Amira, den arga haren del 6

Amira, den arga haren del 6

Idag blir det hanterings-genomgång! Ett område där jag lärt mig som allra mest med Amira och där hon fortfarande lär mig hur jag ska göra och bete mig. Ta dig gärna tid att läsa igenom det hela även om du inte känner att du har problem med eran hantering. Amira har något att säga till alla oss hundägare om just hur vi vardagshanterar våra hundar! 

 

”Stå ut med” 

Jag har själv haft inställningen och hört den från alla håll, att hunden bara behöver ”stå ut” med sin vardagshantering. Och med vardagshantering menar jag alltifrån att kamma, bada borsta tänder, visitera, sätta på kläder, selar, halsband osv. Allt där vi hanterar hundens kropp på olika vis. Hantering kan också vara massage och att sitta och mysa i soffan.

Ibland är det nästan så skulden läggs på hunden i många fall. ”Jamen, det är klart det gör ont om du bråkar sådär!”. Jag har ett enormt dåligt samvete för alla hundar jag bråkat med i hanteringen, som skrämt gömt sig när kammen åkt fram eller som suttit och darrat när klorna ska klippas. Jag tänkte faktiskt aldrig på det som att hunden kände rädsla eller obehag, mer som att det var lite besvärligt. Hur kunde jag ha tänkt så? Ska verkligen min hund behöva sitta och darra på klippbordet? Eller vilja gömma sig när klosaxen kommer fram? Nej! Nej, inte en dag till nu när jag lärt mig att det finns andra sätt, att det faktiskt är möjligt att skapa tillit och glädje i hanteringen, hur hopplöst det än kan kännas.

Integritet och förlorad kontroll 

Hundar med stor trygghet och med ganska lite kroppslig integritet är ofta betydligt mer okej med att vi hanterar dem lite hur som helst, än en otrygg hund med väldigt stor kroppslig integritet.

Amira har alltid haft ett behov av att få ha utrymme runt sig, att man inte tar på henne hur som helst och när som helst. Och jag förstår det! Jag är själv sådan som person att jag inte är bekväm med att bli tagen på, kramad osv av vem som helst. Jag tycker det är obehagligt när människor jag inte känner nog för att lita på står för nära eller kramar mig.

Utöver en stor kroppslig integritet är Amira också rädd för att förlora kontrollen. Att förlora kontrollen har man i forskning kunnat konstatera, är en större och jobbigare rädsla för hundar hos veterinären, än smärta är. Så har du en hund som är rädd för veterinären och hantering, handlar det till största del mest troligt om förlorad kontroll.

Och vad är förlorad kontroll? Varje tillfälle din hund säger ”Nej, det här känns inte bra, jag vill inte” och ingen lyssnar på det, så förlorar hunden kontrollen. Varje tillfälle du brottar ner din hund, hänger upp den i kopplet, kramar fast den för att förhindra rörelse, tar du bort kontrollen från hunden. Varje tillfälle när du utsätter hunden för något plötsligt, när den känner sig trängd och inte får en chans att vara med på vad som händer, tar du bort hundens kontroll.

Förlorad kontroll och kroppslig integritet är de två saker som skapar hanteringsrädsla. Och ja, varje gång hunden morrar, bråkar, kryper undan, gömmer sig, stretar emot, det är rädsla. Det ska aldrig tolkas som ”trots”, för det är det inte. Det är en hund (eller annat djur) som försöker säga ”Jag tycker det här känns obehagligt”.

Våga lyssna

Det finns en rädsla som hundägare baserat på den idiotiska (ja, ursäkta uttrycket men jag känner stark avsmak för detta) teorin om rangordning och ledarskap i relation mellan människa och hund. Rädslan är att om jag gör som min hund säger, kommer den ta över hela mitt liv. Det är fel. Det är inte så det fungerar, och det här skadar relationen mellan många människor och hundar samt skapar ett stort onödigt lidande för många hundar som aldrig någonsin blir hörda.

Det finns ett antagande om djur, och framförallt hundar, att de döljer sin smärta. Att det är något slags naturligt för hunden att då den har ont, försöka dölja det för sin omgivning. Om du lever ett helt liv med människor runt dig som aldrig lyssnar på vad du försöker säga, aldrig försöker förstå vad du behöver och som aldrig respekterar dina känslor, har du då nog med tillit för att säga till dessa människor att du har ont? Kanske du till och med blivit bestraffad för att du uttryckte en känsla, ett behov, vill du då berätta att något är fel och du mår dåligt? Jag skulle inte göra det, jag skulle dölja det så länge det bara gick. Självklart kommer hundarna dölja sin smärta, sina sjukdomar när de i övrigt aldrig blir hörda. Hur ska de veta att någon plötsligt ska börja lyssna när det gör ont?

Vi lyssnar på våra hundar här hemma. Det har gett den största förändringen för Amira, av allt vi gjort. Lyssna på när hon inte vill bli klappad mer, lämnad ifred. Lyssna på när hon är rädd, stressad, känner ångest inför något. Lyssna på när våra krav blir för stora, för svåra att uppnå, lyssna på när hon är hungrig, törstig, eller behöver närhet. Det har lett till en större närhet till mina hundar än jag någonsin kunde tro var möjlig. Jag har insett hur otroligt kommunikativa hundarna är, hur intelligenta de är, hur mycket de faktiskt förstår av det jag vill säga dem! Vi har hundar som kommer och säger till när något är fel, när dom mår dåligt, när något gör ont. Det är fortfarande inte alltid lätt att förstå vad som är fel, när Amira kommer och trycker sig mot oss av oro, men det är utmaningen med att leva med individer som inte pratar samma språk. Att försiktigt pröva sig fram och försöka förstå.

 

Kamning 

Amira har en hel del allergier. Damm och kvalster är det största vi brottas med, och det gör att vi behöver hålla efter hennes päls, ju längre päls hon får desto mer klåda får hon (teorin är att det fastnar med damm i pälsen då). Därför badas hon ofta och rakas ner för att få ha kort frisyr. Hon behöver sällan kammas ofta på grund av detta men hon behöver kammas i någon mån för att inte få små knutor i pälsen.

När vi tar fram en kam har hon tidigare sprungit iväg, gömt sig. Kommer inte ens om vi lockar (bara det är ett STORT varningstecken på hur obehagligt hunden upplever det). Idag är det annorlunda. Vi har under en period testat en mängd olika borstar och kammar som hon ska vara nöjd med, trivas med och tycka är behaglig mot huden och pälsen. Det har landat i en av sambons hårborstar som Amira älskar. När den åker fram så ligger hon kvar på sin plats, visar var hon vill bli kammad härnäst (favoritplatsen är under hakan och på halsen), och när vi måste kamma någonstans hon inte valt själv gör vi det med stor respekt för hennes signaler, aldrig för länge och visar hon tydligt att hon inte vill lyssnar vi på det. Hon blir kammad lite nu och då, inte alltid hela hennes kropp på en gång, ofta behöver hon få dela upp det. Kamma lite på framkroppen en dag, kamma lite på bakkroppen en annan dag.

Det här handlar om Amira, men jag ska kort flika in hur hennes (stora) lillebror Varg tränats i hantering, då han är ordentligt pälsig och på det också väldigt stor! Hans päls kräver kamning minst en gång i veckan för att inga tovor ska skapas. Han behöver badas ordentligt med jämna mellanrum och klippas för att hålla allt lurv i schack!  Om det på grund av livet inte blivit en kamning på ett tag och han börjar få tovor, försöker jag att aldrig bråka kring tovorna. Inte dra och slita i honom än vad som är ABSOLUT nödvändigt, klipper hellre om en tova är för stor. Jag vill inte bestraffa honom för mitt misstag att inte kamma honom nog ofta Han har inte bett om att få ha den päls han har och heller inte bett om att vara ”frisyrklippt”. Det är på mitt ansvar och blir han tovig får jag hantera det så smärtfritt jag kan. Jag vet att klippningen kan bli för lång tid för honom ibland, så när han vill gå undan får han göra det. Vi kan klippa mer en stund senare, eller nästa dag. Samma med kamningen, blir han less att stå still eller ligga ner under kamningen så får han gå. Jag gör mitt bästa för att inte bli tjurig, jaga honom med saxen och hålla fast honom.

Det här har lett till att Varg gärna somnar under kamningen, står helt still utan att bli fasthållen eller ens mutad under klippningen (han har inget klippbord så han är helt fri att få ifrån mig när han vill). Amira njuter nu av sin kamning! Det blir en stund av närhet, massage och pälsen blir kammad, lite som en bonus mer än något annat.

Klor 

Amira blev tidigare paralyserad av skräck när klosaxen kom fram. Hon gömde dig, skakade i kroppen och grät när man klippte hennes klor. Tills jag bestämde mig att såhär ska det inte få vara. Så rädd ska hon inte behöva bli av något vi måste göra, som dyker upp i hennes liv med jämna mellanrum och alltid kommer finnas där. Jag ville inte att hon skulle känna sig så otrygg med mig i den situationen, att hon sprang från mig, gjorde allt för att komma undan.

Jag började testa med alla möjliga metoder, där vi hade gott godis, försökte ombetinga hennes känsla inför klosaxen och så vidare. Utan några större resultat. Tills dagen då jag studerade djurs känsloliv, och då med specialisering mot rädslor. När jag förstod att det största problemet för Amira, det hon fruktade mest, var att ha noll kontroll i situationen. Jag tog i hennes tassar, höll henne mot mig, tvingade henne att vara stilla medan jag gjorde något som hon inte förstod.

Vad kan ge henne kontrollen tillbaka? Det första jag kunde tänka på var att gå ut. Inte sitta i en trång lägenhet och klippa klor, där hon inte kunde komma undan. Vi gick ut, med klosax och en näve köttbullar. Hon fick sitta fast i den längsta spårlina jag hade, 15 meter lång. Jag hittade ett fält, satte mig mitt i på gräset, med klosax och köttbullar och satte fast linans ände vid mig. Hon gick bort från mig i nästan hela linans längd, satte sig med svansen mellan benen och ryggen mot mig. Jag ville vara så tydligt jag kunde med att jag inte ville tvinga henne, inte locka fram henne. Hon hade kontrollen här, hon bestämde hur hon skulle göra.

Efter fem minuter kom hon fram till mig. Helt självmant. Satte sig framför mig och jag fick röra i henne. Hon fick en bit godis för det. Jag fick ta i hennes tass, och hon fick godis för det med. Efter en kvart hade jag fått klippa alla klor på framtassarna. Efter var tredje klo ungefär gick hon ifrån mig, tio meter bort och satt en stund. Samlade mod för att komma tillbaka igen. Och det gjorde hon, varje gång. När hon visade att hon inte ville, fastän jag nästan hade klippt en klo, slutade jag. När hon förstod att jag lyssnade på henne, att hon hade kontrollen där att bestämma, då var hon inte lika rädd längre.

Idag klipper vi klorna utomhus, alltid, året runt. Utomhus har hon mer kontroll, större utrymme för att ta sig undan och känner sig tryggare där. Hon klarar inte av att klippa alla fem tassar på samma omgång, det är fortfarande ångestfyllt så hon behöver pauser. Ibland på några timmar, ibland flera dagar. Sakta men säkert börjar jag kunna klippa fler och fler klor på samma tillfälle. Jag försöker vara så noggrann jag kan med att lyssna på henne, inte hålla fast henne och aldrig tvinga. När hon klarar av att stanna med mig får hon rikligt med godis, för att fortsätta vända obehagskänslan till något mer positivt och trevligt.

 

Klappkontroll 

Något annat vi införde för ett tag sedan var klappkontroll. Jag började ana att Amira inte alltid var bekväm med att bli klappad, även om hon låg nära. Med klappkontroll kunde vi få bättre koll på när hon faktiskt ville bli klappad och när hon ville bli lämnad ifred.

Klappkontroll är superenkelt att göra! När du närmar dig din hund, kolla om hunden tar aktiv kontakt med dig. Testa då att klappa lite på hunden någonstans där den tycker om det, bara kort, sen tar du bort handen lite och pausar. Om hunden tar kontakt, visar var den vill bli klappad, buffar mot din hand eller så, då vet du att hunden vill ha mer! Men om hunden ser undan, flyttar sig lite från dig eller visar sig väldigt ointresserad av din närvaro vill den bli lämnad ifred. Gör det då, även om det verkar så mysigt och du skulle vilja få gosa med din hund en stund.

För hur skulle det vara om du, varje gång du ville få vila en stund, hade någon som kom och satte handen i ditt ansikte, pillade på dig, fastän du egentligen inte vill?

Klappkontroll ledde för oss till en Amira som blev mer kelig, mer tillgiven, mer kontaktsökande både inne och ute. Nu är klappar och gos inte längre något hon behöver stå ut med, det är något behagligt, trevligt och socialt. Hon visar så tydligt när hon vill bli klappad, och har vi bara händer och tid för det får hon alla klappar hon vill ha. Tills hon visar att det räcker och hon vill bli lämnad ifred igen.

Med en hund som alltid älskar klappar och gos brukar det vara omvänd träning man får göra, att någon gång måste man sluta och göra annat istället. Men för hundar med stor kroppslig integritet, som inte är så ”gosiga av sig”, kan det vara en stor fördel att arbeta med klappkontroll!

 

Tillitskontot

Att lyssna på hunden som försöker säga något, skapar tillit och förtroende. Det finns fortfarande situationer där vi måste tvinga Amira till något, som exempelvis hos veterinären (som hon tyvärr behöver besöka regelbundet). Vi försöker där att ge henne så mycket kontroll det går, men ibland behöver vi göra något hon upplever hemskt. Fördelen med att i vardagen, så långt det bara går, arbeta med frivillighet och skapa positiva associationer till duschutrymmet, klosaxen, kamningen, bli klappad och hanterad, är alla insättningar på tillitskontot. Ju större mängd poäng på det kontot, desto mindre blir bakslaget när vi måste tvinga henne till något. Att hon har stor kontroll i olika situationer, gör också henne mer robust i sig själv, för de tillfällen när hon inte får ha kontrollen.

 

”Hjälp mig” 

Bonusen, och det mest värdefulla i allt arbete med frivillig hantering, är att vi fått hundar som börjat kommunicera ett ”hjälp mig”. När något är för svårlöst för dem, när något känns för jobbigt. Amira som tidigare alltid försökt lösa precis allt själv och då gärna med utfall, aggression eller andra stressbeteenden kan nu istället försöka be om hjälp. Alltifrån ”Hjälp, det sitter fast snö mellan tassarna” till ”Hjälp, jag är rädd, skydda mig!”. Jag är stolt över att alla mina hundar springer till mig så snart de blir skrämd eller rådvill än att springa bort från mig. Det säger något om deras tilltro till mig, och min roll som deras beskyddare och vän.

 

Ett ständigt projekt 

Amira är så pass känslig för att förlora kontrollen, uppleva obehag och bli skrämd att minsta lilla felsteg i hennes hantering blir ett bakslag. Det är ett ständigt arbete med henne på ett sätt det inte är med hemmets andra hund. Vi vet att det också alltid kommer vara så för henne, hur mycket vi har på hennes tillitskonto blir hennes rädsla ibland större än tilliten i hanteringen. Det vi får göra är att ständigt bli bättre på att tyda hennes signaler och lyssna på dem, hjälpa henne bli mindre rädd i dessa situationer. Och kanske till och med, som med kamningen, få njuta. För hantering är en så stor del av våra hundars vardag. Jag vill inte att dom ska vara rädda för att få på sig selar, eller bli kammade, tagna på, få hjälp när saker gör ont eller känns jobbigt i kroppen, att dom ska frukta dessa stunder som vi har varje dag i vårt vardagliga liv. Att bara förändra en liten hanteringsdetalj som är återkommande för hunden, kan göra stor skillnad.

 

Tänk på noshörningen 

När jag föreläser om frivillig hantering får jag alltid frågan ”Men hur ska jag då kunna klippa min hund inför en utställning?” eller ”Det kommer ta evigheter att klippa klor, min hund kommer aldrig gå med på det om den får bestämma!”.

Jag svarar alltid ”Tänk på noshörningen.” Djur på zoo är långt ifrån tama och framförallt inte i storlek alltid att kunna tvingas fast utan att det blir djurplågeri av det, och dessutom skapar risker för skador på både djur och människor. Trots att djuren inte är ordentligt tama, kan man skrapa tänder eller verka hovar på en noshörning. Ta blodprov, tvätta av, visitera, undersöka. Om det går att träna en noshörning till att stå still och gapa helt av egen fri vilja, med lite tålamod, förståelse och förstärkning av beteendet man vill se (stanna kvar så får du massa belöningar med jämna mellanrum), går det absolut att träna sin hund till att stå still en stund på ett klippbord. Det kanske tar längre tid (eller så inte) att träna in det med tålamod och genom att ge hunden mycket av kontrollen, ,em i slutänden kan hundens välmående öka, när tvången minskar. Och du får på köpet något av det finaste du kan få från din hund, tillit.

 

Jag hoppas och önskar att du kunnat läsa detta och hittat något litet stoft som kan hjälpa dig och din hund i vardagen. Min mening med att skriva har aldrig varit att ge någon dåligt samvete för vad som gjorts förut, vi lär oss varje dag nya saker om oss själva och vår omvärld! Det bästa jag tror vi kan göra som hundägare, är att våga vara modiga. Våga ge tillbaka lite kontroll till hunden, våga göra annorlunda än man tidigare gjort, bara för att se om det blir lättare, bättre. Då någon säger ”visa vem som bestämmer” behöver vi vara modiga nog för att säga ”min hund behöver någon som lyssnar, inte någon som bestämmer”. För det är så det är. Amira har lärt mig det, mer än någon annan i världen, att vad hundar behöver mest av oss människor, är någon som lyssnar. Vill du läsa nästa avsnitt av Amira, den arga haren, hittar du del 7 Här! 

 

 

 


Allt om Munkorg!

Vad tänker du när du ser en hund med munkorg? Tänker du att det är en farlig hund som har den? Undrar du vem eller vilka hunden bitit? Eller tänker du att det är synd om hunden? Tänker du något speciellt om människan som håller i kopplet? 

 

Det här med munkorg är lite mer laddat än det behöver vara, som mycket annat i hundvärlden. Det här inlägget handlar om munkorg, om vad det faktiskt är, hur det kan användas, bemötas och tränas!

 

Olika anledningar till munkorg

 

Det finns massor av anledningar till varför en hund har munkorg. Hunden kan behöva munkorg för att den äter olämpliga saker på promenaderna som skadar den. Hunden kan bära munkorg för att helt enkelt träna munkorgen, så att tillfället då hunden Måste ha munkorg, hos veterinären exempelvis, blir det inte lika jobbigt. Det finns hundar som har munkorg för att de håller på att tränas på olika vis, och hundar som bär det för att hundsporten man utöver kräver det.

 

Oavsett anledning är inte munkorgen något negativt. Den ska inte tolkas som att det är en hemsk hund som bär den. Är det så att hunden bitit någon eller att det finns misstanke om att hunden kan bita någon, då är det positivt att hunden har munkorg på sig, så att skador inte ska ske när man tränar sin hund i sociala situationer. Hundar som äter farliga saker, såsom sten eller annat ute i naturen, har munkorgen för att de inte ska behöva genomgå operationer och kanske till och med avlida på grund av sitt sökande beteende. Är någon ute och tränar sin hund att bära munkorg i förebyggande syfte, som exempelvis inför ett veterinärebesök, är det superbra! Vi borde som hundägare bli betydligt bättre på att förebygga och träna upp hundens tolerans för saker och ting som den kan behöva uppleva i situationer då den blir sjuk eller skadad.

 

Låt oss djupdyka i dessa anledningar: 

 

Glupska hundar 

 

En del hundar är extremt glupska. De sätter i sig allt de hittar som verkar smaskigt. En del hundar kan äta främmande föremål av andra anledningar än glupskhet också, såsom olika magsjukdomar, stressrelaterade beteende osv. Oavsett anledning kan effekten av detta ätande leda till stort lidande för hunden. Att behöva genomgå stora bukoperationer varje gång hunden satt i sig sten blir påfrestande för hundens kropp och innebär en stor risk varje gång hunden behöver genomgå det. För att inte tala om kostanden för en bukoperation. Går det inte att träna hunden till att undvika detta ätande, är munkorg ett bra sätt att hantera det på. Man tränar sin hund att bära munkorgen utomhus och trivas i den. På så vis blir promenaderna trevligare och tryggare. Jag kan slappna av som hundägare och hunden kan i sin tur slappna av!

 

Hundar som bits

Munkorg kan behövas när man tränar reaktiva hundar som nafsar, bits eller där det finns en misstanke om att hunden kan reagera med bitande. Det kan vara i möte med andra hundar, människor eller något annat. För att förhindra att någon skadar sig och att hunden ska råka bita någon, har man munkorgen på. Problemet är laddat så klart, och vi har alla olika nivåer för vad vi tolererar när det kommer till just bitande och nafsande. Att kunna arbeta med beteendet för att ge hunden och ägaren bättre livskvalité (och i vissa fall för att undvika avlivning), kräver ibland munkorg till en början. Om ägaren upplever att hunden inte kan skada någon kan alla slappna av betydligt mer, vilket leder till bättre träningstillfällen. Det i sin tur kommer leda till en mer avslappnad hund som lättare tar till sig träningen.

 

Förebyggande träning med munkorg

 

Trots att du har en snäll gladlynt hund som inte äter olämpliga saker och som inte skulle bita någon, kan det vara en väldigt bra idé att träna hunden bära munkorg ibland! Att ha på en munkorg för första gången kan vara obehagligt för en del hundar. Oftast är det hos veterinären de är med om detta, under omständigheter som kan kännas jobbiga. Att ha lärt hunden bära munkorg innan den Måste ha det, kan hjlpa hunden att känna sig tryggare och lugnare. Om hunden fått ha munkorg när den gjort roliga saker, fått godis, haft det bra och varit lugn, kommer munkorgen inte förknippas med ett obehag den dagen den måste sättas på grund av sjukdom eller skada. Det kan alltså hjälpa både dig och hunden att lära sig sätta på munkorg, bära munkorg och hantera munkorgen!

 

Hur tränar man munkorg? 

 

Först köper du en munkorg som hunden ska ha. Det finns många olika modeller, välj det som passar bäst för ditt syfte. Se till att den sitter bra, den ska inte trycka mot ögonen eller skava. Hunden behöver den kunna öppna munnen i munkorgen för att andas ordentligt, och det ska vara god vädring vid nosen så den får i sig syre. Ska du träna i munkorg behöver man kunna ge den godis genom gallret också!

 

Sedan tar du det i långsamma steg. Att låta hunden få ta en aktiv del i träningen är det bästa, då tycker inte hunden att munkorg är ett tvång! Följ dessa steg:

 

1. Plocka fram munkorgen och riktigt gott godis. Låt hunden få komma fram och nosa på munkorgen. Ge ett beröm och en belöning varje gång den vågar sig fram och nosa! Upprepa detta tills hunden gladeligen kommer fram när munkorgen kommer fram, för då har du betingat hunden på att munkorgen betyder positiva saker, som att man får gott godis! Det brukar gå fort, kanske bara 1-2 träningstillfällen.

 

2. Nu ska du lära hunden att sticka in nosen i munkorgen. Håll den i din kupade hand, se till att remmar är ur vägen så hunden lätt kan föra in nosen. Håll munkorgen i noshöjd för hunden och antingen väntar till hunden själv nosar nyfiket mot/i munkorgen eller locka med en godis i öppningen på andra sidan munkorgen. Varje gång hunden sticken in nosen, om så bara lite! Beröm och belöna! Upprepa tills hunden helt vågar stoppa in nosen i munkorgen utan att bli rädd. Det är viktigt att hunden hela tiden tycker det är trevligt och roligt. Tryck aldrig munkorgen mot hunden, handen ska vara stilla. Det är hunden som ska närma sig. Kör korta träningspass, några minuter här och där i några dagar.

 

3. Nu ska du lära hunden att stanna kvar med nosen i munkorgen. Jag brukar använda ordet ”stanna” om hunden nu kan det. När hunden sticker in nosen, säger jag stanna, väntar en sekund och sen berömmer och belöna. Upprepa, men öka successivt tiden hunden ska stanna i munkorgen med sin nos, innan du berömmer! Om hunden har svårt att stanna upp, då kan du smörja insidan munkorgen framme vid nosen med något gott, smör eller leverpastej. Eller hålla en godis mellan fingrarna i andra änden av munkorgen så hunden får gnaga lös godiset genom munkorgen. Och sen testar du efter något träningspass att bara låta hunden sticka in nosen i munkorgen och stanna upp.

 

4. När hunden ska stanna upp i munkorgen några sekunder, ska du nu börja använda remmarna. Dra remmarna om nacken, och över huvudet om en sådan finns men knäpp den inte. Beröm och belöna så fort hunden står still och låter dig dra i remmarna och lägga dem mot hunden. Upprepa många gånger. Hunden ska vara helt bekväm, blir den rädd eller tycker det är obehagligt, då backar du lite i träningen.

 

5. Näst sista steget är att fästa munkorgen. Gör detta mjukt och släpp munkorgen. Om du kan ge hunden godis i munkorgen är det jättebra, beröm och ge godis medan munkorgen är på och upprepa många gånger. Hunden behöver inte röra sig än, den kan sitta eller stå still. Ta av munkorgen efter en minut eller så. Om hunden krafsar mot munkorgen, försök avleda med godis, prata lugn och beröm så snart alla fyra tassar är i marken. Ibland kan man hjälpa hunden genom att lägga en hand under haka och stödja lite, många hundar vill hänga med huvudet i början för att det känns ovant.

 

6. Sista steget är att få hunden att röra sig fritt i munkorgen. Ta med den ut på en rolig promenad. Ta på munkorgen, där hunden själv får sticka in nosen innan du fäster den. Sedan börjar ni gå. Om det behövs, locka med godis i början och försök få hunden att tänka på annat än just munkorgen. Om munkorgen följer med på vissa promenader, där ni gör roliga saker tillsammans i munkorg, blir den snabbt förknippad med något spännande roligt och postivit! Precis som en greyhound gärna har munkorg på sig inför ett lopp, får du en hund som glatt stoppar nosen i sin munkorg och bär den med glädje och stolthet!

 

Du och din hund tjänar mycket på att träna munkorg! Nästa gång du ska till veterinären då hunden är skadad och sjuk kan du ha med dig din munkorg och erbjuda den till veterinärerna så blir det något som luktar och känns som hemma.

 

Döm inte hundar med munkorg

 

Gör snälla inte det! Du vet inte varför hunden har munkorg men inget blir bättre för att du dömer den som en elak aggressiv hund. Om du är nyfiken, fråga ägaren varför hunden har munkorg, men var inte otrevlig. Var avslappnad och lugn kring hundar med munkorg, för oavsett anledning till munkorg, kommer hunden må bättre om den får bli bemött med lugn och ro.

 

En munkorg är bara en munkorg!