När vi jobbar med djur som inte kan kommunicera med oss på ett sätt vi fullt ut kan förstå är det viktigt att hantering och bemötande baseras på kunskap, utöver att vi behöver vara empatiska och respektfulla. Om du har fel kunskapsgrund att stå på kommer du tolka djuret, i det här fallet hunden, genom ett filter som inte stämmer och använda dig av metoder som i värsta fall kan vara skadliga. Den mest seglivande och felaktiga grunden torde vara “alfa-teorin” och jag får många frågor kring vad det är för något och varför det inte är bra för våra hundar.
Hur ser Alfa-teorin ut?
När man pratar eller läser om hund i allmänhet dröjer det inte länge förrän man får se ord som “alfaledaren”, “dominant” och “klättrar i hierarkin”. Kortfattat går teorin ut på att hunden (och vargen) är ett djur som lever i en flock med hierarkier. Den som är starkast och kan slåss för sin sak bestämmer, övriga får rangordna sig därefter. För hundarna innebär den här teorin att man baserar uppfostran och träning på att hunden behöver gränser som tydligt måste uttryckas (ofta med bestraffningar, såsom att skälla på hunden, göra den illa fysiskt eller ta bort något som hunden behöver, ex bli utestängd från sociala sammanhang, inte få leka med sin leksak osv.). Man tolkar också hundens beteende och gör antagande kring hundens behov som baseras på synen av hunden som försöker dominera familjen, ta över, bestämma osv. Allt detta leder till att hundar behandlas illa och missförstås, även om det är i god tro att man gör det bästa för hunden.
Vilda vargar och inlåsta vargar
Vi börjar från början. Det finns några nyckelpersoner som gjort att termer som “alfa” och “hackordning” använts i forskning och av lekmän under större delen av 1900-talet och vidare in i nutid. Vi börjar med Thorleif Schjelderup-Ebbe, som iakttog höns och hur de förhöll sig till varandra. Det här var på 1920-talet. Vi går vidare till Rudolf Schenkel. Han iakttog vargar i ett litet hägn på zoo och såg att en hona och hane bildade par och kämpade för att behålla den platsen i gruppen. Det här var 1947. Därifrån går vi sedan till David Mech, ett stort namn inom forskning kring varg. Under 70-talet etablerade och befäste han “alfa-teorin” utifrån ungefär samma observationer som andra före honom gjort. Allt baserat på vargar som inte nödvändigtvis var familj, som trängts ihop i små hägn på zoo.
Mech har gjort allt han kunnat för att ta tillbaka sina tidigare antaganden eftersom de är helt felaktiga men det är en väldigt seglivad felaktighet som tyvärr gripit sig fast i många forskares arbeten samt hundtränare. Varför är de felaktiga? Jo, vargar som klumpas ihop under trånga och stressiga förhållande visar inte sina normala naturliga beteenden. Vargar som lever vilt bildar familjegrupper och lever ungefär som vi människor leder. Flocken består av en Mamma, en Pappa och deras ungar. Mamma och Pappa bestämmer för det mesta men det har inget med hackordningar och hierarkier att göra, de är helt enkelt Föräldrar.
Vi kan alltså tänka oss att unga vargar i en vargfamilj har ungefär samma relation som vi har till våra föräldrar. Det är komplicerat ibland men för de flesta av oss ser vi upp till och vänder oss till den äldre generationen för vägledning och stöd.
Jag upprepar igen: om vi tittar på “alfa-teorin” enbart utifrån vargars liv är det redan där baserat på en extremt onaturligt situation och går med andra ord inte att applicera på den naturliga vargens liv och uppförande.
En hund är inte en varg
Föreställ dig ett scenario där vi har en rymdvarelse som anländer på jorden. Hen möter några människor och blir förbryllad över deras beteende, språk osv. Hen beger sig sedan ut i en djungel och hittar där några schimpanser. En schimpans och en människa är ju ändå så väldigt nära varandra eller hur? Så hen iakttag dessa schimpanser under en tid för att på så vis kunna förstå hur människor fungerar och vad de behöver.
Om vi drar denna tankelek ännu längre kan vi föreställa oss scenariot där rymdvarelsen tar med sig fyra fem människor och flyger hem i sitt skepp. På en annan planet blir dessa människor behandlade utifrån chimpansernas behov och beteenden. Det skulle nog inte kännas så bra eller hur?
Om vi bortser från att alfa-teorin även hos vargar är felaktig blir det ändå väldigt fel att titta på vargens beteende för att sedan använda den kunskapen på vår hund. Om vi ställer en varg och en mops bredvid varandra kan vi på många vis se skillnaden, inte bara till utseende. Hundar är inte vargar. De slutade vara vargar för länge sedan. Såklart kan vissa av våra hundar till utseende likna vargar men det gör inte hunden till en varg.
Hunden har levt tamt jämte oss i tusentals år. Vi har avlat på hundarna utifrån olika utseenden och egenskaper så pass mycket att vissa hundar har svårt att förstå varandra för att de ser så enormt olika ut. Vill vi förstå hund behöver vi titta på de hundar vi faktiskt lever med och lära oss förstå dem som den art de är, inte utifrån något som på avstånd liknar en hund.
En människa är inte en hund…
Nästa steg. För såklart handlar det här inte alls om vargar, det handlar om relationen vi har med våra älskade hundar. Människans bästa vän. “Alfa-teorin” stämmer inte på vargar, och en varg är inte en hund så det stämmer inte på hundar emellan. Men det är ju vi människor som använder oss av den här teorin för att uppfostra våra hundar. Vi är inga vargar och inte heller är vi en hund.
Hos förespråkare för “alfa-teorin” kan man ofta höra råd som exempelvis “tryck ner hunden mot golvet och morra på den, det är vad tiken gör med sina valpar”. Det finns så många fel i det påståendet men för att inte dra iväg alltför långt med den här artikeln tänker jag bara upprepa det jag redan skrivit här ovan. Vi människor är inte hundar. Vi är inte tikar och våra hundar är inte våra valpar.
… och din hund vet det
Här kommer vi till kärnan, det som i slutänden gör att “alfa-teorin” skadar hundar, andra djur vi lever med och även människor.
Du är inte en hund, inte bara till utseende osv. Du är inte en hund för du bestämmer över ditt eget liv. Du och hunden lever inte på samma villkor i ett modernt samhälle.
De flesta människor lever på en plats som är anpassad för just mänskliga behov och beteenden. Människor med hund har oftast valt att ha hunden i sitt liv (det var inte hunden som knackade på en dag och frågade om den fick komma in) och hunden kommer in i ett hem där den ska anpassa sig. Även om hemmet kanske inte alls tillgodoser hundens behov, förstår hundens språk, har utrymmen som är gjorda för en hund. Hunden kan inte välja vad den får äta, var den ska vara, vad som händer med den.
Ironiskt nog visar vi också hur långt ifrån vi är en hund när vi baserar hundsynen på “alfa-teorin”. När hunden försöker säga att den är rädd tolkas det som uppror mot ledarskapet. När hunden försöker visa att den är stressad och behöver utrymme tolkas det som att hunden inte känner sig trygg med sin människas ledarskap och behöver en mer konsekvent och hårdare hand. Allt detta talar om för hunden att vi inte förstår den (och kanske för en del hundar också kan uppfattas som att vi inte bryr oss om den, om jag ska vara helt krass).
Vi får hundar som antingen ger upp eller som försöker bli tydligare i sina signaler. Hundarna som ger upp blir lätta att hanter. Förstår man inte hur hundens känslor och beteenden hänger ihop, hur man ska tolka hundens kroppspråk kan man lätt tänka att man lyckats och fått en lydig och balanserad hund. Hunden mår ju bra av människans tydliga ledarskap, eller? Egentligen är det en hund som gett upp på livet, som inte ser någon annan utväg än att ge upp, att foga sig, att lyda. Ett liv utan personliga behov och känslor. Ett tyst och osynligt fängelse.
Hunden som blir tydligare kan börja klassas som aggressiv, hopplös, en dålig och bråkig hund. Kanske hunden får byta hem, kanske hunden tillslut blir avlivad.
Allt för att vi står på en grund som är felaktig, som gör att vi missförstår våra hundar.
Förändring börjar med mig och dig
Under min karriär som hundtränare har jag många gånger fått omvärdera min hundsyn, träningsmetoder och allmänna bemötande av hundar (och andra djur). Jag började som ung att träna hundar i tron om att människor med lång erfarenhet av hund måste veta vad de talar om. Idag förstår jag att det inte är så enkelt, för om grunden den erfarna människan står på är felaktig kommer all kunskap som byggts upp under en massa år att också vara felaktig. Den erfarne kan ha fått många lyckade resultat av sin träning och hantering av hundar men det innebär inte att hundarna har mått bra av det.
En sådan insikt gör ont. Det gör ont för mig själv för att jag kan se tillbaka på min resa och förstå hur illa jag ibland gjort mina hundar (och andra djur) i tron om att jag gjorde det bästa för dem. Det gör ont för andra, de som har erfarenhet med sig, som kanske behöver ovärdera en hel livstid. Det är lätt då att man blir defensiv, att man blundar för det som är fel och hittar förklaringar som känns bra till varför man ska fortsätta som man alltid gjort. Vi vill så gärna att det alltid ska finnas en klar sanning, det enda rätta och att det alltid ska vara så. Men livet och världen fungerar inte på det viset.
Alfa-teorin förstör för så väldigt många hundar och människor. Människor som blir uppgivna, ledsna och frustrerade för att de inte når fram till sin hund, inte lyckas få den där relationen som vi alla vill hitta med vår bäste vän. Hundar som är stressade, rädda, avstängda för att de missförstås och hanteras på ett sätt som de inte förstår.
Att förändra något gammalt och ingrott gör ont och tar tid, men det är fullt möjligt och för allas skull också nödvändigt. Så länge vi hjälps åt att stötta varandra, informera varandra, hålla oss uppdaterade på den kunskap som finns idag om hur hundar och andra djur fungerar baserat på empati och omtanke, då kommer det bli bättre! Fler djur kommer hitta sin trygghet och sin lycka i relation till människor och vi människor blir vänligare och visare, inte bara kring våra djur utan också kring andra medmänniskor.
Hunden försöker säga något
Istället för att tolka din hund genom ett filter som skapats av “alfa-teorin” kan du tänka såhär:
Allt din hund gör är kommunikation om hur den mår, vad den behöver hjälp med och vilka behov den behöver ha uppfyllt. Istället för att begränsa hundens liv och personlighet, låt hunden få visa dig vem den är och hur du bäst hjälper den. Lär dig förstå hundens signaler och beteenden.
Och i processen kan du försöka att vara lika snäll mot dig själv, som du vill vara snäll mot hunden!
