Category Archives: Förbättrad relation

Onlinekurser, hurra!

Under 2019 kommer Ulvens att släppa olika former av onlinekurser! De släpps allteftersom materialet blir färdig. Första kursen förväntas komma ut i slutet av februari/början av mars. Kurserna du ser nedan är de som bestämt ska göras. Men saknar du en kurs, skicka gärna dina förslag! Det viktigaste är att du ska kunna hitta det du söker hos Ulvens!

  • Hundflocken – för dig med två eller fler hundar som du delar hushåll med. Hur skapar man en lugn hemmamiljö? Hur håller man sams mellan hundar som gärna hamnar i gruff med varandra? Hur tränar man flera hundar tillsammans? Detta och mer kommer du hitta i den här kursen!
  • Modig hund – hur gör jag för att hjälpa en rädd hund? I det här paketet får du övningar och information som hjälper dig förstå din rädda hund, och ger verktyg så ni kan hjälpas åt att bli modiga!
  • Lös och lyhörd – kursen som hjälper dig träna in en ordentlig inkallning men också för att få en hund som fokuserar på dig, lös eller kopplad!

Amira, den arga haren del 9

Idag skriver jag om Amira och hundflocken. Att ha en hundaggressiv hund med andra hundar är helt klart en utmaning men absolut inte en omöjlighet. Det kräver planering, träning och ett stort ansvarstagande från mig som hundägare. Kanske är det här ett inlägg som kan hjälpa dig med många hundar, eller som ett sätt att förstå introducering av nya hundkompisar till din fyrbenta kompis!

Introduceringen

När Amira ska träffa en ny hund är introduceringen A och O. Faktum är att den första introduceringen är A och O för alla hundar, oavsett vilken hund man har. För oss får ingenting gå fel, och därför behöver vi vara ytterst försiktiga för att skapa en introducering som flyter på och upplevs som positiv för alla inblandade. Vi går igenom dessa steg i en första introducering:

  1. Hitta en neutral plats – låt aldrig hundarna mötas för första gången på en plats som är laddad. Exempelvis hemma hos någon av hundarna eller på en plats som är väldigt viktig för någon av hundarna. En neutral plats gör att båda hundarna har samma utgångsläge.
  2. Möt aldrig hunden som ska introduceras rakt på! – nos mot nos blir inget gos. Många hundar upplever det som besvärligt att mötas nos mot nos vid ett första möte. Det är bättre att ha lite avstånd till varandra och gå i samma riktning, och sakta närma sig varandra sidledes. Mycket lugnare, mycket tryggare.
  3. Varje ögonkast på den främmande hunden innebär Jäkligt Gott Godis! – jo, det är bästa sättet att redan från början skapa en lugn och positiv inställning till den andra hunden. Amira får köttbullar eller något torkat gott kött som hon älskar, och varje gång hon så mycket som sneglar på den andra hunden får hon en bit som kastas ner på marken. Det skapar hos henne en förväntan om att Goda Ting inträffar när den främmande hunden finns i närheten.
  4. Ta en promenad tillsammans i koppel – det här är ett toppenbra sätt att introducera hundar tillsammans. Bäst är det att gå någonstans där det finns mycket utrymme och är stillsamt. Inte så mycket annat som stör alltså. Gå en koppelpromenad, hundarna får gå på var sida om vägen och snegla lite på varandra, men man lockar dem att hålla sig på sin sida hela tiden.

Amira behöver gå igenom den här processen vid många tillfällen innan vi ens kan fundera på att gå vidare. Detta för att undvika att hon någonsin blir stressad eller känner sig trängd av den andra hunden. Spänner hon sig, försöker göra utfall etc, får man backa och skapa större avstånd, och mata med godare godis. Allt för att Amira ska förknippa den där nya hunden med härliga positiva känslor.

Vidare introducering inomhus

När en ny hund ska introduceras hemma hos oss (vi har daghundar på dagarna och ibland behöver vi introducera en ny daghund) ser vi först till att Amira är helt avslappnad med hunden utomhus. När den nya hunden ska komma in har vi alltid grindar uppsatta. Amira får stå på andra sidan grinden och så fort hon ser på den nya hunden får hon belöningar som kastas in en bit i hennes rum. På så vis lär hon sig att nya hundar i hallen innebär gott godis inne i rummet -> alltså ska man ta avstånd från grinden för att godis ska kastas in i rummet. Därefter har vi alltid en grind emellan henne och daghundarna när vi är inomhus, av den enkla anledningen att vi, de andra hundarna och hon alltid ska kunna slappna av. Vi lär daghundarna att inte gå fram och provocera henne vid grinden, och istället hålla sig i andra rum i lägenheten.

Har man en hund som inte är aggressiv kan man ändå från början ha en liten grind emellan om man vill vara på den säkra sidan, och när hundarna verkar helt bekväma med varandra på var sida grinden tar man bort den. Att ha tydliga zoner för olika hundar kan hjälpa till att hålla en bra balans. Om en hund föredrar att ligga i soffan och en hund under soffbordet så uppmuntras de att välja dessa platser att sova på istället för att försöka inkräkta på den andra hundens favoritplats. Det är bra att plocka bort alla leksaker, tuggben och liknande, och sätta ut vattenskålar i olika rum så att hundarna inte känner sig nödgade att gå i försvar över exempelvis ett tuggben.

Närmare umgänge utomhus

När vi har daghundar är det viktigt att Amira ska kunna gå tillsammans med de andra hundarna utan att alltid vara spänd, eller tappa humöret och bråka med någon av hundarna. Det är viktigt när man sammanför flera olika hundar, att hundarna är individer som har individuella behov. Bara för att en hund tycker om att brottas, kanske en annan hund finner det obehagligt. Om hundarna inte lyssnar på varandra behöver jag som människa hjälpa dem att styra upp sina interaktioner. Det finns tre olika punkter som visar om hundarnas lek är bra och balanserad eller ej:

  1. Hundarna är båda avslappnade, ger och tar ungefär lika mycket i leken och söker upp varandra aktivt för att fortsätta leken.
  2. Hundarna tar egna pauser ibland, för att dricka vatten, nosa lite eller lägga sig ner.
  3. Hundarna lyssnar på varandra, när en hund signalerar obehag och sätter gränser ska den andra hunden lyssna och backa i leken.

För Amiras del är det viktigt att hon bara leker med de hundar vi vet är trygga med henne. Hon får inte leka med för små hundar, och när hon leker övervakar jag noggrant. Då hon själv har väldigt svårt för att bryta så fort leken blir lite för hetsig måste jag avbryta leken och pausa hundarna innan hon tippar över i aggression. Hon har också tränats till att inte lägga sig i när övriga hundar leker tillsammans, för att hon inte ska komma emellan och göra illa sig/göra illa någon annan hund. Det här har tränats in genom att släppa hundarna i olika omgångar. Vi har för tillfället tre olika daghundar som kommer i olika omgångar under veckorna. Vi har två egna hundar. Det är alltså fem hundar allt som allt som jag tränat. För att visa hur jag tänkt kommer här en kort beskrivning av den träningen med hundarna:

Amira leker bra med Varg, hennes stora lillebror. De två får leka relativt fritt, så länge Amira inte får ont i ryggen av det. De får leka fritt när vi inte har daghundarna. De andra daghundarna får inte ge sig in i den leken då de leker ganska buffligt med varandra. Därför har jag tidigare kopplat daghundarna och gett dem godis hos mig medan Amira och Varg fått leka lite. Det har lett till idag att daghundarna kommer till mig så snart Amira och Varg börjat leka.

Varg får leka med alla daghundar, men på olika vis. Zelda och Hastur tycker om att bli jagade och ibland brottas lite, det har de själva kunnat få styra upp. När de kommer igång och leker håller jag Amira upptagen med att söka godis på marken hos mig. Ajani är en liten cotton på 6kg, han får leka med Varg men de får bara göra det under ordnade former eftersom storleksskillnaden är så stor. Det har jag tränat genom att alltid bryta deras lek med lite godisletande så fort intensiteten har ökat. De småjagar varandra och Varg låter Ajani studsa runt honom och skälla.

Zelda och Amira får under inga omständigheter leka alls, och det har lösts sig snabbt genom att jag alltid avbrutit dem med annan aktivitet så snart de börjat se på varandra. Idag ignorerar de varandra på promenaderna och gör inga lekinviter alls!

Hastur kan leka med alla, men får aldrig ge sig in i leken med bara Amira och Varg. Amira och Varg teamar då upp mot Hastur som tycker det blir obehagligt. Han är tack och lov enormt lätt att avleda med godis, så det är sällan ett problem.

Jag har alltså väldigt noggrant planerat och tränat lekarna de har, vilket lett till att de sköter rutinerna alldeles på egen hand. Jag kan släppa alla hundar i skogen och de reglerar leken emellan sig. Trots detta släpper jag aldrig koncentrationen på Amira. Även om hon aldrig är riktigt lös (hon går i långlina när andra får gå lös) vet jag hur snabbt hon kan vända från att vara glad och peppad, till att bli riktigt arg och börja slåss. Anar jag att hon tagit sikte på en hund hon inte får leka med avleder jag snabbt med en inkallning. Eftersom hon har ett starkt resursförsvar får hundarna inte bära på pinnar, vi har aldrig med några leksaker och jag kastar alltid iväg godis åt olika håll, så hundarna inte behöver söka godis på samma fläck som Amira.

På det här sättet har vi för det mesta väldigt härliga roliga promenader som hundarna uppskattar!

När olyckan är framme

När man pratar om hundinteraktion kommer den där punkten som alltid är lite tungt, lite jobbigt och som man helst inte vill tänka på. Hundslagsmål. Tyvärr händer det och att ha strategier för det är bättre än att aldrig ha tänkt på det alls och inte veta hur man ska göra om dagen kommer när hundslagsmål inträffar.

Amira har en lång lista på saker som Inte är Godkänt. Om en annan hund kommer för nära när hon äter godis. Om en annan hund tittar konstigt på henne. Om en annan hund kommer och nosar på hennes spännande doftfläck på marken. Det svåraste med Amira är att hon ofta inte har mellansteg i sitt beteende då hon sätter gränser. Hon kan visa tänderna, eller morra som en första varning, men det gör hon i en sekund. Har den andra hunden inte fattat och gått undan (vilket ytterst få hundar hinner reagera på) då faller hon in i att slåss på en gång. Det är inte bara ett litet varningsbett vi pratar om här, nej det är ”slåss till döden” som är Amiras copingstrategi.

Är jag riktigt snabb och kan hojta till eller rycka undan Amira i kopplet, då händer inget mer. Amira släpper det oftast och den andra hunden går undan. Men, hinner jag inte och Amira har räckvidd nog för att nå den andra hunden, då smäller det. Och rutinen för ett hundslagsmål ser ut ungefär såhär:

  1. Få tag i Amira och dra henne undan. Jag behöver alltid få tag i Amira. Får jag bara tag i den andra hunden följer Amira helt enkelt med. Hon är oförmögen att avbryta när hon väl börjat slåss, medan de andra hundarna alltid avbryter så snart jag fått isär dem. Därför tar jag Amira. I selen helst av allt, annars i hennes bakdel. Som sista utväg tar jag tag i hennes huvud eller nos (av säkerhet för min egen del, hon biter i allt som rör i henne när hon låser sig).
  2. Ta ett djupt andetag och lugna ner mig. Jag går upp i stress på samma sätt som hundarna när ett slagsmål sker. Jag brukar försöka vara tyst när jag särar på hundarna men ibland kan jag inte hjälpa att jag ropar till. Jag vill under inga omständigheter vara arg på någon av hundarna när jag fått isär dem. De rår inte för att det blev som det blev, bara olika omständigheter som ledde upp till slagsmålet. Amira är inte en hemsk hund, och även om jag kan känna mig arg på henne hjälps inget av att jag faktiskt uttrycker den ilskan. Så, ett djupt andetag för att samla mig innan jag går vidare.
  3. Efterarbete. Här handlar det om att först hålla kvar Amira. Hon släpper inte slagsmålet förrän vi börjat röra på oss igen, vilket leder till att jag inte får släppa iväg henne. Släpper jag efter i kopplet kan hon lika gärna flyga på någon av hundarna igen. Jag samla ihop alla hundarna, vi börjar röra på oss i lugnt tempo. Vi går en liten bit, jag ger Amira och den andra hunden lite godis när de sneglar på varandra för att börja ställa om känslorna de har inför varandra. När alla hundar pustat ut och Amira släppt händelsen, stannar jag upp för att se om eventuella skador uppstått.

Tack och lov är hundslagsmål sällsynta, trots Amiras aggressiva sida. När det hänt har jag dock gått igenom vad som startade det och arbetar sedan med dessa situationer, så att Amira inte triggas lika hårt igen nästa gång samma situation uppstår, och för att jag ska bli bättre att styra upp sådana situationer. Hittills har alla hundslagsmål handlat om att Amira känt sig trängd eller att någon av de andra hundarna försökt ta hennes godis. Att hon inte ska vara trängd är inte så svårt att kontrollera, och godisarna ges nu under största kontroll och med samma rutin hela tiden.

 

Arbete, arbete, arbete

Det är mycket arbete i att reglera en hundflock med Amira. Men, trots att hon tycker andra hundar är läskiga, och trots att hon uppskattar mycket egentid så uppskattar hon också sina hundkompisar. Hon tycker om att få följe med flocken ut ibland i skogen för att leka och träna. Hon tycker om att få dela en promenad med en eller flera andra, och hon uppskattar för det mesta sin stora lillebror Varg. Så långt det går försöker vi ge henne minst en promenad på egen hand där hon får all uppmärksamhet. Hon får egentid inomhus också, och träning. Att hålla hundinteraktioner på en lagom nivå för henne är vägen till framgång!

Av den anledningen har hon inga fler hundkompisar och kommer inte ha det heller, om inget speciellt inträffar. Hon är nöjd med de hon har. Hon följer med på mitt arbete emellanåt som demo-hund, men till största del håller vi främmande hundar på avstånd. Hon behöver aldrig hälsa på någon främmande hund, eller leka med lillebror om hon inte vill.

För oss som människor runt Amira är det ett pågående arbete att reglera och skapa en lugn positiv stämning. Promenader med andra hundar kräver koncentration och en ständig bevakning av Amiras signaler, och att balansera det med att vara avslappnad och lugn för egen del. Vi tränar kontinuerligt in munkorg på Amira för att kunna använda den i situationer där vi inte kan garantera att hon inte biter. Vi är noggranna med vilka hundar som får komma hem till oss och under vilka omständigheter.

Idag har vi kommit så långt att hon till och med viftar på svansen och pussar lillebror när de varit ifrån varandra en längre stund. Dit trodde jag aldrig att jag skulle nå med en till familjemedlem. Vi har också kommit så långt att hon för det mesta är obrydd om daghundarna, och avslappnad när vi tar in andra hundar i lägenheten under tillfälliga perioder. Hon har lärt sig att sovrummet är hennes i lägenheten och inga främmande hundar är tillåtna där inne.

Allt arbete är helt klart värt det, så att hon får leva ett så normalt och rikt hundliv som möjligt, på sina villkor!

 


Amira, den arga haren del 8

Idag kommer jag skriva om mig själv och lärdomar jag fått av livet med Amira. Jag tror det var den framstående djurtränare Ken Ramirez som sa att träna djur handlar inte om att kontrollera djuret, det handlar om att lära känna och kontrollera sig själv. Jag kan inte gör annat än att hålla med! 

 

Livet med hund 

Livet med hund, vilken hund som helst, föreställer jag mig är ungefär som att leva med barn. Det finns ett ansvar man aldrig riktigt kan släppa, det finns alltid någon som är beroende av dig. Dina prioriteringar behöver då och då ses över, för att det ska bli rätt mot hunden och rätt mot dig, och det kan finnas saker som man behöver välja bort som hundägare. Det finns utmaningar i att hela tiden försöka förstå sin hund, hitta rätt sätt att förhålla sig till den, framförallt när vi lever i ett samhälle där hundägaren blir bombarderad av olika åsikter om vad man gör med en hund. Att leva med en hund som kräver extra mycket är helt klart en utmaning, och jag har full förståelse för hundägare som tillslut ger upp och hittar ett nytt hem till sin hund.

Att leva med Amira har helt klart varit en berg- och dalbana. Jag har känt alltifrån hopplöshet till euforisk glädje. Tack vare henne har jag fortbildat mig, plöjt igenom vetenskapsartiklar, tidningar, pratat med duktiga hundtränare över hela världen, lärt mig organisera hundvardagen, gett mig strategier för hur man pratar om de svåra sakerna med att ha hund, och framförallt att privat hantera dem. Jag tänkte jag skulle dela med mig av en del, med förhoppning om att det ger dig lite kraft att fortsätta, strategier att använda för att göra ditt hundägande lite lättare. Framförallt vill jag att du ska veta, att du inte är ensam.

 

Vad gjorde jag fel?

Det här är en återkommande fråga som jag ställer mig själv, gång på gång. Vad gjorde jag fel? Det är en svår fråga, för den behövs ställas ibland, men den får heller inte lägga sådan tyngd på mig att jag inte klarar av att göra rätt och ta till mig av det jag behöver. Det är ack så lätt att genast bli känslosam så fort det handlar om hunden. Hur man än vänder och vrider på det är det svårt att inte se hunden som en del av sin egen identitet, i alla fall är det så för min del. Det kan ibland vara en bra drivkraft, men det sätter käppar i hjulet när jag som hundägare blir så känslosam att jag inte vill se att jag kan göra annorlunda än jag tidigare gjort. Det är också lätt att få så dåligt samvete över sådant jag inte gjort, eller kunnat gjort annorlunda.

Som hundtränare blir  det ibland extra svårt då hunden inte uppfyller samhällets krav på hur en hund ska vara. Jag om någon borde väl kunna fixa det, eller hur? Jag har kunskapen, verktygen, erfarenheten. Det är otroligt lätt att fastna i gropen ”vad gjorde jag för fel?” och allt man gör i den är att gräva sig djupare, eller gå runt i cirklar.

Jag har fått lära mig under årens gång att jag behöver acceptera känslorna men inte låta dem styra när jag ställer mig själv frågan ”Vad gjorde jag fel?”. Det blir lättare då, om jag ser på allt så mekaniskt jag kan. Om Amira gjort ett utfall på promenaden försöker jag att inte slå ner på mig själv, jag analyserar istället. Var vi för nära? Hade hon en stressig dag redan? Skulle jag ha fångat hennes uppmärksamhet tidigare? Eller inte alls genomfört hundmötet? Så länge känslorna får vara där de är, och inte styra svaren blir det väldigt mycket lättare. ”Hon hade en stressig dag, vi skulle egentligen inte genomfört hundmötet alls. Bra, nästa hundmöte undviker vi och när vi kommer hem ska vi ta en stund av massage i sängen för att lugna stresshinken”, istället för ”Nej, gud, min hund vad gör hon, gud så jobbigt, undra vad den andra hundägaren tyckte nu, så pinsamt, jag är ju hundtränare, måste vara en dålig sådan som inte kunde träna min hund till att sluta göra utfall och usch så jobbigt”.

Känna ilska, uttrycka ilska

Jag hör ofta hundägare fråga ”men får jag aldrig bli arg på hunden?”. Visst får du bli arg. Precis som hunden har rätt till sina känslor, har även du det. Men det finns många olika sätt att uttrycka den på, och att ta ut det på hunden är inte till någon hjälp. Jag blir arg på mina hundar emellanåt. Inte ofta, men ibland riktigt fly förbannad till och med. Men jag tar inte ut den ilskan på dem. Som hundägare, framförallt om du lever med en hund som kräver väldigt mycket tid och tålamod, tror jag det är bra att lära sig kontrollera sin ilska, förstå var den kommer ifrån och lägga den där den hör hemma. Inte automatiskt lägga det på hunden.

Ilska fungerar tyvärr så att det släpper lättast om vi får ta ut den på någon annan levande varelse. Håller vi inte koll på ilskan blir det alltså lätt att vi skriker på någon eller ruskar tag i någon som råkar vara i närheten. Av någon anledning tycker vi det är helt i sin ordning att rycka hårt i ett koppel, nypa i nackskinnet eller på annat vis våldföra oss på hunden när vi blir arg. Det är inte okej att göra det mot sin bästa vän, granne, barn eller partner. Varför? Jo för att det räknas som våld. Att kalla det ”korrigering” eller ”uppfostran” när det kommer till hundar (eller andra djur) tar inte bort det faktum att det är våld vi använder.

Amira är en terrier, och på det lättstressad och rädd. Jag har känt ilska och frustration många gånger, men har fått lära mig hitta sätt att inte låta det gå ut över henne. Hon kan exempelvis inte rå för att hon gör utfall när hon blir rädd. Hon kan heller inte rå för att hennes starka jaktinstinkt kickar igång när en katt passerar framför näsan. Att jag blir arg på henne och bestraffar henne gör inte situationen bättre någonstans! Snarare tvärtom. Hon blir otrygg med mig och antingen får jag en hund som kommer konstant vara spänd och redo, fjäskande och nerbruten eller så får jag en hund som vill vara någon annanstans än nära mig. Så vill jag inte ha det!

Jag har fått lära mig ta djupa andetag. Lära mig av situationer som inte fungerade som önskat för att hitta strategier att hantera det på eller undvika dem i framtiden. Om möjligt, att lägga ilskan där den  hör hemma. På situationen som helhet. Ta djupa andetag, göra ilska till handling i form av förändring, göra den till driv att hjälpa Amira må bättre, det är något jag ständigt försöker uppnå.

 

Acceptera 

Det här tror jag är det absolut viktigaste att göra när man lever med en hund som har speciella behov. Acceptera att hunden jag har framför mig, är hunden jag lever med. Vad för idealhund jag än föreställt mig, vilka mål jag än satt upp för oss, behöver jag noggrant se på hunden jag har framför mig. Vad behöver just den hunden? Det var otroligt skönt dagen jag kunde acceptera, och säga det högt för mig själv att Amira var aggressiv. Aggressiv är ett så otroligt laddat ord tyvärr, och det var svårt till en början att säga, att tänka på och framförallt förknippa det med min söta lilla hund. Jag har också fått acceptera att Amira är nervös, lättskrämd, lättstressad och har hälsoproblem. Hur mycket jag än skulle önska att hon var frisk, stadig och trygg i sig själv, lyhörd och följsam etc etc, är det inte vad hon är. Så länge jag inte kan acceptera min hund som den är, kommer jag lägga för högra krav på hunden. Det blir orättvist, för mig och min hund.

Acceptera att bilden samhället har av en hund inte är rimlig, och att hur jag än gör, kommer jag inte kunna göra alla andra människor nöjda. Jag behöver sträcka på ryggen, bestämma mig för hur vi gör för att vår gemensamma vardag ska fungera för att alla ska få må bra och sedan skita i vad andra människor tycker. Acceptera att ibland kommer jag möta människor på promenaderna som tycker att min hund är farlig, dålig eller som har åsikter om mig som hundägare. Att acceptera att det är så är lättare än att försöka uppnå ett mål som inte är möjligt, och att gå runt och be om ursäkt för min hunds existens.

Acceptera att jag som hundägare inte kan förändra allt hos min hund. Hundar är inga lerklumpar som kan formas precis som vi önskar. De är individer, med personligheter. De är olika, och har olika förutsättningar. Jag kan jobba med Amiras rädslor men jag kan aldrig få alla rädslor att försvinna. Jag kan göra henne tryggare, men hon kommer alltid att vara extra sårbar för stress och obehag. Jag kan träna bort utfallen på promenaderna men jag kommer aldrig få henne att älska andra hundar. Jag kan göra mycket för min hund, men inte trolla bort hundens grundläggande personlighet.

Acceptera att det ibland inträffar saker jag inte kan kontrollera. En lösspringande hund på promenaden som skrämmer Amira är sådana situationer som jag hatar innerligt, för jag kan inte göra något åt det. Allt jag kan göra är att acceptera att det blir så ibland. När saker utanför min kontroll inträffar får jag göra det bästa av det och sedan gå vidare.

Sist, men inte minst behöver jag acceptera att jag är människa. Jag kan göra fel ibland i livet med min hund. Träna på fel sätt, hantera en situation på fel sätt. Jag har också bra dagar och dåliga dagar. Jag har perioder när jag lägger ner stor energi och tid på Amiras träning och perioder när jag gör väldigt lite. Livet är inte en konstant rak väg, det är en slingrande stig som går upp och ner och är bred och enkelt lika ofta som den är smal och snårig. Jag har inte förstört något för tid och evighet om jag gör fel ibland.

 

Glöm inte det som fungerar!

Det här har jag under senaste åren lärt mig; att se på och fundera över det som faktiskt fungerar med Amira. Både framsteg vi gjort, saker hon tidigare inte klarade av som hon idag gör utan tvekan. Men också de saker som aldrig varit ett problem. När hunden blir utmanande att leva med, tänker vi så lätt på allt som behöver göras, behöver tränas och förbättras, vi ältar alla gånger det gick fel osv. Det blir ett fasligt stort fokus på hur mycket problem det finns. Givetvis behöver vi fundera på det, om vi ska ta oss framåt och utvecklas. Det går dock att göra, samtidigt som man påminner sig om och gläds över det som fungerar bra. Som är okomplicerat.

Amira har en lång lång lista över egenskaper som kräver mycket av mitt fokus. Men hon har lärt mig att minnas hennes fantastiska sidor också. Hur belönande det är att se henne våga något hon tidigare inte kunde. Hur fantastiskt lätt det är att lära henne nya saker, eftersom hon älskar att jobba och få utmanas i träningen. Hur atletisk och stark hon är. Hur älskad man känner sig när denna lilla dam med sin stora integritet kommer för att söka kontakt. Det finns så mycket med Amira som jag älskar och uppskattar, som ger henne och mig lycka och glädje i livet. Det är lätt att bygga för stora murar av problemen, så att vi inte ser det som är bra, roligt, lätt.

Glöm inte det som fungerar, glöm inte helheten hos din hund och ert samspel. Det har varit en bra läxa att lära sig för mig!

 

Livet är ett maraton 

Vi är vana vid snabba lösningar, snabba svar. Allt ska gå snabbt, vara lätt. Klicka, och sen är det klart. Vi vill ha snabbt internet, snabba sätt att resa på, ha snabba möten, få maten snabbt. Det här påverkar hur vi ser på livet med hund. Hunden ska lära sig snabbt, infinna sig i allt snabbt, snabbt komma över något, snabbt förstå.

Men att leva med hund, att träna med hund är inte ett kortdistanslopp. Livet är ett maraton, det vi inte lyckades med idag, kan vi lyckas med nästa månad kanske. Eller nästa halvår. Det är okej att låta saker ta tid. Det kan till och med vara så att det blir bättre då.

Amira har lärt mig att stanna upp. Ta det lugnare, låta saker ta tid. Att arbeta med hundmöten på en hund med svår social rädsla och stressproblem är inget som blir löst över en vecka. Inte ens över någon månad. Det kanske tar år till och med, innan vi kommit dit vi vill. Med Amira har jag insett att vi aldrig riktigt kommer dit jag först hade tänkt mig. Många av hennes problem handlar om att konstant hantera det och hålla det på en rimlig nivå. Det innebär att vi egentligen aldrig slutar jobba på det, vi gör det bara i större eller mindre mängd beroende på hur livet ser ut.

Livet är ett maratonlopp och istället för att försöka släpa med sig hunden så snabbt som möjligt, har Amira lärt mig att ta en dag i taget och utföra det här loppet tillsammans.

 

Det är okej att bli ledsen 

Jag har tappat räkningen på hur många gånger Amira varit anledningen till att jag bara brutit ihop. Känslan av hopplöshet, eller en slukande oro har funnits till och från under vår tid tillsammans. Gånger när hon varit sådär sjuk att jag inte vet om hon kommer klara det, gånger när vi halkat bakåt tio steg i träningen av någon anledning, gånger när jag känt mig så lite och otillräcklig.

Till en början kände jag sådan skam över det. Men nu för tiden har jag lärt mig att det är okej att vara ledsen. Det är okej att ta en paus, att låta någon annan ta hunden en dag, eller bara strunta i all träning, allt vi skulle göra och bara mysa i soffan. Det är okej att köra bilen till trapphuset för att stuva in hundar, för att sedan köra långt bort där inga andra hundar kan finnas, allt för att slippa de där stressande hundmötena. Det är okej att göra fel och bli ledsen för det, och det är okej att bli ledsen för det hunden gjort.

Jag har lärt mig att hantera ledsenheten genom att prata om det med andra. Det blir lättare att bolla situationen med någon, reda ut den utanför sig själv istället för i sitt eget huvud i ensamhet. Det har hjälpt att hitta andra hundägare som är eller har varit i samma situation, som kan förstå. Det har hjälpt att ta pauser, bara sätta mig ner med min hund och vara tillsammans i lugn och ro. Inga krav.

 

Bemöta andra

Sist av allt vill jag skriva några rader om att bemöta andra. Amira har tvingat mig att fundera över formuleringar, fått mig att arbeta fram olika strategier för hur vi ska bemöta andra människor och hundar. Hon har gjort mig mer förstående, gett mig en större medkänsla för andra överlag. Med Amira har jag fått lära mig hur jag kan förklara hennes beteenden utan att det lägger skuld på henne, och på ett sätt som informerar andra människor utan att jag ber om ursäkt för hennes existens. Hon har hjälpt mig att hjälpa andra som lever med hundar med stora behov. Hur jag bäst kan bemöta en hundägare som är stressad, ledsen och känner hopplöshet inför framtiden.

Hon har lärt mig hur jag bemöter andra hundägare som inte lyssnar! Åh om det ändå kunde vara så att människor visade respekt för varandra. Jag vet inte hur många hundar som släppts fram till Amira för att deras hund är ”så snäll”, fastän jag sagt nej! Hon har lärt mig att säga ifrån mer tydligt, på skarpen. Hon har lärt mig vilka lögner jag kan dra om jag måste för att skydda henne och den andra hunden (att berätta hur min hund har löss eller rävskabb får alla att hastigt ta tillbaka sina hundar). Hon har lärt mig hur jag kan visa respekt gentemot andra hundar på promenaden, och att inte döma andra människor och hundar utifrån ett kort ögonblick.

Amira, en läromästare 

Det är lite av en klyscha att som hundtränare säga ”jag har lärt mig mycket från min hund”, men det är så. Jag har lärt mig enormt mycket av Amira, både om mig själv, min omvärld och som hundtränare. Hon har pushat mig att försöka igen, och igen, hitta nya vägar, förstå mer. Utan henne hade jag nog inte gått de utbildningar jag har idag, jag hade inte haft samma förståelse för hur rädsla fungerar hos djur, eller förstått all vetenskap inom etologi, inlärningstekniker etc.

Jag har mycket att tacka Amira för. Inte en stund ångrar jag att jag får leva med hennes majestät, trots alla prövningar vi gått igenom, och mest troligt kommer gå igenom i framtiden. 

 


Amira, den arga haren del 6

Idag blir det hanterings-genomgång! Ett område där jag lärt mig som allra mest med Amira och där hon fortfarande lär mig hur jag ska göra och bete mig. Ta dig gärna tid att läsa igenom det hela även om du inte känner att du har problem med eran hantering. Amira har något att säga till alla oss hundägare om just hur vi vardagshanterar våra hundar! 

 

”Stå ut med” 

Jag har själv haft inställningen och hört den från alla håll, att hunden bara behöver ”stå ut” med sin vardagshantering. Och med vardagshantering menar jag alltifrån att kamma, bada borsta tänder, visitera, sätta på kläder, selar, halsband osv. Allt där vi hanterar hundens kropp på olika vis. Hantering kan också vara massage och att sitta och mysa i soffan.

Ibland är det nästan så skulden läggs på hunden i många fall. ”Jamen, det är klart det gör ont om du bråkar sådär!”. Jag har ett enormt dåligt samvete för alla hundar jag bråkat med i hanteringen, som skrämt gömt sig när kammen åkt fram eller som suttit och darrat när klorna ska klippas. Jag tänkte faktiskt aldrig på det som att hunden kände rädsla eller obehag, mer som att det var lite besvärligt. Hur kunde jag ha tänkt så? Ska verkligen min hund behöva sitta och darra på klippbordet? Eller vilja gömma sig när klosaxen kommer fram? Nej! Nej, inte en dag till nu när jag lärt mig att det finns andra sätt, att det faktiskt är möjligt att skapa tillit och glädje i hanteringen, hur hopplöst det än kan kännas.

Integritet och förlorad kontroll 

Hundar med stor trygghet och med ganska lite kroppslig integritet är ofta betydligt mer okej med att vi hanterar dem lite hur som helst, än en otrygg hund med väldigt stor kroppslig integritet.

Amira har alltid haft ett behov av att få ha utrymme runt sig, att man inte tar på henne hur som helst och när som helst. Och jag förstår det! Jag är själv sådan som person att jag inte är bekväm med att bli tagen på, kramad osv av vem som helst. Jag tycker det är obehagligt när människor jag inte känner nog för att lita på står för nära eller kramar mig.

Utöver en stor kroppslig integritet är Amira också rädd för att förlora kontrollen. Att förlora kontrollen har man i forskning kunnat konstatera, är en större och jobbigare rädsla för hundar hos veterinären, än smärta är. Så har du en hund som är rädd för veterinären och hantering, handlar det till största del mest troligt om förlorad kontroll.

Och vad är förlorad kontroll? Varje tillfälle din hund säger ”Nej, det här känns inte bra, jag vill inte” och ingen lyssnar på det, så förlorar hunden kontrollen. Varje tillfälle du brottar ner din hund, hänger upp den i kopplet, kramar fast den för att förhindra rörelse, tar du bort kontrollen från hunden. Varje tillfälle när du utsätter hunden för något plötsligt, när den känner sig trängd och inte får en chans att vara med på vad som händer, tar du bort hundens kontroll.

Förlorad kontroll och kroppslig integritet är de två saker som skapar hanteringsrädsla. Och ja, varje gång hunden morrar, bråkar, kryper undan, gömmer sig, stretar emot, det är rädsla. Det ska aldrig tolkas som ”trots”, för det är det inte. Det är en hund (eller annat djur) som försöker säga ”Jag tycker det här känns obehagligt”.

Våga lyssna

Det finns en rädsla som hundägare baserat på den idiotiska (ja, ursäkta uttrycket men jag känner stark avsmak för detta) teorin om rangordning och ledarskap i relation mellan människa och hund. Rädslan är att om jag gör som min hund säger, kommer den ta över hela mitt liv. Det är fel. Det är inte så det fungerar, och det här skadar relationen mellan många människor och hundar samt skapar ett stort onödigt lidande för många hundar som aldrig någonsin blir hörda.

Det finns ett antagande om djur, och framförallt hundar, att de döljer sin smärta. Att det är något slags naturligt för hunden att då den har ont, försöka dölja det för sin omgivning. Om du lever ett helt liv med människor runt dig som aldrig lyssnar på vad du försöker säga, aldrig försöker förstå vad du behöver och som aldrig respekterar dina känslor, har du då nog med tillit för att säga till dessa människor att du har ont? Kanske du till och med blivit bestraffad för att du uttryckte en känsla, ett behov, vill du då berätta att något är fel och du mår dåligt? Jag skulle inte göra det, jag skulle dölja det så länge det bara gick. Självklart kommer hundarna dölja sin smärta, sina sjukdomar när de i övrigt aldrig blir hörda. Hur ska de veta att någon plötsligt ska börja lyssna när det gör ont?

Vi lyssnar på våra hundar här hemma. Det har gett den största förändringen för Amira, av allt vi gjort. Lyssna på när hon inte vill bli klappad mer, lämnad ifred. Lyssna på när hon är rädd, stressad, känner ångest inför något. Lyssna på när våra krav blir för stora, för svåra att uppnå, lyssna på när hon är hungrig, törstig, eller behöver närhet. Det har lett till en större närhet till mina hundar än jag någonsin kunde tro var möjlig. Jag har insett hur otroligt kommunikativa hundarna är, hur intelligenta de är, hur mycket de faktiskt förstår av det jag vill säga dem! Vi har hundar som kommer och säger till när något är fel, när dom mår dåligt, när något gör ont. Det är fortfarande inte alltid lätt att förstå vad som är fel, när Amira kommer och trycker sig mot oss av oro, men det är utmaningen med att leva med individer som inte pratar samma språk. Att försiktigt pröva sig fram och försöka förstå.

 

Kamning 

Amira har en hel del allergier. Damm och kvalster är det största vi brottas med, och det gör att vi behöver hålla efter hennes päls, ju längre päls hon får desto mer klåda får hon (teorin är att det fastnar med damm i pälsen då). Därför badas hon ofta och rakas ner för att få ha kort frisyr. Hon behöver sällan kammas ofta på grund av detta men hon behöver kammas i någon mån för att inte få små knutor i pälsen.

När vi tar fram en kam har hon tidigare sprungit iväg, gömt sig. Kommer inte ens om vi lockar (bara det är ett STORT varningstecken på hur obehagligt hunden upplever det). Idag är det annorlunda. Vi har under en period testat en mängd olika borstar och kammar som hon ska vara nöjd med, trivas med och tycka är behaglig mot huden och pälsen. Det har landat i en av sambons hårborstar som Amira älskar. När den åker fram så ligger hon kvar på sin plats, visar var hon vill bli kammad härnäst (favoritplatsen är under hakan och på halsen), och när vi måste kamma någonstans hon inte valt själv gör vi det med stor respekt för hennes signaler, aldrig för länge och visar hon tydligt att hon inte vill lyssnar vi på det. Hon blir kammad lite nu och då, inte alltid hela hennes kropp på en gång, ofta behöver hon få dela upp det. Kamma lite på framkroppen en dag, kamma lite på bakkroppen en annan dag.

Det här handlar om Amira, men jag ska kort flika in hur hennes (stora) lillebror Varg tränats i hantering, då han är ordentligt pälsig och på det också väldigt stor! Hans päls kräver kamning minst en gång i veckan för att inga tovor ska skapas. Han behöver badas ordentligt med jämna mellanrum och klippas för att hålla allt lurv i schack!  Om det på grund av livet inte blivit en kamning på ett tag och han börjar få tovor, försöker jag att aldrig bråka kring tovorna. Inte dra och slita i honom än vad som är ABSOLUT nödvändigt, klipper hellre om en tova är för stor. Jag vill inte bestraffa honom för mitt misstag att inte kamma honom nog ofta Han har inte bett om att få ha den päls han har och heller inte bett om att vara ”frisyrklippt”. Det är på mitt ansvar och blir han tovig får jag hantera det så smärtfritt jag kan. Jag vet att klippningen kan bli för lång tid för honom ibland, så när han vill gå undan får han göra det. Vi kan klippa mer en stund senare, eller nästa dag. Samma med kamningen, blir han less att stå still eller ligga ner under kamningen så får han gå. Jag gör mitt bästa för att inte bli tjurig, jaga honom med saxen och hålla fast honom.

Det här har lett till att Varg gärna somnar under kamningen, står helt still utan att bli fasthållen eller ens mutad under klippningen (han har inget klippbord så han är helt fri att få ifrån mig när han vill). Amira njuter nu av sin kamning! Det blir en stund av närhet, massage och pälsen blir kammad, lite som en bonus mer än något annat.

Klor 

Amira blev tidigare paralyserad av skräck när klosaxen kom fram. Hon gömde dig, skakade i kroppen och grät när man klippte hennes klor. Tills jag bestämde mig att såhär ska det inte få vara. Så rädd ska hon inte behöva bli av något vi måste göra, som dyker upp i hennes liv med jämna mellanrum och alltid kommer finnas där. Jag ville inte att hon skulle känna sig så otrygg med mig i den situationen, att hon sprang från mig, gjorde allt för att komma undan.

Jag började testa med alla möjliga metoder, där vi hade gott godis, försökte ombetinga hennes känsla inför klosaxen och så vidare. Utan några större resultat. Tills dagen då jag studerade djurs känsloliv, och då med specialisering mot rädslor. När jag förstod att det största problemet för Amira, det hon fruktade mest, var att ha noll kontroll i situationen. Jag tog i hennes tassar, höll henne mot mig, tvingade henne att vara stilla medan jag gjorde något som hon inte förstod.

Vad kan ge henne kontrollen tillbaka? Det första jag kunde tänka på var att gå ut. Inte sitta i en trång lägenhet och klippa klor, där hon inte kunde komma undan. Vi gick ut, med klosax och en näve köttbullar. Hon fick sitta fast i den längsta spårlina jag hade, 15 meter lång. Jag hittade ett fält, satte mig mitt i på gräset, med klosax och köttbullar och satte fast linans ände vid mig. Hon gick bort från mig i nästan hela linans längd, satte sig med svansen mellan benen och ryggen mot mig. Jag ville vara så tydligt jag kunde med att jag inte ville tvinga henne, inte locka fram henne. Hon hade kontrollen här, hon bestämde hur hon skulle göra.

Efter fem minuter kom hon fram till mig. Helt självmant. Satte sig framför mig och jag fick röra i henne. Hon fick en bit godis för det. Jag fick ta i hennes tass, och hon fick godis för det med. Efter en kvart hade jag fått klippa alla klor på framtassarna. Efter var tredje klo ungefär gick hon ifrån mig, tio meter bort och satt en stund. Samlade mod för att komma tillbaka igen. Och det gjorde hon, varje gång. När hon visade att hon inte ville, fastän jag nästan hade klippt en klo, slutade jag. När hon förstod att jag lyssnade på henne, att hon hade kontrollen där att bestämma, då var hon inte lika rädd längre.

Idag klipper vi klorna utomhus, alltid, året runt. Utomhus har hon mer kontroll, större utrymme för att ta sig undan och känner sig tryggare där. Hon klarar inte av att klippa alla fem tassar på samma omgång, det är fortfarande ångestfyllt så hon behöver pauser. Ibland på några timmar, ibland flera dagar. Sakta men säkert börjar jag kunna klippa fler och fler klor på samma tillfälle. Jag försöker vara så noggrann jag kan med att lyssna på henne, inte hålla fast henne och aldrig tvinga. När hon klarar av att stanna med mig får hon rikligt med godis, för att fortsätta vända obehagskänslan till något mer positivt och trevligt.

 

Klappkontroll 

Något annat vi införde för ett tag sedan var klappkontroll. Jag började ana att Amira inte alltid var bekväm med att bli klappad, även om hon låg nära. Med klappkontroll kunde vi få bättre koll på när hon faktiskt ville bli klappad och när hon ville bli lämnad ifred.

Klappkontroll är superenkelt att göra! När du närmar dig din hund, kolla om hunden tar aktiv kontakt med dig. Testa då att klappa lite på hunden någonstans där den tycker om det, bara kort, sen tar du bort handen lite och pausar. Om hunden tar kontakt, visar var den vill bli klappad, buffar mot din hand eller så, då vet du att hunden vill ha mer! Men om hunden ser undan, flyttar sig lite från dig eller visar sig väldigt ointresserad av din närvaro vill den bli lämnad ifred. Gör det då, även om det verkar så mysigt och du skulle vilja få gosa med din hund en stund.

För hur skulle det vara om du, varje gång du ville få vila en stund, hade någon som kom och satte handen i ditt ansikte, pillade på dig, fastän du egentligen inte vill?

Klappkontroll ledde för oss till en Amira som blev mer kelig, mer tillgiven, mer kontaktsökande både inne och ute. Nu är klappar och gos inte längre något hon behöver stå ut med, det är något behagligt, trevligt och socialt. Hon visar så tydligt när hon vill bli klappad, och har vi bara händer och tid för det får hon alla klappar hon vill ha. Tills hon visar att det räcker och hon vill bli lämnad ifred igen.

Med en hund som alltid älskar klappar och gos brukar det vara omvänd träning man får göra, att någon gång måste man sluta och göra annat istället. Men för hundar med stor kroppslig integritet, som inte är så ”gosiga av sig”, kan det vara en stor fördel att arbeta med klappkontroll!

 

Tillitskontot

Att lyssna på hunden som försöker säga något, skapar tillit och förtroende. Det finns fortfarande situationer där vi måste tvinga Amira till något, som exempelvis hos veterinären (som hon tyvärr behöver besöka regelbundet). Vi försöker där att ge henne så mycket kontroll det går, men ibland behöver vi göra något hon upplever hemskt. Fördelen med att i vardagen, så långt det bara går, arbeta med frivillighet och skapa positiva associationer till duschutrymmet, klosaxen, kamningen, bli klappad och hanterad, är alla insättningar på tillitskontot. Ju större mängd poäng på det kontot, desto mindre blir bakslaget när vi måste tvinga henne till något. Att hon har stor kontroll i olika situationer, gör också henne mer robust i sig själv, för de tillfällen när hon inte får ha kontrollen.

 

”Hjälp mig” 

Bonusen, och det mest värdefulla i allt arbete med frivillig hantering, är att vi fått hundar som börjat kommunicera ett ”hjälp mig”. När något är för svårlöst för dem, när något känns för jobbigt. Amira som tidigare alltid försökt lösa precis allt själv och då gärna med utfall, aggression eller andra stressbeteenden kan nu istället försöka be om hjälp. Alltifrån ”Hjälp, det sitter fast snö mellan tassarna” till ”Hjälp, jag är rädd, skydda mig!”. Jag är stolt över att alla mina hundar springer till mig så snart de blir skrämd eller rådvill än att springa bort från mig. Det säger något om deras tilltro till mig, och min roll som deras beskyddare och vän.

 

Ett ständigt projekt 

Amira är så pass känslig för att förlora kontrollen, uppleva obehag och bli skrämd att minsta lilla felsteg i hennes hantering blir ett bakslag. Det är ett ständigt arbete med henne på ett sätt det inte är med hemmets andra hund. Vi vet att det också alltid kommer vara så för henne, hur mycket vi har på hennes tillitskonto blir hennes rädsla ibland större än tilliten i hanteringen. Det vi får göra är att ständigt bli bättre på att tyda hennes signaler och lyssna på dem, hjälpa henne bli mindre rädd i dessa situationer. Och kanske till och med, som med kamningen, få njuta. För hantering är en så stor del av våra hundars vardag. Jag vill inte att dom ska vara rädda för att få på sig selar, eller bli kammade, tagna på, få hjälp när saker gör ont eller känns jobbigt i kroppen, att dom ska frukta dessa stunder som vi har varje dag i vårt vardagliga liv. Att bara förändra en liten hanteringsdetalj som är återkommande för hunden, kan göra stor skillnad.

 

Tänk på noshörningen 

När jag föreläser om frivillig hantering får jag alltid frågan ”Men hur ska jag då kunna klippa min hund inför en utställning?” eller ”Det kommer ta evigheter att klippa klor, min hund kommer aldrig gå med på det om den får bestämma!”.

Jag svarar alltid ”Tänk på noshörningen.” Djur på zoo är långt ifrån tama och framförallt inte i storlek alltid att kunna tvingas fast utan att det blir djurplågeri av det, och dessutom skapar risker för skador på både djur och människor. Trots att djuren inte är ordentligt tama, kan man skrapa tänder eller verka hovar på en noshörning. Ta blodprov, tvätta av, visitera, undersöka. Om det går att träna en noshörning till att stå still och gapa helt av egen fri vilja, med lite tålamod, förståelse och förstärkning av beteendet man vill se (stanna kvar så får du massa belöningar med jämna mellanrum), går det absolut att träna sin hund till att stå still en stund på ett klippbord. Det kanske tar längre tid (eller så inte) att träna in det med tålamod och genom att ge hunden mycket av kontrollen, ,em i slutänden kan hundens välmående öka, när tvången minskar. Och du får på köpet något av det finaste du kan få från din hund, tillit.

 

Jag hoppas och önskar att du kunnat läsa detta och hittat något litet stoft som kan hjälpa dig och din hund i vardagen. Min mening med att skriva har aldrig varit att ge någon dåligt samvete för vad som gjorts förut, vi lär oss varje dag nya saker om oss själva och vår omvärld! Det bästa jag tror vi kan göra som hundägare, är att våga vara modiga. Våga ge tillbaka lite kontroll till hunden, våga göra annorlunda än man tidigare gjort, bara för att se om det blir lättare, bättre. Då någon säger ”visa vem som bestämmer” behöver vi vara modiga nog för att säga ”min hund behöver någon som lyssnar, inte någon som bestämmer”. För det är så det är. Amira har lärt mig det, mer än någon annan i världen, att vad hundar behöver mest av oss människor, är någon som lyssnar. Vill du läsa nästa avsnitt av Amira, den arga haren, hittar du del 7 Här! 

 

 

 


Amira, den arga haren del 5

Idag kommer jag skriva om vikten av att ta det lugnt, tömma stresshinken och träna stillhet, ro och avslappning. Denna kunskap är den absolut största nyckeln vi har till att reglera Amiras mående och skapa en balanserad vardag för henne. Jag hoppas du hittar mängder av tips och idéer här på hur du kan hjälpa din hund med sin stresshink! 

 

Stresshinken 

Först ska jag förklara vad ”stresshinken” faktiskt är! Föreställ dig att hunden alltid har en hink den bär med sig i kroppen. Hinken är ett enkelt sätt att sammanfatta och illustrera hundens ”stressystem” med allt som ingår i det. Alla levande tänkande kännande varelser har sin egen stresshinken, även du!

För att kunna fokusera och vara aktiv behövs lite innehåll i den här hinken. Stressystemet behöver vara lite igång helt enkelt. Om du ska ut och gå med hunden, eller ni tränar tillsammans, eller när du ska utföra ett arbete eller träningspass på egen hand behöver det finnas lite ”vatten” i hinken.

Att ha ”vatten” i hinken är i sig inget dåligt, det kan snarare vara bra med andra ord! Däremot, om hinken börjar bli väldigt full, blir det mindre bra.

Exakt var gränsen går för en ”lagomt fylld hink” och ”för mycket i hinken” är jätteindividuellt. Är hunden väldigt stresstålig klarar den av att ha rätt mycket i hinken utan att det blir jobbigt. Om du har en hund som är känslig för stress, räcker det med en droppe för mycket för hunden att må dåligt av det.

Vad fyller på hinken då? Jo, alla former av stress! När ni är ute och går en promenad med en hundkompis och din hund får leka massor, fylls hinken på. När hunden blir plötsligt skrämd av något, fylls hinken på. Det kan alltså vara både ”negativ och positiv stress” som fyller på hinken.

 

Översvämming/flooding 

När ett djur eller en person får för mycket i hinken, mer ”vatten” än hinken klarar av att hålla, når man något som kallas Flooding på engelska. Vi översätter det till Översvämning. Du kanske har hört uttrycket ”Det var sista droppen”? Det är precis det ögonblick när hinken blir för full och ”rinner över”. I det läget får man en stor reaktion. Förenklat kan det hos hunden handla om ett plötsligt utfall, eller att den plötsligt blir apatisk. Oavsett läge så går hunden inte att nå. Den går inte att prata med, den går inte att ge godis eller leka med. Den är helt enkelt ”låst”. Det här är ett läge man som hundägare ska försöka undvika att försätta hunden i.

 

Amiras stresshink 

Amira är en hund som fyller på sin hink väldigt fort, av väldigt många anledningar. Här är några exempel:

  • Blir skrämd inomhus av ljud i hallen/brevbäraren kommer/dammsugaren tas fram
  • Springande katter/andra djur/hundmöten/människor som plötsligt dyker upp bakom henne
  • Leker med hundkompisarna
  • Tränar bland andra hundar
  • Människor kommer på besök hemma
  • Hon måste vistas någon timme på en ny plats
  • Kastar boll/frisbee
  • Besök hos veterinären
  • Gå på en ny plats hon inte känner till sen tidigare

Som du ser har vi en ganska gedigen lista, och då har jag inte listat allt heller. Innan vi förstod vikten av att reglera stresshinken, försökte vi i första hand reglera hennes beteende med mer aktivitet. Om hon hade en dålig dag med några reaktiva situationer försökte vi arbeta med det i form av mer aktivitet. Kanske hon behöver springa? Kanske hon behöver mer stimulans, vi åker på stan och går promenad där? Kanske hon behöver få fånga frisbee en stund?

Det här fungerade såklart inte, eftersom alla dessa aktiviteter bara lägger på mer stress i hinken, trots att det är en mer ”positiv” stress.

 

Ett överbelastat system 

Har man en väldigt aktiv hund, utan mellanväxlar, är det enormt viktigt att hitta stunder av lugn. Där man aktivt tränar hunden till att slappna av, och aktivt arbetar för att skapa en trygg rofylld miljö för hunden. Har man en hund som Amira, som inte bara är väldigt aktiv (bara 6:ans växel hela tiden), utan också väldigt rädd för saker och ting, då blir detta en större utmaning. Vi behöver inte bara reglera hennes tempo i vardagen, vi måste också arbeta aktivt med att få bort triggers för rädsla, eller undvika dem.

För när en hund går under en väldigt lång tid med en väldigt fylld stresshink kan hunden tillslut drabbas av en slags utbrändhet. Den reagerar starkt på allt möjligt, går jättelätt upp i varv, får nästan tvångsmässiga beteenden så snart den inte riktigt klarar av mer intryck. Ett väldigt klassiskt exempel är när hunden blir manisk på att hälsa på andra människor, inte kan slappna av utan måste alltid finnas nära, hoppa, bita i folk, slicka och kan inte ge sig. Eller då hunden inte kan stå still en sekund utan att börja låta, bita, hoppa etc. Det är tecken på att hunden är uppe i för mycket stress och har nog varit det under en tid.

Amira har levt med ett överbelastat system en stor del av sitt liv, vilket har gjort henne extra känslig för minsta lilla stress, positiv som negativ. När hennes stresshink börjar bli för full, blir hennes reaktioner snabbare, mer aggressiva, hysteriska och intensiva på både sådant hon tycker är roligt och sådant hon upplever som obehagligt.

 

Hanteringen av stresshinken 

Det kan ta så mycket som 72 timmar för en hund att få en normalfylld stresshink efter ett större stresspåslag. För oss innebär det att då vi varit iväg på en helgresa med hundarna, eller Amira haft en riktigt obehaglig dag med många triggers för hennes rädslor, behöver hon som allra minst 3-4 dagar av lugn och ro. Lugna promenader i skogen där vi inte möter hundar, eller sniffpromenader i vårt hemområde, där vi undviker hundmöten. Det innebär att vi inte bjuder hem en massa människor, eller låter henne få följa med hem till någon annan. Inga stressande aktiviteter; vi kastar inte boll, vi leker inte jaga och hon får bara kort leka med lillebror ibland. Vi tränar fortfarande för att ge henne stimulans, men vi tränar bara fokus och kroppskontroll. Balansträning är toppenbra, eller parkour på promenaderna.

Inomhus får hon ligga på sina lugna trygga platser, vi masserar henne när hon vill det, låter henne själv bestämma när hon vill vara nära oss och inte. Vi undviker att klippa klor, kamma eller något annat som vi vet ger henne mer stress.

 

Förebygga 

Att förebygga är det absolut värdefullaste vi lärt oss! Istället för att hela tiden låta hinken bli översvämmad, försöker vi förebygga inför saker vi ska göra i framtiden. Vet vi att vi om två veckor kommer lämna hundarna hos hundvakt, eller att vi ska resa tillsammans, få många besökare hemma hos oss eller åka iväg på längre hundaktiviteter, tar vi minst en vecka innan med lugn och ro. Allt för att tömma hennes hink så mycket vi kan. När den får ett mindre innehåll klarar hon av svåra situationer mycket bättre. Hon får inga översvämningar, hon blir gladare, mer öppen och positiv till det vi ska göra, och framförallt mår hon bättre efteråt också.

 

Träna lugnet 

Att faktiskt Träna Lugn har varit en stor hjälp för oss. Vi förstärker hennes egna lugn hemma och på andra platser när hon uppvisar det, antingen genom att sätta oss ner en stund och ge henne godis lugnt, eller genom att massera henne där hon tycker det är avslappnande. Hon har några platser som hon alltid förknippar med trygghet, det är i soffor, sängar eller på en jacka som jag eller sambon lägger ner på golvet. Hon har lärt sig förknippa dessa platser med just lugn och trygghet, för att vi tränat det så. Hon behöver aldrig uppleva tvång på dessa platser, det är bara trevligt. Man får godis där, och klappar, man får ligga nära men behöver inte bli tagen på om man inte vill. Hon vet att andra människor och hundar får Aldrig komma nära henne på dessa platser, om hon inte själv visar att hon vill det.

Utomhus har vi också tränat lugn. Gå långsamma promenader där hon fritt får sniffa på saker i egen takt. Stå still och passivitetsträna där hon får nosa rätt på godis på marken. När hon själv väljer att lägga sig ner, eller sätta sig och avslappnat ta in omgivningen, får hon alltid någon förstärkning för det (mys eller godis).

 

Amiras råd till dig 

Om Amira kunde tala skulle hon ha några konkreta råd till dig som hundägare. Oavsett vilken hund du har!

  • Massage hjälper. Att försiktigt massera din hund, stryka den på kroppen, en liten stund varje dag kan hjälpa hunden att slappna av. Det ska aldrig vara ett tvång, vill hunden inte, respektera det!
  • När din hund agerar ut på olika vis, genom att hoppa, dra i kopplet, riva i kläder, skälla, gnälla och inte kunna fokusera försöker din hund säga dig något. ”Jag är för stressad, jag hanterar inte det här. Hjälp mig”. Ge den inte bannor, var inte våldsam och skrik inte på hunden. Ta avstånd, tala lugnt med din hund, rör dig långsamt. Att kasta ut små bitar av godis på marken är väldigt effektivt för att få en hund mer samlad. Sätt dig ner med din hund, stryk den på kroppen, tala lugnt och vänligt. Låt din hund veta att du finns där för stöd och vägledning.
  • Ta vilodagar ibland. Speciellt om din hund verkar uppe i varv. Många gånger kan det vara bättre att träna fokus och kroppskontroll som aktivering, istället för en långpromenad med mycket spring i skogen. Ta långsamma lugna promenader, låt din hund få nosa och undersöka sin omgivning. Det är ett sätt att lugna ner sig på som är naturligt för din hund.
  • Pausa. Har din hund problem med hundmöten? Ta dagar när ni struntar i hundmöten. Åk iväg någonstans, gå en långpromenad i skogen utan en massa stressande intryck.
  • Om du utmanat din hund på en tävling, utställning, en kurs, ett storbesök hemma, eller en resa, ta några dagar av lugn och ro sedan. Låt inte hinken fyllas på för mycket, för ofta. Det gör det svårare för din hund att ha kontroll på sitt beteende, sina impulser och ger hunden känslor av obehag inför sådant den egentligen tycker om.
  • Ta ett djupt andetag. Släpp ner axlarna. Stanna upp. Njut av att finnas med din hund, sätt er ner tillsammans. Ta in det som finns runt er här och nu. Allt måste inte gå fort, allt måste inte vara aktivt. Att bara umgås och trivas i varandras sällskap är minst lika viktigt, om inte det viktigaste!

Vi kan hjälpa våra hundar med mycket när vi börjar hålla koll på den där stresshinken! Jag och Amira hoppas du fått lite bra tips och idéer. Nästa gång kommer vi berätta om Amiras relation till hantering! Den hittar du Här! 


Amira, den arga haren del 4

Detta inlägg kommer handla om Amiras tendens att visa aggression, det som gör att vi kallar henne den arga haren, samt min egen väg jämte Amiras i takt med att hennes beteende har förändrats. Om du är på din egen resa kanske du kan hitta stöd och hjälp här. Hur som helst hoppas jag att det ska ge en liten förståelse och ett annat perspektiv på aggression hos hund. 

Ordet Aggression 

Min önskan är att du läser detta med ett öppet hjärta. Det finns inget annat ord att beskriva en del av Amiras beteende än med just aggression. Tyvärr är det ett väldigt laddat ord för oss människor, något jag hoppas en dag förändras. När vi läser aggression blir det lätt att också tänka ”farlig” eller ”dålig hund”. Vi lägger väldigt känslomässiga värderingar i det om det är vår egen hund, eller då aggression riktas mot oss själva eller någon vi bryr oss om. Så låt oss först börja detta med att försöka ta bort värderingarna och associationerna, och istället bara se ordet ”aggression” som enbart en beskrivning.

Ett hotfullt beteende. Varken mer eller mindre.

 

De första aggressiva tendenserna 

Till en början var det bara just det – tendenser. Jag kunde se att hon i pressade situationer med andra hundar kunde bita ifrån lite mer kraftfullt än vad som kanske behövdes. Jag kunde se när hon blev överraskad, att hon gärna hoppade direkt till aggressiva signaler. Från början var det dock inte mer än så, det fanns där ibland, men det är inget konstigt egentligen. Hundarna måste få berätta hur de upplever saker och ting, hur de känner. Ibland gör de det med aggressiva signaler, för att tydligt klargöra sin situation. Mitt misstag i det här var att inte ta dem på nog stort allvar. Jag tolkade det som att hon var en tik med starka åsikter och på det också ”terrier”. Jag skulle ha lyssnat på henne, och hjälpt henne istället.

 

Den första attacken 

Amira var en hund med en väldigt mild personlighet från början. Nu förstår jag att det var så, för att hon inte hade ett nog stort förtroende för mig första året. En hund som ”pratar” mycket med sin ägare, är i regel en hund som känner förtroendet att göra det. Hunden vet vilka människor man blir bestraffad av för att visa vad man känner, och vilka människor som försöker lyssna eller i alla fall inte skapar ett alltför stort obehag i känsloyttringar. Amira vågade inte berätta hur hon kände under vår första tid tillsammans, eftersom hon är en hund som väldigt väldigt långsamt får tillit till andra.

Hennes milda temperament i vardagen fick mig att se henne som en hund som nog aldrig skulle göra illa en fluga egentligen, och de få gånger jag såg de aggressiva tendenserna tänkte jag inte så mycket på dem. Sedan kom dagen då hon gjorde sin första riktiga och ”oprovocerade” attack på en annan hund.

Det var en höstdag och vi hade haft en stund i skogen tillsammans. På väg ut mot gångbanan kopplade jag henne. Trodde jag i alla fall. Kopplet hade inte riktigt fastnat i selen, så när hon får syn på den främmande mellanstora hunden 250 meter bort, kommer hon lös. Jag beskriver det här som en ”oprovocerad” attack, eftersom det var både provocerat och oprovocerat. Hunden hon attackerade hade inte gjort något aktivt för att provocera Amira, annat än att finnas där. Men Amiras rädsla för andra hundar hade under en period ökat och blivit så stor, att bara åsynen av en annan hund provocerade fram aggressivitet hos henne, då hon ansåg att hon behövde skydda sig. Slå före andra slår dig.

Attacken gick tack och lov bra. Den andra hunden klarade sig, och Amira kom undan med att bita sig i sin egen tunga. Men chocken jag fick var bland det tuffaste jag varit med om under alla år med mina hundar. Min milda lilla hund hade under ett halvt ögonblick gått ifrån att stillsamt gå med mig till att våldsamt attackera en annan hund. Det tog mig många veckor att acceptera det som hade hänt, och under de första dagarna fick jag dessutom jobba hårt på att inte vara besviken och arg på Amira. Det som hade hänt var väldigt olyckligt, det hade kunnat sluta värre än det gjorde och bilden av min hund som en oskyldig familjemedlem behövde omdefinieras. Inget av detta var dock Amiras ”fel”. Det fick bli min första läxa i den här resan.

 

Syndabockar 

När en hund beter sig på ett vis som skrämmer, skadar eller försätter någon annan eller mig själv i en besvärlig situation är det så lätt att börja peka finger mot hunden. Att tänka och säga saker som att ”det är en dålig hund”. Eftersom jag arbetar med hundar hade jag flera gånger förklarat för andra hundägare att ”hunden är ett rovdjur, när hunden blir riktigt arg kan det bli skador, men det gör inte hunden till en dålig hund”. Ändå stod jag själv och tittade på Amira, medan hjärtat skrek ”du har sårat mig, du är en dålig hund”! Jag visste att hennes aggressivitet inte gjorde henne till en dålig hund, hon hade agerat som hon gjorde för att:

  1. Hon var rädd för hundar, vilket jag var väl medveten om.
  2. Trots att jag var väl medveten om hennes hundrädsla hade jag inte sett till att kopplet satt fast ordentligt

Inget av det där var hennes ”fel”. Hon är ett djur som jag tagit på mig att ta hand om och guida genom livet. Hunden är intelligent, men den kan göra lika lite åt sina känslor som alla vi andra, och lever dessutom i ett konstant underläge, både kognitivt och i vårt samhälle. I en värld som är gjort för mig som människa, där jag förväntar mig att hunden bara ska förstå, och så fort den gör i mina ögon fel, är det en dålig hund.

Det är svårt, det är så svårt när förståndet säger ”det är bara ett beteende, du vet det” och när hjärtat känner sig sårat. För att inte tala om det dåliga samvetet mot den andra stackars hunden som blev påflugen sådär! Att jag precis börjat jobba som hundtränare gjorde det verkligen inte lättare, jag ska väl ändå inte ha en hund som attackerar andra hundar? Men det är fortfarande inte Amiras fel. Jag lärde mig med det här, att hunden inte kan vara syndabocken. Faktum är att sällan så finns det någon vars fel det är, väldigt ofta är det bara vad det är. Det bästa jag kunde göra med den här attacken var att ta mitt ansvar som hundägare och noggrant ha Amira kopplad, att hjälpa henne må bättre kring andra hundar, och acceptera att Amira är en hund som är kapabel till att attackera andra hundar med tydlig aggressivitet.

 

”Men hon är i alla fall trygg med människor”

Jag hängde upp mig på tanken att Amira i alla fall var en hund som uppskattade människor. Hundar gick att undvika till stor del, människor är svårare. Amira kunde vara runt andra människor utan att hon gjorde utfall, eller visade aggressioner. Jag visste att hon inte var bekväm med barn, men jag hade inte så mycket barn runt mig då, så det var inget problem.

Men så började även den aggressionen komma. Det var inte utan anledning, hon hade börjat få ont i ryggen utan att vi förstod det till en början. Hennes humör blev sämre, hon blev mer reaktiv, mer rädd, mer lättstressad och det kom väldigt långsamt och smygande. Hade förändringen skett över en natt hade vi reagerat annorlunda och tagit henne på en koll. Det är ändå det jag ber alla att göra som har en hund med plötsliga beteendeförändringar. Kolla med veterinären, mest troligt har hunden ont eller är sjuk. För oss var det så långsamt så långsamt att vi inte reagerade på det förrän hon började göra utfall mot oss i hemmet. Då stod vi inför två möjligheter; antingen mådde hon så dåligt i vårt hem att hennes psyke försämrades, eller så var det något i kroppen som inte stod rätt till. I samband med detta började hon bli halt på ett bakben och efter en visit hos veterinären konstaterades pålagringar i ryggen. Inget stort, men nog för att ge smärta.

Innan vi hade konstaterat ryggsmärta fick jag genomgå ett till intensivt känslomässigt arbete, för att ännu en gång omdefiniera bilden av min hund. Nu var hon inte längre trygg med människor. Om någon plötsligt kom fram mot oss på en promenad gjorde hon utfall. Om vi råkade komma åt hennes rygg i sängen morrade hon eller nafsade efter oss. Vad gör man med en hund som biter efter människor? Avlivar den brukar tyvärr vara utgången för många hundar. Var jag redo att avliva Amira? Nej, verkligen inte. I alla fall inte på grund av anledningen ”biter efter människor”. Jag förstår att alla inte har tiden, eller kunskap nog att hjälpa en hund som blir aggressiv gentemot människor, oavsett anledning till aggressiviteten. Men för min del hade jag både kunskap och engagemanget för det. Jag visste att hon var aggressiv för att hon var rädd och hade ont. Jag kunde inte förmå mig att ta bort en hund så länge jag såg en chans att göra hennes liv lättare.

 

Utbilda och informera

När jag själv hade accepterat att min vackra Amira var en hund med tydlig aggressivitet i sig, då var det dags att få omgivningen att förstå varför hon gör som hon gör, och att det inte definierar henne som individ. Dessutom är det inte något som gör hennes liv mindre värdefullt. Jag som hundägare till en aggressiv hund har alltid ett ansvar att inte försätta min hund i situationer där hon känner sig nödgad att ta till aggressivitet för att visa vad hon behöver. Det blev alltså steg ett, att informera alla om vad som var okej att göra med henne. Amira har en väldigt kort men tydlig lista på människor hon litar på. Resten av mänskligheten behöver bevisa för henne att de går att lita på. Det är okej för vissa människor att komma in i vårt sovrum, där hon spenderar dagarna i sängen som den drottning hon är. Vissa människor får helt enkelt inte gå in i sovrummet till henne, och det blir vänner och gäster informerade om hemma hos oss.

Vi tar inte med henne till platser där vi vet att det är många främmande människor, i miljöer där hon kan känna sig trängd. När vi behöver ha med henne till andra vänner, är vi tydliga med vilka regler som gäller, hittar trygga platser till henne och ser till att bara människor hon litar på får hantera henne.

Att informera och utbilda andra människor i varför hon är som hon är har varit det allra viktigaste arbetet. Jag har turen att ha väldigt varma härliga människor i min omgivning. Mina vänner har alltid gjort sitt bästa för att förstå och göra rätt för mina hundar, oavsett vilka hundar jag haft. Därför har det inte varit några större problem att förklara för dem varför Amira ibland kan morra på dem, trots att hon alldeles nyss var ute i hallen och hälsade. Det jag är mest tacksamma för är att våra vänner inte sett Amira som en ”dålig hund”. De ser henne som en individ, en personlighet, ett liv med eget värde och rätt till att bli respekterad och älskad. Och så älskad som Amira är, önskar jag alla hundar, aggressiva eller ej!

 

Med glimten i ögat 

Aggression är inget man ska ta lätt på. Amira är vår söta lilla majestät, drottning av Sänglandia, Mirabus, Prinsessan Mojmoj och allt annat vi kallar henne. Men, hon är också en hund, med tänder och kraft att skada och i värsta fall döda. Vi tar hennes aggressioner på största allvar, men vi väljer väl var vi lägger allvaret. Både för vår skull, men framförallt för Amiras.

Vi tar vårt ansvar för hennes mående och beteende på största allvar. Vi lägger ner tid och energi på att planera, förebygga och hantera för att ge de bästa förutsättningarna för henne, oss och alla andra. Vi informerar och utbildar omgivningen när det behövs. Vi skyddar henne, och vi skyddar andra från henne.

Men Amira som individ, som familjemedlem hanterar vi med största kärlek, med glimten i ögat och mycket skratt. Hon kallas ofta för ”mördarprinsessan” när hon är på dåligt humör. Både jag och min sambo är människor som skapar berättelser. Så det är vad vi gör för att lättare beskriva henne för andra, lättare hantera det för oss själva och lättare ge henne en plats i ett kärleksfullt hem, med alla hennes sidor.

Vi målar upp henne som Kejsarinnan i hushållet, där vi alla blott är undersåtar som inte förstår hennes behov av att få springa fri i naturen såsom hon var ämnad, att sprida skräck i kvarterets katt- och hundpopulation! Det är sant, men det gör det också lättare att sammanföra känsla med förnuftet. Att inte lägga värderingar i hennes beteende, utan se det för vad det är. Vårt liv tillsammans med Amira är en saga lika mycket som det är verklighet. Hon är på alla sätt och vis en kunglighet. Hon vet vad hon vill, och hon vägrar kompromissa. Hon lär oss saker mer än vi lär henne. Hon har en enorm integritet och man behöver förtjäna hennes respekt och framförallt tilltro. Hon kan ibland, när månen är röd och fåglar flyger baklänges, förlåta. Men hon glömmer Aldrig.

Med glimten i ögat förklarar vi allvaret, och gör hennes person till något greppbart, för att undvika värderingar, känslor och åsikter riktade mot henne som kommer skapa större problem än det hjälper. För varken Amira, vi eller någon annan skulle må bra av att tassa kring hennes aggression som katter kring het gröt. Vi talar om det, öppet, ärligt, i all sin nakenhet. Med glimten i ögat.

 

Den arga haren 

Amira är en arg hare. Hon har lärt sig att aggression ger henne utrymme, ger henne kontroll och ger henne trygghet. Det är en lärdom jag önskar att hon aldrig hade behövt uppleva, men det förflutna kan vi inte ändra. Istället får jag se henne där hon är idag. Vem hon är och vilka behov hon har. Framförallt gör vi vårt bästa för att visa henne hur älskad hon är. Vi vill att hon ska förstå att när hon bli så rädd att hon hugger, kommer vi inte göra henne illa, inte skrika på henne och framförallt inte gör henne ännu mer rädd än hon redan är.

Istället pratar vi mjukt. Stryker henne försiktigt på kroppen, håller om henne när hon vill, och hjälper henne att komma över obehaget. Vi lägger aldrig ansvaret för hennes rädslor på henne.

Vi är väl medvetna om ansvaret, för henne och för andras säkerhet. För hennes skull är vi villiga att bära ansvaret, så länge hon får må bra och trivas med sitt liv. Idag har vi hittat rätt verktyg för att balansera hennes stressnivåer och rädslor, de två stora nycklar som, om de inte hanteras rätt, leder till aggression hos henne. Vi förstår henne bättre och bättre för varje dag som går.

Vi kommer aldrig säga att hon är en dålig hund. Bara en väldigt arg hare, där aggressioner endast är en liten del av den hon är. Hon är också mjuk och kärleksfull och innerligt lojal mot dem hon har närmast. Hon är sprallig och humoristisk. Hon är en arbetsmaskin och en läromästare. En stor personlighet i en liten späd terrierkropp. Modig, rädd, glad och arg.

Som lär oss, och andra i hur man öppnar en plats i hjärtat och älskar någon, när de behöver det som mest.

Aggressionsproblem kommer beröras även i kommande artiklar då det är ett verktyg Amira har lärt sig använda i olika situationer, och då kommer jag också gå djupare in på hur vi praktiskt hanterar hennes aggressioner och framförallt förebygger dem. Vill du läsa nästa del i serien? Den hittar du Här! 

 

 

 


Amira, den arga haren del 3

Idag kommer jag skriva lite om Amiras relation till rädslor. Hon är en hund med väldigt många rädslor, och har ett väldigt bestämt sätt att förhålla sig till dem. Hundar som är rädda för saker är i allmänhet ett stort problem för både hundar och hundmänniskor. Det finns så många myter kring hur man hanterar rädslor, som kan göra problemet värre. Amira var den som fick mig att verkligen djupdyka ner i hur ett skrämt djur fungerar, och hur man på bästa sätt kan försöka hjälpa, förminska och förebygga rädsla. 

Livsinställningen 

Det är svårt att prata om hundars personlighet utan att förmänskliga dem, men jag tycker heller inte det är en alltför dålig sak att göra. Så länge vi gör det medvetet och med kunskap om hur hunden fungerar och beter sig. Att titta på sin hund som tuggar sönder ett par skor och säga att det är en hämnd för att jag lämnade hunden ensam för länge dagen innan är att förmänskliga hunden på fel sätt. Men att titta på sin hunds personlighet och utifrån ett mänskligt perspektiv försöka förstå det ser jag inte som något tokigt.

Amira är helt klart en pessimist ut i tåspetsarna. Hon suger åt sig negativa upplevelser av saker och ting betydligt lättare och snabbare än positiva upplevelser. Hon skulle också kunna beskrivas som paranoid. Hon förutsätter att människor, hundar och situationer är ute efter att skada henne på något vis. Det finns många anledningar till detta, men oavsett anledningar är det så hon kan beskrivas idag. Hade hon varit en hund med en mer positiv livssyn, med en större inre trygghet hade hon med största säkerhet inte haft relationen till rädslor som hon har idag.

Rädslans signaler

A och O i att förstå sin hunds rädsla är att lära sig hur en hund faktiskt ser ut när den är rädd. Precis som vi människor har hundarna flera olika små och stora signaler för att visa denna känsla, beroende på hur stark den upplevs och vilken erfarenhet hunden har av rädslan sedan tidigare. Om jag hade förstått Amiras signaler för sex år sedan, såsom jag gör idag, hade jag kunnat hjälpa henne betydligt tidigare. Det känns tråkigt och samvetet värker ibland över denna insikt, att jag så många gånger misstolkade henne, inte förstod när hon försökte tala om för mig att hon upplevde rädsla och obehag.

Här måste jag flika in lite kunskap om en inställning till hundar, andra djur, och även människor som vi med största brådska borde göra oss av med. Den att om man lyssnar till någon, bekräftar den andres känsla och respekterar den, att det skulle skapa ouppfostrade eller bortskämda individer. Så låt mig klargöra detta: att du lyssnar på din hund och följer hundens vilja i vissa situationer, skapar INTE en bortskämd hund. Det du däremot får är förtroende, tillit och ömsesidig respekt. Du får en hund som kommer älska dig, för att den faktiskt kan Prata med dig. För att hunden får förstå att du ser, du lyssnar och du respekterar. Ordet Bortskämd är ett hemskt fullt ord, och vi måste sluta använda det i situationer där vi visar respekt för en annan individs signaler.

Amira har fått utstå många situationer i sitt liv, som jag aldrig menade skulle vara skrämmande för henne. Jag menade aldrig att hennes rädsla för dammsugaren, brevbäraren, plötsliga ljud eller rörelser, närheten till andra människor, umgänge med andra hundar skulle bli en så stor del av hennes liv. Kunde jag vrida tillbaka tiden och visa för Amira, 1 år gammal att jag förstår henne, och att jag finns där för henne, skulle jag göra det utan tvekan. Men, så länge ingen uppfinner en tidsmaskin kan jag inte göra mer än att nu, med den kunskap jag har, lyssna på henne så mycket jag bara kan. Hjälpa henne med de rädslor hon etablerat och förebygga att hon får fler.

Och vilka är signalerna? Jag ska rada upp dem lite kort: flackande blick, eller s.k. ”whale eye” (när man ser mycket ögonvita på hunden, då man vanligtvis inte gör det), öronen som dras tillbaka, lite eller mycket. Ett undvikande kroppsspråk, att hunden hoppar undan, viker sig undan, hukar eller blinkar mycket. Spända läppar, flåsande och en platt spänd tunga. Gäspa, slicka sig om munnen eller smacka kan också vara indikationer på att hunden upplever ett obehag. Låg kroppshållning, sänkt svans eller svansen helt mellan benen. Rest ragg, darrningar, i värsta fall kan hunden kissa på sig eller få diarré. Svettas under tassarna, börjar mjälla eller fälla päls plötsligt.

Konsekvenser av att inte lyssna 

Om jag hade förstått att Amiras förmåga att ibland titta på mig ur ögonvrån innebar att hon upplevde ett obehag, då hade jag gjort väldigt mycket i hennes dagliga hantering annorlunda. Eller att hennes låga med intensiva kroppshållning i möte med andra hundar innebar att hon var rädd. Om jag hade förstått det hade jag inte låtit andra hundar komma fram och hälsa på henne under en promenad eller hundträning. Om jag hade förstått att hon faktiskt inte tycker om att bli klappad när hon ligger i soffan, även om hon själv lagt sig nära, då hade jag aldrig klappat henne. Idag har jag lärt mig att kolla av hennes signaler när jag närmar mig, för att se om hon faktiskt vill ha min uppmärksamhet eller ej, om hon vill bli tagen på eller bara få vara nära men ifred. Det är så många vardagsmoment där hon så länge försökt berätta för mig att hon upplevde obehag, utan att jag förstod det.

Konsekvensen av att inte lyssna på sin hund kan bli två saker. Har man en i övrigt trygg hund, lär sig hunden att sluta kommunicera obehag med sina människor och hanterar dem själv istället. En trygg hund kan klara av det, men det måste vara ett ensamt liv kan jag tänka mig. Har man en hund som är otrygg, som Amira, kan konsekvensen bli att rädslorna hunden har växer. Och växer. Och i värsta fall, som det blivit på många sätt hos Amira, känner sig hunden nödgad att vara väldigt tydlig i sitt kroppspråk. Dagen Amira förstod att utfall, morrningar och bett var tydligt nog för alla att förstå, fanns det ingen återvändo. För du förstår, hundar lär sig av erfarenhet, och är erfarenheten att människor och hundar inte lyssnar på de små signalerna, men att de stora, tydliga och högljudda signalerna aldrig går obemärkt förbi, då kommer hunden strunta i alla mellansteg.

Amira har lärt sig att hoppa över mellanstegen. Att strunta i de små signalerna. Inte i alla situationer, i några situationer har hon fortfarande kvar de mer diskreta och tysta signalerna. Men i vissa situationer kan hon bli direkt livsfarlig, eftersom hon lärt sig att aggressivitet är ända sättet att få omgivningen att förstå. Det här är tyvärr en utveckling många hundar med en aggressiv stämpel fått gå igenom. En hund som biter, morrar, visar andra aggressiva beteenden är nästan aldrig annat än rädd i grunden. Amira har gjort aggressiviteten till en konstform, så pass att hon hittar styrka och mod i det. Möter hon en annan hund har hon nästan inga signaler kvar som visar rädsla, hon tror ändå inte att någon skulle lyssna på det. Att inta en helt aggressiv stans däremot, det lyssnar alla på.

Amiras terapi

De senaste åren har jag bedrivit ett tufft arbete med att försöka minska Amiras rädslor, samt förebygga nya. Den största utmaningen är att hinna ikapp med hennes ibland skenande känslor, då en rädsla sprider sig som ringar på vatten med en fasansfull hastighet. Blir hon skrämd en gång i någon situation, kommer hon snabbt att börja bli rädd för sådant som vagt anknyter till den situationen. Att vända ett ögonblick av rädsla tar för henne lång tid. För det första krävs fullständigt förtroende och tillit, minsta lilla antydan till att jag kommer tvinga henne, hålla fast henne, utmana henne gör att hon backar och vägrar låta mig hjälpa henne. Jag har fått lära mig att arbeta med ett enormt tålamod och stort lugn, och för det hyser jag all tacksamhet! Amira har gjort mig till en mer lyhörd, bättre kontrollerad och mer kunnig hundtränare. Men inte bara det, i möten med andra människor har jag också lärt mig bemöta och respektera andras känslor på ett bättre sätt än tidigare.

I vårt förebyggande arbete handlar det mycket om att ständigt bättra på hennes självförtroende. Låta henne ta sig an utmaningar som hon tycker är roliga, där hon snabbt kan se resultat. Att ge henne uppgifter både med kropp och knopp för att hon ska våga lita på sig själv, våga ta för sig. Vi arbetar också väldigt mycket med lugn. Ska vi resa bort eller ha gäster över en helg vet vi att vi måste ge henne flera lugna dagar inför det, utan utmaningar eller stress. Låta henne tömma den där stresshinken som hon hela tiden fyller på för minsta lilla, låta henne börja på bästa möjliga ställe inför något nytt och svårt.

I hanterandet av hennes rädslor arbetar vi hårt med trygghet, tillit och ombetingning. Vi visar henne tydligt att vi lyssnar på henne när hon signalerar obehag, vi tvingar henne aldrig i en situation där hon är rädd. Vi gör vårt bästa för att skapa trygghet, genom att erbjuda henne flyktvägar, erbjuda stöd och tröst. Och vi gör vårt bästa för att försöka vända de rädda känslorna till något mer positivt, roligt och tryggt. Det går enorma mängder godis i vårt hem, och när vi kan försöker vi också använda lek som ett verktyg för att vända på de rädda ringarna på vattnet. Skapa positiva associationer till sådant hon är rädd för, istället för negativa.

Tillåta sig andrum och paus från terapiarbetet är också viktigt. Att ta dagar då vi bara trivs tillsammans och undviker allt som stressar henne. Ofta åker vi då långt bort från staden, ut i skogen och tar långa promenader med roliga aktiviteter. Spenderar tid i sängen med massage och gos när hon vill ha det.

Att vara ett stöd 

Viktigaste av allt när man lever med en rädd hund, är att ge stöd. Finnas där, lyssna, respektera, trösta. Det finns många myter om hur tröst, godis och stöttning gör rädslor värre. Det är fel, så fel! Om jag ändå hade förstått det tidigare. Idag får Amira allt stöd hon önskar, all tröst hon ber om. Vill hon upp i ett knä eller i famnen, då får hon det. Vill hon få gömma sig bakom våra ben, eller få fly undan till sina trygga platser, då får hon det. Vi stöttar och tröstar och gör allt vi kan för att visa att vi finns där för henne.

När världen stormar runt henne ska hon alltid veta, att hennes människor aldrig gör illa, aldrig tvingar, aldrig skrämmer. Vi är hennes lugna öar, hennes klippor att klamra sig fast vid och hennes mod när hennes eget sviker henne. Hon ska veta att hon är älskad, hur aggressiv hon än är, hur högt hon än skriker av rädsla, hur innerligt hon än försöker visa vad hon känner. Vi har snälla händer, en varm famn och en stark trygghet.

 

Vid annat tillfälle ska jag dyka ner lite djupare i vårt arbete kring hennes specifika rädslor, och hur vi arbetar med dem. Idag får det bli ett mer övergripande inlägg om Amira och rädslor. Har du frågor eller funderingar kring hundar och rädslor? Maila gärna, jag svarar så snart jag har tid: info@ulvens.se. Bor du runt Umeå med en rädd hund som du önskar förstå bättre och hjälpa, kan du på den här hemsidan hitta rådgivningspaket som heter Modiga hund, som du kan boka. Vill du läsa nästa del i serien om Amira? Den hittar du Här! 

 


Amira, den arga haren del 2

Amira var redan från början väldigt intresserad av jakt. Men eftersom det oftast gick att stoppa henne genom inkallning var det inget jag funderade på att arbeta med. Idag är det något jag ångrar, då jag tror vi hade haft det under kontroll idag om jag började innan det eskalerade. Det här är ett inlägg om Amiras jaktintresse och hur vi idag arbetar med det. 

Den där katten 

Amira kunde vara lös i stort sett överallt då hon kom till mig. Hon kom genast då jag ropade på henne, vare sig vi stötte på hundar eller vilt i skogen. Hon var tydligt intresserad av att följa spår, och spetsade öronen åt ekorrar och fåglar men inte så mycket att jag såg det som ett problem.

En dag vände detta, i ett litet ögonblick. Amira var lös och gick intill mig när en katt plötsligt sprang in framför oss. Lockelsen blev för stor och trots att jag ropade på henne försvann hon snabbt efter katten. Jag fann henne i en trädgård där hon jagat upp katten i ett träd. Här gjorde jag i stundens hetta några allvarliga fel.

Jag hade blivit så rädd när hon försvann, eftersom trafikerade vägar inte var långt borta. Jag var rädd för hennes och kattens skull och jagade efter dem. Så snart jag fann henne började hon komma emot mig, och med rädslan fortfarande darrande i kroppen ryckte jag tag i henne, kopplade henne och skällde ut henne. Jag ångrar det så innerligt eftersom det ögonblicket inte förbättrade jaktsituationen någonstans. Istället för att lära henne att hon alltid kan komma till mig oavsett, och vara välkommen, fick hon i det här ögonblicket lära sig två saker: 1. Att jaga något är ENORMT tillfredsställande och 2. det är inte lönt att komma till sin människa när hon ropar i den situationen, för hon kommer vara arg och obehaglig. Om jag ändå kunde vrida tillbaka tiden!

Kanske du tänker nu att jag bara kan låta bli att göra så sedan, och istället vara uppmuntrande när hon kommer till mig, så är allt glömt och förlåtet? Nej, här måste jag förklara ett personlighetsdrag hos Amira som gör allt arbete med henne extra komplicerat. Hon glömmer aldrig, och hon förlåter inget. Alla obehagliga upplevelser suger hjärnan åt sig som en svamp och sedan finns det kvar där, för alltid. För att vända En negativ upplevelse måste jag skapa minst Femtio liknande positiva upplevelser, och jag hade inte tänkt låta henne jaga femtio katter till för att lära henne att hon alltid kan komma tillbaka till mig efteråt, utan att jag blir obehaglig.

Bestraffa intresse eller uppmuntra ointresse

Fram till den här punkten hade jag faktiskt inte så stor erfarenhet med hundar som var starkt jaktintresserade. Mina tidigare hundar hade inte varit särskilt intresserade, och jag hade inte haft tillfälle att arbeta med hundar med den här problematiken. Därför började jag vända mig till litteraturen och andra hundtränare. Ett genomgående tema i att träna bort jaktintresse var bestraffning. ”Ryck i kopplet och skrik NEJ när hunden ser en fågel”, eller ”Kasta nycklarna framför hunden/spruta vatten på den när den börjar intressera sig för ett spår”.

Jag hade inte tänkt göra något av det. Jag hade redan med min första hund bestämt mig för att aldrig skrämma eller göra illa min hund bara för att få bort ett beteende som blir problematiskt. Både för att det är för mig oetiskt att göra så, och för att jag riskerar att göra något värre.

Istället började jag försöka jobba med att förstärka ett ointresse för viltspår och andra djur, både fåglar, katter, ekorrar och annat vi mötte på promenaderna. Det fungerade till viss del, om djuret i fråga var alldeles still eller jag hann avbryta hennes spårande nog snabbt.

Den där dagen i skogen 

När jag började se en förändring hos henne, där hennes intresse för vilt blev lite mindre vågade jag börja ha henne lite mer lös i skog och mark, då det var tillåtet. Det gick alldeles fint tills vi en dag fick en grupp rådjur som plötsligt passerade framför oss. Jag hade ytterligare två hundar med mig, ingen av dem var jaktintresserade det minsta och stirrade mest lite förvånat på rådjuren. Det var tack och lov det som gjorde att jag hann få tag i Amira och koppla henne, men att sedan få henne bort från rådjurens spår var i stort sett omöjligt utan att bogsera henne därifrån. Sedan den dagen blev hennes intresse för spår och vilt så pass intensivt att trots vår träning kunde hon inte vara lös längre, utan fick gå i vanligt koppel eller en lång lina.

Ansvaret 

När man lever med en ”jaktidiot” krävs det ett ansvar hos mig som hundägare. Vet jag att min hund mest troligt kommer dra iväg vid doft eller synintryck av vilt, då behöver jag göra något åt det. Antingen är hunden alltid kopplad eller så tränar jag tills jag får bort det. Om jag det där året hade haft kunskapen jag har idag, hade jag nog kunnat bromsa Amiras intresseutveckling, men tyvärr hade jag inte rätt verktyg. Hennes behov och intresse för vilt var helt enkelt för starkt, och vi var också mitt i en period av utfallsproblematik som jag bedömde var viktigare att arbeta med, alltså fick hon helt enkelt bara vara kopplad.

Det var till en början lite av en utmaning i sig, att lära sig hantera den långa linan och att kunna erbjuda henne nog mycket motion och stimulans utan att behöva gå lös. Vi hittade tack och lov ganska fort fram till en ny balans och allt var frid och fröjd. Djuren kunde vara trygga och säkra i skogarna vi gick i.

Det där starka behovet 

Det är viktigt att förstå sin hund, verkligen förstå den. I alla fall anser jag det. Inte basera sin kunskap på ”vad man alltid gjort” utan på faktisk vetenskaplig kunskap, så långt det bara går. Ju mer jag utbildade mig inom djurträning och hund, desto mer började jag förstå Amiras intensiva behov av att jaga. Jag började förstå att det var en stor del av hennes identitet, och att det fick henne att må väldigt bra. Det var ju därför hon från början ville jaga, och var intresserad. Ju mer jag försökte hindra henne från att jaga, desto mer intensiv blev hon när hon snubblade på ett spår i skogen eller såg en ekorre i ett träd. Hon kunde gå upp i varv så till den grad att hon skakade och skrek. Ett tillstånd som alltid hugger i mattehjärtat eftersom jag vet hur förödande dåligt det är för hennes välmående att vara i det tillståndet.

Droppen var nådd när hon jagade en huggorm och BET DEN I SVANSEN! Tacka gudarna för att hon har mycket skägg i ansiktet, för det var det enda huggormen fick tag i när den bet hette i sin rädsla över att bli jagad. Allt gick väl, huggormen slingrade sig iväg och verkade inte blivit skadad och Amira kom undan ett huggormsbett med en liten hårsmån (bokstavligt talat).

Efter en del funderande tillsammans med andra hundmänniskor, en grundlig genomgång av det jag hade lärt mig och en kväll av bollande tillsammans med sambon började jag komma fram till en plan för att erbjuda Amira en chans att få jaga. Under kontrollerade former såklart.

Illern

Jag är inte en människa som skulle kunna skjuta ett djur, om inte mitt liv hängde på det. Jag tror inte heller att Amira skulle vara en bra jakthund eftersom hon inte har någon kontroll alls. Jag kan givetvis inte släppa henne vind för våg i skogen för att jaga vad tusan hon nu önskar, eftersom det är oetiskt och oansvarigt gentemot andra djur. Det jag visste att jag hade tillgång till, var mjuka leksaker som Amira älskar att få bita i, ruska och bära runt på som om det var en trofé. Sambon hittade i gömmorna ett gammalt illerskinn. Det fick bli Amiras nya jaktleksak, och för att pröva min idé tog vi oss ut i skogen med hund, iller och en lång lina.

Vi knöt skinnet i linan och drog linan ut i skogen, rundade ett träd och var sedan redo. Efter några försök att få Amira att jaga illern medan jag drog den genom skogen så fort jag kunde, knäckte hon det tillslut! Lyckan vi såg hos henne då hon fick jaga, gripa tag och ruska var obeskrivlig! Äntligen kunde Amira få jaga, på ett kontrollerat vis, utan att någon kom till skada.

Så plötsligt!

Amira har under sommaren fått jaga den här illern, och mjuka pälsiga hundleksaker med jämna mellanrum. Tillsammans med en del spårträning har Amiras behov och intresse av jakt ute plötsligt minskat. Hon går fortfarande alltid kopplad av massa orsaker, men framförallt på grund av hennes jaktintresse. Vi behöver däremot sällan lugna henne för att hon hittat ett djurspår, och hon gör inte varje promenad till en jakt längre. Det har känts riktigt bra, eftersom hon helt klart verkat bli mer balanserad av sin jakt- och spårträning.

Men det stora provet och beviset för att vi hade hittat rätt kom för bara någon dag sedan! Vi tog oss en liten promenad bara hon och jag. Vi har många lösspringande katter runt oss, och de gör mig och hundarna galna en stor del av möten vi har med dem. Just denna dag var jag innerligt tacksam för katten som nyfiket började följa efter oss. Den skapade nämligen en situation jag aldrig varit med om tidigare. Amira som lugnt tittade på katten, för att sedan vända tillbaka till mig och ta kontakt! Jag hade aldrig kunnat drömma om att hon skulle göra detta, alldeles på egen hand, innan jag hunnit avleda henne och locka med godis. Vi kunde lugnt fortsätta vår promenad, utan att Amira fortsatte leta katter i varje buske, utan stress på grund av ett uppdämt jaktbehov.

En tanke kring behov 

Det finns mycket i gammal hundträning som handlar om att få bort, trycka undan, stävja olika behov som hunden har, ofta med hjälp av obehag eller våld. Tuggar den på något, ge den aldrig något att tugga på alls och bestraffa hunden när den tuggar på en sko eller ett stolsben. Gräver den i rabatten, låt den aldrig gräva och skräm den när den gräver i rabatten. Den kommer bara gräva mer om den får minsta chans att gräva någonstans. Jagar den? Tala om för hunden att den gör fel som har ett jaktbehov!

Jag har ett starkt behov av att få teckna och måla. Om jag skulle få en smäll på fingrarna varje gång jag tog upp en penna, skulle jag bli galen! Faktum är att jag skulle hitta andra sätt att få det behovet uppfyllt, om det så var att skrapa med naglarna i tapeten för att få skapa bilder. Kanske har du behov av att få göra vissa saker, för det tillhör din identitet, den du är som person och det är sådant du mår bra av. Det är inget annorlunda för hunden. Hundarna har behov och när ett behov trycker på, kommer den jobba hårdare och hårdare för att få utlopp för behovet. Bestraffar vi behovet kanske vi kan få hunden att sluta sträva mot att få det uppfyllt men… vilket liv är det?

Behovet av att jaga ska inte innebära att du ska släppa hunden så den får jaga ekorrar att döda. Det skulle vara varken lagligt eller rättvist mot ekorrarna och andra djur. Inte heller kan du låta hunden få jaga katter i grannskapet bara för att hunden vill det. Men det du kan göra är att låta hunden få behovet uppfyllt på något annat vis. Har du en hund som har ett stort behov av att få gräva? Skapa en plats där den får göra det! Om du lär den att det är tillåtet på vissa ställen att gräva, kommer chansen att hunden gräver i dina blomrabatter minska. Att utöva förtryck på hundens alla olika behov, gör hunden stressad och instängd. Många behov går faktiskt att erbjuda, och det kommer berika din hunds liv på värdefulla sätt!

Amira kommer få ha sina jaktlekar och spårträning så länge hon lever och mår bra av det. Jag hoppas och tror att med fortsatt jaktträning kommer hennes stress minska ännu mer, och en dag…. en dag kanske hon inte bryr sig om att jaga alls när vi inte tränar det tillsammans! Och, del 3 i denna artikelserie hittar du Här! 

 


Träna med närvaro

Här kommer lite filosofiskt tänkande kring att träna med hund.

Att träna hund, vare sig det är för sport och tävling eller till vardags, handlar mycket om att vara närvarande här och nu. Att vara lyhörd för sin hund. Att försöka hitta en gemensam mittpunkt för oss där vi kan samspela. Att vara kärleksfull, tydlig och förstående. Att träna med hund, och vilka andra djur som helst, handlar om närvaro helt enkelt.

För mig är det nästan som terapi att få träna med mina hundar. Där kan jag släppa allt annat som har med vardagen att göra och bara koncentrera mig på det där livet jag ansvarar för, för att uppnå ett träningsmål eller bara få känna samspelet. Våra mål är aldrig viktigare än vägen dit. För vägen mot målen, vare sig det handlar om ett perfekt ställande i lydnadsträningen eller en fartfylld inkallning i vardagen, är det som faktiskt räknas för hunden. Hur lyhörd jag är för hundens signaler, hur jag vägleder och stöttar hunden framåt och vad jag lär mig utav den upplevelsen är vad som är viktigt. Att nå själva målet i sig är bara en riktigt bra belöning för oss i slutänden.

Här är några tips för att lägga upp sin vardagsträning tillsammans med hunden: 

  • Lägg undan telefonen. Lämna den hemma, eller sätt den på ljudlöst i träningsväskan. Låt inte den ta uppmärksamheten från din hund.
  • Ta första stunden av att bara leka och vara med din hund. Se på den, prata med den, engagera dig kravlöst i den. Tänk bara på det du och din hund gör tillsammans, försök lämna allt annat på hyllan en stund.
  • Jäkta inte träningen. Det finns inget som säger att träningen blir bättre om den går i superfart. Du blir snarare otydlig för din hund. Stanna upp, reflektera lite över varje moment innan du går vidare till nästa.
  • Se det hunden gör som information för dig. Och med den informationen kan du hitta det som fungerar för er i träningen och det du behöver förändra. Att bestraffa eller fya hunden i inlärningen skapar bara stress och otrygghet med dig som träningskompis. Låt hunden få känna sig trygg med dig och ha roligt istället!
  • Ta lekpauser eller myspauser! Superbra för att ge både dig själv och hunden en stund av relationsbyggande rast från tränandet.
  • Träna hellre korta stunder där hunden får all din uppmärksamhet och koncentration, än att du tränar långa stunder.
  • Avsluta gärna träning med en långsam promenad tillsammans, där hunden får nosa och strosa i sin takt och du kan ta en stund över att reflektera över det ni tränade. Vad kände du dig stolt över? Var det något som föll på plats? Är det något ni behöver jobba vidare på?

Om jag inte förstår hur hundens inlärning ser ut, vilka verktyg som är bra att använda och på vilket sätt blir det svårare för mig att veta vad jag ska göra och hur. Vissa människor har en känsla för det helt utan teoretiska kunskaper medan andra behöver studera och lära sig själv innan man kan gå vidare med att lära hunden något. I slutänden kan vi alla bli lika duktiga, om vi bara är lyhörda och närvarande.  Läs, gå kurs, diskutera och framförallt; var öppen för nya erfarenheter och kunskaper!

 

Jag fick under en utbildning för några år sedan lära mig detta som jag burit med mig: ”Att träna djur handlar mycket lite om att hantera ett djur och betydligt mer om att lära känna sig själv, kontrollera sitt agerande och att våga lära sig i samspelet. Träna med närvaro och medkännande.” 

 


Ulvens Hundläger 7-9 september

Äntligen blir det hundläger! Efter att ha fått flera förfrågningar blir detta nu verkligen och du kan vara med! 

Plats: Lyckebo Lägergård, Haddingen, ca 2 mil utanför Umeå

Tid: 7-9 september, lägret börjar vid 18.00 på fredagen och avrundas 15.00 på söndagen.

Öppet för alla hundar från 9 månader och uppåt!

Vi fördjupar relationen och förståelsen för hunden

Genom att testa på roliga aktiviteter, lära dig mer om hur hunden fungerar och kommunicerar, träna lugn och trygghet och umgås med andra hundägare och hundar fördjupar vi relationen och förståelsen för våra hundar! Du kommer få tre dagar fullspäckad med olika aktiviteter, utflykter, lugna stunder och hundprat i massor.

Du kommer bland annat få: 

  • Lära dig olika vägar till samarbete med hunden och hur du bygger förtroende hos din hund
  • Få tips på hur du berikar hundens vardag på olika vis
  • Djupdyka i hundens språk och känslor 
  • Lära dig olika övningar för att skapa bland annat kontakt, följsamhet, trygghet och fokus hos din hund
  • Utflykt i skogsmiljö 
  • Tips på hur du tränar hunden att vara lugn och avslappnad i olika situationer

Och mycket mer! Ett mer detaljerat schema kommer att läggas upp senare.

Tryggt och trevligt

Det är viktigt att alla hundar och ägare trivs och har roligt på lägret! Oavsett vilken hund du har, vilken erfarenhet ni har tillsammans är ni varmt välkomna. På lägret kommer vi:

  • Enbart arbeta med belöningsbaserad träning och hantering av hund
  • Gemensamt bidra till ett öppet och varmt klimat där alla har en plats oavsett bakgrund
  • Hjälpa varandra med tips och vägledning när det behövs

Det är inte tillåtet att under lägret: 

  • Använda verktyg och metoder där hunden bestraffas
  • Uppmana någon annan hundägare till att bestraffa oönskade beteenden
  • Låta hunden bära stryphalsband eller annan utrustning som verkar för att skapa obehag för hunden
  • Uppföra sig illa/otrevligt mot hundar och deltagare

Praktiskt

Lägret kommer hållas på Lyckebo lägergård, ca 2 mil utanför Umeå. En otroligt vacker plats med stora gräsytor för oss att träna på, en strand och Tavelsjön alldeles intill, skog med många stigar och vacker natur! Det finns många olika rum med alltifrån enkel- till flerbäddssängar. Om du kommer med din kompis kan ni alltså få tillgång till eget rum för er och hundarna! Kommer du själv och vill få sova enskilt med din hund, går det att ordna.

Mat kommer vi gemensamt att tillaga i olika matlag, köket är stort och välrustat. All mat kommer ingå i priset. Har du matallergier tar vi såklart hänsyn till det.

På gården finns också tillgång till bastu och grillplats utomhus.

Att delta på lägret kostar 2200kr/ekipage (en hund och en människa) samt 250kr/extra medföljande person. I priset ingår alltså lägret med alla aktiviteter, mat + boende. Vill du få dela upp avgiften på två betalningar går det att ordna.

Lägret är öppet för 12 ekipage (hund och människa), extra medföljande personer tillåts i mån av sängplats! Hunden behöver vara 9 månader eller äldre. Sista anmälningsdag är 19 augusti. 

Jag vill anmäla mig!