Fåglar är lättstressade djur som kräver väldigt mycket lugn och tålamod. De behöver få sina behov uppfyllda för att må bra och när de inte mår bra syns det väldigt fort. När finkarna kom till mig var de rädda och stressade över flytten, och definitivt inte handtama. Faktum är att jag tror de fått lära sig att händer är otäcka, gör otäcka saker som att jaga runt små fåglar och fånga små fåglar i hemska gastkramande grepp. För att kunna ta hand om dem på bästa sätt underlättar det enormt om de är handtama och därför bestämde jag mig för att lära dem just det. Det tog många veckor av tålamod, lugn, och framförallt att noggrant röra sig i och runt buren så att jag och mina händer inte skulle förknippas med otäckheter. Tillslut satt de i min hand och åt utan problem!
Och det här fick mig att tänka på händer och hur vi använder dem. En av mina tidigare hundar, Fenris, var en burdus rysk svart terrier. När han växte upp började han med ett beteende som jag först inte förstod källan till. Varje gång jag rörde vid honom för att klappa honom vände han sig hastigt mot mig och nafsade efter mina händer, det här var när han närmade sig ett halvår ungefär. Det var inte på något vis aggressivt, det var bara en reaktion han hade. Det fick mig att börja analysera hur jag och andra människor hanterade honom och insåg snabbt att han hade goda anledningar till att reagera som han gjorde. Han var väldigt burdus, kvicktänkt och enveten redan som liten valp. Jag hade fått med mig från “den gamla skolan” att om en hund inte riktigt ville göra som jag ville behövde jag tvinga den. Speciellt när det kom till hundvård. Klippa klor, kamma, borsta tänder, visitera etc, allt sådant behövde ju göras och då fick hunden bara finna sig i det. Så även Fenris under sina första månader hemma hos mig. Ju närmare “tonåring” han kom, desto mer hyss hittade han på, desto mer burdus blev han och desto mer använde jag och andra människor händerna som verktyg för att tvinga honom till saker och ting. Hålla fast honom för att han skulle sitta still, hålla fast honom för att han skulle kammas, hålla fast honom för att hindra honom att tugga upp disktrasan. Allt detta gripande efter honom fick honom att börja försvara sig så fort jag rörde i honom. Han hade börjat förknippa händer med något obehagligt och jobbigt.
När jag insåg det skämdes jag något oerhört. Fenris fick mig att vakna till ordentligt. Jag slutade upp med att ta i honom på sätt som var obehagliga och rörde bara i honom för att kela tillsammans eller busa, alltid med mjuka rörelser. Hans beteende att nafsa efter händer försvann på några dagar! Jag är innerligt tacksam för att han var så tydlig i sin kommunikation och vågade visa exakt hur han kände.
Idag ser jag hundar med samma slags beteende. De klarar inte av att bli klappade som belöning. De klarar inte av att rör vid dem utan att de flyttar undan och kanske till och med nafsar lite (igen, inte aggressivt, bara som en reflex på beröring). En del hundägare tror att det beror på att hunden vill leka. Ja, ibland är det så. Och en del hundar tycker helt enkelt inte om att man rör så mycket i dem. Men många hundar har det beteendet för att de förknippar händer med något obehagligt. Antingen för att vi tar i hunden och gör den illa med våra händer eller för att vi tvingar den till saker och ting med våra händer.
Vad har det här med fåglarna att göra då? Jo, med fåglarna finns det väldigt små eller inga marginaler. Jag får inte göra mycket fel för att det ska bli ordentligt fel. Om jag råkar skrämma dem med mina händer tar vi ett steg bakåt i träningen på en gång. Dessutom måste jag lära dem att jag inte är farlig i deras takt. Jag kan inte skynda på dem. Jag kan inte gripa tag i dem och tvångshålla dem tills de ger sig. Då får jag inte dom lugna trygga fåglar jag vill att dom ska få vara. Mina händer ska bara vara snälla händer för dem, och inget annat.
Hundarna ger oss större marginaler. Hur stora de är beror lite på hundras och individ men för det mesta förstör vi inte en normalt stabil hund genom att utsätta den för något obehagligt vid något enstaka tillfälle. Men, bara för att hunden har större tolerans för fel behandling och träning behöver det inte betyda att vi inte ska tänka oss för och vara lyhörd på hunden. Hur mycket min hund än älskar mig oavsett vad jag gjort mot den, vill jag inte ha en hund som förknippar min kropp med något obehagligt. Jag vill inte att hunden ska se mina händer och tänka “Shit, fly!”. Jag vill inte att hunden ska höra min röst och känna “Nej, inte nu igen.” Jag vill ha en hund som förknippar hela mig, min kropp, min röst, min person med trygghet, gemenskap och glädje. För att nå dit måste jag tänka på hur jag för mig och behandlar min hund. Jag kan vara bestämd utan att göra illa, sätta gränser utan att kränka. Min hund ska tycka att jag har snälla händer vare sig jag är irriterad, glad eller ledsen!
Så när du kommer till en situation där du känner att du utsätter hunden för något obehagligt, ställ dig frågan; Hur kan jag göra det här annorlunda? Med träning och tålamod kommer vi väldigt långt, och vi har ett ansvar att ge våra hundar den tid och det engagemang som krävs för att den ska få en trygg tillvaro. Tycker inte du det?
Fenris, som lärde mig att ha snälla händer!
