Hur ofta på en vanlig dag talar du om för din hund vad den ska göra? Vart ni ska gå på promenaden, hur snabbt, när ni ska vila och när ni ska göra något aktivt, när hunden ska äta, när klor ska klippas när ni ska mysa i soffan när… Svaret för mig var “alldeles för ofta” när Bokim kom in i hemmet. Detta avsnitt handlar om min egen kamp att behålla tålamod och förståelse samt balansen mellan att styra och hålla tillbaka. Mycket av det kommer jag gå mer in på djupet i kommande artiklar!
Edwin
En gång i tiden fick jag lära mig att om jag inte tydligt sa till min hund skulle hunden se mig som vek och kliva rakt över mig. Var en tydlig ledare! sa man på hundklubben. Jag lärde mig att hundar kan man inte vara velig med. Gå dit du vill gå, låt inte hunden få utrymme att bestämma en millimeter av dagen och skulle hunden föreslå något var det viktigt att ignorera det en stund och sedan föreslå för hunden samma sak. Så att hunden förstod att det var jag som fattade alla besluten. På så vis fick man inga problem alls!
Trots att jag gjorde mitt bästa att vara den tydliga ledaren var min första hund Edwin ändå inte en robot som gjorde allt jag bad om. Han sprang efter vilt flera gånger i skogen, han sprang fram och hälsade på andra hundar, han struntade i att gå fot eller plocka upp apporten… Idag kan jag se tillbaka på det och se varför Edwin gjorde som han gjorde. Delvis för att han var en hund med sin egen personlighet och sina egna behov men också för att min strävan efter ett gott ledarskap skapade problem.
Han blev alltid låg och långsam så snart vi satte en fot på lydnadsplanen. Han sprang tillslut och gömde sig när jag plockade fram apportbocken. Varför? För att han var rädd. Jag skämtade alltid om att det såg ut som att jag slog honom när vi tränade lydnad, för det gjorde jag ju aldrig! Men i hans värld var mina skarpa tillsägningar, mina koppelryck, mina kommandon detsamma som om jag hade slagit honom med mina bara händer. Han var en mjuk hund som älskade mig så innerligt att han behövde sova på mina kläder om jag reste bort. Han ville nog förstå mig och göra rätt men förstod inte hur. Jag gav honom inte tiden och tålamodet utan tog bara i hårdare. Jag fick lära mig att om jag bara var tydligare så skulle han tillslut fatta och göra rätt.
Första gången han plockade upp en apportbock frivilligt från marken var då han fyllt åtta år. Jag hade lagt ett år på att klickerträna honom för att nå dit och det krävdes att jag stod på sidan om medan Edwin klurade ut på egen hand hur han skulle göra. Det tog mycket arbete från min sida för att bevisa att han kunde lita på mig. Att jag inte skulle tvinga honom som jag gjorde då han var ung.
Edwin lärde mig redan då, för 17 år sedan, att tydligt ledarskap inte löste alla problem – faktum var att för mig och Edwin, skapade det problem.
Be eller Beordra
Idag, många år senare sitter jag här med Bokim sovande på mina fötter. Bokim lär mig idag det Edwin påbörjade för så många år sedan – det är skillnad på att Be och att Beordra.
Bokim tycker inte alltid om att åka bil. Det tycks variera beroende på dagsformen. Vissa dagar följer han glatt med och andra dagar är han mer eller mindre tveksam. Det finns också dagar när han totalvägrar. På de dagar han är mer tveksam kan jag inte sätta honom i koppel och bestämt gå till bilen. Han sätter sig ner eller till och med försöker gå tillbaka in i huset. Inget gott godis i världen kan få honom att flytta på sig! Säger jag åt honom bestämt vänder han kinden till eller ännu värre – kryper ihop. Att beordra honom till bilen ger alltså helt motsatt effekt och gör honom dessutom väldigt illa till mods.
Om jag däremot har honom helt lös (inte ens ett halsband eller en sele på kroppen), säger “vill du åka bil?” och sedan går mot bilen? Då kommer han i de allra flesta fall! På riktigt tveksamma dagar ska jag inte ens fråga honom. Jag ber honom genom att jag själv går tyst till bilen och öppnar bakluckan. Då kommer han.
Det finns hundratals liknande exempel där jag fått lära mig att Be honom om något är många gånger bättre för honom och går mycket snabbare än att beordra honom.
Kampen mot klockan
Det jag menar med den här kampen är inte försöket att hinna så mycket som möjligt utan kampen att inte lyssna på klockan alls. Att inte skynda för skyndandets skull. I dagens Sverige är vi så vana vid att allt går fort. Våra bilar går fort, våra arbetsplatser jobbar fort, våra telefoner är snabba… det gör att vi alltmer räknar sekunder, hundradelar och vill att allt annat ska gå fort också. Snabba lösningar, snabba upplevelser. Det jag uppskattar med djur är att de inte har samma syn på tid som oss människor vilket gör att jag måste sakta ner, stanna upp, befinna mig i nuet.
Att ha en hund som så tydligt behöver tiden att fundera och känna efter, behöver få välja själv är en stor utmaning! Jag har i grunden ett stort tålamod men med Bokim har jag verkligen behövt gräva djupt inom mig ibland. Påmint mig om varför jag ger honom tålamodet, vad det betyder för honom och oss tillsammans. Ställa mig frågan “varför måste det här gå så fort?” eller “varför behöver jag bestämma över min hund just nu?”.
Låt mig igen visa ett exempel från vår vardag. Nu på sommaren är korna ute på grönbete. Bokim och korna tycker om att titta på varandra. Vi kan bli stående länge medan det här pågår! Ibland blir jag rastlös och min första impuls är att locka med mig Bokim därifrån. Om jag känner mig riktigt rastlös och har en dålig dag kanske jag dessutom vill dra med honom i kopplet. Men Måste jag göra det? Har jag en tid att passa? Skadas någon av att vi står där? Nej! Det är snarare en stor berikning för både hund och kor att få ha en stund tillsammans i nyfiken kommunikation. Det är dessutom berikande för mig. Jag tycker om korna och jag vill att min hund ska få ett bra liv. Så då står vi där, tills Bokim och kor känner sig nöjda och alla rör sig åt sina håll. Har vi bråttom passerar vi helt enkelt inte kohagen.
Saker och ting kan få ta sin tid.
Att våga lämna över Kontrollen
Det är svårt att brottas med sina tidigare inlärda reaktioner. Igen blickar jag tillbaka på min och Edwins resa tillsammans och vad jag fick lära mig. För om vi bryter ner det starka ledarskapet till de minsta beståndsdelarna får vi Kontroll. Vem ska ha kontrollen över den andre. Jag fick som ung veta att jag och hunden (och hästen för den delen, vilket är precis samma problematik) befinner oss i en ständig dragkamp om vem som bestämmer över vem. Om jag förlorar kommer jag ha ett vilt odjur i kopplet.
Jag vet idag att den dragkampen inte existerar. Det kan kännas så ibland men beror på helt andra faktorer än ledarskap och dominans. Dominansteorin har visat sig vara felaktig för länge länge sedan men är en seglivad myt. Kanske framförallt för att vi människor har så svårt att lämna över kontrollen till någon annan att vi vill se världen och relationer som en kamp. Speciellt när vi har möjlighet att stå på toppen. Att lita på andra, lämna över kontroll och visa öppenhet och omsorg är väldigt läskigt.
Bokims starka integritet handlar i grund och botten om kontroll. För att känna sig trygg vill han få ha kontroll över sin egen kropp och sina handlingar. I dagens upplysta samhälle borde det vara hans rättighet. Han är sin egen, med egna känslor, egna behov. Ingen vet bättre än han vad som behövs för att må bra i stunden. Jag vet allt det här och ändå är det ibland svårt! För det kräver att jag stannar upp och aktivt tar ett steg tillbaka. Ger honom utrymme. Sätter mig in i hans situation. Tänker till. Jag behöver bryta gamla vanor av att skynda på, styra upp och kontrollera situationen så att min hund kan få kontrollen tillbaka. Låta honom välja vad som händer, hur och när.
Konsekvenserna
Framförallt påminner jag mig om skillnaden mellan mig och min hund. Jag bor i ett hus i en by utanför Umeå, tillsammans med sambo och vänner och djur. Jag valde allt det helt själv! Bokim hämtades av oss från Tyskland. Han valde inte den här familjen eller platsen. Han kommer alltid vara beroende av mig, hela sitt liv. Vi lever inte livet tillsammans på lika villkor. Det innebär att även om jag ger honom kontroll över sig själv ger jag efter på en liten del av mitt liv. Jag behöver kanske tänka om lite, vänta lite eller strunta i något om han verkligen inte vill. När Bokim lämnar kontrollen över sitt liv till mig påverkar det hela hans existens. För även om jag lämnar över så mycket kontroll som möjligt till honom har jag ändå alltid övertaget. Jag kan när som helst bestämma att han inte ska få mat, eller inte få leka med sina favoritleksaker eller vad som helst. Trots att han är en stor tung hund.
Jag trodde en gång att konsekvenserna av att fråga min hund vad den vill bara skulle leda till att hunden ränner runt på egen hand och helt struntar i mig och det jag vill göra. Men under åren som gått och tillsammans med alla hundar jag levt med har jag lärt mig att jag snarare får en större närhet. En djupare relation. Min hund litar mer på mig, vill göra mer saker med mig. Väljer mig framför mycket annat. Inte för att jag har godis i fickan utan för att jag lyssnar och lämnar över kontrollen så ofta det går.
Muta och Lura
Jag har ibland försökt mig på genvägar för att få Bokim dit jag vill. Genom att muta eller lura honom. Det har varit min största lärdomar hittills, att muta och lura är detsamma som att tvinga, det är bara mer manipulativt. Igen tar jag ett tydligt exempel ur vardagen.
Under en period var jag ofta sjuk och orkade inte alltid att ta ut Bokim på ordentliga promenader. Han är oerhört mammig och har haft svårt att vara utan mig. Framförallt när det kommit till att följa med andra på promenad medan jag är kvar hemma. För att ändå få ut honom försökte vi först muta. Mycket gott godis, mumsigt ben, roliga leksaker. Det kunde få ut honom en bit, men bara en bit. Ibland tjugo meter från gården och ibland hundra men sällan en hel promenad. När det slutade fungera började vi istället lura honom. Jag följde med ut i hallen, ibland tog jag på mig skor och en jacka för att följa med ut på gården. När han och vem han än promenerade med skulle gå vidare längsmed vägen stannade jag, sa hejdå och gick in. Det jag trodde att jag gjorde var att få honom över “tröskeln” som finns när han ska lämna mig. Att han skulle släppa mig när han väl kommit ut och såg att det var trevligt att få gå en promenad.
Effekten vi istället fick var att han nästan satte sig på mig så snart någon annan var på väg till hallen eller tog i hans sele. Han började också misstro mig när jag sedan kunde ta en promenad. Han satt kvar i huset och tittade på medan jag gick ut. Inte undra på, jag hade ju lurat honom.
Idag lurar jag honom aldrig. Jag kan ta till muta om jag verkligen måste få honom någonstans men det är sällan det händer. För jag vet att det kommer slå tillbaka eftersom jag skadar förtroendet han annars har för mig. Det förtroendet är det dyrbaraste jag har och jag vill att han ska kunna lita på mig alla dagar i hela hans liv.
Tack så mycket
Jag vet inte när jag började men jag säger det ofta idag. Inte så mycket för Bokims skull som för min egen. När jag ber Bokim om något och han gör just det säger jag Tack så mycket. Det påminner mig om att det kostar honom mer att göra det jag ber om än det kostar mig att göra som han önskar. Det minsta jag kan göra är att säga Tack när han följer min vilja.
Ord har stor makt över hur vi beter oss och hur vi känner. Jag tror inte Bokim vet vad Tack så mycket egentligen betyder för oss människor men jag vet vad det betyder för mig och min närvaro blir annorlunda när jag säger Tack. För mig bär ordet Tack med sig en slags ödmjukhet som jag vill bemöta andra med, framförallt dem som är mindre än jag själv. Jag vill hoppas och tro att Bokim förstår vad jag förmedlar även om orden i sig inte har någon betydelse. Att han får känna att jag förstår att det inte är så lätt att vara en hund i människors värld. Att få bli bemött med mjukhet när vi samarbetar istället för likgiltighet eller stränghet.
Men rent konkret…
Hur ser vår vardag ut egentligen? Det korta svaret är att vår vardag är stillsam och balanserad. För det mesta! Speciellt nu när Bokim börjat landa i sin vuxenhet.
Vi har haft perioder när Bokim sagt nej till allt som inte han initierade helt på egen hand. Han drog i kopplet som en galning, han behövde uppleva stora positiva konsekvenser av att lyssna på det jag bad honom om. Han har krävt att få ligga i mitt knä stora delar av dagarna eller få bli sysselsatt med något Roligt. Han har i perioder önskat att slippa bli berörd om det inte var i lek eller mys i soffan. Han ville inte gå på vissa vägar eller behöva utföra vissa uppgifter. Under dessa perioder har tålamodet prövats ordentligt och nej, jag har inte alltid lyckats. Ibland har jag blivit irriterad, ibland har jag ignorerat honom. Jag har gjort mitt bästa för att lyssna, respektera hans önskan och försökt hitta vägar till kommunikation.
Idag är Bokim tre år gammal. Han går med på det mesta jag ber honom om, även sådant han inte alltid uppskattar (som att klippa klor). För att komma hit har jag hållit mig så långt jag kunnat till dessa principer:
- Jag undviker att lägga tryck på honom när han visar motvilja. Det innebär att jag inte fysiskt trycker eller drar honom i en riktning dit han inte vill. Om han inte vill gå in på en speciell väg, vänder vi och går åt andra hållet. Om han drar undan en tass när vi klipper klor släpper jag tassen.
- Jag låter honom närma sig närhet eller en uppgift istället för att jag för det närmare honom. Jag går sällan fram och klappar honom utan bjuder in honom till att komma till mig om han vill ha mys. Om han inte kommer så får han vara ifred. När vi tränar så väntar jag tills han tar kontakt med mig innan vi börjar. Jag kräver sällan hans kontakt.
- Det jag vill att han ska göra, det som är viktigt att han ska kunna hantera på rätt sätt tränar jag på ett vis där han ser uppgifterna som något positivt och värdefullt, inte ett tvång. Vi har exempelvis tränat att klippa klor i små små steg där han alltid får rikligt med gott godis och får gå när han vill. Vi har tränat att sätta på selen, hoppa upp i bilen, gå i koppel, komma på inkallning o.s.v. på ett vis där alla dessa vardagshandlingar blir positiva, trevliga, något som berikar hans liv. Med det ökar chanserna att han genomför det jag ber honom om, när det behövs.
- Jag tar vara på alla situationer där jag kan låta honom bestämma och låta honom bara vara sig själv. Han får bestämma hur våra promenader ser ut. Han bestämmer hur han vill ha sin mat och vart. Han bestämmer vart han sover… Och här vill jag poängtera att trots det utrymme han får för självbestämmande har han på inget vis tagit över mitt liv. Han har på inget vis spårat ut och blivit ett monster. Snarare tvärtom, desto bättre balans jag håller mellan att skapa utrymme för honom och hålla en kommunikation mellan oss, desto mer harmonisk och glad blir han.
- Jag sätter gränser för mig själv. Ja, såklart kan jag inte alltid släppa det jag gör för att leka med honom. Såklart kan jag inte alltid ha honom i mitt knä när han vill mysa. Jag använder inga bestraffningar eller hårda händer. Jag bara ber honom om att gå iväg, hitta på något annat, gå och lägga sig. Väldigt ofta lyssnar han lugnt på det och låter mig fortsätta med det jag gör. Då han inte lyssnar är när han verkligen verkligen behöver något och jag släpper det jag gör för att lista ut vad han vill, för då vet jag att det finns ett brådskande behov!
Resan fortsätter
Jag tror det kan låta som att jag hittat den perfekta balansen i det jag nu skrivit, eller att jag och Bokim hittat vårt samarbete som nu är perfektionerat. Så är inte fallet! Det är en ständig resa vi gör tillsammans. Ibland flyter det på bra och helt utan motstånd, vi hittar ett samarbete som inte kräver någon energi. Ibland stöter vi på nya utmaningar för att livet innehåller ständig förändring. Ibland stångas vi med varandra för att jag inte förstår och han inte orkar förklara. Ibland skiter vi i allt och myser i soffan istället.
För mig är det ett ständigt lärande. Både som djurtränare och hundmänniska. Det är så livet ser ut i alla aspekter, man är aldrig fullärd. Möjligtvis ligger min största utmaning där – att balansera det vardagliga livet av att bara vara med att lära sig mer, utforska vidare, utvecklas. Och kanske är det också därför jag säger Tack till mina hundar, för att de lär mig saker jag annars inte hade förstått.
Tack Bokim, tack så mycket!
