Amira,  Förbättrad relation,  Hantering,  Hundägande,  Problematiska beteenden,  Roligt,  Trygga hundar,  Ulvar och Harar,  Vardag

Amira, den Arga Haren del 10

Med del 10 i denna följetong om Amira tänker jag med ett lättat hjärta berätta hur långt vi kommit idag, och hur stolta vi är både över oss själva som hundägare och över Amira!

Svårt att våga tro

När man lever med en hund som är ett ständigt projekt är det otroligt svårt att våga tro när det går bra. Jag passerade en dag några änder och Amira försökte inte ens titta efter dem. Annars brukade hon försöka jaga dem till varje pris! Men det var nog bara en extra bra dag, lite tur och jag hade ju gott godis i fickan. Det är svårt att våga tro att vi kommit såhär långt, för tänk om det inte är så? Jag har många gånger känt en lättnad ena dagen, för att andra dagen blir hänsynslöst krossad av någon situation som inte alls gick bra. Det är lättare att tänka ”Det var nog bara tur idag”. Det gör inte lika ont på det viset.

Många små saker

Ja, veckorna gick och situation efter situation passerade så enkelt, lättsamt med Amira som verkade så balanserad. Hundmöten? Hon var så lätt att bryta och hon kunde omfokusera till ett lugn jag aldrig sett tidigare. Jagandet? Ena dagen dök en skrämd råbock upp bakom ryggen på oss. Ingen av hundarna reagerade, trots att den var så nära och sprang så fort! Visst, Varg har inte mycket jakt till att börja med, men Amira! Hon som jagar på bara lusten att jaga annars, hon brukar inte ens behöva en retning för att trigga jaktbeteenden. Nu stod hon lugnt och tittade på råbocken och kom sedan på inkallning! Utställningen i Vännäs? Hon fick följa med som sällskap, och hanterade hela dagen med ett otroligt lugn. I löst koppel gick hon med mig genom området och tittade inte efter hundarna vi mötte. Hela dagen. Inte bara en stund, hon klarade av Hela Dagen! Kurserna hon följt med på? Hon har viftat på svansen, varit genuint glad över att få följa med och träna. Hon vågar mer, tar för sig mer, tar mer kontakt, rör sig mer fritt i hemmet på dagarna, lugnar sig så otroligt snabbt efter sina utbrott på posten i brevlådan eller någon hund som skäller utanför. Hon leker balanserat med Varg, hon sover avslappnat i sängen, hon tar sig an nya upplevelser och utmaningar med en större optimism än hon någonsin gjort!

Dags att våga!

Det finns för många situationer senaste veckan för att jag nu ska säga ”det är nog bara tur”. Det är dags att våga vara stolt, våga basunera ut att hon blivit så mycket mer balanserad, lugn, optimistisk, uthållig, frustrationstålig. Glad. Hon är så mycket gladare! Allt vårt arbete, det faktum att vi börjar våra dagar med ”Vad behöver Amira idag?”, att vi planerar dagar och veckor efter hennes och våra egna stresshinkar, att vi förebygger och hanterar rädslorna, tränar och utmanar henne för att bygga självförtroende, jobbar så hårt för att hon ska känna sig hörd och respekterat, allt det har lett fram till idag.

Aldrig klar

”Hunden är klar nu” är ett förhållningssätt jag generellt inte tycker om. Ingen levande kännande varelse är någonsin ”klar” egentligen. Man utvecklas och förändras hela tiden, men en del hundar har tillfälliga behov av att tränas för att må bra i livet, och andra hundar har ett ständigt behov av att medvetet och fokuserat tränas. Amira är en av de hundarna som ”aldrig blir klar”. Vi vet det, men om vi tidigare behövde arbeta på nivå 10 av 10 kan vi idag arbeta på nivå 5-6, vilket är oerhört skönt. Allra mest för Amiras del. När vi måste lägga ner mycket tid och energi på att hjälpa henne betyder det ju att hon inte mår så bra som hon skulle kunna, och att vi idag kan släppa lite på träningen innebär att hon mår så mycket bättre!

At any given moment…

Varje gång jag funnit mig själv sittande i hallen med tårarna rinnande för att promenaden var så hjärtskärande hemsk för Amira har jag kommit ihåg frasen:

At any given moment, you have the power to say: this is not how the story is going to end

En dålig promenad, en dålig dag, vecka eller månad behöver inte vara slutet. Det har gett kraft att kliva upp, sträcka på ryggen och fråga mig själv ”Hur ska jag göra för att ge oss en bättre promenad nästa gång? Vad behöver vi undvika och vad behöver vi jobba på?”. Det har alltid gett mig en känsla av kontroll, för att jag har kunnat fokusera sorg, frustration, ilska och andra besvärliga känslor på något som kunde bli en lösning tillslut.

Vi har alla våra utmaningar som hundägare, och människor. Amiras utmaningar är mina och min familjs, och tillsammans arbetar vi varje dag för att skapa den berättelse vi vill att Amira ska leva i. En berättelse som är kantad av gott godis, långa skogspromenader, livgivande lek och spännande utmaningar hon får växa och utvecklas med!

Idag känns den berättelsen verklig, och här och nu vågar jag känna stolthet och genuin glädje!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *