Detta inlägg kommer handla om Amiras tendens att visa aggression (det som gör att vi kallar henne den arga haren) samt min egen väg jämte Amiras i takt med att hennes beteende har förändrats. Om du är på din egen resa kanske du kan hitta stöd och hjälp här. Hur som helst hoppas jag att det ska ge en liten förståelse och ett annat perspektiv på aggression hos hund.
Ordet Aggression
Min önskan är att du läser detta med ett öppet hjärta. Det finns inget annat ord att beskriva en del av Amiras beteende än med just aggression. Tyvärr är det ett väldigt laddat ord för oss människor, något jag hoppas en dag förändras. När vi läser aggression blir det lätt att också tänka “farlig” eller “dålig hund”. Vi lägger starka känslomässiga värderingar i det om det är vår egen hund eller då aggression riktas mot oss eller någon vi bryr oss om. Så låt oss först börja detta med att försöka ta bort värderingarna och associationerna och istället bara se ordet “aggressiv” som enbart en beskrivning av ett hotfullt beteende. Varken mer eller mindre.
De första aggressiva tendenserna
Till en början var det bara just det – tendenser. Jag kunde se att hon i pressade situationer med andra hundar kunde bita ifrån lite mer kraftfullt än vad som kanske behövdes. Jag kunde se när hon blev överraskad att hon gärna hoppade direkt till aggressiva signaler. Från början var det dock inte mer än så, det fanns där ibland och i väldigt liten skala. Hundarna måste få berätta hur de upplever saker och ting, hur de känner. Ibland gör de det med aggressiva signaler, för att tydligt klargöra sin situation. Mitt misstag i det här var att inte ta de små tendenserna på nog stort allvar. Jag tolkade det som att hon var en tik med starka åsikter och på det också “terrier”. Jag skulle ha lyssnat på henne och hjälpt henne istället.
Den första attacken
Amira var en hund med en väldigt mild personlighet från början. Nu förstår jag att det var så för att hon inte hade ett nog stort förtroende för mig första året. En hund som “pratar” mycket med sin ägare är i regel en hund som känner förtroendet och har utrymmet att göra det. Hunden vet vilka människor man blir bestraffad av för att visa vad man känner och vilka människor som försöker lyssna och förstå. Amira vågade inte berätta hur hon kände under vår första tid tillsammans eftersom hon är en hund som väldigt väldigt långsamt känner tillit till andra.
Hennes milda temperament i vardagen fick mig att se henne som en hund som nog aldrig skulle göra illa en fluga egentligen och de få gånger jag såg de aggressiva tendenserna tänkte jag att det var speciella situationer son nog inte skulle upprepas. Så kom dagen då hon gjorde sin första riktiga attack på en annan hund.
Det var en höstdag och vi hade haft en stund i skogen tillsammans. På väg ut mot gångbanan kopplade jag henne. Trodde jag i alla fall. Kopplet hade inte riktigt fastnat i selen, så när hon fick syn på den främmande mellanstora hunden 250 meter bort slet hon sig lös. Hunden hon attackerade hade inte gjort något aktivt för att provocera Amira annat än att finnas där. Men Amiras rädsla för andra hundar hade under en period av sjukdom ökat och blivit så stor att bara åsynen av en annan hund provocerade fram aggressivitet hos henne, då hon ansåg att hon behövde skydda sig. Slå före andra slår dig.
Attacken gick tack och lov bra. Den andra hunden klarade sig och Amira kom undan med att bita sig i sin egen tunga. Chocken jag fick var bland det tuffaste jag varit med om under alla år med mina hundar. Min milda lilla hund hade under ett halvt ögonblick gått ifrån att stillsamt gå med mig till att våldsamt attackera en annan hund. Det tog mig många veckor att acceptera det som hade hänt och under de första dagarna fick jag dessutom jobba hårt på att inte vara besviken och arg på Amira. Det som hade hänt var väldigt olyckligt, det hade kunnat sluta värre än det gjorde och bilden av min hund som en oskyldig familjemedlem behövde omdefinieras. Inget av detta var dock Amiras “fel”. Det fick bli min första läxa i den här resan.
Syndabockar
När en hund beter sig på ett vis som skrämmer, skadar eller försätter någon annan eller sig själv i en besvärlig situation är det väldigt lätt att börja peka finger mot hunden. Att tänka och säga saker som att “det är en dålig hund”. Eftersom jag arbetar med hundar hade jag flera gånger förklarat för andra hundägare att “hunden är ett rovdjur, när hunden blir riktigt arg kan det bli skador men det gör inte hunden till en dålig hund”. Ändå stod jag själv och tittade på Amira, medan hjärtat skrek “du har sårat mig, du är en dålig hund”! Jag visste att hennes aggressivitet inte gjorde henne till en dålig hund, hon hade agerat som hon gjorde för att:
- Hon var rädd för hundar, hon gjorde inte detta för att vara taskig
- Trots att jag var väl medveten om hennes hundrädsla hade jag inte långt tidigare hjälpt henne att få ha avstånd och hjälpa henne i rädslan
Inget av det där var hennes fel. Hon är ett djur som jag tagit på mig att ta hand om och guida genom livet. Hunden är intelligent men den kan göra lika lite åt sina känslor som alla vi andra. Hunden lever dessutom i ett konstant underläge i en värld som är gjord för oss människor, där vi förväntar oss att hunden bara ska förstå och så fort den gör i våra ögon fel är det en dålig hund.
Det är svårt, det är så svårt när förståndet säger “det är bara ett beteende, du vet det” och när hjärtat känner sig sårat. För att inte tala om det dåliga samvetet mot den andra stackars hunden som blev påflugen sådär! Att jag precis börjat jobba som hundtränare gjorde det verkligen inte lättare, jag ska väl ändå inte ha en hund som attackerar andra hundar? Men det är fortfarande inte Amiras fel. Jag lärde mig med det här att hunden inte kan vara syndabocken. Faktum är att sällan så finns det någon vars fel det är, väldigt ofta är det bara vad det är. Det bästa jag kunde göra med den här attacken var att ta mitt ansvar som hundägare och noggrant ha Amira kopplad, att hjälpa henne må bättre kring andra hundar och acceptera att Amira är en hund som är kapabel till att attackera andra hundar.
“Men hon är i alla fall trygg med människor”
Jag hängde upp mig på tanken att Amira i alla fall var en hund som uppskattade människor. Hundar gick att undvika till stor del, människor är svårare. Amira kunde vara runt andra människor utan att hon gjorde utfall eller visade aggressioner. Jag visste att hon inte var bekväm med barn, men jag hade inte så mycket barn runt mig då så det var inget problem.
Men sedan började även den aggressionen komma. Det var inte utan anledning, hon hade börjat få ont i ryggen utan att vi förstod det till en början. Hennes humör blev sämre, hon blev mer reaktiv, mer rädd, mer lättstressad och det kom långsamt och smygande. Hade förändringen skett över en natt hade vi reagerat annorlunda och tagit henne på en koll hos veterinären. Det är ändå det jag ber alla att göra som har en hund med plötsliga beteendeförändringar. Kolla med veterinären, mest troligt har hunden ont eller är sjuk. För oss gick det så långsamt att vi inte reagerade på det förrän hon började göra utfall mot oss i hemmet. Då stod vi inför två möjligheter; antingen mådde hon så dåligt i vårt hem att hennes psyke försämrades eller så var det något i kroppen som inte stod rätt till. I samband med detta började hon bli halt på ett bakben och efter en visit hos veterinären konstaterades pålagringar i ryggen. Inget stort, men nog för att ge smärta.
Innan vi hade konstaterat ryggsmärta fick jag genomgå ett till intensivt känslomässigt arbete för att ännu en gång omdefiniera bilden av min hund. Nu var hon inte längre trygg med människor. Om någon plötsligt kom fram mot oss på en promenad gjorde hon utfall. Om vi råkade komma åt hennes rygg i sängen morrade hon eller nafsade efter oss. Vad gör man med en hund som biter efter människor? Avlivar den brukar tyvärr vara utgången för många hundar. Var jag redo att avliva Amira? Nej, verkligen inte. I alla fall inte på grund av anledningen “biter efter människor”. Jag förstår att alla inte har tiden eller kunskap nog att hjälpa en hund som blir aggressiv gentemot människor, men för min del hade jag både kunskap och tiden för det. Jag visste att hon var aggressiv för att hon var rädd och hade ont. Jag kunde inte förmå mig att ta bort en hund så länge jag såg en chans att göra hennes liv lättare.
Utbilda och informera
När jag själv hade accepterat att min vackra Amira var en hund med tydlig aggressivitet i sig, då var det dags att få omgivningen att förstå varför hon gör som hon gör och att det inte definierar henne som individ. Jag som hundägare till en aggressiv hund har alltid ett ansvar att inte försätta min hund i situationer där hon känner sig nödgad att ta till aggressivitet för att visa vad hon behöver. Det blev alltså steg ett, att informera alla om vad som var okej att göra med henne. Amira har en väldigt kort men tydlig lista på människor hon litar på. Resten av mänskligheten behöver bevisa för henne att de går att lita på. Det är okej för vissa människor att komma in i vårt sovrum, där hon spenderar dagarna i sängen som den drottning hon är. Vissa människor får helt enkelt inte gå in i sovrummet till henne och det blir vänner och gäster informerade om hemma hos oss.
Vi tar inte med henne till platser där vi vet att det är många främmande människor, i miljöer där hon kan känna sig trängd. När vi behöver ha med henne till andra vänner är vi tydliga med vilka regler som gäller, hittar trygga platser till henne och ser till att bara människor hon litar på får hantera henne.
Att informera och utbilda andra människor i varför hon är som hon är har varit det allra viktigaste arbetet. Jag har turen att ha väldigt varma respektfulla människor i min omgivning. Mina vänner har alltid gjort sitt bästa för att förstå och göra rätt för mina hundar, oavsett vilka hundar jag haft. Därför har det inte varit några större problem att förklara för dem varför Amira ibland kan morra på dem, trots att hon alldeles nyss var ute i hallen och hälsade. Det jag är mest tacksamma för är att våra vänner inte sett Amira som en “dålig hund”. De ser henne som en individ, en personlighet, ett liv med eget värde och rätt till att bli respekterad och älskad. Och så älskad som Amira är önskar jag alla hundar, aggressiva eller ej!
Med glimten i ögat
Aggression är inget man ska ta lätt på. Amira är vår söta lilla majestät, drottning av Sänglandia, Mirabus, Prinsessan Mojmoj och allt annat vi kallar henne. Men, hon är också en hund med tänder och kraft att skada och i värsta fall döda. Vi tar hennes aggressioner på största allvar men vi väljer väl var vi lägger allvaret. Både för vår skull, men framförallt för Amiras.
Vi tar vårt ansvar för hennes mående och beteende. Vi lägger ner tid och energi på att planera, förebygga och hantera för att ge de bästa förutsättningarna för henne, oss och alla andra. Vi informerar och utbildar omgivningen när det behövs. Vi skyddar henne och vi skyddar andra från henne.
Men Amira som individ, som familjemedlem hanterar vi med största kärlek, med glimten i ögat och mycket skratt. Hon kallas ofta för “mördarprinsessan” när hon är på dåligt humör. Både jag och min sambo är människor som skapar berättelser. Så det är vad vi gör för att lättare beskriva henne för andra, för att lättare kunna hantera det för oss själva och lättare ge henne en plats i ett kärleksfullt hem.
Vi målar upp henne som Kejsarinnan i hushållet, där vi alla blott är undersåtar som inte förstår hennes behov av att få springa fri i naturen såsom hon var ämnad och att sprida skräck i kvarterets katt- och hundpopulation! Det är sant, men det gör det också lättare att sammanföra känsla med förnuftet. Att inte lägga värderingar i hennes beteende utan se det för vad det är. Vårt liv tillsammans med Amira är en saga lika mycket som det är verklighet. Hon är på alla sätt och vis en kunglighet. Hon vet vad hon vill och hon vägrar kompromissa. Hon lär oss saker mer än vi lär henne. Hon har en enorm integritet och man behöver förtjäna hennes respekt och framförallt tilltro. Hon kan ibland (när månen är röd och fåglar flyger baklänges) förlåta. Men hon glömmer Aldrig.
Med glimten i ögat förklarar vi allvaret och gör hennes person till något greppbart, för att undvika värderingar, känslor och åsikter riktade mot henne som kommer skapa större problem än det hjälper. För varken Amira, vi eller någon annan skulle må bra av att tassa kring hennes aggression som katter kring het gröt. Vi talar om det, öppet, ärligt, i all sin nakenhet. Med glimten i ögat.
Den arga haren
Amira är en arg hare. Hon har lärt sig att aggression ger henne utrymme, ger henne kontroll och trygghet. Det är en lärdom jag önskar att hon aldrig hade behövt men det förflutna kan vi inte ändra. Istället får jag se henne där hon är idag. Vem hon är och vilka behov hon har. Framförallt gör vi vårt bästa för att visa henne hur älskad hon är. Vi vill att hon ska förstå att när hon bli så rädd att hon hugger, kommer vi inte göra henne illa, inte skrika på henne och framförallt inte gör henne ännu mer rädd än hon redan är.
Istället pratar vi mjukt. Stryker henne försiktigt på kroppen, håller om henne när hon vill och hjälper henne att komma över obehaget. Vi lägger aldrig ansvaret för hennes rädslor på henne. Idag har vi hittat rätt verktyg för att balansera hennes stressnivåer och rädslor, de två stora nycklar som, om de inte hanteras rätt, leder till aggressivitet. Vi förstår henne bättre och bättre för varje dag som går.
Vi kommer aldrig säga att hon är en dålig hund. Bara en väldigt arg hare, där aggressioner endast är en liten del av den hon är. Hon är också mjuk och kärleksfull och innerligt lojal mot dem hon har närmast. Hon är sprallig och humoristisk. Hon är en arbetsmaskin och en läromästare. En stor personlighet i en liten späd terrierkropp. Modig, rädd, glad och arg. En terrierdam som lär oss och andra i hur man öppnar hjärtat och älskar någon när de behöver det som mest.
Aggressionsproblem kommer beröras även i kommande artiklar då det är ett verktyg Amira har lärt sig använda i olika situationer och då kommer jag också gå djupare in på hur vi praktiskt hanterar hennes aggressioner och framförallt förebygger dem. Vill du läsa nästa del i serien? Den hittar du Här!
