suger hjärnan åt sig som en svamp och sedan finns det kvar där, för alltid. För att vända En negativ upplevelse måste jag skapa minst Femtio liknande positiva upplevelser, och jag hade inte tänkt låta henne jaga femtio katter till för att lära henne att hon alltid kan komma tillbaka till mig efteråt, utan att jag blir obehaglig.

Bestraffa intresse eller uppmuntra ointresse

Fram till den här punkten hade jag faktiskt inte så stor erfarenhet med hundar som var starkt jaktintresserade. Mina tidigare hundar hade inte varit särskilt intresserade, och jag hade inte haft tillfälle att arbeta med hundar med den här problematiken. Därför började jag vända mig till litteraturen och andra hundtränare. Ett genomgående tema i att träna bort jaktintresse var bestraffning. ”Ryck i kopplet och skrik NEJ när hunden ser en fågel”, eller ”Kasta nycklarna framför hunden/spruta vatten på den när den börjar intressera sig för ett spår”.

Jag hade inte tänkt göra något av det. Jag hade redan med min första hund bestämt mig för att aldrig skrämma eller göra illa min hund bara för att få bort ett beteende som blir problematiskt. Både för att det är för mig oetiskt att göra så, och för att jag riskerar att göra något värre.

Istället började jag försöka jobba med att förstärka ett ointresse för viltspår och andra djur, både fåglar, katter, ekorrar och annat vi mötte på promenaderna. Det fungerade till viss del, om djuret i fråga var alldeles still eller jag hann avbryta hennes spårande nog snabbt.

Den där dagen i skogen 

När jag började se en förändring hos henne, där hennes intresse för vilt blev lite mindre vågade jag börja ha henne lite mer lös i skog och mark, då det var tillåtet. Det gick alldeles fint tills vi en dag fick en grupp rådjur som plötsligt passerade framför oss. Jag hade ytterligare två hundar med mig, ingen av dem var jaktintresserade det minsta och stirrade mest lite förvånat på rådjuren. Det var tack och lov det som gjorde att jag hann få tag i Amira och koppla henne, men att sedan få henne bort från rådjurens spår var i stort sett omöjligt utan att bogsera henne därifrån. Sedan den dagen blev hennes intresse för spår och vilt så pass intensivt att trots vår träning kunde hon inte vara lös längre, utan fick gå i vanligt koppel eller en lång lina.

Ansvaret 

När man lever med en ”jaktidiot” krävs det ett ansvar hos mig som hundägare. Vet jag att min hund mest troligt kommer dra iväg vid doft eller synintryck av vilt, då behöver jag göra något åt det. Antingen är hunden alltid kopplad eller så tränar jag tills jag får bort det. Om jag det där året hade haft kunskapen jag har idag, hade jag nog kunnat bromsa Amiras intresseutveckling, men tyvärr hade jag inte rätt verktyg. Hennes behov och intresse för vilt var helt enkelt för starkt, och vi var också mitt i en period av utfallsproblematik som jag bedömde var viktigare att arbeta med, alltså fick hon helt enkelt bara vara kopplad.

Det var till en början lite av en utmaning i sig, att lära sig hantera den långa linan och att kunna erbjuda henne nog mycket motion och stimulans utan att behöva gå lös. Vi hittade tack och lov ganska fort fram till en ny balans och allt var frid och fröjd. Djuren kunde vara trygga och säkra i skogarna vi gick i.

Det där starka behovet 

Det är viktigt att förstå sin hund, verkligen förstå den. I alla fall anser jag det. Inte basera sin kunskap på ”vad man alltid gjort” utan på faktisk vetenskaplig kunskap, så långt det bara går. Ju mer jag utbildade mig inom djurträning och hund, desto mer började jag förstå Amiras intensiva behov av att jaga. Jag började förstå att det var en stor del av hennes identitet, och att det fick henne att må väldigt bra. Det var ju därför hon från början ville jaga, och var intresserad. Ju mer jag försökte hindra henne från att jaga, desto mer intensiv blev hon när hon snubblade på ett spår i skogen eller såg en ekorre i ett träd. Hon kunde gå upp i varv så till den grad att hon skakade och skrek. Ett tillstånd som alltid hugger i mattehjärtat eftersom jag vet hur förödande dåligt det är för hennes välmående att vara i det tillståndet.

Droppen var nådd när hon jagade en huggorm och BET DEN I SVANSEN! Tacka gudarna för att hon har mycket skägg i ansiktet, för det var det enda huggormen fick tag i när den bet hette i sin rädsla över att bli jagad. Allt gick väl, huggormen slingrade sig iväg och verkade inte blivit skadad och Amira kom undan ett huggormsbett med en liten hårsmån (bokstavligt talat).

Efter en del funderande tillsammans med andra hundmänniskor, en grundlig genomgång av det jag hade lärt mig och en kväll av bollande tillsammans med sambon började jag komma fram till en plan för att erbjuda Amira en chans att få jaga. Under kontrollerade former såklart.

Illern

Jag är inte en människa som skulle kunna skjuta ett djur, om inte mitt liv hängde på det. Jag tror inte heller att Amira skulle vara en bra jakthund eftersom hon inte har någon kontroll alls. Jag kan givetvis inte släppa henne vind för våg i skogen för att jaga vad tusan hon nu önskar, eftersom det är oetiskt och oansvarigt gentemot andra djur. Det jag visste att jag hade tillgång till, var mjuka leksaker som Amira älskar att få bita i, ruska och bära runt på som om det var en trofé. Sambon hittade i gömmorna ett gammalt illerskinn. Det fick bli Amiras nya jaktleksak, och för att pröva min idé tog vi oss ut i skogen med hund, iller och en lång lina.

Vi knöt skinnet i linan och drog linan ut i skogen, rundade ett träd och var sedan redo. Efter några försök att få Amira att jaga illern medan jag drog den genom skogen så fort jag kunde, knäckte hon det tillslut! Lyckan vi såg hos henne då hon fick jaga, gripa tag och ruska var obeskrivlig! Äntligen kunde Amira få jaga, på ett kontrollerat vis, utan att någon kom till skada.

Så plötsligt!

Amira har under sommaren fått jaga den här illern, och mjuka pälsiga hundleksaker med jämna mellanrum. Tillsammans med en del spårträning har Amiras behov och intresse av jakt ute plötsligt minskat. Hon går fortfarande alltid kopplad av massa orsaker, men framförallt på grund av hennes jaktintresse. Vi behöver däremot sällan lugna henne för att hon hittat ett djurspår, och hon gör inte varje promenad till en jakt längre. Det har känts riktigt bra, eftersom hon helt klart verkat bli mer balanserad av sin jakt- och spårträning.

Men det stora provet och beviset för att vi hade hittat rätt kom för bara någon dag sedan! Vi tog oss en liten promenad bara hon och jag. Vi har många lösspringande katter runt oss, och de gör mig och hundarna galna en stor del av möten vi har med dem. Just denna dag var jag innerligt tacksam för katten som nyfiket började följa efter oss. Den skapade nämligen en situation jag aldrig varit med om tidigare. Amira som lugnt tittade på katten, för att sedan vända tillbaka till mig och ta kontakt! Jag hade aldrig kunnat drömma om att hon skulle göra detta, alldeles på egen hand, innan jag hunnit avleda henne och locka med godis. Vi kunde lugnt fortsätta vår promenad, utan att Amira fortsatte leta katter i varje buske, utan stress på grund av ett uppdämt jaktbehov.

En tanke kring behov 

Det finns mycket i gammal hundträning som handlar om att få bort, trycka undan, stävja olika behov som hunden har, ofta med hjälp av obehag eller våld. Tuggar den på något, ge den aldrig något att tugga på alls och bestraffa hunden när den tuggar på en sko eller ett stolsben. Gräver den i rabatten, låt den aldrig gräva och skräm den när den gräver i rabatten. Den kommer bara gräva mer om den får minsta chans att gräva någonstans. Jagar den? Tala om för hunden att den gör fel som har ett jaktbehov!

Jag har ett starkt behov av att få teckna och måla. Om jag skulle få en smäll på fingrarna varje gång jag tog upp en penna, skulle jag bli galen! Faktum är att jag skulle hitta andra sätt att få det behovet uppfyllt, om det så var att skrapa med naglarna i tapeten för att få skapa bilder. Kanske har du behov av att få göra vissa saker, för det tillhör din identitet, den du är som person och det är sådant du mår bra av. Det är inget annorlunda för hunden. Hundarna har behov och när ett behov trycker på, kommer den jobba hårdare och hårdare för att få utlopp för behovet. Bestraffar vi behovet kanske vi kan få hunden att sluta sträva mot att få det uppfyllt men… vilket liv är det?

Behovet av att jaga ska inte innebära att du ska släppa hunden så den får jaga ekorrar att döda. Det skulle vara varken lagligt eller rättvist mot ekorrarna och andra djur. Inte heller kan du låta hunden få jaga katter i grannskapet bara för att hunden vill det. Men det du kan göra är att låta hunden få behovet uppfyllt på något annat vis. Har du en hund som har ett stort behov av att få gräva? Skapa en plats där den får göra det! Om du lär den att det är tillåtet på vissa ställen att gräva, kommer chansen att hunden gräver i dina blomrabatter minska. Att utöva förtryck på hundens alla olika behov, gör hunden stressad och instängd. Många behov går faktiskt att erbjuda, och det kommer berika din hunds liv på värdefulla sätt!

Amira kommer få ha sina jaktlekar och spårträning så länge hon lever och mår bra av det. Jag hoppas och tror att med fortsatt jaktträning kommer hennes stress minska ännu mer, och en dag…. en dag kanske hon inte bryr sig om att jaga alls när vi inte tränar det tillsammans! Och, del 3 i denna artikelserie hittar du Här!