Hemma hos Hundtränaren – Inte bara en hund

Jag ska nu berätta en innerligt personlig historia, en jag tror är viktig för andra att läsa. En som suttit i mitt huvud under många år. Först nu har jag kommit till en plats där jag klarar av att få ner de rätta orden. I hundvärlden talar vi gärna om hundarnas hälsa men väldigt sällan talar vi om vår egen i relation till dem. Ju äldre jag blir desto mer förstår jag hur inflätad hundens och vår egen hälsa är, speciellt den mentala. Därför skriver jag det här, för min egen skull men också för din eller någon du känner som sitter ensam och hör ekot av andras röster: ”Det är ju bara en hund”.

En TW innan vi börjar

Jag tycker inte om triggervarningar egentligen men den här behöver det. Om traumatiska förluster av hund, mental ohälsa och sorgearbete inte känns som något du vill hantera idag, spara den här artikeln till en annan gång. Jag lovar, den ligger kvar!

”De lever inte lika länge som oss”

Jag växte upp på gård med djur. Något vi barn fick lära oss snabbt var det faktum att våra djur inte levde lika länge som vi gjorde. Varje djur som bjuds in i vårt hem och våra hjärtan måste vi en dag ta farväl av. Kanske vi till och med behöver fatta beslutet att avsluta ett liv. Det är en tuff läxa men en jag var glad att lära mig tidigt. Döden var på något vis en naturlig del av livet och även om det var sorgligt och hemskt att förlora en katt eller häst fick vi lära oss att jobba igen känslorna som följer. Om det finns något jag vill tacka mina föräldrar för är det just deras råa ärliga samtal om döden när en stallkatt behövde vandra vidare eller en häst började bli gammal och skröplig. Mina föräldrars omsorg runt det här gjorde det tryggt, naturligt, till och med vackert på ett sätt. Vi fick ta farväl av djuren på det vis vi behövde och vi gick sedan vidare genom att gråta, minnas och glädjas åt det vi fått lära oss tillsammans med det djuret.

Av den anledningen har jag kunnat hantera döden på ett tryggt vis även som vuxen. Visst tampades jag med skuldkänslor och sorg runt beslut och det sista farvälet men alltid kunnat gå vidare sedan, låtit mina djur få följa med nära hjärtat, i minnen som får återberättas utan att det känns för tungt eller svårt. Men trots dessa verktyg och erfarenheter klarade jag inte av det som skulle komma utan att förändras. Det som slog bort fötterna under mig, gav mig den fetaste käftsmällen jag någonsin fått.

Fenris

Jag behöver börja från början för jag tror att jag inte hade varit lika berörd om det inte hade börjat såhär. Så låt mig först berätta om Fenris, min första Ryska Svarta terrier. Jag hade drömt om den rasen i flera år innan han kom in i mitt liv och han tog med mig på en vild resa under sina korta fem år i livet. Han var en vilde, full av hyss och påhitt, jag hade inte en enda tråkig dag med honom! Redan första veckan var jag såld, det här var rasen jag skulle ha resten av mitt liv. Vid tre års ålder började han halta och varken jag eller veterinärerna förstod varför. Han hade pålagringar på armbågarna men inte mycket. Kanske det ändå gjorde ont, kanske var det något mer vi missade. Men trots utredningar och värktabletter satte sig hans smärta som aggressivitet och hältan inskränkte hans möjlighet att röra sig. Sakta men säkert minskade antalet människor han tolererade nära sig och sista veckan, då jag redan hade tagit beslutet för honom att somna in, kunde han knappt tolerera mig. Det gjorde fruktansvärt ont att behöva säga farväl till en så livskraftig hund vid bara fem års ålder, men hans livskvalité kunde inte hållas på en rimlig nivå och jag behövde ta ansvaret och beslutet. Det finns ett rått uttryck som jag brukar upprepa för mig själv när sorg blir för mycket: en död hund lider inte. Det är vi människor som går vidare som behöver tampas med känslorna men för hunden finns ingen mer smärta. Bara frihet. Det är så jag väljer att se det.

Sorgen efter Fenris var stor och tung men som min barndom lärt mig mindes jag honom med all värme jag kände när han levde och blickade framåt. Jag ville innerligt ha en till ”ryss” men inget i livet stämde för att skaffa mig en till stor hund just då. Genom min mamma fick jag kontakt med Amira, wheaten terriern som du snart igen kan läsa om här på hemsidan. Jag gick från 45 kg hund till 10 kg men jag måste säga att Amira hade sting för att fylla ut de stora skorna! Hur fantastiskt rolig och utmanade Amira än var drömde jag ständigt om en till ”ryss”. Jag kunde inte sluta tänka på Fenris och hur innerligt jag saknade den enorma närvaro som han var. Så pass att när jag skulle starta mitt företag döpte jag det till Ulvens efter Fenris – Fenrisulven.

Varg

När dagen kom, då stjärnorna stod rätt, var jag skräckslaget lycklig. Du vet en sådan där lycka som gör det svårt att känna fullt ut för den är nästan för stor, en som påminner om hur långt du kommer falla om det inte blir som du hoppats. Det var början på sommaren och vi körde ner till södra Sverige för att hämta en valp. En kolsvart liten pärla. Efter några år av innerlig saknad efter Fenris och en lika stor längtan att få dela livet med en till ”ryss”. Han fick heta Varg. I jämförelse med Fenris var han som en dröm från dag ett! Tuff men ändå lyhörd och empatisk, mjuk men på ett tryggt stadigt vis. Han var en virvelvind ute och en mystroll inomhus. All träning gick som smort, han landade i vårt hem utan några problem. Tidigt visade han hur mycket han älskade människor, speciellt små. Han var en fantastisk lekkamrat och beskyddare till mina två bonusbarn och såg efter alla barn vare sig han kände dem eller ej. Jag tappade räkningen på hur många gånger barn sprang fram till oss och grävde in fingrarna i hans skägg medan skräckslagna föräldrar såg den enorma svarta hunden smälta och krympa för att inte verka läskig. Varg följde mig överallt och av någon anledning kände jag att jag behövde vara närvarande i varje sekund jag spenderade med honom. Ibland undrar jag om jag innerst inne visste, eller i alla fall anade att Varg inte skulle vandra med oss så särskilt länge.

Som valp var Varg precis som vanligt. Pigg, glad, sprang runt som en galning i skogen med de äldre hundarna. Han var med på allt, smidig och lätt trots att han växte snabbt. När han var 1,5 år fick han en underlig svullnad under hakan, något som ledde till en akut resa till Luleå för att operera den. Jag var så otroligt rädd att förlora honom redan och satt i en bil hela den dagen han låg inne på djursjukhuset. Allt gick vägen men veterinären förstod aldrig riktigt vad svullnaden var och vart den hade kommit ifrån. Eftersom de fick ner den med vätskedrivande och kortison fick vi åka hem och med tiden försvann svullnaden helt. Vi tänkte inte mer på den. Idag kan jag däremot inte sluta undra om det inte var ett första tecken på att något inte stod rätt till i Vargs kropp.

Det är så lätt när man ser tillbaka. Alla pusselbitar hittar en plats, även om man inte till fullo förstår varje detalj så hänger det ändå ihop. Varg var väldigt värmekänslig och på vintern hade han otroligt lätt för att få köldkramp. Om han låg länge på hårt golv var han halt på ett eller flera ben några steg innan han gick som vanligt igen. Som om benen somnade när han låg på dem. När han fyllt två började han sakta ner på tempot på promenaderna. Han sprang inte lika mycket, gick ofta bakom oss och hade svårt att hänga med om vi gick långt. Han var ju stor med mycket päls och han var ju pigg i övrigt. Det var lätt att förklara det med just hans storlek, det faktum att han började bli vuxen och kanske inte hade lika stort intresse för lek och flams längre. Sista sommaren var vi på flera resor. Jag rakade ner hans päls för att underlätta i värmen och vi ökade motionen eftersom jag trodde att han kanske behövde lite mer träning helt enkelt. Kanske var det en av anledningarna till varför något brast. Jag får aldrig veta men jag är innerligt tacksam för alla resor, alla upplevelser och äventyr vi hade den sommaren.

Den värsta dagen i mitt liv

Hittills har jag klarat mig väl i att skriva den här texten utan tårar men nu går det inte. Jag kommer vandra igenom det här ytligt eftersom jag fortfarande jobbar på hantering av flashbacks som dyker upp när jag ska berätta om den här dagen. Den som började som en helt vanlig dag.

Dagen innan hade vi varit ute på långvandring med en nära vän. Jag och hundarna var trötta så det skulle bli en lugn dag med kontorsjobb hemma. Under morgonpromenaden händer det som för alltid skulle förändra mig. Varg ramlar ihop och dör i mina armar. Det gick oändligt snabbt och oändligt långsamt på samma gång. På ett sätt händer det fortfarande långt bak i mitt huvud och jag tror att jag aldrig kommer kunna lämna det ögonblicket fullt ut. Det är inristat i mitt väsen, vilar under huden i allt jag gör. Jag gjorde allt jag kunde för att rädda honom men tillslut fick jag inse faktum – Varg fanns inte mer.

Jag kommer heller aldrig glömma hur jag febrilt ringde en av mina nära vänner, han som Varg älskade över allt annat i världen utöver familjen. Av någon anledning var det hans namn som först dök upp i mitt huvud och jag kommer vara honom evigt tacksam för att han både svarade i telefonen och kom till undsättning. Därifrån fortsatte telefonsamtalen med vänner, familj, alla som antingen behövde hjälpa mig eller få veta vad som hänt. Varg hade så många människor som han älskade och som älskade honom. Vårt hem var fyllt av människor hela den dagen. Vi grät, vi skrattade, vi åt av allt som alla tagit med sig. För varje samtal jag hade där jag fick repetera orden ”Varg är död, han dog på promenaden, ja jag vet, bara sådär” blev det mer och mer verkligt. Och samtidigt overkligt. Han var bara knappa tre år. Hur kan det här ha hänt oss?

Efter att ha skrivit om Vargs död på Facebook tog en kvinna från annat land kontakt med mig och berättade att Vargs diffusa symptom påminde om hennes hund. Den hunden, av samma ras, var två år gammal och hade fått bekräftat en ovanlig hjärtsjukdom där hjärtat i stort sett blir en tickande bomb. De flesta hundar blir inte äldre än 3-4 år berättade hon. Hennes hunds symptom var spökligt lika de vi hade sett på Varg men som vi aldrig riktigt satt ihop till ett. Jag är glad nu att jag inte visste, den här arma kvinnan visste att hennes hund kunde ramla ihop vilken sekund som helst. Det hade varit otroligt svårt att leva livet fullt ut med Varg såsom vi gjorde om vi hade vetat vad som dolde sig i hans kropp.

Jag vet inte säkert vad som tog Vargs liv. Vi valde att inte göra en obduktion, det skulle ändå inte ge oss honom tillbaka. Vi har valt att anta att han också hade den här hjärtsjukdomen eller något liknande. Varg levde sitt liv fullt ut varje dag, i varje ögonblick och jag tror inte vi hade vågat ge honom det om vi vetat att hans kropp en dag skulle ge upp såhär plötsligt.

Timmar, dagar, veckor, år

Efter en förlust börjar man räkna. Första timmen utan den man älskar. Första dagen. Första veckan. Månaden. Allt går så långsamt i perioder för att sedan gå väldigt fort. De första dagarna insåg jag att eftersom det här var det värsta som hänt mig behövde jag verkligen hantera det på bästa sätt för att inte helt gå sönder. Jag tog ledigt en vecka från jobbet för att kunna åka till alla ställen där jag brukade gå med Varg, träna, ha roligt tillsammans. Jag besökte platsen där han dog (en viadukt som låg alldeles nära vårt hem, så jag hade aldrig kunnat undvika den platsen). Jag satt på alla dessa platser och grät, mindes, lät alla känslor som fanns där komma till ytan och passera när de var klara. Jag pratade med vänner, jag skrev ner mina tankar. När det började kännas lite lättare, som att jag kunde andas igen mellan varven, då började livet på nytt. Ett litet försiktig steg i taget med jobb, Amira, våra daghundar, vänner, hobbyer. Det kändes som att det skulle gå. Det var tungt men inte omöjligt.

Men så en dag skulle Bokim rulla sig i snön.

Flashbacks

När Varg dog var jag och min sambo rörande överens om att vi skulle hitta en ny ”ryss” om vi så skulle behöva resa över halva jorden. Med hjälp av bekanta i communityt av uppfödare och entusiaster fick vi nys om två hanar på fem månader som blivit kvar i en kull i Tyskland. Vi tog erbjudandet efter bara några timmars övervägande och en månad efter Vargs död körde vi ner till Tyskland och hämtade hem Bokim. Jag vet inte vart jag hade varit utan den här hunden men det var absolut inte lätt att ha Varg så nära i tankarna med en ny valp i hemmet. Samtidigt var det otroligt skönt att ha Bokim. Han var på många vis lik både Fenris och Varg men också sitt unika jag. Utan ursäkter tog han plats i vårt hem och första tiden behövde han en hel del hjälp och stöd. Jag fick något att fokusera på, att lära känna Bokim tillät mig minnas Varg och kunna ta farväl av honom på ett sätt jag inte kunde den där hemska dagen. Det kändes verkligen som att jag ändå hade lyckats bra med mitt sorgearbete och traumahantering av mig själv.

Men så kom första snön. Jag var ute med Bokim och han var så otroligt glad och förundrad över det här vita på marken. Plötsligt, mitt i steget, gjorde han en kullerbytta och började gnida sig i snön. Jag trodde jag fick en stroke. Hela världen vändes upp och ner på nytt, för en sekund var jag säker på att jag hade en förbannelse över mig, en som får mina hundar att falla ihop död. När jag fick luft i lungorna igen fick jag högt upprepa ”Det är Bokim, han lever, det är Bokim, han lever”. Det var ett ögonblick av försmak på vad som komma skulle.

Det var efter denna dag som som flashbacks började dyka upp ordentligt. När jag minst anade det. Minsta lilla grej som på något vis kunde relatera till traumat fick mitt huvud att spinna iväg och spela upp olika delar av den fruktansvärda dagen. Det var svårt att stanna i nuet, vara närvarande i det jag gjorde. Sakta men säkert började jag få det allt svårare att hantera mig själv och livet i allmänhet.

PTSD

Det var två år senare som jag fick inse att det inte gick längre. Första året antog jag att det bara var helt vanligt sorgearbete som gjorde mig trött, gav mig mardrömmar, gjorde det svårt att inte fastna i minnesbilder. När andra året kom och jag insåg att jag inte längre kände något, inte längre gjorde något med glädje, inte kunde mota undan minnen, mardrömmar, inte kunde stanna upp en enda sekund med mina egna tankar, fick jag söka hjälp. En bra psykolog lärde mig då att vi människor kan ha samma fysiska och psykiska reaktion när man förlorar ett djur som när man förlorar ett barn. Jag hade aldrig aktivt tänkt att Varg var ”bara en hund” men jag visste att det var så samhället generellt såg på en hund, ett djur överhuvudtaget. På något vis hade jag internaliserat det trots allt och tänkt att förlusten av en hund omöjligt kan sätta så djupa spår i en människa. Det visade sig att det kan det visst.

PTSD är en orm. Den finns där hela tiden men du ser den inte för den ligger helt still. Slingrar sig fram alldeles tyst. Du går genom livet utan att tänka på det. I alla fall inte så länge du undviker att trampa på den. När du minst anar det, då har du satt foten på ormen. Har du tur hinner du inse vad du är på väg att göra och hindrar dig. För att kunna göra det måste du veta hur ormen ser ut och vart det brukar hålla till annars är det omöjligt att undvika. Då trampar du på den och blir biten, om och om igen. För mig smög sig PTSD-ormen in i alla delar av mitt liv. Jag drog mig tillbaka från andra människor, både familj och vänner. Jag höll mig undan allt som kunde likna en stor känsla, orkade inte känna eller uppleva något med hjärtat. Om jag mot förmodan fick en stor känsla omvandlades den direkt till en enorm stress och oresonlig rädsla. Jag kunde bli glad för något och plötsligt känna en panikattack närma sig. Jag har aldrig tidigare i livet haft problem med panikattacker men nu fick jag hålla dem borta med våld flera gånger i månaden. Jag var oändligt trött oavsett hur mycket jag sov. Jag kunde inte befinna mig i tystnad, behövde ha ljud på varje vaken minut (och ibland även när jag sov). Värst var hundpromenaderna. Mitt hjärta slog bakut tre fyra gånger på varje promenad och enda sättet att hantera det på var att lyssna på en väldigt engagerande podd eller ljudbok. Så fort jag närmade mig något som liknande den där hemska dagen gick det inte att fungera och jag undvek det så gott jag kunde. Jag har alltid haft en tendens att spela upp katastroftankar men nu skenade de iväg konstant av minsta lilla. Värst av allt i det här var min egen oförmåga att formulera vad som hände eller dela känslor med någon annan. När någon frågade hur det var kunde jag inte förmå mig att berätta. Inte ens för dem som stod mig allra närmast. Det blev isolerande och ohållbart.

Ur askan in i elden

Tillslut levde jag på en väldigt liten yta, både mentalt och fysiskt. Bara göra det som känns tryggt, det som skapar avstånd från traumat. Det går inte att leva så. Jag var tvungen att skapa utrymme för mig själv igen. Det innebar att se mig själv i spegeln helt ärligt. Det var något jag hade börjat med väldigt smått innan Varg dog men nu med en härjande PTSD blev jag tvingad att ta itu med mig själv. Innan traumat hade jag haft nog med momentum i livet för att springa bort från vem jag var, försöka vara nöjd med det jag hade. Efteråt fanns inte längre orken eller verktygen kvar för att gömma det jag alltid vetat – att jag är Emmet. Alltid varit. Jag spenderade därför ett par år med PTSD och en identitetskris som blev goda vänner. Samtidigt kraschade min fysiska hälsa med en kronisk sjukdom som inte hade fått rätt behandling. Mitt under stormande pandemi. Jag kan lätt säga att det var ett ”ur askan in i elden”-scenario. Jag är tacksam för alla dem som orkade stanna kvar i mitt liv, jag tror inte jag var lätt att leva med!

Titta inte så noga

Under Bokims första två år med oss var jag ändå så fokuserad på hans träning att det var nog det enda som verkligen fungerade i mitt liv. Han behövde oss så innerligt och det var lätt att uppslukas av det och slippa tänka efter. Det fanns dock en baksida av det här. Eftersom vi uppenbart hade missat att sätta ihop pusselbitarna kring Vargs hälsa började jag överanalysera Bokims hälsa. Hur pigg han var, hur han rörde sig, hur han åt, sov, lekte. Allt registrerades i mitt huvudet och ältades om och om igen med frågan ”Är han frisk?”. Jag började utgå ifrån att han också hade en dold sjukdom och förberedde mig på att han också skulle gå bort vilken sekund som helst. Det värsta året var då han fyllt tre. Han råkade nämligen ha nästan samma födelsedag som Varg, det är verkligen dagen efter varandra i april. Vill man vara lite andlig skulle man kunna säga att Varg på något vis öppnade upp för oss att hitta Bokim. Vem vet.

När Bokim fyllt tre blev varje dag som gick allt svårare att ta sig igenom. Jag vaknade varje morgon med en känsla av att en klocka räknade ner och jag förstod inte först varför. Det är också det luriga med PTSD, det lever sitt eget liv, helt utanför dina egna aktiva medvetna tankar. Den kidnappar delar av dig och du märker det inte förrän du känner strypgreppet om halsen. Under tidiga sommaren stod det klart för mig varför allt plötsligt blev så mycket svårare. Varg dog i augusti, bara några dagar efter min födelsedag (ja, det hjälpte ju inte direkt när det kom till att fira mina födelsedagar). Logiskt förstod jag att sannolikheten för att något liknande skulle hända igen var rätt liten men känslomässigt var jag redo för att också Bokim skulle slitas ifrån oss det året i augusti. Den sommaren klarade jag inte av att resa, inte göra något som ens lite kunde likna den sista sommaren jag hade med Varg. Jag begravde mig i jobb och jag försökte att inte analysera varje steg Bokim tog.

Augusti kom och gick. Inget hemskt hände och Bokim var sitt glada fantastiska jag som alltid. Det var först den hösten som jag verkligen kunde börja använda alla verktyg jag fått av psykologen och sakta ta mig vidare i livet.

En fot före den andra

Det finns inga quick fixes. Med hjälp av psykologens verktyg och mina egna självinsikter har jag fått ta dagarna som de kommer. Vissa dagar är jag oändligt trött, har lätt för att bli stressad, får mota bort minnesbilder och göra mitt yttersta för att inte helt stänga ner alla känslor. Andra dagar känner jag mig nästan helt fri. Fylld med energi och fokus, kan glädjas åt det jag har och se Varg såsom han levde, inte som han dog. Jag kommer alltid behöva hantera det som hände, alltid bära det med mig, men idag kan jag se det som livserfarenhet. Något vi alla människor får av att leva och på något vis känns det lättare då. Jag räknar inte ner Bokims födelsedagar, jag räknar upp dem och för varje år han får vara med oss känner jag mig lyckligt lottad istället för skräckslagen.

Jag har fått acceptera att döden nu inte längre är lika okomplicerad som den kändes förut. Det finns ett sår där som aldrig riktigt kommer läka. Jag har fått acceptera att jag inte är lika stadig och lugn som jag var en gång i tiden när det kommer till hundarnas hälsa men jag lär mig längsmed vägen. Under förra året fick jag konfronteras med Bokims åldrande när vi upptäckte hans förstorade prostata och även om det var svårt de första besöken gick det allt lättare och när han väl skulle kastreras kändes det fullt hanterbart. Idag är han spralligare än någonsin och lever livet så jag hoppas han ska finnas med oss många år till!

Under många år klarade jag inte av att se foton på Varg. Inga filmer. Jag klarade knappt av att prata om honom vilket har gett mig en hel del skuldkänslor. Han är värd att minnas, att talas om. Idag klarar jag av att se honom igen, att använda hans foton i mitt företag, ha dem som bakgrund på datorn. Jag kan se filmer och skratta åt alla hyss han hade för sig utan att få dagar av flashbacks efteråt. Jag har fått en distans till min PTSD och landat i vem jag är så när de jobbiga dagarna kommer kan jag lättare se varför jag känner eller beter mig som jag gör. Det underlättar i att låta det passera. Jag kan fånga upp mig själv när jag blir trött och inse att det är en dag av bearbetning. Då får det vara så och jag tar det extra lugnt. Jag vågar känna efter igen, till och med starka känslor utan att det blir panik! Jag kan stanna upp i tystnad, spendera tid med mina egna tankar. Jag kan gå en hundpromenad utan att ha ljud i öronen. Den största vinsten av allt är att jag kan minnas Varg med värme igen, med glädje.

Familj

Jag hade yttrat orden för min psykolog. Att jag kände mig trasig. Felande. Som en maskin som var bortom räddning och nu inte mycket värd. Hon sa till mig att jag inte var trasig. Jag var förändrad. Det är inte samma sak som fel, det är bara annorlunda än hur det var. Och förändring, även om den kommer från något riktigt svårt behöver inte vara av ondo. Det finns inget värde i det, det är bara en del av livet vi lever. Vi blir alla förändrade på olika vis av det stora och lilla. Det är något naturligt. Lika naturligt som döden.

Det är orden jag vill skicka vidare till dig som behöver det. Oavsett om du tagit dig igenom en svår förlust eller varit med om något annat traumatiskt med din hund vill jag att du ska veta att du inte är trasig. Du är inte fel för att du känner och påverkas. Och hunden är inte ”bara en hund”. Det är någon vi delar livet med, ibland mer nära än andra människor. Hunden finns där i allt vi gör och den relationen sätter sig under huden på oss. Hunden kan utmana oss, förändra oss på gott och ont. Det är inte en okomplicerad magisk relation, det är något vi jobbar för och med och mot, det blir en del av vem vi är och vart vi är på väg. För varje hund som kommer in i våra liv finns det ett före och ett efter oavsett vad som händer. Att vi påverkas av hunden och hunden påverkas av oss är inget konstigt. Det gör dig inte till en svag människa, en underlig människa, en trasig människa. Det säger bara att hunden blivit en del av din familj. En familjemedlem råkar bara ha fyra ben och en svans.

Det gäller förresten för alla djur. Så känn dig inte utanför du med katt, kanin, häst, undulat, guldfisk, orm. Alla djur kan bli familj om det är vad vi känner!

Tack Varg

Tack för tiden vi fick med dig. Tack för din värme, din kärlek, din omsorg, dina hyss, alla fantastiska minnen. Tack för att du lärde Amira leka och prata hund. Tack för att du var barnens bästa vän och beskyddare. Tack för att du lämnade facklan till Bokim som tagit sig an alla uppgifter du lämnade efter dig.

Tack för att du förändrade mig. Även om resan blev lång är jag idag en människa förändrad till det bättre. Jag vågar känna djupare, jag vågar hålla utrymme för andra utan att förinta mig själv i processen. Jag förstår mig själv och kan relatera till andra med mer ödmjukhet. Jag kan stanna upp i nuet och bara vara. Jag hittar frid allt oftare på ett sätt jag aldrig gjorde innan jag mötte dig. Jag minns alla mina djur med stor kärlek och saknad men dina tassar lämnade ett avtryck i min själ. Där kommer du alltid finnas med mig. Inte på grund av hur du dog, utan på grund av hur du levde.

Tills vi ses igen. Fortsätt Vila i frid min fantastiska vän.

För dig som behöver hjälp

Om du mår dåligt och behöver stöd har jag samlat några ställen man kan vända sig till utöver sin hälsocentral etc. (Källa 1177):

Hjälplinjen

Hjälplinjen är en nationell stödlinje som erbjuder professionellt, anonymt och kostnadsfritt stöd för vuxna som befinner sig i en svår livssituation, i kris och som upplever olika former av psykiska besvär. Stödet ges främst på svenska, men vid behov kan stöd ges på andra språk via tolk.

Du kan få skriftlig rådgivning via nätet på hjalplinjen.se och stödsamtal via telefon på nummer 90390. Tjänsten är öppen dygnet runt, året om.

Kyrkans SOS

Kyrkans SOS jourtelefon är öppen för alla som behöver dela det svåra i tillvaron med någon. För dig som hellre vill skriva finns SOS-brevlådan där du får svar inom 72 timmar.

Telefon: 0771- 800 650

Självmordslinjen

Självmordslinjen drivs av föreningen Mind som arbetar för psykisk hälsa. Du som känner att du inte vill leva längre eller har någon närstående du är orolig för kan ringa eller chatta. De som svarar är volontärer som har fått utbildning och handledning för att ge medmänskligt stöd.

Telefon: 901 01

Äldrelinjen

Föreningen Minds stödtelefon för dig som är 65 år eller äldre och mår psykiskt dåligt. Du kanske känner dig ensam eller är i sorg. Äldrelinjen bemannas av utbildade volontärer som har erfarenhet av att ge medmänskligt stöd på telefon.

Telefon: 020-22 22 33

Bris för barn

Du som är under 18 år kan ringa, sms:a eller chatta med en kurator på Bris, Barnens rätt i samhället. Du kan även mejla och få ett svar. De som svarar är utbildade kuratorer som är vana vid att prata om känslor, tankar och hur en har det. Där finns även live-chattar, där du kan prata med andra. 

Telefonnummer 116 111