Konceptträning

Konceptträning

Ja vad är det egentligen? Det får du veta i den här lilla artikeln!

2018 påbörjade jag en utbildning för att bli certifierad koncepttränare och har nu klarat slutprovet! Ulvens kommer nu att inkorporera konceptträningen i många av kurserna, som ett sätt att göra kurserna lättare, ge synliga resultat för hundar och hundmänniskor samt göra verksamheten rolig och lättförståelig för alla slags individer!

Vi tränar hunden vi har framför oss

Konceptträning innebär att man fokuserar på hundens grundläggande drag hellre än enskilda isolerade beteenden. Ofta har ett beteende som upplevts besvärligt för människor en grund i något hos hunden som får hen att må dåligt. Utfall, skällande, separationsångest, hoppande på folk etc kan lättare hjälpas om man arbetar med de underliggande problemen.

Men konceptträningen är inte bara till för hundmänniskor och hundar med uppenbara utmaningar. Det är lika användbart för att få tävlingshunden mer fokuserad och mer tålig för störning. Det är användbart för att bygga en stabil grund hos valpar, eller att fördjupa relationen med hunden oavsett ålder. Det fungerar som aktivering, för skojs skull där man på köpet får en mängd olika fördelar! Och oavsett vilken hund som tränas, utgår vi alltid från hunden vi har framför oss. Alla hundar tycker om olika saker och svarar på olika saker. Konceptträningen är fantastisk i det att den är anpassningsbar för alla slags hundar!

Framförallt handlar konceptträningen om att hitta glädje med sin hund, att göra utmaningarna vi står inför till våra fördelar, att få en djupare förståelse för hur hunden fungerar och hur man bäst hjälper den framåt!

Den kraftfulla leken

Träningen jag utbildat mig inom handlar framförallt om lek. Genom lek formar vi sidor hos hunden som behöver utvecklas för att hjälpa den hunden bli mer harmonisk, glad, lugn och trygg. Lek har flera gånger i forskningen visat sig vara den mest kraftfulla vägen till inlärning. Få hunden att tycka något är roligt, samt upprepa det och det sitter hos hunden för livet sedan. Lek gör också att mängden upprepningar som krävs för att inlärning ska ske minskar, vilket gör att vi som hundmänniskor inte måste slita håret av oss för att lära hunden det vi önskar.

Grundat i senaste forskning

Konceptträningen bygger på senaste forskningen kring hund och inlärning hos djur (och även oss människor till viss del), och är tvångsfri. Målet är alltid att vara lyhörd för varje individuell hund, göra anpassningar som behövs för att varje hund ska klara av sina utmaningar och träningen är tvångsfri samt utan bestraffningar.

Gratis föreläsning!

Då konceptträningen är förhållandevis ny kommer jag under vintern och våren att erbjuda gratis föreläsningar! Vill du att jag kommer till din hundklubb eller kompisgäng för att förklara och visa konceptträningen kan du höra av dig till info@ulvens.se!


Amira, den arga haren del 8

Idag kommer jag skriva om mig själv och lärdomar jag fått av livet med Amira. Jag tror det var den framstående djurtränare Ken Ramirez som sa att träna djur handlar inte om att kontrollera djuret, det handlar om att lära känna och kontrollera sig själv. Jag kan inte gör annat än att hålla med! 

 

Livet med hund 

Livet med hund, vilken hund som helst, föreställer jag mig är ungefär som att leva med barn. Det finns ett ansvar man aldrig riktigt kan släppa, det finns alltid någon som är beroende av dig. Dina prioriteringar behöver då och då ses över, för att det ska bli rätt mot hunden och rätt mot dig, och det kan finnas saker som man behöver välja bort som hundägare. Det finns utmaningar i att hela tiden försöka förstå sin hund, hitta rätt sätt att förhålla sig till den, framförallt när vi lever i ett samhälle där hundägaren blir bombarderad av olika åsikter om vad man gör med en hund. Att leva med en hund som kräver extra mycket är helt klart en utmaning, och jag har full förståelse för hundägare som tillslut ger upp och hittar ett nytt hem till sin hund.

Att leva med Amira har helt klart varit en berg- och dalbana. Jag har känt alltifrån hopplöshet till euforisk glädje. Tack vare henne har jag fortbildat mig, plöjt igenom vetenskapsartiklar, tidningar, pratat med duktiga hundtränare över hela världen, lärt mig organisera hundvardagen, gett mig strategier för hur man pratar om de svåra sakerna med att ha hund, och framförallt att privat hantera dem. Jag tänkte jag skulle dela med mig av en del, med förhoppning om att det ger dig lite kraft att fortsätta, strategier att använda för att göra ditt hundägande lite lättare. Framförallt vill jag att du ska veta, att du inte är ensam.

 

Vad gjorde jag fel?

Det här är en återkommande fråga som jag ställer mig själv, gång på gång. Vad gjorde jag fel? Det är en svår fråga, för den behövs ställas ibland, men den får heller inte lägga sådan tyngd på mig att jag inte klarar av att göra rätt och ta till mig av det jag behöver. Det är ack så lätt att genast bli känslosam så fort det handlar om hunden. Hur man än vänder och vrider på det är det svårt att inte se hunden som en del av sin egen identitet, i alla fall är det så för min del. Det kan ibland vara en bra drivkraft, men det sätter käppar i hjulet när jag som hundägare blir så känslosam att jag inte vill se att jag kan göra annorlunda än jag tidigare gjort. Det är också lätt att få så dåligt samvete över sådant jag inte gjort, eller kunnat gjort annorlunda.

Som hundtränare blir  det ibland extra svårt då hunden inte uppfyller samhällets krav på hur en hund ska vara. Jag om någon borde väl kunna fixa det, eller hur? Jag har kunskapen, verktygen, erfarenheten. Det är otroligt lätt att fastna i gropen ”vad gjorde jag för fel?” och allt man gör i den är att gräva sig djupare, eller gå runt i cirklar.

Jag har fått lära mig under årens gång att jag behöver acceptera känslorna men inte låta dem styra när jag ställer mig själv frågan ”Vad gjorde jag fel?”. Det blir lättare då, om jag ser på allt så mekaniskt jag kan. Om Amira gjort ett utfall på promenaden försöker jag att inte slå ner på mig själv, jag analyserar istället. Var vi för nära? Hade hon en stressig dag redan? Skulle jag ha fångat hennes uppmärksamhet tidigare? Eller inte alls genomfört hundmötet? Så länge känslorna får vara där de är, och inte styra svaren blir det väldigt mycket lättare. ”Hon hade en stressig dag, vi skulle egentligen inte genomfört hundmötet alls. Bra, nästa hundmöte undviker vi och när vi kommer hem ska vi ta en stund av massage i sängen för att lugna stresshinken”, istället för ”Nej, gud, min hund vad gör hon, gud så jobbigt, undra vad den andra hundägaren tyckte nu, så pinsamt, jag är ju hundtränare, måste vara en dålig sådan som inte kunde träna min hund till att sluta göra utfall och usch så jobbigt”.

Känna ilska, uttrycka ilska

Jag hör ofta hundägare fråga ”men får jag aldrig bli arg på hunden?”. Visst får du bli arg. Precis som hunden har rätt till sina känslor, har även du det. Men det finns många olika sätt att uttrycka den på, och att ta ut det på hunden är inte till någon hjälp. Jag blir arg på mina hundar emellanåt. Inte ofta, men ibland riktigt fly förbannad till och med. Men jag tar inte ut den ilskan på dem. Som hundägare, framförallt om du lever med en hund som kräver väldigt mycket tid och tålamod, tror jag det är bra att lära sig kontrollera sin ilska, förstå var den kommer ifrån och lägga den där den hör hemma. Inte automatiskt lägga det på hunden.

Ilska fungerar tyvärr så att det släpper lättast om vi får ta ut den på någon annan levande varelse. Håller vi inte koll på ilskan blir det alltså lätt att vi skriker på någon eller ruskar tag i någon som råkar vara i närheten. Av någon anledning tycker vi det är helt i sin ordning att rycka hårt i ett koppel, nypa i nackskinnet eller på annat vis våldföra oss på hunden när vi blir arg. Det är inte okej att göra det mot sin bästa vän, granne, barn eller partner. Varför? Jo för att det räknas som våld. Att kalla det ”korrigering” eller ”uppfostran” när det kommer till hundar (eller andra djur) tar inte bort det faktum att det är våld vi använder.

Amira är en terrier, och på det lättstressad och rädd. Jag har känt ilska och frustration många gånger, men har fått lära mig hitta sätt att inte låta det gå ut över henne. Hon kan exempelvis inte rå för att hon gör utfall när hon blir rädd. Hon kan heller inte rå för att hennes starka jaktinstinkt kickar igång när en katt passerar framför näsan. Att jag blir arg på henne och bestraffar henne gör inte situationen bättre någonstans! Snarare tvärtom. Hon blir otrygg med mig och antingen får jag en hund som kommer konstant vara spänd och redo, fjäskande och nerbruten eller så får jag en hund som vill vara någon annanstans än nära mig. Så vill jag inte ha det!

Jag har fått lära mig ta djupa andetag. Lära mig av situationer som inte fungerade som önskat för att hitta strategier att hantera det på eller undvika dem i framtiden. Om möjligt, att lägga ilskan där den  hör hemma. På situationen som helhet. Ta djupa andetag, göra ilska till handling i form av förändring, göra den till driv att hjälpa Amira må bättre, det är något jag ständigt försöker uppnå.

 

Acceptera 

Det här tror jag är det absolut viktigaste att göra när man lever med en hund som har speciella behov. Acceptera att hunden jag har framför mig, är hunden jag lever med. Vad för idealhund jag än föreställt mig, vilka mål jag än satt upp för oss, behöver jag noggrant se på hunden jag har framför mig. Vad behöver just den hunden? Det var otroligt skönt dagen jag kunde acceptera, och säga det högt för mig själv att Amira var aggressiv. Aggressiv är ett så otroligt laddat ord tyvärr, och det var svårt till en början att säga, att tänka på och framförallt förknippa det med min söta lilla hund. Jag har också fått acceptera att Amira är nervös, lättskrämd, lättstressad och har hälsoproblem. Hur mycket jag än skulle önska att hon var frisk, stadig och trygg i sig själv, lyhörd och följsam etc etc, är det inte vad hon är. Så länge jag inte kan acceptera min hund som den är, kommer jag lägga för högra krav på hunden. Det blir orättvist, för mig och min hund.

Acceptera att bilden samhället har av en hund inte är rimlig, och att hur jag än gör, kommer jag inte kunna göra alla andra människor nöjda. Jag behöver sträcka på ryggen, bestämma mig för hur vi gör för att vår gemensamma vardag ska fungera för att alla ska få må bra och sedan skita i vad andra människor tycker. Acceptera att ibland kommer jag möta människor på promenaderna som tycker att min hund är farlig, dålig eller som har åsikter om mig som hundägare. Att acceptera att det är så är lättare än att försöka uppnå ett mål som inte är möjligt, och att gå runt och be om ursäkt för min hunds existens.

Acceptera att jag som hundägare inte kan förändra allt hos min hund. Hundar är inga lerklumpar som kan formas precis som vi önskar. De är individer, med personligheter. De är olika, och har olika förutsättningar. Jag kan jobba med Amiras rädslor men jag kan aldrig få alla rädslor att försvinna. Jag kan göra henne tryggare, men hon kommer alltid att vara extra sårbar för stress och obehag. Jag kan träna bort utfallen på promenaderna men jag kommer aldrig få henne att älska andra hundar. Jag kan göra mycket för min hund, men inte trolla bort hundens grundläggande personlighet.

Acceptera att det ibland inträffar saker jag inte kan kontrollera. En lösspringande hund på promenaden som skrämmer Amira är sådana situationer som jag hatar innerligt, för jag kan inte göra något åt det. Allt jag kan göra är att acceptera att det blir så ibland. När saker utanför min kontroll inträffar får jag göra det bästa av det och sedan gå vidare.

Sist, men inte minst behöver jag acceptera att jag är människa. Jag kan göra fel ibland i livet med min hund. Träna på fel sätt, hantera en situation på fel sätt. Jag har också bra dagar och dåliga dagar. Jag har perioder när jag lägger ner stor energi och tid på Amiras träning och perioder när jag gör väldigt lite. Livet är inte en konstant rak väg, det är en slingrande stig som går upp och ner och är bred och enkelt lika ofta som den är smal och snårig. Jag har inte förstört något för tid och evighet om jag gör fel ibland.

 

Glöm inte det som fungerar!

Det här har jag under senaste åren lärt mig; att se på och fundera över det som faktiskt fungerar med Amira. Både framsteg vi gjort, saker hon tidigare inte klarade av som hon idag gör utan tvekan. Men också de saker som aldrig varit ett problem. När hunden blir utmanande att leva med, tänker vi så lätt på allt som behöver göras, behöver tränas och förbättras, vi ältar alla gånger det gick fel osv. Det blir ett fasligt stort fokus på hur mycket problem det finns. Givetvis behöver vi fundera på det, om vi ska ta oss framåt och utvecklas. Det går dock att göra, samtidigt som man påminner sig om och gläds över det som fungerar bra. Som är okomplicerat.

Amira har en lång lång lista över egenskaper som kräver mycket av mitt fokus. Men hon har lärt mig att minnas hennes fantastiska sidor också. Hur belönande det är att se henne våga något hon tidigare inte kunde. Hur fantastiskt lätt det är att lära henne nya saker, eftersom hon älskar att jobba och få utmanas i träningen. Hur atletisk och stark hon är. Hur älskad man känner sig när denna lilla dam med sin stora integritet kommer för att söka kontakt. Det finns så mycket med Amira som jag älskar och uppskattar, som ger henne och mig lycka och glädje i livet. Det är lätt att bygga för stora murar av problemen, så att vi inte ser det som är bra, roligt, lätt.

Glöm inte det som fungerar, glöm inte helheten hos din hund och ert samspel. Det har varit en bra läxa att lära sig för mig!

 

Livet är ett maraton 

Vi är vana vid snabba lösningar, snabba svar. Allt ska gå snabbt, vara lätt. Klicka, och sen är det klart. Vi vill ha snabbt internet, snabba sätt att resa på, ha snabba möten, få maten snabbt. Det här påverkar hur vi ser på livet med hund. Hunden ska lära sig snabbt, infinna sig i allt snabbt, snabbt komma över något, snabbt förstå.

Men att leva med hund, att träna med hund är inte ett kortdistanslopp. Livet är ett maraton, det vi inte lyckades med idag, kan vi lyckas med nästa månad kanske. Eller nästa halvår. Det är okej att låta saker ta tid. Det kan till och med vara så att det blir bättre då.

Amira har lärt mig att stanna upp. Ta det lugnare, låta saker ta tid. Att arbeta med hundmöten på en hund med svår social rädsla och stressproblem är inget som blir löst över en vecka. Inte ens över någon månad. Det kanske tar år till och med, innan vi kommit dit vi vill. Med Amira har jag insett att vi aldrig riktigt kommer dit jag först hade tänkt mig. Många av hennes problem handlar om att konstant hantera det och hålla det på en rimlig nivå. Det innebär att vi egentligen aldrig slutar jobba på det, vi gör det bara i större eller mindre mängd beroende på hur livet ser ut.

Livet är ett maratonlopp och istället för att försöka släpa med sig hunden så snabbt som möjligt, har Amira lärt mig att ta en dag i taget och utföra det här loppet tillsammans.

 

Det är okej att bli ledsen 

Jag har tappat räkningen på hur många gånger Amira varit anledningen till att jag bara brutit ihop. Känslan av hopplöshet, eller en slukande oro har funnits till och från under vår tid tillsammans. Gånger när hon varit sådär sjuk att jag inte vet om hon kommer klara det, gånger när vi halkat bakåt tio steg i träningen av någon anledning, gånger när jag känt mig så lite och otillräcklig.

Till en början kände jag sådan skam över det. Men nu för tiden har jag lärt mig att det är okej att vara ledsen. Det är okej att ta en paus, att låta någon annan ta hunden en dag, eller bara strunta i all träning, allt vi skulle göra och bara mysa i soffan. Det är okej att köra bilen till trapphuset för att stuva in hundar, för att sedan köra långt bort där inga andra hundar kan finnas, allt för att slippa de där stressande hundmötena. Det är okej att göra fel och bli ledsen för det, och det är okej att bli ledsen för det hunden gjort.

Jag har lärt mig att hantera ledsenheten genom att prata om det med andra. Det blir lättare att bolla situationen med någon, reda ut den utanför sig själv istället för i sitt eget huvud i ensamhet. Det har hjälpt att hitta andra hundägare som är eller har varit i samma situation, som kan förstå. Det har hjälpt att ta pauser, bara sätta mig ner med min hund och vara tillsammans i lugn och ro. Inga krav.

 

Bemöta andra

Sist av allt vill jag skriva några rader om att bemöta andra. Amira har tvingat mig att fundera över formuleringar, fått mig att arbeta fram olika strategier för hur vi ska bemöta andra människor och hundar. Hon har gjort mig mer förstående, gett mig en större medkänsla för andra överlag. Med Amira har jag fått lära mig hur jag kan förklara hennes beteenden utan att det lägger skuld på henne, och på ett sätt som informerar andra människor utan att jag ber om ursäkt för hennes existens. Hon har hjälpt mig att hjälpa andra som lever med hundar med stora behov. Hur jag bäst kan bemöta en hundägare som är stressad, ledsen och känner hopplöshet inför framtiden.

Hon har lärt mig hur jag bemöter andra hundägare som inte lyssnar! Åh om det ändå kunde vara så att människor visade respekt för varandra. Jag vet inte hur många hundar som släppts fram till Amira för att deras hund är ”så snäll”, fastän jag sagt nej! Hon har lärt mig att säga ifrån mer tydligt, på skarpen. Hon har lärt mig vilka lögner jag kan dra om jag måste för att skydda henne och den andra hunden (att berätta hur min hund har löss eller rävskabb får alla att hastigt ta tillbaka sina hundar). Hon har lärt mig hur jag kan visa respekt gentemot andra hundar på promenaden, och att inte döma andra människor och hundar utifrån ett kort ögonblick.

Amira, en läromästare 

Det är lite av en klyscha att som hundtränare säga ”jag har lärt mig mycket från min hund”, men det är så. Jag har lärt mig enormt mycket av Amira, både om mig själv, min omvärld och som hundtränare. Hon har pushat mig att försöka igen, och igen, hitta nya vägar, förstå mer. Utan henne hade jag nog inte gått de utbildningar jag har idag, jag hade inte haft samma förståelse för hur rädsla fungerar hos djur, eller förstått all vetenskap inom etologi, inlärningstekniker etc.

Jag har mycket att tacka Amira för. Inte en stund ångrar jag att jag får leva med hennes majestät, trots alla prövningar vi gått igenom, och mest troligt kommer gå igenom i framtiden. 

 


Att träna lugn

”Glöm inte att passivitetsträna” brukar man ju läsa och höra om ganska ofta, speciellt om man har en färsk liten valp med myror i kroppen! Här kommer Ulvens bästa insikter i vilka fördelar det finns med att träna just Lugn, och några konkreta tips på hur du kan gå tillväga!

Varför ens träna Lugn? 

Har du en redan relativt lugn hund som är bra på att reglera sin energi till situationen, som är trygg och sällan jagar upp sig kan träning av Lugn mest av allt vara något trivsamt att göra med sin hund. Att ta en stund bara du och hunden, i lugn och ro. Ett sätt att själv varva ner och att umgås.

Men har du en valp eller unghund, en vuxen hund som till vardags eller i träning och tävling ibland har svårt att gå från en energinivå till en annan, som har svårt att vara stilla, slappna av, då är det här toppenbra att träna på! Har du en hund som lätt blir nervös, är känslig för stress? Då är det här också bra att träna på! Så varför?

Jo, för att en lugn hund slappnar av, återhämtar sig, blir tryggare, hanterar saker bättre, är mer mottaglig för din kommunikation och viktigast av allt: mår bättre! 

Att träna lugn kan innebära att öka prestaionen på tävling eller träning för att hunden hittar stunder av vila, istället för att bränna krutet på att vara uppjagad. En hund som fått vara lugn en stund orkar fokusera bättre. En sällskapshund har lättare att följa med på olika platser, och finna sig i olika situationer om den lärt sig hitta sitt lugn. En rädd hund får tillfällen att tömma stresshinken och fylla på reserver om den får stunder av lugn.

 

Olika verktyg

Det finns flera olika verktyg du kan ta till för att hjälpa din hund att känna lugnet! I första hand handlar det om dig och ditt beteende. Om du är lugn, rör dig lugnt och långsamt, pratar lugnt med hunden, ger lugna belöningar så visar du hunden att det är så ni ska förhålla er. Vill du få en hund att lugna ner sig ska du inte skrika på den, bli flamsig, uppjagad, våldsam eller något annat, för det gör knappast någon lugnare! Tänk på regeln: hunden gör som jag gör!

Andra verktyg du har för att träna lugn är trygga platser. Att använda platser där du tränar hundens lugn på är toppenbra, framförallt om ni kommer resa, åka på träningar/tävlingar osv. En plats kan vara en bur, eller en hundbädd, en filt eller kanske någonstans nära dig; i ditt knä, vid dina fötter etc. En eller flera platser som hunden präglas till att hålla sig lugn på.

Olika former av förstärkare kan också behövas. Godis eller hundens mat kan ges, så länge det inte är något som stressar upp hunden. Närhet, i form av massage, att klappa och stryka hunden där den tycker det är trevligt, är toppenbra sätt att förstärka ett lugn på!

Sedan har vi omgivningen. Ska vi börja träna lugn, behöver vi börja på en lugn plats. Hemma i vardagsrummet på kvällen. I sängen. Hos en vän eller i skogen. Någonstans där din hund känner sig trygg och naturligt lugn.

Till sist har vi förutsättningarna. Ska vi börja träna lugn, är det bra att göra det då hunden redan är tillfreds. På dagen efter att hunden varvat ner efter en långpromenad. På kvällen innan läggdags. Tider då du vet att din hund är avslappnad, trygg och lugn är de bästa stunder att träna lugn på när du ska börja! Ju mer lättstressad din hund är, desto viktigare är det här.

Olika vägar till Lugn 

Fånga Lugnet – fånga Lugnet gör du när hunden synbart har slappnat av och lagt sig ner, men inte somnat. Det här är viktigt, stör inte en hund som sover, det blir inte en bra start på träning. Fånga upp lugnet då hunden lagt sig ner, slappnat av, men fortfarande är vaken. Gå dit till hunden, beröm den lugnt med rösten och om den är bekväm med det, stryk den med långa mjuka drag på kroppen. Gör en ytlig massage, över kroppen, bogen och kanske frampå halsen. Klia lite särskilt någonstans där hunden tycker om det. Om du har en hund som inte uppskattar sådan här behandling, kan du istället använda lite godis eller hundens mat som du tar med dig. Du lägger då och då ner en stilla godis på platsen där hunden ligger. Lägg alltid godiset på marken/golvet vid hundens tassar, eller håll handen lågt mot marken när den får sitt godis. Det hjälper hunden att ligga kvar om den gärna blir lite matglad och vill studsa upp. Prata lugn, ge godis i lugna rörelser. Efter någon minut kliver du långsamt upp och går därifrån. Det här kan du göra inne, ute, hos någon annan… I alla situationer där hunden själv är lugn, försöker du förstärka det på något vis!

En lugn oas – träna hunden att få en plats som alltid ska förknippas med lugn och ro samt trygghet. Det kan vara en hundfilt, en bur eller liknande. Du kan börja med lite godis. Ställ fram den här platsen på golvet hemma, när hunden är lite lugn redan. Sätt dig intill platsen och vänta. När hunden tittar på filten/bädden/buren så berömmer du lugnt och ger hunden en belöning. När hunden går fram till platsen belönar du. När hunden kliver upp/in i platsen belönar du, och då ger du belöningen på platsen (alltså på filten, i buren) så att hunden förstår att det är just den här platsen som genererar belöning. Gör såhär i nå tre minuter. Om hunden går bort därifrån innan dess, låt den göra det. Om hunden känner att det här är hundra procent frivilligt i början kommer tryggheten och lugnet att öka!

När du har en hund som kliver fram till platsen och kanske till och med lägger sig där så snart du börjar lägga fram den och sätta dig ner, ska du helt enkelt förstärka det här med belöningar som hunden får enbart när den ligger på platsen. Behöver du ibland hjälpa den att lägga sig ner så gör du det, men aldrig med våld. Be den lägga sig eller visa med lite godis att den ska lägga sig. Beröm och belöna, hela tiden lugnt och godiset ska alltid läggas på platsen framför hunden.

I nästa steg kan du börja lägga på ett kommando. Du kan säga ”Plats” eller ”Mys” eller precis vad du vill. Det får aldrig vara ett ord du använder i en massa andra situationer och aldrig aldrig användas som ett straff (”gå och lägg dig för ni var du stygg”)! Du säger ordet du vill ha upprepade gånger när hunden ligger på platsen och ger alltid en belöning efter varje gång du sagt ordet. Hunden ska nu börja lära sig förknippa ordet med att ligga där och vara lugn. Ibland kan du förstärka med lite massage om din hund uppskattar det!

Sen kan du testa ordet lite, säg det när hunden närmar sig bädden och går hunden dit och lägger sig ska du förstärka det! Som sista steg ska du nu börja ta med dig den här platsen på lite olika ställen. I olika rum, utomhus, i andra hem. Börja med platser där hunden fortfarande känner sig relativt trygg, hemma och är lugn på, innan du ökar svårighetsgraden med mer och mer stojiga platser! Som tumregel kan du ha att platsen alltid bör vara palcerad någonstans där hunden inte känner sig trängd. En bur har fördelen att man alltid kan täcka över den med en filt eller liknande för att skapa ett tryggt utrymme.

Övergångar – Du kan börja arbeta på övergångar från hög aktivitet till låg aktivitet hos din hund. Om ni varit ute på en långpromenad där din hund lekt mycket och är uppe i varv, sätt hunden i koppel sista tio minuterna av promenaden och gå medvetet i långsamt tempo. Uppmuntra hunden att gå med dig och i början kan det vara en god idé att släppa ner en och annan godis på marken som hunden får nosa rätt på. Att nosa får många hundar att lugna ner sig lite. På så vis får hunden en mjuk övergång från att vara väldigt aktiv till att sedan komma in och lägga sig. Tränar eller tävlar du och hunden har kommit upp väldigt i varv kan du göra samma sak där, gå från området och ta en kortare promenad i koppel där hunden får gå långsamt tillsammans med dig. Beröm lugn och belöna när hunden själv börjar slappna av i kroppshållningen och sakta ner tempot i stegen. Behöver hunden det kanske du också stannar till någonstans och står passivt, där du belönar att hunden också stannar upp för att nosa eller filosofera.