Umeå info@ulvens.se 070-3786643

Ulvens – för dig och din hund

Amira, den arga haren del 2

Amira var redan från början väldigt intresserad av jakt. Men eftersom det oftast gick att stoppa henne genom inkallning var det inget jag funderade på att arbeta med. Idag är det något jag ångrar, då jag tror vi hade haft det under kontroll idag om jag började innan det eskalerade. Det här är ett inlägg om Amiras jaktintresse och hur vi idag arbetar med det. 

Den där katten 

Amira kunde vara lös i stort sett överallt då hon kom till mig. Hon kom genast då jag ropade på henne, vare sig vi stötte på hundar eller vilt i skogen. Hon var tydligt intresserad av att följa spår, och spetsade öronen åt ekorrar och fåglar men inte så mycket att jag såg det som ett problem.

En dag vände detta, i ett litet ögonblick. Amira var lös och gick intill mig när en katt plötsligt sprang in framför oss. Lockelsen blev för stor och trots att jag ropade på henne försvann hon snabbt efter katten. Jag fann henne i en trädgård där hon jagat upp katten i ett träd. Här gjorde jag i stundens hetta några allvarliga fel.

Jag hade blivit så rädd när hon försvann, eftersom trafikerade vägar inte var långt borta. Jag var rädd för hennes och kattens skull och jagade efter dem. Så snart jag fann henne började hon komma emot mig, och med rädslan fortfarande darrande i kroppen ryckte jag tag i henne, kopplade henne och skällde ut henne. Jag ångrar det så innerligt eftersom det ögonblicket inte förbättrade jaktsituationen någonstans. Istället för att lära henne att hon alltid kan komma till mig oavsett, och vara välkommen, fick hon i det här ögonblicket lära sig två saker: 1. Att jaga något är ENORMT tillfredsställande och 2. det är inte lönt att komma till sin människa när hon ropar i den situationen, för hon kommer vara arg och obehaglig. Om jag ändå kunde vrida tillbaka tiden!

Kanske du tänker nu att jag bara kan låta bli att göra så sedan, och istället vara uppmuntrande när hon kommer till mig, så är allt glömt och förlåtet? Nej, här måste jag förklara ett personlighetsdrag hos Amira som gör allt arbete med henne extra komplicerat. Hon glömmer aldrig, och hon förlåter inget. Alla obehagliga upplevelser suger hjärnan åt sig som en svamp och sedan finns det kvar där, för alltid. För att vända En negativ upplevelse måste jag skapa minst Femtio liknande positiva upplevelser, och jag hade inte tänkt låta henne jaga femtio katter till för att lära henne att hon alltid kan komma tillbaka till mig efteråt, utan att jag blir obehaglig.

Bestraffa intresse eller uppmuntra ointresse

Fram till den här punkten hade jag faktiskt inte så stor erfarenhet med hundar som var starkt jaktintresserade. Mina tidigare hundar hade inte varit särskilt intresserade, och jag hade inte haft tillfälle att arbeta med hundar med den här problematiken. Därför började jag vända mig till litteraturen och andra hundtränare. Ett genomgående tema i att träna bort jaktintresse var bestraffning. ”Ryck i kopplet och skrik NEJ när hunden ser en fågel”, eller ”Kasta nycklarna framför hunden/spruta vatten på den när den börjar intressera sig för ett spår”.

Jag hade inte tänkt göra något av det. Jag hade redan med min första hund bestämt mig för att aldrig skrämma eller göra illa min hund bara för att få bort ett beteende som blir problematiskt. Både för att det är för mig oetiskt att göra så, och för att jag riskerar att göra något värre.

Istället började jag försöka jobba med att förstärka ett ointresse för viltspår och andra djur, både fåglar, katter, ekorrar och annat vi mötte på promenaderna. Det fungerade till viss del, om djuret i fråga var alldeles still eller jag hann avbryta hennes spårande nog snabbt.

Den där dagen i skogen 

När jag började se en förändring hos henne, där hennes intresse för vilt blev lite mindre vågade jag börja ha henne lite mer lös i skog och mark, då det var tillåtet. Det gick alldeles fint tills vi en dag fick en grupp rådjur som plötsligt passerade framför oss. Jag hade ytterligare två hundar med mig, ingen av dem var jaktintresserade det minsta och stirrade mest lite förvånat på rådjuren. Det var tack och lov det som gjorde att jag hann få tag i Amira och koppla henne, men att sedan få henne bort från rådjurens spår var i stort sett omöjligt utan att bogsera henne därifrån. Sedan den dagen blev hennes intresse för spår och vilt så pass intensivt att trots vår träning kunde hon inte vara lös längre, utan fick gå i vanligt koppel eller en lång lina.

Ansvaret 

När man lever med en ”jaktidiot” krävs det ett ansvar hos mig som hundägare. Vet jag att min hund mest troligt kommer dra iväg vid doft eller synintryck av vilt, då behöver jag göra något åt det. Antingen är hunden alltid kopplad eller så tränar jag tills jag får bort det. Om jag det där året hade haft kunskapen jag har idag, hade jag nog kunnat bromsa Amiras intresseutveckling, men tyvärr hade jag inte rätt verktyg. Hennes behov och intresse för vilt var helt enkelt för starkt, och vi var också mitt i en period av utfallsproblematik som jag bedömde var viktigare att arbeta med, alltså fick hon helt enkelt bara vara kopplad.

Det var till en början lite av en utmaning i sig, att lära sig hantera den långa linan och att kunna erbjuda henne nog mycket motion och stimulans utan att behöva gå lös. Vi hittade tack och lov ganska fort fram till en ny balans och allt var frid och fröjd. Djuren kunde vara trygga och säkra i skogarna vi gick i.

Det där starka behovet 

Det är viktigt att förstå sin hund, verkligen förstå den. I alla fall anser jag det. Inte basera sin kunskap på ”vad man alltid gjort” utan på faktisk vetenskaplig kunskap, så långt det bara går. Ju mer jag utbildade mig inom djurträning och hund, desto mer började jag förstå Amiras intensiva behov av att jaga. Jag började förstå att det var en stor del av hennes identitet, och att det fick henne att må väldigt bra. Det var ju därför hon från början ville jaga, och var intresserad. Ju mer jag försökte hindra henne från att jaga, desto mer intensiv blev hon när hon snubblade på ett spår i skogen eller såg en ekorre i ett träd. Hon kunde gå upp i varv så till den grad att hon skakade och skrek. Ett tillstånd som alltid hugger i mattehjärtat eftersom jag vet hur förödande dåligt det är för hennes välmående att vara i det tillståndet.

Droppen var nådd när hon jagade en huggorm och BET DEN I SVANSEN! Tacka gudarna för att hon har mycket skägg i ansiktet, för det var det enda huggormen fick tag i när den bet hette i sin rädsla över att bli jagad. Allt gick väl, huggormen slingrade sig iväg och verkade inte blivit skadad och Amira kom undan ett huggormsbett med en liten hårsmån (bokstavligt talat).

Efter en del funderande tillsammans med andra hundmänniskor, en grundlig genomgång av det jag hade lärt mig och en kväll av bollande tillsammans med sambon började jag komma fram till en plan för att erbjuda Amira en chans att få jaga. Under kontrollerade former såklart.

Illern

Jag är inte en människa som skulle kunna skjuta ett djur, om inte mitt liv hängde på det. Jag tror inte heller att Amira skulle vara en bra jakthund eftersom hon inte har någon kontroll alls. Jag kan givetvis inte släppa henne vind för våg i skogen för att jaga vad tusan hon nu önskar, eftersom det är oetiskt och oansvarigt gentemot andra djur. Det jag visste att jag hade tillgång till, var mjuka leksaker som Amira älskar att få bita i, ruska och bära runt på som om det var en trofé. Sambon hittade i gömmorna ett gammalt illerskinn. Det fick bli Amiras nya jaktleksak, och för att pröva min idé tog vi oss ut i skogen med hund, iller och en lång lina.

Vi knöt skinnet i linan och drog linan ut i skogen, rundade ett träd och var sedan redo. Efter några försök att få Amira att jaga illern medan jag drog den genom skogen så fort jag kunde, knäckte hon det tillslut! Lyckan vi såg hos henne då hon fick jaga, gripa tag och ruska var obeskrivlig! Äntligen kunde Amira få jaga, på ett kontrollerat vis, utan att någon kom till skada.

Så plötsligt!

Amira har under sommaren fått jaga den här illern, och mjuka pälsiga hundleksaker med jämna mellanrum. Tillsammans med en del spårträning har Amiras behov och intresse av jakt ute plötsligt minskat. Hon går fortfarande alltid kopplad av massa orsaker, men framförallt på grund av hennes jaktintresse. Vi behöver däremot sällan lugna henne för att hon hittat ett djurspår, och hon gör inte varje promenad till en jakt längre. Det har känts riktigt bra, eftersom hon helt klart verkat bli mer balanserad av sin jakt- och spårträning.

Men det stora provet och beviset för att vi hade hittat rätt kom för bara någon dag sedan! Vi tog oss en liten promenad bara hon och jag. Vi har många lösspringande katter runt oss, och de gör mig och hundarna galna en stor del av möten vi har med dem. Just denna dag var jag innerligt tacksam för katten som nyfiket började följa efter oss. Den skapade nämligen en situation jag aldrig varit med om tidigare. Amira som lugnt tittade på katten, för att sedan vända tillbaka till mig och ta kontakt! Jag hade aldrig kunnat drömma om att hon skulle göra detta, alldeles på egen hand, innan jag hunnit avleda henne och locka med godis. Vi kunde lugnt fortsätta vår promenad, utan att Amira fortsatte leta katter i varje buske, utan stress på grund av ett uppdämt jaktbehov.

En tanke kring behov 

Det finns mycket i gammal hundträning som handlar om att få bort, trycka undan, stävja olika behov som hunden har, ofta med hjälp av obehag eller våld. Tuggar den på något, ge den aldrig något att tugga på alls och bestraffa hunden när den tuggar på en sko eller ett stolsben. Gräver den i rabatten, låt den aldrig gräva och skräm den när den gräver i rabatten. Den kommer bara gräva mer om den får minsta chans att gräva någonstans. Jagar den? Tala om för hunden att den gör fel som har ett jaktbehov!

Jag har ett starkt behov av att få teckna och måla. Om jag skulle få en smäll på fingrarna varje gång jag tog upp en penna, skulle jag bli galen! Faktum är att jag skulle hitta andra sätt att få det behovet uppfyllt, om det så var att skrapa med naglarna i tapeten för att få skapa bilder. Kanske har du behov av att få göra vissa saker, för det tillhör din identitet, den du är som person och det är sådant du mår bra av. Det är inget annorlunda för hunden. Hundarna har behov och när ett behov trycker på, kommer den jobba hårdare och hårdare för att få utlopp för behovet. Bestraffar vi behovet kanske vi kan få hunden att sluta sträva mot att få det uppfyllt men… vilket liv är det?

Behovet av att jaga ska inte innebära att du ska släppa hunden så den får jaga ekorrar att döda. Det skulle vara varken lagligt eller rättvist mot ekorrarna och andra djur. Inte heller kan du låta hunden få jaga katter i grannskapet bara för att hunden vill det. Men det du kan göra är att låta hunden få behovet uppfyllt på något annat vis. Har du en hund som har ett stort behov av att få gräva? Skapa en plats där den får göra det! Om du lär den att det är tillåtet på vissa ställen att gräva, kommer chansen att hunden gräver i dina blomrabatter minska. Att utöva förtryck på hundens alla olika behov, gör hunden stressad och instängd. Många behov går faktiskt att erbjuda, och det kommer berika din hunds liv på värdefulla sätt!

Amira kommer få ha sina jaktlekar och spårträning så länge hon lever och mår bra av det. Jag hoppas och tror att med fortsatt jaktträning kommer hennes stress minska ännu mer, och en dag…. en dag kanske hon inte bryr sig om att jaga alls när vi inte tränar det tillsammans! Och, del 3 i denna artikelserie hittar du Här! 

 

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *