Amira, den arga haren del 9

Amira, den arga haren del 9

Idag skriver jag om Amira och hundflocken. Att ha en hundaggressiv hund med andra hundar är helt klart en utmaning men absolut inte en omöjlighet. Det kräver planering, träning och ett stort ansvarstagande från mig som hundägare. Kanske är det här ett inlägg som kan hjälpa dig med många hundar, eller som ett sätt att förstå introducering av nya hundkompisar till din fyrbenta kompis!

Introduceringen

När Amira ska träffa en ny hund är introduceringen A och O. Faktum är att den första introduceringen är A och O för alla hundar, oavsett vilken hund man har. För oss får ingenting gå fel, och därför behöver vi vara ytterst försiktiga för att skapa en introducering som flyter på och upplevs som positiv för alla inblandade. Vi går igenom dessa steg i en första introducering:

  1. Hitta en neutral plats – låt aldrig hundarna mötas för första gången på en plats som är laddad. Exempelvis hemma hos någon av hundarna eller på en plats som är väldigt viktig för någon av hundarna. En neutral plats gör att båda hundarna har samma utgångsläge.
  2. Möt aldrig hunden som ska introduceras rakt på! – nos mot nos blir inget gos. Många hundar upplever det som besvärligt att mötas nos mot nos vid ett första möte. Det är bättre att ha lite avstånd till varandra och gå i samma riktning, och sakta närma sig varandra sidledes. Mycket lugnare, mycket tryggare.
  3. Varje ögonkast på den främmande hunden innebär Jäkligt Gott Godis! – jo, det är bästa sättet att redan från början skapa en lugn och positiv inställning till den andra hunden. Amira får köttbullar eller något torkat gott kött som hon älskar, och varje gång hon så mycket som sneglar på den andra hunden får hon en bit som kastas ner på marken. Det skapar hos henne en förväntan om att Goda Ting inträffar när den främmande hunden finns i närheten.
  4. Ta en promenad tillsammans i koppel – det här är ett toppenbra sätt att introducera hundar tillsammans. Bäst är det att gå någonstans där det finns mycket utrymme och är stillsamt. Inte så mycket annat som stör alltså. Gå en koppelpromenad, hundarna får gå på var sida om vägen och snegla lite på varandra, men man lockar dem att hålla sig på sin sida hela tiden.

Amira behöver gå igenom den här processen vid många tillfällen innan vi ens kan fundera på att gå vidare. Detta för att undvika att hon någonsin blir stressad eller känner sig trängd av den andra hunden. Spänner hon sig, försöker göra utfall etc, får man backa och skapa större avstånd, och mata med godare godis. Allt för att Amira ska förknippa den där nya hunden med härliga positiva känslor.

Vidare introducering inomhus

När en ny hund ska introduceras hemma hos oss (vi har daghundar på dagarna och ibland behöver vi introducera en ny daghund) ser vi först till att Amira är helt avslappnad med hunden utomhus. När den nya hunden ska komma in har vi alltid grindar uppsatta. Amira får stå på andra sidan grinden och så fort hon ser på den nya hunden får hon belöningar som kastas in en bit i hennes rum. På så vis lär hon sig att nya hundar i hallen innebär gott godis inne i rummet -> alltså ska man ta avstånd från grinden för att godis ska kastas in i rummet. Därefter har vi alltid en grind emellan henne och daghundarna när vi är inomhus, av den enkla anledningen att vi, de andra hundarna och hon alltid ska kunna slappna av. Vi lär daghundarna att inte gå fram och provocera henne vid grinden, och istället hålla sig i andra rum i lägenheten.

Har man en hund som inte är aggressiv kan man ändå från början ha en liten grind emellan om man vill vara på den säkra sidan, och när hundarna verkar helt bekväma med varandra på var sida grinden tar man bort den. Att ha tydliga zoner för olika hundar kan hjälpa till att hålla en bra balans. Om en hund föredrar att ligga i soffan och en hund under soffbordet så uppmuntras de att välja dessa platser att sova på istället för att försöka inkräkta på den andra hundens favoritplats. Det är bra att plocka bort alla leksaker, tuggben och liknande, och sätta ut vattenskålar i olika rum så att hundarna inte känner sig nödgade att gå i försvar över exempelvis ett tuggben.

Närmare umgänge utomhus

När vi har daghundar är det viktigt att Amira ska kunna gå tillsammans med de andra hundarna utan att alltid vara spänd, eller tappa humöret och bråka med någon av hundarna. Det är viktigt när man sammanför flera olika hundar, att hundarna är individer som har individuella behov. Bara för att en hund tycker om att brottas, kanske en annan hund finner det obehagligt. Om hundarna inte lyssnar på varandra behöver jag som människa hjälpa dem att styra upp sina interaktioner. Det finns tre olika punkter som visar om hundarnas lek är bra och balanserad eller ej:

  1. Hundarna är båda avslappnade, ger och tar ungefär lika mycket i leken och söker upp varandra aktivt för att fortsätta leken.
  2. Hundarna tar egna pauser ibland, för att dricka vatten, nosa lite eller lägga sig ner.
  3. Hundarna lyssnar på varandra, när en hund signalerar obehag och sätter gränser ska den andra hunden lyssna och backa i leken.

För Amiras del är det viktigt att hon bara leker med de hundar vi vet är trygga med henne. Hon får inte leka med för små hundar, och när hon leker övervakar jag noggrant. Då hon själv har väldigt svårt för att bryta så fort leken blir lite för hetsig måste jag avbryta leken och pausa hundarna innan hon tippar över i aggression. Hon har också tränats till att inte lägga sig i när övriga hundar leker tillsammans, för att hon inte ska komma emellan och göra illa sig/göra illa någon annan hund. Det här har tränats in genom att släppa hundarna i olika omgångar. Vi har för tillfället tre olika daghundar som kommer i olika omgångar under veckorna. Vi har två egna hundar. Det är alltså fem hundar allt som allt som jag tränat. För att visa hur jag tänkt kommer här en kort beskrivning av den träningen med hundarna:

Amira leker bra med Varg, hennes stora lillebror. De två får leka relativt fritt, så länge Amira inte får ont i ryggen av det. De får leka fritt när vi inte har daghundarna. De andra daghundarna får inte ge sig in i den leken då de leker ganska buffligt med varandra. Därför har jag tidigare kopplat daghundarna och gett dem godis hos mig medan Amira och Varg fått leka lite. Det har lett till idag att daghundarna kommer till mig så snart Amira och Varg börjat leka.

Varg får leka med alla daghundar, men på olika vis. Zelda och Hastur tycker om att bli jagade och ibland brottas lite, det har de själva kunnat få styra upp. När de kommer igång och leker håller jag Amira upptagen med att söka godis på marken hos mig. Ajani är en liten cotton på 6kg, han får leka med Varg men de får bara göra det under ordnade former eftersom storleksskillnaden är så stor. Det har jag tränat genom att alltid bryta deras lek med lite godisletande så fort intensiteten har ökat. De småjagar varandra och Varg låter Ajani studsa runt honom och skälla.

Zelda och Amira får under inga omständigheter leka alls, och det har lösts sig snabbt genom att jag alltid avbrutit dem med annan aktivitet så snart de börjat se på varandra. Idag ignorerar de varandra på promenaderna och gör inga lekinviter alls!

Hastur kan leka med alla, men får aldrig ge sig in i leken med bara Amira och Varg. Amira och Varg teamar då upp mot Hastur som tycker det blir obehagligt. Han är tack och lov enormt lätt att avleda med godis, så det är sällan ett problem.

Jag har alltså väldigt noggrant planerat och tränat lekarna de har, vilket lett till att de sköter rutinerna alldeles på egen hand. Jag kan släppa alla hundar i skogen och de reglerar leken emellan sig. Trots detta släpper jag aldrig koncentrationen på Amira. Även om hon aldrig är riktigt lös (hon går i långlina när andra får gå lös) vet jag hur snabbt hon kan vända från att vara glad och peppad, till att bli riktigt arg och börja slåss. Anar jag att hon tagit sikte på en hund hon inte får leka med avleder jag snabbt med en inkallning. Eftersom hon har ett starkt resursförsvar får hundarna inte bära på pinnar, vi har aldrig med några leksaker och jag kastar alltid iväg godis åt olika håll, så hundarna inte behöver söka godis på samma fläck som Amira.

På det här sättet har vi för det mesta väldigt härliga roliga promenader som hundarna uppskattar!

När olyckan är framme

När man pratar om hundinteraktion kommer den där punkten som alltid är lite tungt, lite jobbigt och som man helst inte vill tänka på. Hundslagsmål. Tyvärr händer det och att ha strategier för det är bättre än att aldrig ha tänkt på det alls och inte veta hur man ska göra om dagen kommer när hundslagsmål inträffar.

Amira har en lång lista på saker som Inte är Godkänt. Om en annan hund kommer för nära när hon äter godis. Om en annan hund tittar konstigt på henne. Om en annan hund kommer och nosar på hennes spännande doftfläck på marken. Det svåraste med Amira är att hon ofta inte har mellansteg i sitt beteende då hon sätter gränser. Hon kan visa tänderna, eller morra som en första varning, men det gör hon i en sekund. Har den andra hunden inte fattat och gått undan (vilket ytterst få hundar hinner reagera på) då faller hon in i att slåss på en gång. Det är inte bara ett litet varningsbett vi pratar om här, nej det är ”slåss till döden” som är Amiras copingstrategi.

Är jag riktigt snabb och kan hojta till eller rycka undan Amira i kopplet, då händer inget mer. Amira släpper det oftast och den andra hunden går undan. Men, hinner jag inte och Amira har räckvidd nog för att nå den andra hunden, då smäller det. Och rutinen för ett hundslagsmål ser ut ungefär såhär:

  1. Få tag i Amira och dra henne undan. Jag behöver alltid få tag i Amira. Får jag bara tag i den andra hunden följer Amira helt enkelt med. Hon är oförmögen att avbryta när hon väl börjat slåss, medan de andra hundarna alltid avbryter så snart jag fått isär dem. Därför tar jag Amira. I selen helst av allt, annars i hennes bakdel. Som sista utväg tar jag tag i hennes huvud eller nos (av säkerhet för min egen del, hon biter i allt som rör i henne när hon låser sig).
  2. Ta ett djupt andetag och lugna ner mig. Jag går upp i stress på samma sätt som hundarna när ett slagsmål sker. Jag brukar försöka vara tyst när jag särar på hundarna men ibland kan jag inte hjälpa att jag ropar till. Jag vill under inga omständigheter vara arg på någon av hundarna när jag fått isär dem. De rår inte för att det blev som det blev, bara olika omständigheter som ledde upp till slagsmålet. Amira är inte en hemsk hund, och även om jag kan känna mig arg på henne hjälps inget av att jag faktiskt uttrycker den ilskan. Så, ett djupt andetag för att samla mig innan jag går vidare.
  3. Efterarbete. Här handlar det om att först hålla kvar Amira. Hon släpper inte slagsmålet förrän vi börjat röra på oss igen, vilket leder till att jag inte får släppa iväg henne. Släpper jag efter i kopplet kan hon lika gärna flyga på någon av hundarna igen. Jag samla ihop alla hundarna, vi börjar röra på oss i lugnt tempo. Vi går en liten bit, jag ger Amira och den andra hunden lite godis när de sneglar på varandra för att börja ställa om känslorna de har inför varandra. När alla hundar pustat ut och Amira släppt händelsen, stannar jag upp för att se om eventuella skador uppstått.

Tack och lov är hundslagsmål sällsynta, trots Amiras aggressiva sida. När det hänt har jag dock gått igenom vad som startade det och arbetar sedan med dessa situationer, så att Amira inte triggas lika hårt igen nästa gång samma situation uppstår, och för att jag ska bli bättre att styra upp sådana situationer. Hittills har alla hundslagsmål handlat om att Amira känt sig trängd eller att någon av de andra hundarna försökt ta hennes godis. Att hon inte ska vara trängd är inte så svårt att kontrollera, och godisarna ges nu under största kontroll och med samma rutin hela tiden.

 

Arbete, arbete, arbete

Det är mycket arbete i att reglera en hundflock med Amira. Men, trots att hon tycker andra hundar är läskiga, och trots att hon uppskattar mycket egentid så uppskattar hon också sina hundkompisar. Hon tycker om att få följe med flocken ut ibland i skogen för att leka och träna. Hon tycker om att få dela en promenad med en eller flera andra, och hon uppskattar för det mesta sin stora lillebror Varg. Så långt det går försöker vi ge henne minst en promenad på egen hand där hon får all uppmärksamhet. Hon får egentid inomhus också, och träning. Att hålla hundinteraktioner på en lagom nivå för henne är vägen till framgång!

Av den anledningen har hon inga fler hundkompisar och kommer inte ha det heller, om inget speciellt inträffar. Hon är nöjd med de hon har. Hon följer med på mitt arbete emellanåt som demo-hund, men till största del håller vi främmande hundar på avstånd. Hon behöver aldrig hälsa på någon främmande hund, eller leka med lillebror om hon inte vill.

För oss som människor runt Amira är det ett pågående arbete att reglera och skapa en lugn positiv stämning. Promenader med andra hundar kräver koncentration och en ständig bevakning av Amiras signaler, och att balansera det med att vara avslappnad och lugn för egen del. Vi tränar kontinuerligt in munkorg på Amira för att kunna använda den i situationer där vi inte kan garantera att hon inte biter. Vi är noggranna med vilka hundar som får komma hem till oss och under vilka omständigheter.

Idag har vi kommit så långt att hon till och med viftar på svansen och pussar lillebror när de varit ifrån varandra en längre stund. Dit trodde jag aldrig att jag skulle nå med en till familjemedlem. Vi har också kommit så långt att hon för det mesta är obrydd om daghundarna, och avslappnad när vi tar in andra hundar i lägenheten under tillfälliga perioder. Hon har lärt sig att sovrummet är hennes i lägenheten och inga främmande hundar är tillåtna där inne.

Allt arbete är helt klart värt det, så att hon får leva ett så normalt och rikt hundliv som möjligt, på sina villkor!

 


Allt om Munkorg!

Vad tänker du när du ser en hund med munkorg? Tänker du att det är en farlig hund som har den? Undrar du vem eller vilka hunden bitit? Eller tänker du att det är synd om hunden? Tänker du något speciellt om människan som håller i kopplet? 

 

Det här med munkorg är lite mer laddat än det behöver vara, som mycket annat i hundvärlden. Det här inlägget handlar om munkorg, om vad det faktiskt är, hur det kan användas, bemötas och tränas!

 

Olika anledningar till munkorg

 

Det finns massor av anledningar till varför en hund har munkorg. Hunden kan behöva munkorg för att den äter olämpliga saker på promenaderna som skadar den. Hunden kan bära munkorg för att helt enkelt träna munkorgen, så att tillfället då hunden Måste ha munkorg, hos veterinären exempelvis, blir det inte lika jobbigt. Det finns hundar som har munkorg för att de håller på att tränas på olika vis, och hundar som bär det för att hundsporten man utöver kräver det.

 

Oavsett anledning är inte munkorgen något negativt. Den ska inte tolkas som att det är en hemsk hund som bär den. Är det så att hunden bitit någon eller att det finns misstanke om att hunden kan bita någon, då är det positivt att hunden har munkorg på sig, så att skador inte ska ske när man tränar sin hund i sociala situationer. Hundar som äter farliga saker, såsom sten eller annat ute i naturen, har munkorgen för att de inte ska behöva genomgå operationer och kanske till och med avlida på grund av sitt sökande beteende. Är någon ute och tränar sin hund att bära munkorg i förebyggande syfte, som exempelvis inför ett veterinärebesök, är det superbra! Vi borde som hundägare bli betydligt bättre på att förebygga och träna upp hundens tolerans för saker och ting som den kan behöva uppleva i situationer då den blir sjuk eller skadad.

 

Låt oss djupdyka i dessa anledningar: 

 

Glupska hundar 

 

En del hundar är extremt glupska. De sätter i sig allt de hittar som verkar smaskigt. En del hundar kan äta främmande föremål av andra anledningar än glupskhet också, såsom olika magsjukdomar, stressrelaterade beteende osv. Oavsett anledning kan effekten av detta ätande leda till stort lidande för hunden. Att behöva genomgå stora bukoperationer varje gång hunden satt i sig sten blir påfrestande för hundens kropp och innebär en stor risk varje gång hunden behöver genomgå det. För att inte tala om kostanden för en bukoperation. Går det inte att träna hunden till att undvika detta ätande, är munkorg ett bra sätt att hantera det på. Man tränar sin hund att bära munkorgen utomhus och trivas i den. På så vis blir promenaderna trevligare och tryggare. Jag kan slappna av som hundägare och hunden kan i sin tur slappna av!

 

Hundar som bits

Munkorg kan behövas när man tränar reaktiva hundar som nafsar, bits eller där det finns en misstanke om att hunden kan reagera med bitande. Det kan vara i möte med andra hundar, människor eller något annat. För att förhindra att någon skadar sig och att hunden ska råka bita någon, har man munkorgen på. Problemet är laddat så klart, och vi har alla olika nivåer för vad vi tolererar när det kommer till just bitande och nafsande. Att kunna arbeta med beteendet för att ge hunden och ägaren bättre livskvalité (och i vissa fall för att undvika avlivning), kräver ibland munkorg till en början. Om ägaren upplever att hunden inte kan skada någon kan alla slappna av betydligt mer, vilket leder till bättre träningstillfällen. Det i sin tur kommer leda till en mer avslappnad hund som lättare tar till sig träningen.

 

Förebyggande träning med munkorg

 

Trots att du har en snäll gladlynt hund som inte äter olämpliga saker och som inte skulle bita någon, kan det vara en väldigt bra idé att träna hunden bära munkorg ibland! Att ha på en munkorg för första gången kan vara obehagligt för en del hundar. Oftast är det hos veterinären de är med om detta, under omständigheter som kan kännas jobbiga. Att ha lärt hunden bära munkorg innan den Måste ha det, kan hjlpa hunden att känna sig tryggare och lugnare. Om hunden fått ha munkorg när den gjort roliga saker, fått godis, haft det bra och varit lugn, kommer munkorgen inte förknippas med ett obehag den dagen den måste sättas på grund av sjukdom eller skada. Det kan alltså hjälpa både dig och hunden att lära sig sätta på munkorg, bära munkorg och hantera munkorgen!

 

Hur tränar man munkorg? 

 

Först köper du en munkorg som hunden ska ha. Det finns många olika modeller, välj det som passar bäst för ditt syfte. Se till att den sitter bra, den ska inte trycka mot ögonen eller skava. Hunden behöver den kunna öppna munnen i munkorgen för att andas ordentligt, och det ska vara god vädring vid nosen så den får i sig syre. Ska du träna i munkorg behöver man kunna ge den godis genom gallret också!

 

Sedan tar du det i långsamma steg. Att låta hunden få ta en aktiv del i träningen är det bästa, då tycker inte hunden att munkorg är ett tvång! Följ dessa steg:

 

1. Plocka fram munkorgen och riktigt gott godis. Låt hunden få komma fram och nosa på munkorgen. Ge ett beröm och en belöning varje gång den vågar sig fram och nosa! Upprepa detta tills hunden gladeligen kommer fram när munkorgen kommer fram, för då har du betingat hunden på att munkorgen betyder positiva saker, som att man får gott godis! Det brukar gå fort, kanske bara 1-2 träningstillfällen.

 

2. Nu ska du lära hunden att sticka in nosen i munkorgen. Håll den i din kupade hand, se till att remmar är ur vägen så hunden lätt kan föra in nosen. Håll munkorgen i noshöjd för hunden och antingen väntar till hunden själv nosar nyfiket mot/i munkorgen eller locka med en godis i öppningen på andra sidan munkorgen. Varje gång hunden sticken in nosen, om så bara lite! Beröm och belöna! Upprepa tills hunden helt vågar stoppa in nosen i munkorgen utan att bli rädd. Det är viktigt att hunden hela tiden tycker det är trevligt och roligt. Tryck aldrig munkorgen mot hunden, handen ska vara stilla. Det är hunden som ska närma sig. Kör korta träningspass, några minuter här och där i några dagar.

 

3. Nu ska du lära hunden att stanna kvar med nosen i munkorgen. Jag brukar använda ordet ”stanna” om hunden nu kan det. När hunden sticker in nosen, säger jag stanna, väntar en sekund och sen berömmer och belöna. Upprepa, men öka successivt tiden hunden ska stanna i munkorgen med sin nos, innan du berömmer! Om hunden har svårt att stanna upp, då kan du smörja insidan munkorgen framme vid nosen med något gott, smör eller leverpastej. Eller hålla en godis mellan fingrarna i andra änden av munkorgen så hunden får gnaga lös godiset genom munkorgen. Och sen testar du efter något träningspass att bara låta hunden sticka in nosen i munkorgen och stanna upp.

 

4. När hunden ska stanna upp i munkorgen några sekunder, ska du nu börja använda remmarna. Dra remmarna om nacken, och över huvudet om en sådan finns men knäpp den inte. Beröm och belöna så fort hunden står still och låter dig dra i remmarna och lägga dem mot hunden. Upprepa många gånger. Hunden ska vara helt bekväm, blir den rädd eller tycker det är obehagligt, då backar du lite i träningen.

 

5. Näst sista steget är att fästa munkorgen. Gör detta mjukt och släpp munkorgen. Om du kan ge hunden godis i munkorgen är det jättebra, beröm och ge godis medan munkorgen är på och upprepa många gånger. Hunden behöver inte röra sig än, den kan sitta eller stå still. Ta av munkorgen efter en minut eller så. Om hunden krafsar mot munkorgen, försök avleda med godis, prata lugn och beröm så snart alla fyra tassar är i marken. Ibland kan man hjälpa hunden genom att lägga en hand under haka och stödja lite, många hundar vill hänga med huvudet i början för att det känns ovant.

 

6. Sista steget är att få hunden att röra sig fritt i munkorgen. Ta med den ut på en rolig promenad. Ta på munkorgen, där hunden själv får sticka in nosen innan du fäster den. Sedan börjar ni gå. Om det behövs, locka med godis i början och försök få hunden att tänka på annat än just munkorgen. Om munkorgen följer med på vissa promenader, där ni gör roliga saker tillsammans i munkorg, blir den snabbt förknippad med något spännande roligt och postivit! Precis som en greyhound gärna har munkorg på sig inför ett lopp, får du en hund som glatt stoppar nosen i sin munkorg och bär den med glädje och stolthet!

 

Du och din hund tjänar mycket på att träna munkorg! Nästa gång du ska till veterinären då hunden är skadad och sjuk kan du ha med dig din munkorg och erbjuda den till veterinärerna så blir det något som luktar och känns som hemma.

 

Döm inte hundar med munkorg

 

Gör snälla inte det! Du vet inte varför hunden har munkorg men inget blir bättre för att du dömer den som en elak aggressiv hund. Om du är nyfiken, fråga ägaren varför hunden har munkorg, men var inte otrevlig. Var avslappnad och lugn kring hundar med munkorg, för oavsett anledning till munkorg, kommer hunden må bättre om den får bli bemött med lugn och ro.

 

En munkorg är bara en munkorg!