Ärr. Hur skulle vi tänka om vi kunde se alla ärr. Ärr som slagits, nypts och tryckts in i skinnet. Ärr som etsat sig fast i minnet. I själen. Hur skulle vi tänka om djuren vi påstår att vi älskar och vill skydda, om de inte hade päls som döljer alla ärr? Om de alla var nakna och vi kunde se varje blåmärke, varje öm punkt, varje märke efter slagen som fallit över dem, hur skulle vi tänka då?
En del hundar jag möter i mitt yrke bär sina ärr på utsidan. Pälsen på labradoren som ändrat färg efter strypkopplet som nött sig ner till skinnet. Knölarna i öron som vridits om gång på gång på schäfern för att markera ett ledarskap. Stela ömmande muskler på draghunden efter att ha blivit nerbrottad i asfalt.
En del hundar bär sina ärr på insidan. Spanieln som skakade och kissade på sig i hundmöten för att glädjen en gång tolkades som olydnad och botades med upprepade koppelslag över ryggen. Mastiffen som kröp fram till mig för att glatt hälsande hanterats med ett knä i bröstkorgen och undanryckta bakben. Terriern som skrek när klosaxen plockades fram för att sitta på hunden gör att den inte kan ta sig någonstans.
Vad hade vi känt och tyckt om en hund som hängs i sitt koppel, får en burk i huvudet eller vatten sprutat i ansiktet, om vi kunde se skadorna det skapar? Det kan se ut som överdrivna exempel men jag lovar dig att det tyvärr är högst verkliga exempel tagna ur mitt yrkesliv. Alla dessa hundar och många fler har tillslut hamnat hos någon som verkligen ville lära sig förstå hundens språk och förstå hur de med kunskap och empati kunde hitta ett samarbete och hjälpa hunden läka sina sår. Eller ännu bättre, den människa som slagit och nypt vill förändra sig för att ge sin hund ett tryggare och mer värdigt liv. Låta ärren blekna. Ibland lyckades vi och ibland var såren så djupa att det var omöjligt att läka allt. För tiden läker inte alla sår.
Just nu rasar en debatt om träningsmetoder på hund i Sverige. Där våld mot hunden bortförklaras som ”sund gränssättning”. Men att kasta en hund i marken, att hänga den i stryphalsband, slå den med kopplet är inte en sund gränssättning. Det är misshandel. Och det är dags att vi slutar gömma sådan hundhållning bakom fina ord. Jag har mött alldeles för många hundar som i god tro blivit svårt illa behandlad, misshandlad. Hundar som aldrig hade behövt genomleva det om det funnits kunskap och tålamod från början. En förståelse för att våra hundar är kännande tänkande varelser med en enormt stor medvetenhet om sig själv och sin omgivning, med rätt att få vara sin egen individ och älskad för det.
Hunden valde kanske oss i begynnelsen men vi är de som idag väljer våra hundar. Vi har en skyldighet att vara deras röst och deras beskyddare, deras bästa vän. Våld kan aldrig vara en del av det. Om du ser en hund (eller annat djur för den delen) bli slagen, hängd att dingla i kopplet, nerkastad i marken, nypt, strypt eller får saker kastad på sig, säg ifrån!! Det är inte träning.
Det är misshandel.
Och det måste få ett slut.
