Bokim – en stor liten hund del 3: Inte Mina Tassar!

När Bokim kom till oss var han så rädd och hade svårt att kommunicera om det inte var extremt viktigt. Det gjorde att jag missade en del signaler när det kom till hantering. Viss hantering tränade jag ändå väldigt lugnt och försiktigt, såsom kamning men vissa delar tränade jag inte alls eftersom jag trodde att det inte behövdes, han gick ju med på det till synes frivilligt. Kloklippning var en sådan sak. Jag inbillade mig att han var rätt okej med att klippa klor och det gick ju bra… tills det en dag inte gick alls. Här kommer tredje delen i serien om Bokim, som handlar om kloklippning och hanteringsträning.

“Okej fast helst inte”

Idag är Bokim väldigt duktig på att kommunicera vad han tycker om och inte. Han har lätt att låta alla veta vad han behöver. Han är inte rädd för att säga nej. Så har det inte alltid varit.

Första året i Sverige vågade han inte riktigt kommunicera, inte fullt ut och det uppstod flera situationer där jag i efterhand förstått att han var obekväm. Duschen är ett sådant exempel. Visst, han var inte entusiastisk över att få bli duschad men han var heller inte synbart rädd. Svansen var fortfarande hög, öronen avslappnad och han sökte ofta kontakt med mig utan problem. Så kom en dag mitt i duschandet när det blev för mycket. Han började plötsligt gnälla och försöka ta sig därifrån, jag förstod ingenting. Det hade inte hänt något nytt och han hade gått in i duschen helt själv precis som vanligt. Nu förstår jag att det handlade om en otrygghet han inte riktigt kunde förmedla innan just den dagen.

Han hade nog alltid sagt “Okej fast helst inte” utan att jag förstod det. En dag blev det för mycket och då började han säga “Nejnejnej!” istället. Det förstod jag ju. På samma sätt missförstod jag honom vid kloklippningen. Det gick bra… tills det inte gick alls. Och då menar jag inte alls!

Många bäckar små

Jag tror det finns en mängd olika anledningar till varför han tycker kloklippningen är obehaglig. Han har en otroligt stark integritet och det är få som tillåts röra honom överhuvudtaget. Han blir rädd när han inte kan få säga nej och inte kunna se en väg ut ur situationen om han skulle behöva det. På det är han känslig för kravbilder eller kriterier han inte kan uppnå eller förstår, och den osäkerheten gör att han blir stressad så snart han anar att det finns en uppgift han kanske inte kan hantera. Jag insåg också att jag hade en gammal slö klotång.

Det med klotången är ganska vanligt för hundar som plötsligt en dag blir rädd för kloklippningen. En slö klotång nyper ihop klon vilket skapar ett obehag i tån. Du kan testa det här genom att ta en hård kvist eller liknande och klipp av den med klotången. Då kan du se om kvisten blir nypt eller klippt! Byt klotång om du är osäker så att du vet att den klipper bra.

Det kan kanske finnas andra anledningar som bidrog till att Bokim inte ville få klorna klippta men resultatet var att han sprang iväg när klotången togs fram och han pep och kastade sig undan om jag försökte lyfta hans tassar. Det var helt klart dags att göra något åt det.

“Kan jag lita på dig?”

Bokim är ett tydligt exempel på hur tillit står som en separat del i en relation. Han älskar mig över alla andra. Han hatar när jag måste lämna honom för en stund, han följer mig överallt och är på alla sätt och vis en enmanshund. Jag skulle säga att vi har en fantastisk relation där tilliten är stor för varandra. Det har dock inte alltid varit så och tillit hos Bokim är alltid en “färskvara”. Kliver jag över för många gränser minskar hans tillit till mig.

När jag skulle börja träna kloklippningen på ett hundra procent frivilligt vis började han med att säga Nej – ofta. Jag fick i stort sett bara röra vid hans armbågar, kanske ett knä, men allt som närmade sig tassar var förbjudet land. Jag fick inte ens röra vid ben eller tassar om vi myste i soffan eller gjorde något annat som var helt utanför kloklippningens ramar. Jag gjorde mitt bästa för att respektera gränsen genom att sluta så fort han blev spänd. Jag trodde att vi aldrig skulle komma någon vart alls med den träningen! Men så kom dagen när han plötsligt började säga Ja!

Processen

Jag gjorde tre grundläggande insatser i hanteringsträningen:

  1. Låta honom komma till mig för närhet och lyssna på vart han tyckte om att bli kliad när vi myste tillsammans. Jag använde Klappkontroll som hjälp där jag tydligt bjöd in honom att komma nära men om han valde att strunta i min inbjudan så rörde jag inte vid honom.
  2. Långsamt jobba mig fram till tassarna när vi myste. Till en början fick jag som sagt knappt ens röra på benen så jag höll mig till att klia och massera där han var okej. Ofta på bogen och låret. En dag fick jag faktiskt komma lite längre ner på benen och efter någon vecka kunde jag inte bara hålla i tassarna, utan även massera dem, klia mellan tårna och ta i klorna utan att han blev spänd.
  3. Träna in Klippstationen. Jag ville inte lura Bokim eller överrumpla honom med klotången när han inte var förberedd. Så därför började jag träna honom att stå still vid kortsidan av köksbordet. På bordet har jag en skål med godis. Till en början fick han bara stå still och fick en godis var och varannan sekund, därefter började jag röra vid honom när han stod där. Om han gick bort från bordskanten slutade jag ta i honom och backade. Jag började med sådant han var bekväm med och jobbade mig sakta ner till tassar och klor. Han fick mycket godis med jämna mellanrum, speciellt när jag lyfte tassar. Minsta lilla tecken på att han blev obekväm eller spänd så avbröt jag, lockade honom från platsen och erbjöd något roligt trick att träna (och ibland kastade jag bara ut godis för honom att söka för att få honom mer avslappnad).

Med dessa tre delar hade vi en bra grund att luta oss mot när jag skulle börja klippa klorna ordentligt! Jag trodde här att det skulle gå undan, för nu hade jag byggt upp mer tillit mellan oss, han var mer avslappnad och hade börjat bjuda på tassar när vi myste eller tränade Klippstationen. Ack så fel jag hade!

Jag fick klippa en klo här och där, men varje gång jag lyckades klippa en klo fick jag bakslag på träningen. Det kunde ta någon dag innan jag fick klippa en klo igen. Han var aldrig helt avslappnad och jag vet att vi aldrig skulle komma framåt om jag inte kunde nå en punkt där han släppte obehagskänslan. Först trodde jag att han bara behövde mer tid och träning men efter någon vecka av det här var det uppenbart att vi inte kom någonstans. Jag la till ännu en startknapp på Klippstationen där han fick dutta med nosen mot klotången innan jag klippte. Han förstod snabbt vad det innebar och började vända bort huvudet när jag visade klotången. Jag började tro att det var klotången som var otäck i sig självt och skaffade en kloslip istället. Mitt försök att helt börja om träningen grusades när han blev rädd för kloslipen snabbare än han varit rädd för klotången.

Tillslut började jag problemlösa genom att dela upp kloklippningen i väldigt små delar. Vad var det som gjorde honom spänd och vart var han bekväm? Jag kom fram till att:

Det var okej när jag lyfte en tass, röra i klorna med fingrarna, höll i klotången och duttade med den mot klorna (utan att försöka klippa).

Det var INTE okej när jag började flytta päls från klorna för att se bättre och greppade klon för att klippa. Inte heller var själva klippet okej, speciellt inte om klotången var hård och smällde när klon klipptes (han har björnklor, hårda som sten!).

Att lyckas, för all framtid!

När jag förstod att han blev spänd och rädd när jag började greppa i klon var det just det vi började träna på. Utan klotången i sikte, jag stod vid stationen, lyfte en tass och tog tag i varje klo. Först väldigt försiktigt och sedan mer tydligt. Steget därefter var att hålla i en klo och dutta klotången mot den.

Efter några få träningspass kunde jag plötsligt klippa inte bara en klo utan tre fyra klor i ett svep! Därefter har träningen gått framåt oerhört fort. Om han idag får något gott att slicka på kan jag direkt få klippa alla klor. Han kommer gärna fram när jag plockar ut klotången ur skåpet, han ställer sig vid Klippstationen och visar tydligt att han är okej med situationen.

Jag vet, som med mycket annat när det gäller Bokim, att detta förtroende hela tiden behöver upprätthållas. Jag får göra lite fel ibland men måste vara mer försiktigt nästa gång för att inte bryta förtroendet och förstöra tilliten. Om något är han den bästa läraren i hur man jobbar med frivillig hantering!

Frivilligt är Fantastiskt!

Trots att frivillig hantering kan ta lång tid att träna, speciellt på hundar som redan fått negativa erfarenheter sedan tidigare, är det för mig värt att ta den tiden. Det hjälper hundar (och alla djur för den delen) och människor att se vardagshantering som något roligt, en stund tillsammans, ett samarbete och en plattå att bygga tilliten på. Jag tror inte någon annan träning kan fördjupa relationen så mycket som den frivilliga hanteringen!

Det absolut bästa med det här är dock Bokims förmåga att idag kunna kommunicera tydligt vad han vill och inte, vad han behöver och vad han helst slipper. När en hund inte blir lyssnad på eller förstådd blir det såklart inte så inbjudande att kommunicera överhuvudtaget, och den kommunikation som sker blir “högljudd”. Han vet nu att jag kommer försöka förstå allt han säger. Det skapar det största tryggheten i vår relation och det spiller över i allt – vare sig det är träningen eller bara vardagssituationer. Det var inte alltid lätt att bibehålla tålamodet i början av hanteringsträningen, när allt han sa var Nej, Nej och Nej! Idag förstår jag att han behövde få säga nog många Nej och se att jag respekterade det, för att sedan kunna säga Ja. Det gör alla träning värt det!

Du kanske också gillar…