Förbättrad relation,  Hantering,  Hundägande,  Hundspråk,  Lek,  Problematiska beteenden,  Tips,  Trygga hundar,  Ulvar och Harar,  Valp,  Vardag

Tillit och Tvång

Det är lätt att skriva om och djupdyka i hundar som ligger ute på kanterna. De väldigt rädda hundarna, de väldigt drivna hundarna, de väldigt vad som helst. Men ibland behövs också en text om hundarna mitt emellan, för deras behov och känslor är precis lika viktiga. Därför kommer jag denna gång skriva några ord om resan vi tagit med vår tonårsboll Bokim och hur vi jobbat med tvång och tillit med en hund som i grund och botten är trygg och självsäker.

Första resan

Som med allt annat har denna berättelse också en början! Då vår unghund plötsligt gick bort för oss i augusti 2019 fick vi fatta ett snabbt beslut om att hämta en valp. Då rasen Rysk Svart Terrier inte är särskilt vanlig hittade vi tillslut en uppfödare i Tyskland som hade en valp över från senaste kullen. En hane på fem månader. Toppen tyckte vi och tog den längsta bilturen i våra liv från Umeå till tyska Salzgitter för att hämta hem vår nya familjemedlem. Bokims första intryck av oss var inte det bästa. Vi kom som kidnappare, tog honom från sin familj och trygghet som han känt under hela sitt liv och sattes i en bil han aldrig åkt i tidigare. Under den här resan var vi vid flera tillfällen tvungna att bära och muta honom för att få honom in och ut ur bil, på och av färjan, in och ut ur hotell… Han hade aldrig riktigt gått i koppel, åkt bil hade han i tio minuter tillsammans med sina syskon och han hade inte sett så mycket annat än sin lilla gård där han växte upp, hundarna han bodde med och människorna som kom och gick i hushållet. Föga förvånande var det här en traumatisk upplevelse för honom och trots att vi verkligen försökte ta så mycket tid vi kunde för att låta honom själv hitta rätt, få känna efter, få bestämma fanns det många ögonblick då det helt enkelt var omöjligt. Vår värsta upplevelse var att kliva på färjan och försöka få 25 kilo valp att våga gå genom den trånga gången med hundra andra passagerare som ville skynda sig upp på däck innan dörrarna låstes, allt ackompanjerat med ett fruktansvärt högljutt larm som sa att färjan snart åker.

Vi tog oss hem och det visade sig att detta lilla troll till hund är en klippa. Vi hade några veckor av mörkerrädsla, allmän försiktighet och ljudkänslighet men för varje dag som gick växte han och blev modigare och modigare! Det fanns dock en sak som fattades. Tillit.

Tvång

Som REKO hundtränare, hundmänniska och medmänniska försöker jag i det yttersta att inte tvinga någon. Jag strävar alltid efter att vara så lyhörd jag kan, vara flexibel i mitt sätt att vara och tänka, ta beslut som ska vara så bra för andra som möjligt. Det finns dock situationer där lite tvång helt enkelt måste ske av en eller annan anledning. Det är ständigt en svår balansgång och jag hatar när jag behöver tvinga mina djur till något de inte vill göra, men ibland är konsekvensen av att låta bli värre än konsekvensen av tvånget. Jag kan exempelvis låta bli att ta vår äldre tik till veterinären tills vi har tränat ordentligt för att få henne mer trygg där, men blir hon sjuk kommer jag ändå ta henne till veterinären trots att hon hatar det.

Bokims första resa var ett tvång jag önskar vi hade haft mer tid att undvika. Om vi hade kunnat stanna några dagar i Tyskland för att träna att sitta i bilen, om vi hade kunnat ta en vecka på oss att resa hem för att ge honom möjlighet att ofta få kliva ut ur bilen, om vi hade kunnat undvika en stressig färjetur och en krock med ett stort konvent på hotellet hade jag gladeligen gjort det. Men hundra olika omständigheter gjorde att vi behövde genomföra resan på det vis vi gjorde och under tiden försökte vi göra det bästa vi kunde för vår ”lilla” valp Bokim.

Vad gör det med hunden?

En hund som ständigt blir tvingad går ofta åt ett av två håll. Antingen lär sig hunden med tid eller bestraffning att det inte är lönt att streta emot, säga något, slå ifrån. Det är bara att köpa läget. Det kan vara lättsamt för oss som människor med en foglig hund, men för hunden är det ett hemskt tillstånd. Om hunden går åt andra hållet får vi en hund som stretar emot hårdare, säger ifrån skarpare, försöker bli tydligare med vad den vill. Där kan vi få en hund som blir aggressiv, utåtagerande, besvärlig.

Bokim hör till en ras som är stor och har en stark egen vilja. På det fick han uppleva oss människor utifrån de sämsta förutsättningarna de första dagarna. För honom ledde detta till ett enormt behov av att få bestämma själv i ALLT! Första veckorna vägrade han låta en grind stå i vägen för honom, han hoppade över den. Han vägrade gå åt ett håll jag tog initiativ till på promenaden, han gick åt andra hållet eller inte alls. Han vägrade kliva in i bilen om han upplevde att jag bad honom, vägrade gå in i ett annat rum, vägrade allt. Till och med i träning kunde han helt strunta i mig för att han upplevde att jag hade bestämt åt vilket håll träningen skulle tas. En så enkel sak som att träna nostarget vägrade han i sten att göra mer än en gång per träningstillfälle. Våra träningstillfällen blev då istället bus, kel och godis i mängder utan något form av mål!

Att basera en relation på tvång anses fel när det handlar om två (vuxna) människor. När det kommer till hundar anses tvång ofta vara ett sätt att uppfostra. Hunden ska veta att du bestämmer vad som ska göras, när och hur. Om den får minsta lilla att säga till om är det kört, den hunden kommer ta över ditt hushåll! Så är det inte. Tvång är ett maktutövande och något som bör tas på allvar. Tvånget tar bort hundens rätt att få uttrycka sig och få vara sin egen, att få må bra och existera på sina villkor.

Vägen till Tillit

Såklart förstod jag att våra första dagar tillsammans hade satt sina spår, det var inte bästa startpunkten för vår relation. Därför fick första veckorna enbart bestå av total kravlös samvaro. Vi myste och busade, vi lufsade runt på promenader, han följde med mig på jobbet och satt vid bilen och tittade på de andra hundarna under kurserna. Vi började långsamt miljöträna, möta andra människor och hundar. Att ha en hundflock här hemma på dagarna som är trygga och lyckliga gjorde stor skillnad för hans mod utanför lägenheten! De visade att världen var en enda stor lekplats – att lera var mysigt att springa i, att vägar bestod av mängder med spännande dofter, att stenar är till för att klättras på, att andra djur, hundar och människor kan existera utan att det behöver bli läskigt. Det hjälpte också med inkallningsträningen som till en början var den enda träningen vi faktiskt kunde genomföra. De andra hundarna kom glatt och då kom även Bokim! Godis är gott och efter några dagar började han kunna komma på inkallning även utan de andra hundarna.

Det tog honom några veckor att verkligen börja lita på oss här hemma. Jag följde med i hans tempo för att se vad han ville göra och vad han behövde av mig. Helt plötsligt en dag kunde han tänka sig följa mig. Han började se till min vägledning på promenader, han började stanna upp i träningen för att se vad jag hade tänkt mig och han kunde tänka sig att gå in i ett rum när jag bad honom. Det gick fort, på några dagar gick han ifrån misstänksam och självständig till lyhörd och lättlärd.

De små ögonblicken

Jag blir ofta medveten om att jag lever mitt liv i form av ögonblick. Små stunder som där och då kanske inte är så mycket men på det stora hela kan det göra den största av skillnader. Det blir naturligt när jag har djur och barn runt mig. Jag behöver i ögonblicken ha koll på vad jag gör och varför, hur det påverkar den vars liv jag har ansvar för. Att det blir fel ibland gör inget så länge inte alla ögonblick blir fel.

För Bokim siktade jag på att så många ögonblick på en dag skulle leda till att han kände sig älskad, förstådd och respekterad. Det kunde vara något så enkelt som att gå in i ett rum. Ville jag att han skulle in i ett rum för att grinden behövde stängas fick det ta så många minuter det nu tog tills han själv valde att gå in. Jag bad honom gå in, visade honom vad han skulle göra genom att själv gå in och satte mig sedan på en stol och väntade. Att jag bad en gång och sedan lät valet ligga på honom gjorde att han kom snabbare och snabbare in i rummet. Idag pekar jag honom till ett rum och han går gladeligen dit och lägger sig.

Det kunde vara ett ögonblick i hanteringen. Han fick komma till mig vare sig det handlade om gos, kloklippning eller kamning. Minsta lilla tecken på att han inte ville gick jag därifrån och gav honom en halvtimme, sedan testade vi igen. Idag kommer han självmant och sätter sig på sin ”skötselplats” när jag börjar rota i korgen med alla kammar.

Det kunde vara ögonblick av bilåkande. Om han verkade rastlös i bilen stannade jag, lät honom hoppa ur och lufsa runt bilen tills han var redo att hoppa in igen. Vilket han gjorde tillslut och idag hoppar han in i bilen under alla förutsättningar när jag ber honom.

Små ögonblick varje dag har fått Bokim att våga lita på mig och de närmast honom, han vågar göra det vi ber honom om då han vet att vi inte gör det för att vara elaka på något vis. Vi ser honom, vi respekterar honom och vi vill att han ska må bra. Han är i grund och botten en otroligt trygg hund som kanske en dag hade nått till en punkt där han bara hängde med på det vi vill men det känns betydligt bättre att han får vara en viljestark pojke, som får ha relationer byggd på samarbete och tillit hellre än tvång.

Tvång eller Tillit?

Hundar är olika precis som vi människor. En del hundar är tålmodiga och bryr sig inte särskilt om deras människor ibland gör något litet snedsteg i relationen, medan andra hundar är extremt känsliga. I vårt hushåll har vi den gamla tiken Amira som är just extremt känslig, har en enorm integritet och som tar lååååång tid på sig att förlåta något vi behövde göra som hon inte var med på.

Bokim trodde jag skulle också skulle landa där, att han skulle få ytterst små marginaler för antalet snedsteg han anser att vi får lov att ta i förhållande till honom. Jag kunde inte haft mer fel! Idag är han en hund som följer mig och mina önskningar till en nivå där jag måste vara försiktig med vad jag ber honom om. För jag vet att han skulle hoppa genom eld om jag bad honom. Det i sig är ett ansvar jag behöver vara medveten om. Såklart finns det fortfarande stunder då han inte vill. För inte så länge sedan var vi på besök hos veterinären och han tyckte det var obehagligt att hoppa upp på bordet. Vi försökte några vändor med att långsamt kliva upp på den och han gjorde det lugnt och avslappnat. Att stå still på bordet var dock inte en favorit och jag fick tillslut hålla i honom i selen så han stod still. Det var ett litet tvång i en obehaglig situation men då vi var klara och kommit ut till bilen ruskade han på sig en gång, klättrade upp på mig för att pussas och sedan var det klart. Han hoppade in i bilen när jag bad honom, han följde med och var en stjärna på jobbet och han var precis lika följsam och glad som alltid. Hade den situationen uppstått någon månad tidigare tror jag vi hade haft en mer komplicerad dag.

När ska man välja tvång och när väljer man tillit? Det är en svår fråga. I den bästa av världar finns det inget tvång för någon men som vi alla vet är vi alla tvingade ibland att fatta beslut och göra saker vi egentligen inte vill. Att besluta vilket tvång som är nödvändigt och vilket tvång man ska undvika är nog en individuell fråga. Hundar upplever saker olika och något som kan vara ett fruktansvärt övertramp för en hund är no big deal för en annan. Här hemma vet vi vad som upplevs som ett allvarligt tvång hos våra hundar och vad som mest anses vara lite omständigt. Det som upplevs som allvarligt genomför vi enbart om hundarnas liv och välmående (eller någon annans liv och välmående) hänger på det och då försöker vi göra vårt yttersta för att göra det så uthärdligt som möjligt. Amira tas som sagt bara till veterinären när det behövs och vi försöker då göra det så bra för henne som möjligt. Mindre tvång görs om vi i stunden inte har möjlighet att gå en annan väg, men vi försöker förebygga och hantera sådana situationer med träning runtomkring. Bokim tycker det är jobbigt att duscha tassarna efter en lerig promenad och har jag ont om tid trugar jag honom att gå in i duschen. Han får mycket gott godis och vi duschar tassarna snabbt så han inte behöver stanna mer än nödvändigt. Har jag gott om tid så tar vi det i hans takt och utanför ögonblicken då han behöver duschas tränar vi duschsituationen så att han på sikt ska kunna gå in i duschen på eget bevåg.

Det finns tvång vi måste göra för att skydda andra, där gör vi dem utan att tveka såklart. Amira är en jaktidiot och skulle nog slå ut hela ekosystemet i närliggande skogen (samt rensa området på lösspringande katter) på några dagar om hon fick gå lös. Hon går därför alltid kopplad på ett eller annat vis och varje tillfälle för hon vill dra iväg i jakt förhindrar vi. Istället försöker vi erbjuda jakt på leksaker, spårträning och annat som ger henne möjlighet till jaktelement utan att skada andra djur.

För min del är den viktigaste frågan: måste jag? Om jag absolut måste tvinga hunden och inte har någon annan valmöjlighet, då må det va. Men har jag minsta möjliga chans att skapa ett samarbete, att klura hur vi kan hjälpa hunden dit vi vill eller kanske till och med helt strunta i det vi tänkt oss är det en bättre väg att gå. Alltid. Tvång är en nödvändighet ibland men det ska inte vara ett alternativ som väljs för att det känns lite lättare för mig. Jag är den som har makten i relationen och den får jag inte missbruka bara för att det för mig känns lite snabbare och enklare. Utövat tvång sker alltid på bekostnad av den som står i underläge, vare sig det handlar om människor eller djur.

Nu och för alltid

Relationer är något man behöver vårda och upprätthålla. Om man tar dem för givet, börjar missköta sitt ansvar och bara ser sitt eget behov kommer det inte bli en bra relation. Vi som vuxna människor har i regel en chans att välja vilka relationer vi vill ha. Vi kan välja att avsluta en relation. En hund har inget val, den sitter där den sitter och får helt enkelt göra det bästa av situationen.

Bokim litar på mig idag men det betyder inte att jag nu kan strunta i huruvida vi samarbetar eller ej, jag kan inte börja strunta i att lyssna och försöka förstå. Jag ska fortsätta vara lyhörd och sträva efter en samvaro där vi båda får komma till tals och ta plats, där vi ger och tar och bryr oss om varandra. Han har inte valt att komma till oss och leva det liv han fått. Jag vill att han varje dag ska känna sig lyckligt lottad och att hans hem och relationer skänker trygghet och kärlek. Jag vill att han alltid ska känna att tvång är ett undantag, inte en standard.

One Comment

  • Katarina

    Bra skrivet och beskrivet.
    Jag känner igen en hel del hos storasyster Dobrina.
    Hon var bara 9 veckor när vi hämtade henne så vi upplevde henne som en enkel valp.
    Men hon var tidigt klok, mogen och samlad.
    Går genom eld o vatten för oss. ❤️

    Ser på fotona att dom är lika utseendemässigt också.

    Önskar er en fin lång helg 🐣

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *