Category Archives: Hantering

Amira, den arga haren del 6

Idag blir det hanterings-genomgång! Ett område där jag lärt mig som allra mest med Amira och där hon fortfarande lär mig hur jag ska göra och bete mig. Ta dig gärna tid att läsa igenom det hela även om du inte känner att du har problem med eran hantering. Amira har något att säga till alla oss hundägare om just hur vi vardagshanterar våra hundar! 

 

”Stå ut med” 

Jag har själv haft inställningen och hört den från alla håll, att hunden bara behöver ”stå ut” med sin vardagshantering. Och med vardagshantering menar jag alltifrån att kamma, bada borsta tänder, visitera, sätta på kläder, selar, halsband osv. Allt där vi hanterar hundens kropp på olika vis. Hantering kan också vara massage och att sitta och mysa i soffan.

Ibland är det nästan så skulden läggs på hunden i många fall. ”Jamen, det är klart det gör ont om du bråkar sådär!”. Jag har ett enormt dåligt samvete för alla hundar jag bråkat med i hanteringen, som skrämt gömt sig när kammen åkt fram eller som suttit och darrat när klorna ska klippas. Jag tänkte faktiskt aldrig på det som att hunden kände rädsla eller obehag, mer som att det var lite besvärligt. Hur kunde jag ha tänkt så? Ska verkligen min hund behöva sitta och darra på klippbordet? Eller vilja gömma sig när klosaxen kommer fram? Nej! Nej, inte en dag till nu när jag lärt mig att det finns andra sätt, att det faktiskt är möjligt att skapa tillit och glädje i hanteringen, hur hopplöst det än kan kännas.

Integritet och förlorad kontroll 

Hundar med stor trygghet och med ganska lite kroppslig integritet är ofta betydligt mer okej med att vi hanterar dem lite hur som helst, än en otrygg hund med väldigt stor kroppslig integritet.

Amira har alltid haft ett behov av att få ha utrymme runt sig, att man inte tar på henne hur som helst och när som helst. Och jag förstår det! Jag är själv sådan som person att jag inte är bekväm med att bli tagen på, kramad osv av vem som helst. Jag tycker det är obehagligt när människor jag inte känner nog för att lita på står för nära eller kramar mig.

Utöver en stor kroppslig integritet är Amira också rädd för att förlora kontrollen. Att förlora kontrollen har man i forskning kunnat konstatera, är en större och jobbigare rädsla för hundar hos veterinären, än smärta är. Så har du en hund som är rädd för veterinären och hantering, handlar det till största del mest troligt om förlorad kontroll.

Och vad är förlorad kontroll? Varje tillfälle din hund säger ”Nej, det här känns inte bra, jag vill inte” och ingen lyssnar på det, så förlorar hunden kontrollen. Varje tillfälle du brottar ner din hund, hänger upp den i kopplet, kramar fast den för att förhindra rörelse, tar du bort kontrollen från hunden. Varje tillfälle när du utsätter hunden för något plötsligt, när den känner sig trängd och inte får en chans att vara med på vad som händer, tar du bort hundens kontroll.

Förlorad kontroll och kroppslig integritet är de två saker som skapar hanteringsrädsla. Och ja, varje gång hunden morrar, bråkar, kryper undan, gömmer sig, stretar emot, det är rädsla. Det ska aldrig tolkas som ”trots”, för det är det inte. Det är en hund (eller annat djur) som försöker säga ”Jag tycker det här känns obehagligt”.

Våga lyssna

Det finns en rädsla som hundägare baserat på den idiotiska (ja, ursäkta uttrycket men jag känner stark avsmak för detta) teorin om rangordning och ledarskap i relation mellan människa och hund. Rädslan är att om jag gör som min hund säger, kommer den ta över hela mitt liv. Det är fel. Det är inte så det fungerar, och det här skadar relationen mellan många människor och hundar samt skapar ett stort onödigt lidande för många hundar som aldrig någonsin blir hörda.

Det finns ett antagande om djur, och framförallt hundar, att de döljer sin smärta. Att det är något slags naturligt för hunden att då den har ont, försöka dölja det för sin omgivning. Om du lever ett helt liv med människor runt dig som aldrig lyssnar på vad du försöker säga, aldrig försöker förstå vad du behöver och som aldrig respekterar dina känslor, har du då nog med tillit för att säga till dessa människor att du har ont? Kanske du till och med blivit bestraffad för att du uttryckte en känsla, ett behov, vill du då berätta att något är fel och du mår dåligt? Jag skulle inte göra det, jag skulle dölja det så länge det bara gick. Självklart kommer hundarna dölja sin smärta, sina sjukdomar när de i övrigt aldrig blir hörda. Hur ska de veta att någon plötsligt ska börja lyssna när det gör ont?

Vi lyssnar på våra hundar här hemma. Det har gett den största förändringen för Amira, av allt vi gjort. Lyssna på när hon inte vill bli klappad mer, lämnad ifred. Lyssna på när hon är rädd, stressad, känner ångest inför något. Lyssna på när våra krav blir för stora, för svåra att uppnå, lyssna på när hon är hungrig, törstig, eller behöver närhet. Det har lett till en större närhet till mina hundar än jag någonsin kunde tro var möjlig. Jag har insett hur otroligt kommunikativa hundarna är, hur intelligenta de är, hur mycket de faktiskt förstår av det jag vill säga dem! Vi har hundar som kommer och säger till när något är fel, när dom mår dåligt, när något gör ont. Det är fortfarande inte alltid lätt att förstå vad som är fel, när Amira kommer och trycker sig mot oss av oro, men det är utmaningen med att leva med individer som inte pratar samma språk. Att försiktigt pröva sig fram och försöka förstå.

 

Kamning 

Amira har en hel del allergier. Damm och kvalster är det största vi brottas med, och det gör att vi behöver hålla efter hennes päls, ju längre päls hon får desto mer klåda får hon (teorin är att det fastnar med damm i pälsen då). Därför badas hon ofta och rakas ner för att få ha kort frisyr. Hon behöver sällan kammas ofta på grund av detta men hon behöver kammas i någon mån för att inte få små knutor i pälsen.

När vi tar fram en kam har hon tidigare sprungit iväg, gömt sig. Kommer inte ens om vi lockar (bara det är ett STORT varningstecken på hur obehagligt hunden upplever det). Idag är det annorlunda. Vi har under en period testat en mängd olika borstar och kammar som hon ska vara nöjd med, trivas med och tycka är behaglig mot huden och pälsen. Det har landat i en av sambons hårborstar som Amira älskar. När den åker fram så ligger hon kvar på sin plats, visar var hon vill bli kammad härnäst (favoritplatsen är under hakan och på halsen), och när vi måste kamma någonstans hon inte valt själv gör vi det med stor respekt för hennes signaler, aldrig för länge och visar hon tydligt att hon inte vill lyssnar vi på det. Hon blir kammad lite nu och då, inte alltid hela hennes kropp på en gång, ofta behöver hon få dela upp det. Kamma lite på framkroppen en dag, kamma lite på bakkroppen en annan dag.

Det här handlar om Amira, men jag ska kort flika in hur hennes (stora) lillebror Varg tränats i hantering, då han är ordentligt pälsig och på det också väldigt stor! Hans päls kräver kamning minst en gång i veckan för att inga tovor ska skapas. Han behöver badas ordentligt med jämna mellanrum och klippas för att hålla allt lurv i schack!  Om det på grund av livet inte blivit en kamning på ett tag och han börjar få tovor, försöker jag att aldrig bråka kring tovorna. Inte dra och slita i honom än vad som är ABSOLUT nödvändigt, klipper hellre om en tova är för stor. Jag vill inte bestraffa honom för mitt misstag att inte kamma honom nog ofta Han har inte bett om att få ha den päls han har och heller inte bett om att vara ”frisyrklippt”. Det är på mitt ansvar och blir han tovig får jag hantera det så smärtfritt jag kan. Jag vet att klippningen kan bli för lång tid för honom ibland, så när han vill gå undan får han göra det. Vi kan klippa mer en stund senare, eller nästa dag. Samma med kamningen, blir han less att stå still eller ligga ner under kamningen så får han gå. Jag gör mitt bästa för att inte bli tjurig, jaga honom med saxen och hålla fast honom.

Det här har lett till att Varg gärna somnar under kamningen, står helt still utan att bli fasthållen eller ens mutad under klippningen (han har inget klippbord så han är helt fri att få ifrån mig när han vill). Amira njuter nu av sin kamning! Det blir en stund av närhet, massage och pälsen blir kammad, lite som en bonus mer än något annat.

Klor 

Amira blev tidigare paralyserad av skräck när klosaxen kom fram. Hon gömde dig, skakade i kroppen och grät när man klippte hennes klor. Tills jag bestämde mig att såhär ska det inte få vara. Så rädd ska hon inte behöva bli av något vi måste göra, som dyker upp i hennes liv med jämna mellanrum och alltid kommer finnas där. Jag ville inte att hon skulle känna sig så otrygg med mig i den situationen, att hon sprang från mig, gjorde allt för att komma undan.

Jag började testa med alla möjliga metoder, där vi hade gott godis, försökte ombetinga hennes känsla inför klosaxen och så vidare. Utan några större resultat. Tills dagen då jag studerade djurs känsloliv, och då med specialisering mot rädslor. När jag förstod att det största problemet för Amira, det hon fruktade mest, var att ha noll kontroll i situationen. Jag tog i hennes tassar, höll henne mot mig, tvingade henne att vara stilla medan jag gjorde något som hon inte förstod.

Vad kan ge henne kontrollen tillbaka? Det första jag kunde tänka på var att gå ut. Inte sitta i en trång lägenhet och klippa klor, där hon inte kunde komma undan. Vi gick ut, med klosax och en näve köttbullar. Hon fick sitta fast i den längsta spårlina jag hade, 15 meter lång. Jag hittade ett fält, satte mig mitt i på gräset, med klosax och köttbullar och satte fast linans ände vid mig. Hon gick bort från mig i nästan hela linans längd, satte sig med svansen mellan benen och ryggen mot mig. Jag ville vara så tydligt jag kunde med att jag inte ville tvinga henne, inte locka fram henne. Hon hade kontrollen här, hon bestämde hur hon skulle göra.

Efter fem minuter kom hon fram till mig. Helt självmant. Satte sig framför mig och jag fick röra i henne. Hon fick en bit godis för det. Jag fick ta i hennes tass, och hon fick godis för det med. Efter en kvart hade jag fått klippa alla klor på framtassarna. Efter var tredje klo ungefär gick hon ifrån mig, tio meter bort och satt en stund. Samlade mod för att komma tillbaka igen. Och det gjorde hon, varje gång. När hon visade att hon inte ville, fastän jag nästan hade klippt en klo, slutade jag. När hon förstod att jag lyssnade på henne, att hon hade kontrollen där att bestämma, då var hon inte lika rädd längre.

Idag klipper vi klorna utomhus, alltid, året runt. Utomhus har hon mer kontroll, större utrymme för att ta sig undan och känner sig tryggare där. Hon klarar inte av att klippa alla fem tassar på samma omgång, det är fortfarande ångestfyllt så hon behöver pauser. Ibland på några timmar, ibland flera dagar. Sakta men säkert börjar jag kunna klippa fler och fler klor på samma tillfälle. Jag försöker vara så noggrann jag kan med att lyssna på henne, inte hålla fast henne och aldrig tvinga. När hon klarar av att stanna med mig får hon rikligt med godis, för att fortsätta vända obehagskänslan till något mer positivt och trevligt.

 

Klappkontroll 

Något annat vi införde för ett tag sedan var klappkontroll. Jag började ana att Amira inte alltid var bekväm med att bli klappad, även om hon låg nära. Med klappkontroll kunde vi få bättre koll på när hon faktiskt ville bli klappad och när hon ville bli lämnad ifred.

Klappkontroll är superenkelt att göra! När du närmar dig din hund, kolla om hunden tar aktiv kontakt med dig. Testa då att klappa lite på hunden någonstans där den tycker om det, bara kort, sen tar du bort handen lite och pausar. Om hunden tar kontakt, visar var den vill bli klappad, buffar mot din hand eller så, då vet du att hunden vill ha mer! Men om hunden ser undan, flyttar sig lite från dig eller visar sig väldigt ointresserad av din närvaro vill den bli lämnad ifred. Gör det då, även om det verkar så mysigt och du skulle vilja få gosa med din hund en stund.

För hur skulle det vara om du, varje gång du ville få vila en stund, hade någon som kom och satte handen i ditt ansikte, pillade på dig, fastän du egentligen inte vill?

Klappkontroll ledde för oss till en Amira som blev mer kelig, mer tillgiven, mer kontaktsökande både inne och ute. Nu är klappar och gos inte längre något hon behöver stå ut med, det är något behagligt, trevligt och socialt. Hon visar så tydligt när hon vill bli klappad, och har vi bara händer och tid för det får hon alla klappar hon vill ha. Tills hon visar att det räcker och hon vill bli lämnad ifred igen.

Med en hund som alltid älskar klappar och gos brukar det vara omvänd träning man får göra, att någon gång måste man sluta och göra annat istället. Men för hundar med stor kroppslig integritet, som inte är så ”gosiga av sig”, kan det vara en stor fördel att arbeta med klappkontroll!

 

Tillitskontot

Att lyssna på hunden som försöker säga något, skapar tillit och förtroende. Det finns fortfarande situationer där vi måste tvinga Amira till något, som exempelvis hos veterinären (som hon tyvärr behöver besöka regelbundet). Vi försöker där att ge henne så mycket kontroll det går, men ibland behöver vi göra något hon upplever hemskt. Fördelen med att i vardagen, så långt det bara går, arbeta med frivillighet och skapa positiva associationer till duschutrymmet, klosaxen, kamningen, bli klappad och hanterad, är alla insättningar på tillitskontot. Ju större mängd poäng på det kontot, desto mindre blir bakslaget när vi måste tvinga henne till något. Att hon har stor kontroll i olika situationer, gör också henne mer robust i sig själv, för de tillfällen när hon inte får ha kontrollen.

 

”Hjälp mig” 

Bonusen, och det mest värdefulla i allt arbete med frivillig hantering, är att vi fått hundar som börjat kommunicera ett ”hjälp mig”. När något är för svårlöst för dem, när något känns för jobbigt. Amira som tidigare alltid försökt lösa precis allt själv och då gärna med utfall, aggression eller andra stressbeteenden kan nu istället försöka be om hjälp. Alltifrån ”Hjälp, det sitter fast snö mellan tassarna” till ”Hjälp, jag är rädd, skydda mig!”. Jag är stolt över att alla mina hundar springer till mig så snart de blir skrämd eller rådvill än att springa bort från mig. Det säger något om deras tilltro till mig, och min roll som deras beskyddare och vän.

 

Ett ständigt projekt 

Amira är så pass känslig för att förlora kontrollen, uppleva obehag och bli skrämd att minsta lilla felsteg i hennes hantering blir ett bakslag. Det är ett ständigt arbete med henne på ett sätt det inte är med hemmets andra hund. Vi vet att det också alltid kommer vara så för henne, hur mycket vi har på hennes tillitskonto blir hennes rädsla ibland större än tilliten i hanteringen. Det vi får göra är att ständigt bli bättre på att tyda hennes signaler och lyssna på dem, hjälpa henne bli mindre rädd i dessa situationer. Och kanske till och med, som med kamningen, få njuta. För hantering är en så stor del av våra hundars vardag. Jag vill inte att dom ska vara rädda för att få på sig selar, eller bli kammade, tagna på, få hjälp när saker gör ont eller känns jobbigt i kroppen, att dom ska frukta dessa stunder som vi har varje dag i vårt vardagliga liv. Att bara förändra en liten hanteringsdetalj som är återkommande för hunden, kan göra stor skillnad.

 

Tänk på noshörningen 

När jag föreläser om frivillig hantering får jag alltid frågan ”Men hur ska jag då kunna klippa min hund inför en utställning?” eller ”Det kommer ta evigheter att klippa klor, min hund kommer aldrig gå med på det om den får bestämma!”.

Jag svarar alltid ”Tänk på noshörningen.” Djur på zoo är långt ifrån tama och framförallt inte i storlek alltid att kunna tvingas fast utan att det blir djurplågeri av det, och dessutom skapar risker för skador på både djur och människor. Trots att djuren inte är ordentligt tama, kan man skrapa tänder eller verka hovar på en noshörning. Ta blodprov, tvätta av, visitera, undersöka. Om det går att träna en noshörning till att stå still och gapa helt av egen fri vilja, med lite tålamod, förståelse och förstärkning av beteendet man vill se (stanna kvar så får du massa belöningar med jämna mellanrum), går det absolut att träna sin hund till att stå still en stund på ett klippbord. Det kanske tar längre tid (eller så inte) att träna in det med tålamod och genom att ge hunden mycket av kontrollen, ,em i slutänden kan hundens välmående öka, när tvången minskar. Och du får på köpet något av det finaste du kan få från din hund, tillit.

 

Jag hoppas och önskar att du kunnat läsa detta och hittat något litet stoft som kan hjälpa dig och din hund i vardagen. Min mening med att skriva har aldrig varit att ge någon dåligt samvete för vad som gjorts förut, vi lär oss varje dag nya saker om oss själva och vår omvärld! Det bästa jag tror vi kan göra som hundägare, är att våga vara modiga. Våga ge tillbaka lite kontroll till hunden, våga göra annorlunda än man tidigare gjort, bara för att se om det blir lättare, bättre. Då någon säger ”visa vem som bestämmer” behöver vi vara modiga nog för att säga ”min hund behöver någon som lyssnar, inte någon som bestämmer”. För det är så det är. Amira har lärt mig det, mer än någon annan i världen, att vad hundar behöver mest av oss människor, är någon som lyssnar. Vill du läsa nästa avsnitt av Amira, den arga haren, hittar du del 7 Här! 

 

 

 


Amira, den arga haren del 3

Idag kommer jag skriva lite om Amiras relation till rädslor. Hon är en hund med väldigt många rädslor, och har ett väldigt bestämt sätt att förhålla sig till dem. Hundar som är rädda för saker är i allmänhet ett stort problem för både hundar och hundmänniskor. Det finns så många myter kring hur man hanterar rädslor, som kan göra problemet värre. Amira var den som fick mig att verkligen djupdyka ner i hur ett skrämt djur fungerar, och hur man på bästa sätt kan försöka hjälpa, förminska och förebygga rädsla. 

Livsinställningen 

Det är svårt att prata om hundars personlighet utan att förmänskliga dem, men jag tycker heller inte det är en alltför dålig sak att göra. Så länge vi gör det medvetet och med kunskap om hur hunden fungerar och beter sig. Att titta på sin hund som tuggar sönder ett par skor och säga att det är en hämnd för att jag lämnade hunden ensam för länge dagen innan är att förmänskliga hunden på fel sätt. Men att titta på sin hunds personlighet och utifrån ett mänskligt perspektiv försöka förstå det ser jag inte som något tokigt.

Amira är helt klart en pessimist ut i tåspetsarna. Hon suger åt sig negativa upplevelser av saker och ting betydligt lättare och snabbare än positiva upplevelser. Hon skulle också kunna beskrivas som paranoid. Hon förutsätter att människor, hundar och situationer är ute efter att skada henne på något vis. Det finns många anledningar till detta, men oavsett anledningar är det så hon kan beskrivas idag. Hade hon varit en hund med en mer positiv livssyn, med en större inre trygghet hade hon med största säkerhet inte haft relationen till rädslor som hon har idag.

Rädslans signaler

A och O i att förstå sin hunds rädsla är att lära sig hur en hund faktiskt ser ut när den är rädd. Precis som vi människor har hundarna flera olika små och stora signaler för att visa denna känsla, beroende på hur stark den upplevs och vilken erfarenhet hunden har av rädslan sedan tidigare. Om jag hade förstått Amiras signaler för sex år sedan, såsom jag gör idag, hade jag kunnat hjälpa henne betydligt tidigare. Det känns tråkigt och samvetet värker ibland över denna insikt, att jag så många gånger misstolkade henne, inte förstod när hon försökte tala om för mig att hon upplevde rädsla och obehag.

Här måste jag flika in lite kunskap om en inställning till hundar, andra djur, och även människor som vi med största brådska borde göra oss av med. Den att om man lyssnar till någon, bekräftar den andres känsla och respekterar den, att det skulle skapa ouppfostrade eller bortskämda individer. Så låt mig klargöra detta: att du lyssnar på din hund och följer hundens vilja i vissa situationer, skapar INTE en bortskämd hund. Det du däremot får är förtroende, tillit och ömsesidig respekt. Du får en hund som kommer älska dig, för att den faktiskt kan Prata med dig. För att hunden får förstå att du ser, du lyssnar och du respekterar. Ordet Bortskämd är ett hemskt fullt ord, och vi måste sluta använda det i situationer där vi visar respekt för en annan individs signaler.

Amira har fått utstå många situationer i sitt liv, som jag aldrig menade skulle vara skrämmande för henne. Jag menade aldrig att hennes rädsla för dammsugaren, brevbäraren, plötsliga ljud eller rörelser, närheten till andra människor, umgänge med andra hundar skulle bli en så stor del av hennes liv. Kunde jag vrida tillbaka tiden och visa för Amira, 1 år gammal att jag förstår henne, och att jag finns där för henne, skulle jag göra det utan tvekan. Men, så länge ingen uppfinner en tidsmaskin kan jag inte göra mer än att nu, med den kunskap jag har, lyssna på henne så mycket jag bara kan. Hjälpa henne med de rädslor hon etablerat och förebygga att hon får fler.

Och vilka är signalerna? Jag ska rada upp dem lite kort: flackande blick, eller s.k. ”whale eye” (när man ser mycket ögonvita på hunden, då man vanligtvis inte gör det), öronen som dras tillbaka, lite eller mycket. Ett undvikande kroppsspråk, att hunden hoppar undan, viker sig undan, hukar eller blinkar mycket. Spända läppar, flåsande och en platt spänd tunga. Gäspa, slicka sig om munnen eller smacka kan också vara indikationer på att hunden upplever ett obehag. Låg kroppshållning, sänkt svans eller svansen helt mellan benen. Rest ragg, darrningar, i värsta fall kan hunden kissa på sig eller få diarré. Svettas under tassarna, börjar mjälla eller fälla päls plötsligt.

Konsekvenser av att inte lyssna 

Om jag hade förstått att Amiras förmåga att ibland titta på mig ur ögonvrån innebar att hon upplevde ett obehag, då hade jag gjort väldigt mycket i hennes dagliga hantering annorlunda. Eller att hennes låga med intensiva kroppshållning i möte med andra hundar innebar att hon var rädd. Om jag hade förstått det hade jag inte låtit andra hundar komma fram och hälsa på henne under en promenad eller hundträning. Om jag hade förstått att hon faktiskt inte tycker om att bli klappad när hon ligger i soffan, även om hon själv lagt sig nära, då hade jag aldrig klappat henne. Idag har jag lärt mig att kolla av hennes signaler när jag närmar mig, för att se om hon faktiskt vill ha min uppmärksamhet eller ej, om hon vill bli tagen på eller bara få vara nära men ifred. Det är så många vardagsmoment där hon så länge försökt berätta för mig att hon upplevde obehag, utan att jag förstod det.

Konsekvensen av att inte lyssna på sin hund kan bli två saker. Har man en i övrigt trygg hund, lär sig hunden att sluta kommunicera obehag med sina människor och hanterar dem själv istället. En trygg hund kan klara av det, men det måste vara ett ensamt liv kan jag tänka mig. Har man en hund som är otrygg, som Amira, kan konsekvensen bli att rädslorna hunden har växer. Och växer. Och i värsta fall, som det blivit på många sätt hos Amira, känner sig hunden nödgad att vara väldigt tydlig i sitt kroppspråk. Dagen Amira förstod att utfall, morrningar och bett var tydligt nog för alla att förstå, fanns det ingen återvändo. För du förstår, hundar lär sig av erfarenhet, och är erfarenheten att människor och hundar inte lyssnar på de små signalerna, men att de stora, tydliga och högljudda signalerna aldrig går obemärkt förbi, då kommer hunden strunta i alla mellansteg.

Amira har lärt sig att hoppa över mellanstegen. Att strunta i de små signalerna. Inte i alla situationer, i några situationer har hon fortfarande kvar de mer diskreta och tysta signalerna. Men i vissa situationer kan hon bli direkt livsfarlig, eftersom hon lärt sig att aggressivitet är ända sättet att få omgivningen att förstå. Det här är tyvärr en utveckling många hundar med en aggressiv stämpel fått gå igenom. En hund som biter, morrar, visar andra aggressiva beteenden är nästan aldrig annat än rädd i grunden. Amira har gjort aggressiviteten till en konstform, så pass att hon hittar styrka och mod i det. Möter hon en annan hund har hon nästan inga signaler kvar som visar rädsla, hon tror ändå inte att någon skulle lyssna på det. Att inta en helt aggressiv stans däremot, det lyssnar alla på.

Amiras terapi

De senaste åren har jag bedrivit ett tufft arbete med att försöka minska Amiras rädslor, samt förebygga nya. Den största utmaningen är att hinna ikapp med hennes ibland skenande känslor, då en rädsla sprider sig som ringar på vatten med en fasansfull hastighet. Blir hon skrämd en gång i någon situation, kommer hon snabbt att börja bli rädd för sådant som vagt anknyter till den situationen. Att vända ett ögonblick av rädsla tar för henne lång tid. För det första krävs fullständigt förtroende och tillit, minsta lilla antydan till att jag kommer tvinga henne, hålla fast henne, utmana henne gör att hon backar och vägrar låta mig hjälpa henne. Jag har fått lära mig att arbeta med ett enormt tålamod och stort lugn, och för det hyser jag all tacksamhet! Amira har gjort mig till en mer lyhörd, bättre kontrollerad och mer kunnig hundtränare. Men inte bara det, i möten med andra människor har jag också lärt mig bemöta och respektera andras känslor på ett bättre sätt än tidigare.

I vårt förebyggande arbete handlar det mycket om att ständigt bättra på hennes självförtroende. Låta henne ta sig an utmaningar som hon tycker är roliga, där hon snabbt kan se resultat. Att ge henne uppgifter både med kropp och knopp för att hon ska våga lita på sig själv, våga ta för sig. Vi arbetar också väldigt mycket med lugn. Ska vi resa bort eller ha gäster över en helg vet vi att vi måste ge henne flera lugna dagar inför det, utan utmaningar eller stress. Låta henne tömma den där stresshinken som hon hela tiden fyller på för minsta lilla, låta henne börja på bästa möjliga ställe inför något nytt och svårt.

I hanterandet av hennes rädslor arbetar vi hårt med trygghet, tillit och ombetingning. Vi visar henne tydligt att vi lyssnar på henne när hon signalerar obehag, vi tvingar henne aldrig i en situation där hon är rädd. Vi gör vårt bästa för att skapa trygghet, genom att erbjuda henne flyktvägar, erbjuda stöd och tröst. Och vi gör vårt bästa för att försöka vända de rädda känslorna till något mer positivt, roligt och tryggt. Det går enorma mängder godis i vårt hem, och när vi kan försöker vi också använda lek som ett verktyg för att vända på de rädda ringarna på vattnet. Skapa positiva associationer till sådant hon är rädd för, istället för negativa.

Tillåta sig andrum och paus från terapiarbetet är också viktigt. Att ta dagar då vi bara trivs tillsammans och undviker allt som stressar henne. Ofta åker vi då långt bort från staden, ut i skogen och tar långa promenader med roliga aktiviteter. Spenderar tid i sängen med massage och gos när hon vill ha det.

Att vara ett stöd 

Viktigaste av allt när man lever med en rädd hund, är att ge stöd. Finnas där, lyssna, respektera, trösta. Det finns många myter om hur tröst, godis och stöttning gör rädslor värre. Det är fel, så fel! Om jag ändå hade förstått det tidigare. Idag får Amira allt stöd hon önskar, all tröst hon ber om. Vill hon upp i ett knä eller i famnen, då får hon det. Vill hon få gömma sig bakom våra ben, eller få fly undan till sina trygga platser, då får hon det. Vi stöttar och tröstar och gör allt vi kan för att visa att vi finns där för henne.

När världen stormar runt henne ska hon alltid veta, att hennes människor aldrig gör illa, aldrig tvingar, aldrig skrämmer. Vi är hennes lugna öar, hennes klippor att klamra sig fast vid och hennes mod när hennes eget sviker henne. Hon ska veta att hon är älskad, hur aggressiv hon än är, hur högt hon än skriker av rädsla, hur innerligt hon än försöker visa vad hon känner. Vi har snälla händer, en varm famn och en stark trygghet.

 

Vid annat tillfälle ska jag dyka ner lite djupare i vårt arbete kring hennes specifika rädslor, och hur vi arbetar med dem. Idag får det bli ett mer övergripande inlägg om Amira och rädslor. Har du frågor eller funderingar kring hundar och rädslor? Maila gärna, jag svarar så snart jag har tid: info@ulvens.se. Bor du runt Umeå med en rädd hund som du önskar förstå bättre och hjälpa, kan du på den här hemsidan hitta rådgivningspaket som heter Modiga hund, som du kan boka. Vill du läsa nästa del i serien om Amira? Den hittar du Här! 

 


Att träna lugn

”Glöm inte att passivitetsträna” brukar man ju läsa och höra om ganska ofta, speciellt om man har en färsk liten valp med myror i kroppen! Här kommer Ulvens bästa insikter i vilka fördelar det finns med att träna just Lugn, och några konkreta tips på hur du kan gå tillväga!

Varför ens träna Lugn? 

Har du en redan relativt lugn hund som är bra på att reglera sin energi till situationen, som är trygg och sällan jagar upp sig kan träning av Lugn mest av allt vara något trivsamt att göra med sin hund. Att ta en stund bara du och hunden, i lugn och ro. Ett sätt att själv varva ner och att umgås.

Men har du en valp eller unghund, en vuxen hund som till vardags eller i träning och tävling ibland har svårt att gå från en energinivå till en annan, som har svårt att vara stilla, slappna av, då är det här toppenbra att träna på! Har du en hund som lätt blir nervös, är känslig för stress? Då är det här också bra att träna på! Så varför?

Jo, för att en lugn hund slappnar av, återhämtar sig, blir tryggare, hanterar saker bättre, är mer mottaglig för din kommunikation och viktigast av allt: mår bättre! 

Att träna lugn kan innebära att öka prestaionen på tävling eller träning för att hunden hittar stunder av vila, istället för att bränna krutet på att vara uppjagad. En hund som fått vara lugn en stund orkar fokusera bättre. En sällskapshund har lättare att följa med på olika platser, och finna sig i olika situationer om den lärt sig hitta sitt lugn. En rädd hund får tillfällen att tömma stresshinken och fylla på reserver om den får stunder av lugn.

 

Olika verktyg

Det finns flera olika verktyg du kan ta till för att hjälpa din hund att känna lugnet! I första hand handlar det om dig och ditt beteende. Om du är lugn, rör dig lugnt och långsamt, pratar lugnt med hunden, ger lugna belöningar så visar du hunden att det är så ni ska förhålla er. Vill du få en hund att lugna ner sig ska du inte skrika på den, bli flamsig, uppjagad, våldsam eller något annat, för det gör knappast någon lugnare! Tänk på regeln: hunden gör som jag gör!

Andra verktyg du har för att träna lugn är trygga platser. Att använda platser där du tränar hundens lugn på är toppenbra, framförallt om ni kommer resa, åka på träningar/tävlingar osv. En plats kan vara en bur, eller en hundbädd, en filt eller kanske någonstans nära dig; i ditt knä, vid dina fötter etc. En eller flera platser som hunden präglas till att hålla sig lugn på.

Olika former av förstärkare kan också behövas. Godis eller hundens mat kan ges, så länge det inte är något som stressar upp hunden. Närhet, i form av massage, att klappa och stryka hunden där den tycker det är trevligt, är toppenbra sätt att förstärka ett lugn på!

Sedan har vi omgivningen. Ska vi börja träna lugn, behöver vi börja på en lugn plats. Hemma i vardagsrummet på kvällen. I sängen. Hos en vän eller i skogen. Någonstans där din hund känner sig trygg och naturligt lugn.

Till sist har vi förutsättningarna. Ska vi börja träna lugn, är det bra att göra det då hunden redan är tillfreds. På dagen efter att hunden varvat ner efter en långpromenad. På kvällen innan läggdags. Tider då du vet att din hund är avslappnad, trygg och lugn är de bästa stunder att träna lugn på när du ska börja! Ju mer lättstressad din hund är, desto viktigare är det här.

Olika vägar till Lugn 

Fånga Lugnet – fånga Lugnet gör du när hunden synbart har slappnat av och lagt sig ner, men inte somnat. Det här är viktigt, stör inte en hund som sover, det blir inte en bra start på träning. Fånga upp lugnet då hunden lagt sig ner, slappnat av, men fortfarande är vaken. Gå dit till hunden, beröm den lugnt med rösten och om den är bekväm med det, stryk den med långa mjuka drag på kroppen. Gör en ytlig massage, över kroppen, bogen och kanske frampå halsen. Klia lite särskilt någonstans där hunden tycker om det. Om du har en hund som inte uppskattar sådan här behandling, kan du istället använda lite godis eller hundens mat som du tar med dig. Du lägger då och då ner en stilla godis på platsen där hunden ligger. Lägg alltid godiset på marken/golvet vid hundens tassar, eller håll handen lågt mot marken när den får sitt godis. Det hjälper hunden att ligga kvar om den gärna blir lite matglad och vill studsa upp. Prata lugn, ge godis i lugna rörelser. Efter någon minut kliver du långsamt upp och går därifrån. Det här kan du göra inne, ute, hos någon annan… I alla situationer där hunden själv är lugn, försöker du förstärka det på något vis!

En lugn oas – träna hunden att få en plats som alltid ska förknippas med lugn och ro samt trygghet. Det kan vara en hundfilt, en bur eller liknande. Du kan börja med lite godis. Ställ fram den här platsen på golvet hemma, när hunden är lite lugn redan. Sätt dig intill platsen och vänta. När hunden tittar på filten/bädden/buren så berömmer du lugnt och ger hunden en belöning. När hunden går fram till platsen belönar du. När hunden kliver upp/in i platsen belönar du, och då ger du belöningen på platsen (alltså på filten, i buren) så att hunden förstår att det är just den här platsen som genererar belöning. Gör såhär i nå tre minuter. Om hunden går bort därifrån innan dess, låt den göra det. Om hunden känner att det här är hundra procent frivilligt i början kommer tryggheten och lugnet att öka!

När du har en hund som kliver fram till platsen och kanske till och med lägger sig där så snart du börjar lägga fram den och sätta dig ner, ska du helt enkelt förstärka det här med belöningar som hunden får enbart när den ligger på platsen. Behöver du ibland hjälpa den att lägga sig ner så gör du det, men aldrig med våld. Be den lägga sig eller visa med lite godis att den ska lägga sig. Beröm och belöna, hela tiden lugnt och godiset ska alltid läggas på platsen framför hunden.

I nästa steg kan du börja lägga på ett kommando. Du kan säga ”Plats” eller ”Mys” eller precis vad du vill. Det får aldrig vara ett ord du använder i en massa andra situationer och aldrig aldrig användas som ett straff (”gå och lägg dig för ni var du stygg”)! Du säger ordet du vill ha upprepade gånger när hunden ligger på platsen och ger alltid en belöning efter varje gång du sagt ordet. Hunden ska nu börja lära sig förknippa ordet med att ligga där och vara lugn. Ibland kan du förstärka med lite massage om din hund uppskattar det!

Sen kan du testa ordet lite, säg det när hunden närmar sig bädden och går hunden dit och lägger sig ska du förstärka det! Som sista steg ska du nu börja ta med dig den här platsen på lite olika ställen. I olika rum, utomhus, i andra hem. Börja med platser där hunden fortfarande känner sig relativt trygg, hemma och är lugn på, innan du ökar svårighetsgraden med mer och mer stojiga platser! Som tumregel kan du ha att platsen alltid bör vara palcerad någonstans där hunden inte känner sig trängd. En bur har fördelen att man alltid kan täcka över den med en filt eller liknande för att skapa ett tryggt utrymme.

Övergångar – Du kan börja arbeta på övergångar från hög aktivitet till låg aktivitet hos din hund. Om ni varit ute på en långpromenad där din hund lekt mycket och är uppe i varv, sätt hunden i koppel sista tio minuterna av promenaden och gå medvetet i långsamt tempo. Uppmuntra hunden att gå med dig och i början kan det vara en god idé att släppa ner en och annan godis på marken som hunden får nosa rätt på. Att nosa får många hundar att lugna ner sig lite. På så vis får hunden en mjuk övergång från att vara väldigt aktiv till att sedan komma in och lägga sig. Tränar eller tävlar du och hunden har kommit upp väldigt i varv kan du göra samma sak där, gå från området och ta en kortare promenad i koppel där hunden får gå långsamt tillsammans med dig. Beröm lugn och belöna när hunden själv börjar slappna av i kroppshållningen och sakta ner tempot i stegen. Behöver hunden det kanske du också stannar till någonstans och står passivt, där du belönar att hunden också stannar upp för att nosa eller filosofera.


Om bestraffningar

Ett inlägg om bestraffningar av hundars beteenden. För det behövs upprepas om och om igen, tills det kommer en dag då ingen hund behöver uthärda bestraffningar i sitt liv.

Till dig som idag använder bestraffningar på din hund, eller något annat djur, då ber jag dig ödmjukast att läsa. Ge mig i alla fall en chans att ge dig ett annat perspektiv. 

Först ska vi titta kort på ordet ”bestraffning” 

Vad betyder det för dig? Om vi ska använda oss av lite ”tränartermer” kan bestraffning delas in i positiv och negativ bestraffning. En positiv bestraffning är när vi tillför något som en bestraffning. Vi slår hästen med ett spö eller rycker hunden i nackskinnet, sprutar vatten på katten etc. Negativ bestraffning är när vi tar bort något som gillas. Barnen har inte städat rummet, då tar mamma och pappa bort veckopengen som bestraffning. Bestraffning fokuserar på vad vi INTE vill ska hända eller göras. Bara i sig är det ett fel sätt att förhålla sig till inlärning av alla slag. Så, oavsett om jag tillfogar min hund smärta, skrämmer/chockar den eller plockar bort hundens alla leksaker för att den betett sig på ett sätt jag inte önskar, har jag bestraffat den.

Och nu tittar vi kort på inlärning

Vetenskapligt så VET man att inlärning fungerar bäst, har längst varaktighet (och är framförallt sjysst och etiskt rätt) i en miljö där individen är lugn, trygg och positivt inställd till det som ska läras. Att bestraffa ett beteende skapar otrygghet, maktlöshet och kan i förlängningen också skapa aggression. Framförallt skapar det FÖRSÄMRAD LIVSKVALITÉ. Får det stopp på ett oönskat beteende? Ja, tillfälligt kan det göra det. Vilket lurar läraren att tro att individen lärt sig något. När min hund kastar sig fram i kopplet mot en annan hund (oavsett orsak) och jag rycker hårt i/slår till hunden med kopplet kan det tillfälligt få hunden att sluta med sitt beteende. Har den lärt sig något? Eventuellt, men mest troligt inte det du ville att den skulle lära sig. Den har lärt sig att 1. Andra hundar gör att det blir obehagligt/gör ont 2. Personen som håller i kopplet är inte att lita på.

Och så när vi ändå är igång petar vi in myten om LEDARSKAP här också. Nej hundar älskar inte sina människor som bestraffar dem. ”Få veta vem som bestämmer” är inte ett sätt att skapa ömsesidig respekt och kärlek. Det hundar uppvisar inför människor som bestraffar dem är något helt annat, det fördjupar jag mig i något annat inlägg. Men vi kan ta med oss att det många kanske tolkar som att hunden lärde sig det vi ville, inte alls är vår målbild utan något helt annat.

Hur illa kan det vara att bestraffa sin hund?

Först och främst: hunden följer olika impulser och känslor som triggas igång av olika stimuli. Om du har en hund som ÄLSKAR människor, och passerar en person som ser inbjudande ut för hunden (ler, tar ögonkontakt, kanske till och med vänder sig lite mot hunden) så kommer din hund kasta sig fram för att hälsa. Även om du har sagt till din hund tidigare att man inte får kasta sig fram sådär, triggas hunden av att bli inbjuden via små gester av den andra personen.

Hundar beter sig inte illa med vilje. De bara beter sig på olika vis. Hundens beteende ska ses som information och sen är det upp till dig och mig att göra något bra av den informationen. Det är vi människor som kategoriserar olika beteenden i fack som ”BRA” och ”DÅLIGT” och reagerar sen ofta väldigt känslomässigt på hundens beteende beroende på vilket fack beteendet hamnar i.

Vad händer när du bestraffar din hund? Om vi tar den människoglada hunden igen. Vi kallar hunden Bamse. Bamse älskar människor. I hjärnan och kroppen händer massor av saker som får Bamse att bli jätteglad så fort en människa bara passerar på gatan. Om människan dessutom tar kontakt blir det ännu mer roligt! Och nu lägger vi in i en bestraffning här. Bamse studsar mot en passerande människa. WACK! Bamses ägare slår Bamse över ryggen med kopplet. Alla dom där positiva härliga känslorna av den passerande människan blandas nu med chock. Bamse kommer av sig och avbryter hälsningen. Om Bamse är i övrigt en glad stabil hund, och glädjen att få hälsa på andra människor är den största i världen, kommer Bamses ägare att behöva slå Bamse många gånger för att bestraffningen ska få ett större värde än glädjen att få komma fram och hälsa. Då har vi glidit in i zonen ”djurmisshandel”. Vilket givetvis är fruktansvärt! Om Bamse vore en försiktig och i övrigt lite osäker hund skulle den där första koppelsnärten kunna skapa en så stor chock att Bamse nu kommer påbörja sin bana mot Agression.

Bestraffningen har heller inte gett Bamse någon information på vad som egentligen var fel. Var det att kasta sig fram i kopplet? Var det att titta på en annan människa? Var det att känna glädje? Var det att människan tittade på Bamse som skapade bestraffningen?

Bamse kommer mest troligt fortfarande tycka innerst inne att det är superroligt med människor! Men bestraffningen leder till konflikt. I Bamses huvud kan man föreställa sig att två röster sitter och säger ”EN MÄNNISKA SÅ ROLIGT!” och ”En människa, nej vad kommer hända nu, kommer min människa göra illa mig, det känns otäckt, jag vet inte vad jag ska göra” och här reagerar hundar olika. En del blir inåtvända. Stänger av allt utanför sig. Vilket för oss människor ser ut som att hunden lärt sig och lyder. Men i själva verket har vi skapat en enorm försämring av hundens livskvalité. En del hundar blir utåtagerande. Alla konfliktkänslor och rädslor och osäkerheter som vi skapat med bestraffningen får hunden att vilja skrämma iväg andra människor, eller komma långt bort ifrån dem. Så antingen har jag en hund som kryper ihop, vill fly undan och inte ha kontakt med andra (kan också se ut som att hunden lärt sig men egentligen har du bara skrämt din hund till lydnad,) eller så börjar den skälla, göra utfall och i värsta fall bli aggressiv. I vissa fall kan hunden också bli utåtagerande mot ägaren. Bita i byxben eller armar. Av sen aggression eller som en överslagshandling. Och INGA av dessa beteenden är hundens fel. Bestraffningen skapar det här.

Och det luriga med bestraffning är att utveckling av andra och betydligt mer allvarliga beteenden kan komma smygande. När det väl dyker upp kanske du inte ens kopplar ihop det med den bestraffningen du gav hunden. För ibland är de mer allvarliga beteenden som dyker upp inte tydligt relaterade till de beteenden vi bestraffade hunden för.

En lista på varför bestraffningar inte ska användas (på någon levande varelse):

  • Det är svårt att veta om den du bestraffar upplever bestraffningen för det beteende som du tycker är ett problem
  • Det uppstår ofta och lätt andra beteenden som är mer allvarliga än det beteende du först bestraffade
  • Du bryter ner en trygg och kärleksfull relation med din hund, även om det ser ut som att ni har en bra relation finns en stor risk att hundens beteenden inte kommer av trygghet och kärlek, utan av andra anledningar
  • Ofta behöver bestraffningar ökas i takt med att hunden vänjer sig och det slutar i misshandel
  • Bestraffningar skapar rädsla och otrygghet, motsatsen till vad som krävs för att en bra och ordentlig inlärning ska ske
  • Bestraffningar talar bara om hur fel ett beteende är men säger inget om vilket beteende som förväntas istället, det lägger alltså fokuset på helt fel saker
  • Bestraffningar i känsliga situationer eller upprepad och långvarig bestraffning leder till trauman
  • Bestraffningar sker utanför individens kontroll vilket leder till kraftigt försämrad livskvalité (ja, att ge hunden mer kontroll över situationer leder till större livskvalité, större chans till samarbete och inlärning och framförallt en fördjupat relation hund och ägare emellan, mer om det i ett annat inlägg, som jag länkar här när det är färdigskrivet)
  • Det är oetiskt att bestraffa individer som du ansvarar för, vars liv du har full makt över. Det är att missbruka det ansvaret och den makten.

Och vad ska jag göra om jag inte ska bestraffa min hund?

Här kommer en konkret lista på saker du ska gå igenom innan du ens börjar fundera på att bestraffa ett oönskat beteende (den är förenklad och översatt från Susan Friedmans The humane list/LIEBI/LIMA)

  1. Hundens hälsa, finns det smärtproblematik, sjukdom eller näringsproblem som skapar beteenden
  2. Har du möjlighet att förändra det som triggar din hunds beteende? (Ex Bamse och människor: att gå andra vägar med mindre människor eller inte passera så nära människor eller be andra människor att inte hälsa på Bamse innan han fått ett varsågod)
  3. Om det inte går att förändra miljön, försök förstärka rätt beteende i situationen (utan att lägga till bestraffning för fel beteende. Bamse igen: ge Bamse supergott godis varje gång en människa passerar och Bamse går fint i kopplet)
  4. Om det inte fungerar testar du ta bort det som förstärker fel beteende och samtidigt förstärker det beteende du vill ha (Bamse: så fort Bamse hoppar mot en människa för att hälsa ber du människan vända sig om och ignorera Bamse, samtidigt som Bamse får en värdefull belöning så fort uppmärksamheten vänds till ägaren uistället)
  5. Om beteendet ändå fortsätter, testa utsläckning (att förhindra hunden att utföra beteendet genom att exempelvis aldrig gå så nära en annan person att Bamse känner behovet av att hälsa) och som allra sista utväg, negativ bestraffning eller negativ förstärkning, med förståelse för riskerna som kan uppstå i bestraffningssituationer.

Vad händer om jag bestraffar hunden trots att jag försöker att inte göra det? Är det kört då?

Hundar är väldigt förlåtande mot oss människor. Betydligt mer förlåtande än vi generellt är mot dem och deras beteenden. Ibland kan man utan att mena det, bestraffa sin hund, och det kommer inte ha förstört hunden eller förstört eran relation. Se det som en fartgupp. Vi människor har också känslro och impulser, och hur mycket vi än vill tro att vi alltid har kontroll över oss själva har vi inte alltid det. Det kan ibland handla om en liv och död-situation. Som ett exempel ur mitt eget liv hade jag en hund en gång som var på väg in framför en mötande bil istället för att lyssna på att jag kallade på honom Han var lös, men bara en meter framför mig. Instinktivt reagerade jag med att slå hunden med kopplet i sidan så han hoppade undan. Han blev inte påkörd. Jag hade fruktansvärt dåligt samvete efteråt! Men hunden blev inte påkörd och resten av promenaden spenderades med att leka med mig och kopplet så att jag kunde förminska eventuella bieffekter som den där plötsliga bestraffningen kunde innebära.

Tappar du av någon anledning kontrollen och bestraffar ditt djur genom att ta i det eller skrika på det, lär dig av de tillfällena. Finns den något sätt som du kan förhindra att samma situation uppstår igen? För mig handlade det om att koppla min hund på vägar där vi eventuellt kunde möta trafik, eftersom han uppenbart inte var helt säker i sin inkallning. Och om bestraffning inträffar, försök att minska effekterna av bestraffningen. Jaga inte upp dig själv, håll dig lugn. Be om ursäkt om det känns bättre, men behandlar du hunden i ett uppjagat tillstånd riskerar du bara att förvärra effekten av bestraffningen. Arbeta sedan, om möjligt, med liknande situation men arrangera det så hunden och du lättare kan göra rätt, utan bestraffning.

Som sagt: förlåt dig själv. Hunden har mest troligt förlåtit dig för länge sedan.

Normer och myter behöver brytas ner

Vi behöver förstå varför vi bestraffar andra. Vare sig det handlar om hundar, andra djur, och till och med barn och våra medmänniskor. Det finns gamla och seglivade myter om hur inlärning fungerar och hur beteenden formas. För hundens del finns det föreställningar om att hunden behöver en hård hand, en tydlig väg, att hundens kontroll och makt ska inskränkas så mycket som möjligt. Att hundens beteenden är till för att stävjas och tvingas, inte formas och uppmuntras. Det blir skadligt för oss och för dem. Vi ser det inte alltid, eftersom många i samhället inte har nog stor kunskap om hur hundar (och andra djur) faktiskt fungerar. Hur de pratar och vad de känner, samt hur allt detta påverkar deras beteenden. Våga stå upp för djur (och barn)! Våga lita på att det här inte handlar om ”hundsyn och åsikter”. Det handlar om fakta. Forskning har sedan många år tillbaka talat om för oss att bestraffning är fel verktyg att använda. När någon säger ”jag är faktiskt erfaren”, våga ifrågasätta. Vad baserar de sin erfarenhet på? Är det en faktiskt förståelse för hur djur fysiskt och känslomässigt fungerar? Eller är det baserat på gamla myter och normer? Till och med på TV och i böcker kan du hitta fostran och inlärning som baseras på dessa myter och normer. Många av de hundar jag möter i mitt arbete hade mått mycket bättre om de inte hade haft en eller flera personer någonstans i deras liv som hänsynslöst bestraffat dem för att få ”rätt lydnad”. Men förändring är redan på väg! När jag skaffade min första hund för 15+ år sedan fick jag lära mig hur hunden skulle bestraffas på första valpkursen och det var alldeles normalt då. Idag försöker hundägare välja REKO hundtränare som avsäger sig bestraffning som verktyg för inlärning och hantering av hundar. Även bland andra sällskapsdjur håller en mer medkännande respektfull syn på djur som individer med rätt till sina känslor att formas. Och om du någon gång har använt dig av bestraffningar, slå inte ned på dig själv. Vi har alla gjort våra misstag i situationer där vi fått lära oss att det var rätt. Men vi behöver vara medvetna om vad vi baserar vår kunskap på. Om det faktiskt är det rätta. Att bestraffa, är alldeles säkert, inte rätt väg att gå.

Hunden är människans bästa vän. Och det behöver vi påminna oss. För vänner gör inte varandra illa. Vänner skrämmer inte varandra. Vänner värnar om varandra, respekterar varandra och samarbetar. Älska din hund med respekt, förståelse, vägledning och snälla händer.

 

Och vill du läsa mer vetenskapliga texter om detta ämne är här förslag på det: 

Friedman, 2008. What’s wrong with this picture: effectiveness is not enough.

Schilder & van der Borg, 2004. Training dogs with help of the shock collar: short and long term behavioural effects.


Allt om Munkorg!

Vad tänker du när du ser en hund med munkorg? Tänker du att det är en farlig hund som har den? Undrar du vem eller vilka hunden bitit? Eller tänker du att det är synd om hunden? Tänker du något speciellt om människan som håller i kopplet? 

 

Det här med munkorg är lite mer laddat än det behöver vara, som mycket annat i hundvärlden. Det här inlägget handlar om munkorg, om vad det faktiskt är, hur det kan användas, bemötas och tränas!

 

Olika anledningar till munkorg

 

Det finns massor av anledningar till varför en hund har munkorg. Hunden kan behöva munkorg för att den äter olämpliga saker på promenaderna som skadar den. Hunden kan bära munkorg för att helt enkelt träna munkorgen, så att tillfället då hunden Måste ha munkorg, hos veterinären exempelvis, blir det inte lika jobbigt. Det finns hundar som har munkorg för att de håller på att tränas på olika vis, och hundar som bär det för att hundsporten man utöver kräver det.

 

Oavsett anledning är inte munkorgen något negativt. Den ska inte tolkas som att det är en hemsk hund som bär den. Är det så att hunden bitit någon eller att det finns misstanke om att hunden kan bita någon, då är det positivt att hunden har munkorg på sig, så att skador inte ska ske när man tränar sin hund i sociala situationer. Hundar som äter farliga saker, såsom sten eller annat ute i naturen, har munkorgen för att de inte ska behöva genomgå operationer och kanske till och med avlida på grund av sitt sökande beteende. Är någon ute och tränar sin hund att bära munkorg i förebyggande syfte, som exempelvis inför ett veterinärebesök, är det superbra! Vi borde som hundägare bli betydligt bättre på att förebygga och träna upp hundens tolerans för saker och ting som den kan behöva uppleva i situationer då den blir sjuk eller skadad.

 

Låt oss djupdyka i dessa anledningar: 

 

Glupska hundar 

 

En del hundar är extremt glupska. De sätter i sig allt de hittar som verkar smaskigt. En del hundar kan äta främmande föremål av andra anledningar än glupskhet också, såsom olika magsjukdomar, stressrelaterade beteende osv. Oavsett anledning kan effekten av detta ätande leda till stort lidande för hunden. Att behöva genomgå stora bukoperationer varje gång hunden satt i sig sten blir påfrestande för hundens kropp och innebär en stor risk varje gång hunden behöver genomgå det. För att inte tala om kostanden för en bukoperation. Går det inte att träna hunden till att undvika detta ätande, är munkorg ett bra sätt att hantera det på. Man tränar sin hund att bära munkorgen utomhus och trivas i den. På så vis blir promenaderna trevligare och tryggare. Jag kan slappna av som hundägare och hunden kan i sin tur slappna av!

 

Hundar som bits

Munkorg kan behövas när man tränar reaktiva hundar som nafsar, bits eller där det finns en misstanke om att hunden kan reagera med bitande. Det kan vara i möte med andra hundar, människor eller något annat. För att förhindra att någon skadar sig och att hunden ska råka bita någon, har man munkorgen på. Problemet är laddat så klart, och vi har alla olika nivåer för vad vi tolererar när det kommer till just bitande och nafsande. Att kunna arbeta med beteendet för att ge hunden och ägaren bättre livskvalité (och i vissa fall för att undvika avlivning), kräver ibland munkorg till en början. Om ägaren upplever att hunden inte kan skada någon kan alla slappna av betydligt mer, vilket leder till bättre träningstillfällen. Det i sin tur kommer leda till en mer avslappnad hund som lättare tar till sig träningen.

 

Förebyggande träning med munkorg

 

Trots att du har en snäll gladlynt hund som inte äter olämpliga saker och som inte skulle bita någon, kan det vara en väldigt bra idé att träna hunden bära munkorg ibland! Att ha på en munkorg för första gången kan vara obehagligt för en del hundar. Oftast är det hos veterinären de är med om detta, under omständigheter som kan kännas jobbiga. Att ha lärt hunden bära munkorg innan den Måste ha det, kan hjlpa hunden att känna sig tryggare och lugnare. Om hunden fått ha munkorg när den gjort roliga saker, fått godis, haft det bra och varit lugn, kommer munkorgen inte förknippas med ett obehag den dagen den måste sättas på grund av sjukdom eller skada. Det kan alltså hjälpa både dig och hunden att lära sig sätta på munkorg, bära munkorg och hantera munkorgen!

 

Hur tränar man munkorg? 

 

Först köper du en munkorg som hunden ska ha. Det finns många olika modeller, välj det som passar bäst för ditt syfte. Se till att den sitter bra, den ska inte trycka mot ögonen eller skava. Hunden behöver den kunna öppna munnen i munkorgen för att andas ordentligt, och det ska vara god vädring vid nosen så den får i sig syre. Ska du träna i munkorg behöver man kunna ge den godis genom gallret också!

 

Sedan tar du det i långsamma steg. Att låta hunden få ta en aktiv del i träningen är det bästa, då tycker inte hunden att munkorg är ett tvång! Följ dessa steg:

 

1. Plocka fram munkorgen och riktigt gott godis. Låt hunden få komma fram och nosa på munkorgen. Ge ett beröm och en belöning varje gång den vågar sig fram och nosa! Upprepa detta tills hunden gladeligen kommer fram när munkorgen kommer fram, för då har du betingat hunden på att munkorgen betyder positiva saker, som att man får gott godis! Det brukar gå fort, kanske bara 1-2 träningstillfällen.

 

2. Nu ska du lära hunden att sticka in nosen i munkorgen. Håll den i din kupade hand, se till att remmar är ur vägen så hunden lätt kan föra in nosen. Håll munkorgen i noshöjd för hunden och antingen väntar till hunden själv nosar nyfiket mot/i munkorgen eller locka med en godis i öppningen på andra sidan munkorgen. Varje gång hunden sticken in nosen, om så bara lite! Beröm och belöna! Upprepa tills hunden helt vågar stoppa in nosen i munkorgen utan att bli rädd. Det är viktigt att hunden hela tiden tycker det är trevligt och roligt. Tryck aldrig munkorgen mot hunden, handen ska vara stilla. Det är hunden som ska närma sig. Kör korta träningspass, några minuter här och där i några dagar.

 

3. Nu ska du lära hunden att stanna kvar med nosen i munkorgen. Jag brukar använda ordet ”stanna” om hunden nu kan det. När hunden sticker in nosen, säger jag stanna, väntar en sekund och sen berömmer och belöna. Upprepa, men öka successivt tiden hunden ska stanna i munkorgen med sin nos, innan du berömmer! Om hunden har svårt att stanna upp, då kan du smörja insidan munkorgen framme vid nosen med något gott, smör eller leverpastej. Eller hålla en godis mellan fingrarna i andra änden av munkorgen så hunden får gnaga lös godiset genom munkorgen. Och sen testar du efter något träningspass att bara låta hunden sticka in nosen i munkorgen och stanna upp.

 

4. När hunden ska stanna upp i munkorgen några sekunder, ska du nu börja använda remmarna. Dra remmarna om nacken, och över huvudet om en sådan finns men knäpp den inte. Beröm och belöna så fort hunden står still och låter dig dra i remmarna och lägga dem mot hunden. Upprepa många gånger. Hunden ska vara helt bekväm, blir den rädd eller tycker det är obehagligt, då backar du lite i träningen.

 

5. Näst sista steget är att fästa munkorgen. Gör detta mjukt och släpp munkorgen. Om du kan ge hunden godis i munkorgen är det jättebra, beröm och ge godis medan munkorgen är på och upprepa många gånger. Hunden behöver inte röra sig än, den kan sitta eller stå still. Ta av munkorgen efter en minut eller så. Om hunden krafsar mot munkorgen, försök avleda med godis, prata lugn och beröm så snart alla fyra tassar är i marken. Ibland kan man hjälpa hunden genom att lägga en hand under haka och stödja lite, många hundar vill hänga med huvudet i början för att det känns ovant.

 

6. Sista steget är att få hunden att röra sig fritt i munkorgen. Ta med den ut på en rolig promenad. Ta på munkorgen, där hunden själv får sticka in nosen innan du fäster den. Sedan börjar ni gå. Om det behövs, locka med godis i början och försök få hunden att tänka på annat än just munkorgen. Om munkorgen följer med på vissa promenader, där ni gör roliga saker tillsammans i munkorg, blir den snabbt förknippad med något spännande roligt och postivit! Precis som en greyhound gärna har munkorg på sig inför ett lopp, får du en hund som glatt stoppar nosen i sin munkorg och bär den med glädje och stolthet!

 

Du och din hund tjänar mycket på att träna munkorg! Nästa gång du ska till veterinären då hunden är skadad och sjuk kan du ha med dig din munkorg och erbjuda den till veterinärerna så blir det något som luktar och känns som hemma.

 

Döm inte hundar med munkorg

 

Gör snälla inte det! Du vet inte varför hunden har munkorg men inget blir bättre för att du dömer den som en elak aggressiv hund. Om du är nyfiken, fråga ägaren varför hunden har munkorg, men var inte otrevlig. Var avslappnad och lugn kring hundar med munkorg, för oavsett anledning till munkorg, kommer hunden må bättre om den får bli bemött med lugn och ro.

 

En munkorg är bara en munkorg!