Umeå info@ulvens.se 070-3786643

Ulvens – för dig och din hund

När det känns kärvt

Att leva med hundar som kräver lite extra (och ibland mycket extra) kan det stundtals kännas hopplöst. Man ser inga framsteg, kanske tvärtom till och med, och vardagen känns tuff att handskas med. Jag skulle tro att även om man lever med en stabil och frisk hund kan det ibland kännas lite motigt, det är ju så livet är!

Det här inlägget är för dig som kämpar med stort eller smått, dagligen eller i någon kort period. Det första jag vill säga är; du är inte ensam. När det går framåt, när man lyckats med något och ser hunden utvecklas åt positiv riktning, då känner man sig störst i världen, glädjen när något äntligen lossnar kan inte beskrivas! Men snedstegen, hopplösheten och bakslagen finns också där. Med det här hoppas jag kunna ge lite förståelse, lite inspiration och förhoppningsvis lite hjälp till dig som kämpar.

Först börjar vi med en djupdykning i synsätt på problembeteenden hos hund. 

Problemhund eller hundproblem

Hur man än väljer att se på hundar med problematiska beteenden tror jag att både hundar och ägare får mest utav att säga ”hundproblem” istället för ”problemhund”. Att jag beskriver min hund som ett problem är inte rättvist mot hunden, och heller inte rättvist mot mig. Vilka och i vilken frekvens av beteenden ska hunden ha för att klassas som ”problemhund”? Hundar beter sig inte illa mot oss för att de bestämde sig för att göra det. Ingen hund vaknar på morgonen och tänker ”idag ska jag ställa till med ett helvete för min ägare”. Hundar beter sig på olika vis och sedan är det vi människor som avgör, väldigt individuellt men också samhället i stort, vilka beteenden som är acceptabla och vilka som är ett problem. När vi säger ”problemhund” beskriver vi allt som hunden är, som ett problem. Om jag beskriver en hund som ”problemhund” för att den exempelvis vaktar sin mat, ignorerar jag att hunden i alla andra situationer är tålmodig, vänlig, lyhörd, lättlärd osv. Säger jag att jag har ett ”hundproblem” pratar jag snarare om det enskilda problemet jag upplever hos min hund, istället för att beskriva hela hundens väsen som ett Problem.

Samhället och hunden

Vi är alla individer som har olika erfarenheter och kunskaper som hundägare. Vi vill se olika saker hos våra hundar, tränar på olika sätt osv. Men vi är också påverkade av samhällets syn på hund. Tyvärr finns det en allmän tanke om att hundar ska kunna tåla allt. De ska uppföra sig på bästa sätt i alla situationer, vare sig det är en känd situation för hunden eller ej. De ska tycka om alla. Människor och hundar! De ska inte lukta, inte förstöra, inte kissa och bajsa på fel ställen och de ska hållas undan människor som eventuellt inte vill ha en hund i sin närhet. Samtidigt ska man inte lämna hunden för länge ensam, den ska miljötränas och socialiseras men bara på tillåtna platser på rätt sätt. Som hundägare kan man, oavsett vad man har för hund, känna ibland att i samhällets syn gör man aldrig riktigt rätt. Ingen hund passar de perfekta krav vi har på våra hundar! Dom är också individer, precis om vi. Det finns hundar som älskar människor och hundar och alla andra djur, och så finns det hundar som inte tycker om någon annan än sin ägare. Det finns hundar som har stora behov av utrymme och integritet, sen finns det hundar som har stora sociala behov. Hundar blir skrämda, känner smärta, blir stressade, exalterade, sorgsna, spralliga… Men alla beteenden som på något vis skulle antyda att hunden säger ifrån, försöker behålla sin integritet, blir bullrig och stökig är i samhället oftast inte tillåtet.

Det här gör att man lägger alldeles för stora krav på hundarna, på fel ställen dessutom. Man förväntar oss att de ska förstå och fatta, samtidigt som man i andra fall kallar dem dumma. Kraven ställs också och framförallt på oss som hundägare! Att vi ska hålla kontroll på våra hundar, lära dem allt de behöver för att passa in. Med tanke på att vi levt så länge med hunden som vår bästa vän, är det underligt att samhället inte har en större förståelse för hur hundarna fungerar och ger dem i alla fall lite mer utrymme att få vara som de är.

När jag får ett hundproblem, kan samhällets krav göra att jag känner en större press än jag borde, och kanske förstorar jag problemen för att jag tycker det är socialt jobbigt. Utfallsproblematik är ett klassiskt hundproblem som ofta blir värre och känns tyngre för att vi så gärna vill att människor vi möter på promenaderna, ska tycka att våra hundar är fina och väluppfostrade. Synen på hund kanske också gör att människor fäller elaka dömande kommentarer utan att förstå bakgrunden till det de ser, eller visar någon förståelse. Det är helt enkelt en utmaning att hantera hundproblem i vårt samhälle, på grund av alla förväntningar samhället har på hundarnas uppförande.

Alla känslor

Våra känslor påverkar vår samlevnad med hunden. Hunden är sedan lång tid tillbaka hårt avlad och präglad på att följa människor, lita på människor och bygga band med människor. Hunden är verkligen vår bästa vän. Och hur mycket vi än försöker att vara hundens bästa vän, sätter våra känslor käppar i hjulet ibland då det kommer till hundproblem. Vi kopplar på så många olika känslor när våra hundar beter sig på oönskat sätt, känslorna formar hur vi pratar med hunden, hur vi förhåller oss till den och vårt kroppsspråk. Vi kan igen ta utfallsproblematiken som exempel. Om man har en hund som gör utfall vid varje hundmöte kanske man känner skam, irritation, besvikelse, både gentemot den egna hunden och ekipaget man möter. För varje nytt möte ökar känslorna och tillslut startar känslorna redan när en mötande hund kan anas. Känslorna gör hundägaren spänd, kort mot hunden, kanske man till och med bannar eller straffar hunden i mötet för att den beter sig illa. Allt detta kan bidra till att hundens beteende blir värre, vilket leder till hundägarens ökade obehag och sen har man en negativ spiral. Om man sedan reflekterar och kommer fram till, eller får höra det från annat håll att hundägarens beteende triggar hundens beteende, så kommer skuldkänslorna. Vilket inte heller hjälper så klart! Vi vadar fram i ett träsk av känslor som gör det svårare för oss att arbeta med hundproblemen.

Vems är felet?

Vi tycks så gärna vilja veta vem som bär skulden för något otrevligt som hänt. När det kommer till hundproblem frågar vi oss ofta ”vad gjorde jag för fel?”. Vi vill också försöka komma underfund med förklaringen på varför problemet eller situationen överhuvudtaget uppstått. Men egentligen, spelar det någon roll? Nej, inte så stor roll som vi tillskriver det i alla fall. Att hela tiden älta problemet, och analysera sin del i det och andras del, leder inte till någon lösning. Jag tycker absolut att det är viktigt att som hundägare kunna analysera sig själv i rollen som hundens kompis och arbetskamrat, men enbart i syfte att lära sig av eventuella misstag, att hitta sina styrkor och lära sig inför framtiden. Så fort ett hundproblem uppstår bör vi bara lägga en liten tid på detta, och sedan betydligt större tid på att tänka ”vad får min hund att bete sig såhär just här och nu?” samt ”vad kan jag göra åt det?”. Vi behöver ställa oss olika frågor när en hund uppvisar ett beteende vi måste arbeta med, men frågorna är inte till för att ältas. De finns där för att beskriva ett händelseförlopp, en helhet att kunna ha som grund för vidare arbete. Om vi bara ställer oss frågorna och sedan lägger skuld som ett tjockt täcke över allt kommer vi ingenstans.

Och nu, ska jag försöka få ner några konkreta punkter på hur man kan tänka och förhålla sig till hundproblem med förhoppning om att det ska vara en liten hjälp på vägen.

Lite hjälp och hopp!

  • Låt framgångarna väga tyngre än bakslagen: när jag möter hundägare som tampas med komplicerade hundproblem brukar jag ge tips om att skriva en framgångsbok. En träningsbok helt enkelt där man skriver ner sina framgångar, hur små de än må vara. Inget av bakslagen eller sådant man upplever som negativt, enbart sådant man varit stolt över. För när bakslagen kommer kan man sätta sig ner och påminna sig om alla fantastiska framgångar, och minnas att man faktiskt har kommit framåt, även om det råkar vara myrsteg. Det lägger fokus på framgångarna, vilket hjälper hjärnan att släppa bakslagen. Tänk mer på era framgångar än motgångar!
  • Varför tycker du att beteendet är ett problem? Det här är en fråga jag ofta ställer mig när tanken dyker upp. Min hund gör något jag inte tycker om, och genast försöker jag förstå varför jag inte tycker om det. När svaret är ”för att någon annan kanske tycker…” så släpper jag det genast och istället ser till mitt eget och hundens välmående. Om hundens beteende inte skadar någon, och inte är ett faktiskt problem i vår vardag, kan det få vara! Om svaret är ”för att hunden verkar stressad/må dåligt…” eller ”för att det finns risk för hundens eller någon annan säkerhet” då är det problem jag tar itu med. Att i alla fall försöka släppa outtalade krav från ”folk”, samhället, eller en egen orimlig föreställning jag har om hur hunden borde vara, blir det lättare redan där att hantera beteendet. Syftet med frågan är alltså inte att finna fler punkter där jag har faktiska krav att lösa problemet, utan att hitta de krav jag kan skaka av mig för att göra det hela lite lättare att bära.
  • Se beteendet med olika ”hattar”: som utbildad instruktör har jag den stora fördelen att kunna bära många olika hattar, då jag har en gedigen utbildning att luta mig på. Jag kan bära ”etologhatten” och se på det utifrån ett etologiskt perspektiv, enbart kliniskt betrakta beteendet och försöka förstå vad det är och varför det uppkommer i en given situation. Jag kan bära ”klickertränarhatten” och se på beteendet utifrån ett problemlösaperspektiv, där jag ställer mig frågan ”vad vill jag att hunden ska göra istället?” och lägger fram en plan. Jag kan bära ”hundägarhatten” då jag ser på min hund som den kompis och familjemedlem hen är och då också blir ganska känslomässigt engagerad i min hunds problem. Olika hattar har olika platser där de fungerar bäst. Alla har vi olika hattar, man behöver bara leta efter dem om man aldrig testat sina hattar medvetet tidigare. Bara en så enkel sak som att försöka lägga alla känslor på hyllan och se på hunden beteende som ”bara ett annat beteende” kan vara till stor hjälp för att få lite mer ordning och reda i huvudet!
  • Du är inte ensam: kom ihåg det. Jag upplever hos mig själv och andra att våra hundproblem gärna blir något man skäms lite över och inte riktigt vågar berätta för andra. Problemet med detta blir att vi bara pratar om hur fantastiska våra hundar är eller berättar om de gjort något litet busigt roligt hyss sådär, vilket leder till att alla vi som hanterar mer eller mindre tuffa hundproblem inte får en förståelse för att många hundägare har eller har haft något litet eller stort hundproblem. Det känns som att vi är ensamma, att alla andras hundar uppför sig så fint, när det i själva verket är ganska många hundar som har sina egenheter. Om du inte har förstående människor i din direkta närhet, hitta ett forum, en facebookgrupp eller någon annan plats där du känner dig trygg med att fråga, fundera, diskutera. Bara något så enkelt som att få höra någon säga ”jag känner igen det där, min hund hade…” kan göra det lite lättare. Hur litet eller stort ditt problem än är, kan du vara säker på att det finns någon annan och mest troligt många andra hundägare som också upplevt det.
  • Hitta hjälp: våga be om hjälp. Våga höra av dig till en utbildad instruktör, en hundklubb, en kunnig hundkompis och be om hjälp. Att själv försöka sålla bland tusen olika tips och metoder på google kommer mest troligt göra dig mer stressad än hjälpt om du inte vet vad du letar efter. Väldigt ofta är det de där rätta verktygen som behövs, och de verktygen behöver inte vara komplicerade att använda. Små förändringar i vardagen kan göra stor skillnad för dig och din hund!
  • Ta pauser: det här är så oerhört viktigt när du lever med en hund som har komplicerade svåra beteenden att hantera. Ta pauser där du tillåter dig själv och din hund att bara vara. Gå någonstans där ni är lugna och trygga, gör aktiviteter tillsammans som gör er glada. Lägg fokus på sådant som din hund kan och sådant ni kan dela tillsammans alldeles kravlöst. Om ni enbart tränar och fokuserar på problembeteenden då blir det kämpigt tillslut.Ge dig själv stunder att bara njuta med din kompis!
  • Sätt små mål. Det här tipset kan du nog hitta överallt, vare sig det handlar om livspusslet eller sport eller självutveckling… Bryt ner det stora och sätt små mål. När vi enbart ser mot toppen av berget, kan berget se så otroligt högt och övermäktigt ut. Bara det gör oss vemodiga, och kanske vi inte ens börjar ta itu med problemet. Men bryter vi ner det och sätter små mål, och enbart blickar mot det lilla målet som är närmast, då blir det med ens lättare. Om vi säger att din hund skäller och hoppar på dörren när det ringer, kanske målet att hunden ska ignorera dörren och gå och lägga sig alltför stort. Det blir ett för stort krav på hunden dessutom! Men delar vi upp det. Att vi först vill få hunden att sluta kasta sig mot dörren när det ringer. Och sen kanske inte gå in i hallen alls. Och sen sätta sig någonstans. Och sen sitta still medan besöket kommer in i hallen. Och sen…. en dag är vi i mål. Bryt ner den långa vägen och skapa mindre målsättningar.
  • Älskade Hund: varje gång mina hundar betett sig på ett problematiskt sätt försöker jag direkt efter stanna upp, se på hunden och säga Älskade Hund. För att be om ursäkt om jag hade tappat tålamodet och blivit arg. För att påminna mig om att en känsla ska få större plats än alla andra: att oavsett hur min hund presterar, beter sig, så är det min älskade hund i slutet av dagen. Min vän, min familj. Älskade Hund. För att påminna mig om att hundar inte beter sig som de gör för att vara taskig. För att påminna mig om att jag behöver stanna upp, lugna ner mig och samla tankarna innan jag går vidare. Både för min och hundens skull. Älskade älskade Hund. För att min hund, när den blev stressad, rädd eller kände annat obehag ska få veta att jag finns där.

Slutligen

Att vara hundägare är en utmaning och givetvis är en sådan här text inte svaret på alla frågor. Kanske du kände igen dig någonstans där, kanske du fick en ny insikt, eller så tilltalar texten dig inte alls. Men en sak är jag säker på. Alla hundägare möter utmaning nu och då.

Man gläds åt framgångarna, skrattar åt alla påhitt, blir varm av den villkorslösa kärleken och förundras över all visdom och förståelse som hundarna visar. Man blir arg, irriterad, rädd och ibland ledsen också. Det är så det är att leva med hund, att leva överhuvudtaget. Ibland känns det kärvt och det är okej att känna sig less, trött och att inte veta vart man ska vända sig. Vi har alla olika behov när det är så, precis som hundarna, och hittar våra olika vägar att lösa det och leva med det.

Mitt sista råd är detta: när allt känns kärvt, var snäll mot dig själv och din hund. Ni är förtjänar vänlighet, oavsett vilka hundproblem ni tampas med. Och var snäll mot andra hundägare och hundar. Visa förståelse och ömsesidig respekt så kan vi hjälpa varandra. För vårt och våra hundars välmående!


Om du söker en plats att diskutera på, be om hjälp och stöd, kunna dela med- och motgångar, utifrån ett etiskt och humant perspektiv (inga bestraffningar och liknande metoder får förekomma) är du välkommen till Ulvar och Harar på Facebook!

 

 

 

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *