Hemma hos Hundtränaren – Hormoner och Veterinärbesök
För att underlätta för mig och dig kommer jag nu i år börja en ny artikelserie som helt enkelt får sammanfatta min vardag, hundarna jag delar livet med och andra insikter och utmaningar som dyker upp. Hur det än är så lever både Bokim och Yowie under samma tak och deras liv är så sammanflätat att det blev svårt att skriva en artikelserie för dem vardera! Jag inleder årets första del i serien med att berätta om senaste årets utmaningar för både Yowie och Bokim. Jag kan sammanfatta det med: det var inte lätt! Men det kommer bli bättre!
Hormoner, hormoner, hormoner
Jag ska börja med att vara tydlig med perspektivet: jag skriver det här med vissa insikter som kommit nu i efterhand. Under 2025 har jag känt mig lite lätt förvirrad över hundarnas beteende till och från och inte riktigt sett hela perspektivet. När jag säger att ”Det började med Bokims hormoner” är det alltså något jag förstår nu, men i mars förra året hade jag ingen aning!
Hur som helst, låt oss landa i mars 2025. Bokim och Yowie har sitt första riktiga gräl över en pinne som de båda ville ha på en promenad. Hade aldrig hänt förut och vi var alla lite förvånade (även hundarna) över att det hade hänt. Jag kunde då förklara det med att vi hade haft en del besök, det hade varit en annan hanhund i hemmet i en vecka och vardagen var överlag lite stökig just då. Jaja, tänkte jag. Det är två hanhundar med väldigt starka åsikter som just då var lite väl pressade. Det var mörkt och halt, alltså kan det ha varit mycket som skapade den här situationen. Vi kom hem efter den lilla krocken och hundarnas lite spända attityd till varandra fortsatte även inomhus. Vi har ju ett ordentligt grindsystem i hela hemmet sedan Amiras tid, plus att det är väldigt behändigt när många hundar kommer på besök o.s.v. De fick lite eget utrymme och det lugnade ner sig i takt med att vardagen lugnade ner sig.
Ungefär en vecka efter det här börjar vi hitta blod som droppat på golvet inomhus. Var det en klo som gått sönder igen? Vi hade haft ett jäkla härke med Yowies klobrott tidigare under vintern. Men hans klor såg bra ut. Tillslut förstod vi att det var Bokim som droppade blod från sin förhud. Bokim hade varit lite mer hormonell hösten innan, ganska ordentligt faktiskt, på ett sätt som han inte varit förut. Inte ens som unghund. Det blev beslutat att chipkastrering skulle prövas. Sagt och gjort, under ett veterinärbesök blev han chippad och allt lugnade ner sig. Trodde vi.
Under tidig sommar hade jag den fruktansvärda upplevelsen där Bokim började skrika ute i trädgården, ville inte stå eller gå, satt och skakade och kräktes av smärta. Det visade sig vara koagulerat blod som fastnade i urinröret och när det lossnade då var han som vanligt igen. Mest troligt sprunget ur en stor ”nånting” (vi vet fortfarande inte vad det var, tack och lov var det inte en tumör i alla fall) som satt fast i urinblåsans vägg. Kanske någon slags inflammation. På samma undersökning visade det sig också att hans prostata var dubbelt så stor än vad den ska. Hormonbehandling och antiinflammatorisk medicin sattes in och efter en månad hade både prostata och den underliga tingesten i hans urinblåsa krympt ordentligt. Han fick en ny chipkastrering och nu skulle vi avvakta en stund för att se vad som hände.
Bokim pendlade mellan att vara riktigt lugn och nöjd med livet och att vara olyckligt kär, fixerad av alla dofter på promenaderna och lite allmänt på tå bland andra hundar. Men med behandlingen och allt under sommaren kändes det som att vi nu var på rätt väg. Under hela denna tid pendlade också Yowie och Bokims relation. Den har gått ifrån ”leker vilt i trädgården och sover bredvid varandra” till ”Får inte spendera tid i samma rum”. Jag tackar Amira för all den kunskap jag lärt mig i att hantera relationer mellan hundar, för även om de inte är bästa vänner just nu är de heller inte sina värsta fiender! Jag kunde dock i alla svängar inte riktigt fatta varför deras relation var så otroligt obalanserad ena stunden, för att i andra vara helt okej. Nu förstår jag ju att det till stor del har berott på Hormoner!
Varje omgång när Bokim blivit lite mer stressad av sina hormoner har Yowie blivit mer spänd och inte önskat ha kontakt med sin storebror. När Bokim under hösten blev sämre igen, började droppa blod på nytt och tydligt visade att den där chipkastreringen, den höll sig inte alls så länge den borde, då blev också Yowie mer stressad. Nytt veterinärbesök slutade i en tid för kastrering som i skrivande stund ska ta vid imorgon. Medan vi har väntat på den här kastreringen har Bokim senaste veckorna varit så stressad av blotta existensen av en tik och för första gången någonsin har han försökt humpa Yowie. Så pass att de förra veckan hade sitt första riktiga slagsmål (som tack och lov aldrig slutade i blodvite, inte ens öm hud och de slutade av sig själva när jag hade kommit på dem). Just nu litar inte Yowie på Bokim för en sekund i trånga utrymmen vilket jag till fullo förstår! Bokim däremot verkar ha glömt att hans lillebror inte alls ville bli humpad och har flera gånger försökt göra samma sak igen. Nu får de därför inte vara ensamma i samma rum lösa tills dess Bokim fått bli av med kronjuvelerna och lugnat ner sig lite!
Projekt ”Är han bara väldigt mycket cattledog eller?”
Parallellt med att Bokim haft sin hälsoresa under det gångna året har min magkänsla för Yowie blivit mer och mer påträngande gällande hans aversion mot beröring. Han är en individ som läst instruktionen för hur en cattledog ska vara och skruvat upp det till 150%. Han är extremt arbetsvillig, uthållig, modig, intelligent, tjurskallig och fullkomligt tokig på bästa sätt. Han har sedan han var valp haft en intensiv aversion mot beröring. Tänk dig att du fångat in en vild grävling i hallen. Och nu ska du försöka gå fram och klappa grävlingen. På den nivån ligger Yowie när det kommer till reaktioner på beröring. Med frivillig hantering och många många timmar nerlagda på träning har vi kommit en lång bit. Vi får sätta på honom halsbandet och koppel, vi får klia honom när han ber om det, jag kan få utföra viss vardagshantering om det sker snabbt, kort och med stor lyhördhet för hans signaler. Men. Ligger han ner nära dig och du rör dig blir han arg som första reaktion, han klarar inte av att sova nära fötter utan att vara hyperalert på varje liten tårörelse. Tänk om något skulle röra i honom??
Hade han inte varit en cattledog, som är notoriskt kända för att ogilla mys och klappar och hantering, då hade jag mycket tidigare börjat tänka på smärta. Man blir lätt hemmablind och eftersom jag ändå sett framsteg i hanteringen har jag tänkt att det har med ålder och mognad att göra. Jag får ge honom tålamod och tid. Under 2025 började jag se hur träningen liksom fastnade. Vi kom inte längre och på vissa fronter i hemmet blev han ännu mer känslig trots att det gått bra innan. Så, nu under hösten kontaktade jag Malin Kihl Sandberg på Clickervet.se och bollade Yowies beteende. Vi kom överens om att det kanske var dags att göra en smärtutredning. Men eftersom han är en hund man inte kan ta till veterinär för en känn och kläm-koll får man helt enkelt börja med medicinering och se om det ger effekt på beteendet.
Hur tar man en grävling till veterinären?
Eftersom clickervet inte finns här uppe behövde jag få tag i vår egna veterinär för hjälp kring medicinering o.s.v. Jag älskar verkligen personalen på Björkstaden här i Umeå, de tvekade inte inför att hjälpa Yowie med den föreslagna plan jag hade fått med mig när jag rådgjorde med clickervet. Under julhelgerna har jag tränat intensivt på att få Yowie trygg med att stå still, få något tryckt mot bröstkorgen, bli känd och klämd på och såklart att ha munkorg. I fredags fick jag hämta ut lite ångestdämpande för att kunna ge det på måndagen när Yowie skulle in på sitt besök.
Det gick över all förväntan. Första halvan av besöket kunde han till och med vara utan munkorg. Han stod still och kunde acceptera att man lyssnade på hjärtat. Vi kunde prata lite medan han stod på bordet. Eftersom jag sett en tendens hos honom att ibland kolla mot sin bakdel ville veterinären kika på analsäckarna och där behövde vi munkorg ändå. Det såg bra ut där bak, analsäckarna hade han i alla fall inga problem med. Därefter var han ganska besvärad av hela situationen så veterinären tyckte att vi kunde påbörja medicineringen nu och se om vi längre fram kan få göra en mer grundlig undersökning. Om vi märker att hans beteende förändras av smärtmedicinerna. Björkstaden ska ha all eloge för att de alltid hanterar mina svårhanterade hundar med så stor respekt och lyhördhet!
Nu återstår det alltså att se om han kan slappna av mer runt folk och fä med hjälp av mediciner! Jag har levt med många hundar som haft komplicerade hälsobilder och behövt en hel del olika behandlingar och ingrepp, men Yowie är den hittills mest komplicerade hund att ta till veterinär just för att han tycker att hantering är så oerhört obehagligt. Med det här hoppas jag vi hittar ett sätt att skapa en lugnare tillvaro för honom med mer avslappning.
När träning och vardagsförändringar inte hjälper
Det jag mest av allt vill belysa med de här upplevelserna är hundhälsa som en viktig aspekt att dyka ner i när man vill hjälpa hundens beteende. Under åren har jag med egna och vänners hundar samt många av de jag hjälper i mitt yrke erfarit att det ligger hälsobesvär till grund för utmanande beteenden. Det är inte alltid hela bilden men i alla fall en stor bidragande faktor.
Nu med facit i hand är förändringen i Bokims och Yowies relation till stor del grundad i att Bokim har haft problem i sin kropp. Han har varit lite för på, lite för mycket, lite för dålig på att lyssna och Yowie såg det här långt innan vi människor gjorde det. Jag är nyfiken på hur deras relation förändras när Bokim landat efter kastreringen. Tills dess håller vi dem separerade inomhus bara för att inte riskera att de nöter mer på sin relation. Vi vill ju trots allt att de ska kunna fortsätta samexistera även i framtiden!
Yowie har jag tränat på alla sätt och vis jag kunnat sedan han kom till oss för tre år sedan och han har kommit långt. Han har lärt mig otroligt mycket om vallhundar generellt, om högpresterande hundar och han har pushat mig att träna på annat vis med honom än med Bokim (mer om det en annan dag). Men trots vår träning finns det alltså beteenden jag inte riktigt kan förklara och heller inte tycks nå med träning alls. När man når den punkten, då är det viktigt att se till hälsan. Jag är glad att kunna bolla med experter som har ett utanför-perspektiv precis som det jag kan ge alla er som anlitar mig för hjälp vid beteendeproblem. Det är svårt när man är runt sin egen hund hela dagarna, speciellt om beteendeförändringar kommer långsamt eller, som i Yowies fall, mer eller mindre alltid funnits där.
Lita på magkänskan
Det här är en svår en. Vad är en magkänsla egentligen? Jag vill tolka det som information vi undermedvetet snappar upp och sätter ihop. Det resulterar i en magkänsla som kan guida oss även när vi inte riktigt kan sätta ord på vad, varför eller hur. Trots att jag vet hur svårt det kan vara säger jag alltid till andra djurägare att de ska lita på magkänslan. Den har ofta rätt. Speciellt när det kommer till våra djurs hälsa. De kan inte sätta ord på när eller hur de har ont eller mår dåligt. De kan enbart visa det i sitt beteende, i signaler som vi inte alltid uppfattar direkt. Men rätt ofta kan vi få en magkänsla som säger att något är underligt, skumt. Våga höra av dig till veterinär och kanske även en fysioterapeut för hälsokoll av kropp och rörelseapparat. Speciellt om du ser beteendeförändringar som inte funnits där förut och som du inte riktigt kan hitta en förklaring till. Om magkänslan säger att något inte står rätt till, ja då skadar det inte att göra en koll!
