Umeå info@ulvens.se 070-3786643

Ulvens – för dig och din hund

En skitig anekdot

Nu ska du få läsa en sällsamt skitig historia om en vacker varm förmiddag i maj, med doft av gran, fuktig mossa. Och bajs.

 

Jag skulle idag bege mig ut i skogen med hundflocken. Drottning Amira, Hormonsmonstret Varg, RäserZelda och Prinsen av Fluff: Ajani.

 

 

Prins Fluff lämnades av sin matte på morgonen då hon meddelade att han hade fått lite bajs som fastnat i pälsen. Lätt fixat, med lite papper och vatten fick vi bort allt bajs och så var det inte mer med det. Vi gjorde oss redo för promenad! Föga anade jag att jag bara värmt upp i bajshantering…

 

Allt började precis så bra man kan tänka sig. Vi beger oss iväg med bilen, hade hundarna kunnat sjunga hade vi nog sjungit ”Vi går genom daggstänkta berg falleraaaaaa!” Solen sken, fåglarna kvittrade i skogen och allt var precis sådär idylliskt stilla och vackert som man tänker sig att det ska vara.

 

Hundarna lekte, sniffade rätt på rådjursbajs (nej, det är inte det bajset det här kommer handla om), smög runt i blåbärsriset, mer kunde man inte önska sig. Vi lyckades undvika alla lerhål, ingen hund trampade i älgbajs eller rullade sig i något äckligt. Torra, rena hundpälsar på glada hundar. Jag kände mig stolt.

 

Det var när vi vände tillbaka som den här historian riktigt börjar. Nästan vid bilen bestämmer sig den lilla fluffiga hunden Ajani för att skita. Bra tänkte jag, nu när vi nästan var klar med promenaden. Han hittar sig en bra plats och gör sin grej. Men något verkade irritera honom när han var klar och eftersom det är tiden då alla hundar visar att de har ko någonstans i släkteledet och betar intensivt av nytt vårgräs, var det slutsatsen jag drog. Han har ätit gräs och nu fastnar det lite i rumpan sådär som det kan göra.

 

Fram med en bajspåse för att dra bort gräset som jag förväntade mig hitta. Men ack så fel jag hade. Det var inte gräs, det var bajs, överallt. Intrasslat i pälsen tillsammans med en jäkla grankvist som snott ihop all päls i rumpan på honom. In med de vuxna hundarna i bilen, fram med en till bajspåse och sen försökte jag lirka lös den här kvisten för att kunna få bort allt bajs. Ajani var inte glad. Prinsen av Fluff kunde inte acceptera en sådan här behandling! Tillslut fick jag inse mig besegrad av grankvisten och tog till sax för att klippa i kvisten och kunna lirka lös mindre bitar av den. Prins Fluff tänkte minsann inte stå still en endaste sekund och snart var det bajs på saxen, på hunden, på bajspåsen och på mina händer. En snabb inspektion av den nu bajsfärgade pälsen tvingade mig att inse att det här inte skulle lösas i skogen. Vi behövde en dusch.  I bilen fanns inget annat än några små paddar med handsprit i första hjälpen väskan så efter en snörengöring av mina egna händer och lite spritpaddar vågade jag bege mig hemåt.

 

Bilens säte kläddes med hundfiltar och handdukar, Prins Fluff intog sin plats i bältesselen och gav mig kränkta ”du är en djurplågare”-blickar medan jag spände fast honom. Sen åkte vi hem medan en doft av skog blandades med odören av bajs i bilen. Väl hemma stuvades alla vuxna hundar undan i olika rum och därefter leddes Prins Fluff nerför ”lidandets korridor” som han skulle ha kallat den, bort till duschen.

 

I duschen rustade jag mig med gummihandskar, papper, schampo och handdukar. Den nu Väldigt Kränkta Prins Fluff står och blänger på mig. På med varmvatten och sen var det bara att ta tjuren vid hornen. Med hjälp av papper, vatten och en sax lyckas jag få bort större delar av grankvist, bajs och kletig päls. Problemet är att Prins Fluff inte tänker stå still. Alls. Trampar runt, får bajs under tassarna, sätter sig, får bajs i svansen. Det måste ha varit magiskt bajs för det kändes som att det aldrig tog slut utan snarare bara spred ut sig på större yta! Mitt i allt detta bajsvatten, känner Prins Fluff en impuls. Impulsen som alla blöta hundar får någon gång i sitt liv.

 

Impulsen att vilja ruska på sig.

 

Vi kan ta det här i slow motion. Mitt hjärta vet vad som ska hända, men hjärnan är för långsam. Jag ser hur huvudet börjar tippa från sida till sida, och ruskningen går som en våg genom hundkroppen för att avslutas längst ut i svanstippen. Jag säger ”Nooooooooooooooooooooo” och sträcker mig efter hunden för att hinna avbryta skakningen men jag är för långsam och nu är det bajs överallt.

 

Ö V E R A L L T

 

Nu är det min tur att se kräntk ut. Prins Fluff tittar tillbaka på mig och ser ut att säga ”Ops.”

 

Tillslut får vi bort allt bajs från hunden, och kvar är vit päls igen. Det tog två schamponeringar och lite balsam för att åstadkomma det. Sen har jag städat toaletten, städat bilen, slängt saker, tvättat saker, sköljt bort bajs från mina kläder, duschat, tvättat skorna, skrubbat koppel och sele…. ALLT är tvättat.

 

Prins Fluff och jag har slutit fred med varandra och livet är tillbaka till det vanliga igen.

 

Men vi kommer aldrig glömma den här förmiddagen.

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *