Amira, den arga haren del 7

Amira, den arga haren del 7

Idag ska skriver jag om olika verktyg vi har för att göra Amira mer trygg i sig själv, få henne att våga mer, ta för sig av livet på ett positivt sätt! Förhoppningsvis kan du hitta mängder av tips som du kan erbjuda hunden/hundarna du delar ditt liv med! 

Liten på jorden

Amira är en liten hund med mycket kraft i kroppen. Tyvärr inte ett lika kraftfullt självförtroende. Nej, hon ser nog sig själv som väldigt liten på denna jord, något jag fullt ut förstår. Hon är liten, i en människas värld där allt är anpassat efter oss som står upprätt på två ben. Vi människor vet vad allt är, varför det är och det finns mycket i det som är fullständigt främmande för en liten hund.

Hon är rädd för saker som händer ovanför hennes huvud. Att skramla med nyckelknippan över henne, att något far över hennes huvud, att man stöter till något på en yta ovanför eller intill henne blir hon rädd. Hon tycker inte om golvet när det blir minsta lilla trångt, och hennes bästa plats i värld är på en möbel, gärna lite högt och på mjukt underlag. Det ska vara mysigt att ligga där, och hon ska kunna ha uppsikt över det mesta.

 

Är det konstigt är det farligt 

Hon har också inställningen att allt som är konstigt, alltså nytt och för henne främmande, så är det farligt. Nya ljud är farliga, tills motsatsen är bevisad. Människor som inte ser ut som människor enligt henne ska göra, eller rör sig underligt, saker som plötsligt dyker upp, hastiga rörelser, saker som låter eller rör sig när de inte ska, allt sådant är farligt i Amiras värld. Hon hanterar det genom att fly eller bli olika grader av arg.

 

Världen är en lekplats!

Det första jag började arbeta på med Amira var hennes ursäktande inställning till nya miljöer. När vi var i en stadsdel hon inte varit i, en skog hon inte sett eller att hem hon inte besökt tidigare blev hon låg, nervöst och spattig. Det var hemskt att se att hon hoppade högt så snart en bildörr stängdes, eller att hon inte vågade gå upp på en trottoarkant som var hög och lite smal. Vår första sommar tillsammans spenderade vi mycket på resande fot. Det var resor som hade planerats innan hon var planerad att komma till mig, och jag bestämde mig för att hon kunde få följa med. Den första resan vid tog var en lång resa på tio dagar genom Sverige tillsammans med min bästa vän. Amira som var höjdrädd, fick följa med oss på första stoppet på resan; Skuleberget. Det var fint väder och vi ville upp till toppen! Amira följde med. De första trapporna turades vi om att bära henne i, vi lyfte henne mellan oss och stöttade henne när hon vågade själv. Då vi kommit upp på toppen hade Amira vuxit flera decimeter i självförtroende! Hon hade klarat hela den branta vägen upp, och vägen ner gick betydligt smidigare. Hon vågade ta många trappor och klippavsatser på egen hand, och de hon inte kunde ta var hon trygg med att vi bar henne nerför.

Resten av den resan fortsatte i ungefär samma stuk. Vi sprang mycket på olika leder, flera mil gjorde vi ifrån oss den veckan. Vi besökte städer, skogar, berg, klättrade, kröp och sprang. Amira var med oss varje litet steg. Världen blev den sommaren en lekplats för Amira

Därefter insåg jag att det här var något vi skulle fortsätta med. Vi började träna parkour, något som helt trollade bort Amira osäkerhet för höjder, underliga platser och stadsmiljöer. Idag går svansen som en liten propeller när vi ber henne balansera på något och hon har utvecklat en balans och kroppskontroll som inte är av denna värld! Hon är stolt, glad och har roligt när vi parkourtränar.

I den här träningen följer vi dessa enkla regler:

  • Hon blir aldrig tvingad till något hon inte vill. Vi har alltid gjort allt på frivillig basis, och hon lockats till något har det inte funnits några krav. Hon har alltid haft oss människor nära, som involverar oss, stöttar och heja på när hon vågar något nytt!
  • Vi tränar det i långsamt tempo, fokuserar på kroppskontroll, följsamhet och fokus på uppgiften framför oss.
  • Innan jag började träna parkour ordentligt gjorde jag henne bekväm i hennes sele, och bekväm med att jag kunde få hålla fast henne i selen, lyfta henne upp och ner från saker, så att det inte skulle kännas obehagligt när jag hjälpte henne i träningen.

Låter det, är det roligt! 

Hon är ljudkänslig på lite olika vis. Framförallt handlar det om skrammel av olika slag (tack och lov är hon inte skotträdd). För att jobba med detta har vi olika leksaker som skramlar och låter! Bland annat har hon en godisboll som skramlar ordentligt när den rullar iväg på golvet. I början var hon rädd och försiktig kring den, men idag rullar hon iväg den där som om hon aldrig varit rädd för den. Hon har också pussel och andra aktiveringsleksaker som kräver att man knuffar eller krafsar på dem, och de låter på olika vis. Hon är alltid skeptisk när jag tar fram en ny leksak, men med stöttning, beröm och belöningar för att hon vågar använda tassar, vågar putta och skjuta på saker kommer hon ofta över det rätt snart!

Vi jobbar lite med ljudlådor. Superlätt att göra hemma och väldigt roligt! Ta en låda (i kartong eller plast), lägg ner saker som skramlar lite. Petflaskor är bra, hundleksaker i plast och annat. Så länge hunden inte kan sticka eller skära sig på det. Lägg ner gott godis i lådan. Eller hundens mat! Låt hunden få böka i lådan och hitta godisar.

När vi tränar med ljud följer vi dessa regler:

  • Amira är alltid den som gör ljudet, aldrig vi människor. Vi puttar inte på saker, vi rör inte i saker så det låter. Vi är bara med och stöttar henne!
  • Börja alltid på lägsta möjliga nivå med lägsta möjliga ljud i början. Med Amira är det viktigt att hon inte blir väldigt skrämd i början för då slutar hon testa mer sedan. Vi börjar på låg nivå och arbetar oss uppåt!
  • Hon får avsluta när hon vill. Vill hon gå från ljudlådan eller leksaken, då får hon göra det. Oftast är det då hon behöver ta en paus för att det krävde så mycket energi att våga göra alla dessa ljud.
  • Vi gör det aldrig på en dag när hon redan är lite stressad, utan börjar först när hon är lugn, avslappnad och redo att bli aktiverad.

 

Riv och slit!

Trots Amiras intensiva motor och trots hennes förmåga att använda tänderna som lösning på saker och ting är hon väldigt försiktig när det kommer till att tugga på saker, riva och slita. Därför har vi jobbat en del med kartonger som hon fritt får riva och slita i hur mycket hon vill!

Vi gömmer godis och mat i kartonger som hon får öppna på olika vis för att få fram godiset. I början använde vi små supertunna kartongen, som kartongen för våra tepåsar eller något liknande. Locket stängdes men är enkelt att riva upp och det fanns riktigt god belöning i kartongen. När hon vågade ta sig an dem flyttade vi oss till svårare kartonger som var hårdare och som vi stängt mer ordentligt. Det här har gjort att hon tar för sig lite mer, vågar ta i, vågar riva och slita. Det syns hur roligt hon tycker det är när hon vågar!

Våra regler för kartongkaos:

  • Kartongen ska inte ha något vasst i sin, som häftklamrar eller liknande.
  • Vi är alltid hemma och med henne så ifall hon behöver hjälp kan vi hjälpa, ifall hon tänker äta upp kartongen kan vi avleda henne.

Uppmuntra bus! 

När jag hör hundägare oja sig över hundarnas olika busstreck brukar jag le och känna en glädje. Hundar som tryggt vågar ta för sig, vågar hitta på egna saker, vågar vara sina egna personer med egna behov är hundar som i regel har det bra. Visst, ibland kan busstreck handla om stress i någon form, men då en väldigt försiktig hund plötsligt vågar göra mer, eller har stunder i livet där de är trygga nog att pröva saker utanför sina egna ramar, då blir jag riktigt glad!

Vi har en inställning till hundar där vi anser att allt ska kvävas i sin linda. Hunden ska vara undergiven, veta sin plats, inte leva ut så mycket för det blir jobbigt då. Och hunden som hoppar i hallen, hunden som letar fram tidningsåtervinningen och strimlar den, hunden som tar ett segervarv på lydnadsplanen är hundar som anses ”olydiga” i många ögon. För mig är det inte en olydig hund, det är en hund som vågar. Varje gång Amira gör något litet busigt här hemma, vågar utforska ett rum helt på egen hand, stjäl något och har det i sängen, är gånger då mitt hjärta känns lättare. Det betyder att hon vågade ta sig utanför sin trygga zon för att göra något nytt och spännande. Det är en dag hon är mindre rädd! Hon får alla slags beröm och belöningar när hon vågar ta för sig, har en positiv inställning till saker, vågar pröva på egen hand.

Amira har kommit långt sen första dagen hon dök upp i mitt liv. Hon vågar långt mycket mer än tidigare, har en mer positiv inställning till livet än hon haft, och med varje liten ny framgång för henne, växer hon ytterligare en millimeter i självförtroende!

Det finns massor av sätt att skapa utmaningar för sin hund som blir roliga! Huvudsaken är att det alltid är frivilligt, alltid roligt och alltid ger hunden en chans att få växa i slutänden! Vill du läsa del 8? Du hittar den Här! 

 

 


Amira, den arga haren del 1

Efter mycket funderande har jag bestämt mig för att berätta Amiras historia, för att tillsammans med henne skapa förståelse för mer problematiska hundbeteenden. Under hösten och kanske framöver kommer du kunna få läsa om hennes majestät Amira, en wheatentik på sju år som inget hellre önskar bli förstådd och älskad. 

Jag berättar det lika mycket för min egen skull som för din. Med förhoppning om att själv minnas för framtiden vad jag lärt mig och kommer lära mig av henne, och att ge dig en insikt i ett liv med en hund som har speciella krav på sina människor. Jag hoppas också att om du själv lever i en liknande situation kan hitta inspiration för att hjälpa dig och din hund i ert liv.

Så, utan vidare fördröjning, låt oss börja med första delen, en kortfattad presentation av Amira och hennes liv.

En ny början 

Hon kom till mig lite i alla hast. Jag hade tvingats ta det hemska beslutet att avliva en hund vid fem års ålder på grund av svår smärtproblematik. Jag kunde inte se mig själv stå utan hund mer än absolut nödvändigt, för jag var rädd att hålet som min tidigare hund lämnad efter sig, skulle sluka mig och aldrig släppa taget. Så, efter samtal med min kära mor hittades en hund som behövde ett eget hem. Amira var ett år när hon kom till mig. Jag såg redan första dagen att hon hade enormt mycket motor, en stor nyfikenhet och en större integritet än någon annan hund jag någonsin mött. Hon var känslig för mina signaler, och försynt i sitt sätt. Att flytta från landet till en större stad var en enorm förändring i hennes liv och det tog en sommar av jobb för oss båda att lära känna varandra och att hjälpa Amira hitta ett självförtroende och mod.

Jag är nog inte ensam om att drömma när jag bjuder in en ny hund till mitt liv. Drömmar om att få tävla i agility, satsa stort på det fanns redan från början. Första sommaren introducerades hon till agilityhindren och hon lärde sig snabbt. Till min förtjusning var hon kvick och smidig, och så snart självförtroendet på banan satt på plats kändes det som att vi skulle vara oövervinnerliga tillsammans! Hon var fortfarande försynt, lättskrämd och jag såg att hon kämpade i situationer med andra hundar, men i min dåvarande okunskap tänkte jag att även det skulle hitta sin plats så småningom.

Våra första prövningar

Den allra första prövningen kom redan vår första sommar tillsammans. Vi var på resa med en vän och jag upptäckte att Amira kliade sig fasligt mycket. Det fick bli ett besök hos veterinären då vi upptäckte att hon kliat sig blodig en natt, och här började ett år av utredning för allergier. Det fastställdes rätt snart att hon hade en damm- och kvalsterallergi.

Vi hade just så pass fått det under kontroll när nästa utmaning dök upp. Det började som en plötslig magsjuka, med kräkningar och diarré. Efter några dagar fick det bli en tur till veterinären. Två långa månader följde, där mitt lilla älskade liv kämpade med en mage som var i konstant uppror. Hon var skinn och ben och jag började förbereda mig för det värsta när vi äntligen fann orsaken. En livmoder som inte alls fungerade som den skulle. Magproblemen försvann i samma stund som livmodern opererades bort och jag hade fått tillbaka min Amira igen och vi hade en lång rehabilitering framför oss.

Under alla dessa turer hade Amiras inställning till andra hundar försämrats stadigt. Att ha ont och vara sjuk gjorde att varje möte med en annan hund blev en stress, och hennes tidigare osäkerhet och rädsla för andra hundar tog en helt ny karaktär. Hon blev inte bara rädd när hon såg en annan hund, hon blev ursinnig.

Utfallsproblematiken

Jag fick bittert konstatera att även om Amira nu fick hull igen, byggde muskler och fick tillbaka orken, mådde sinnet inte bra. Rädslor och ångest som hon haft sedan första dagen, de växte och blev värre i en takt jag inte hann hantera. Snart gjorde hon fullständiga aggressiva utfall mot andra hundar på promenader och hundträningar. Efter en olycklig incident när kopplet lossnade från hennes sele och hon smet för att slåss med en annan hund, fick jag inse att hon inte borde vara lös bland andra hundar. Inte heller borde hon behöva vara uppi andra hundar där hon känner sig trängd och stressad. Och nu behövde jag verkligen ta itu med det här, för att minska hennes stress.

Utbildningar och hundexperter 

Väldigt snabbt insåg jag att trots mina redan ganska gedigna kunskaper om utfallsproblematik kunde jag inte förmå Amira att komma ner i stress så fort hon anade en hund i närheten. Vi arbetade med alla slags verktyg jag hade, och när de inte räckte till började jag rådfråga andra duktiga hundtränare. Det ena ledde till det andra och jag började gå specialutbildningar för att få mer verktyg, och framförallt en större förståelse för hur Amiras rädsla och ångest fungerade. Under tiden gjorde jag allt jag kunde för henne, för att hjälpa henne att må bra och känna sig trygg. Ibland gick det framåt, ibland bakåt. Men tillslut landade vi i ett gemensamt arbete och utfallsproblematiken minskade sakta men säkert.

Den dolda smärtan 

Vi hade en tid av lugn, jag och Amira. Men så träffade jag min nuvarande Sambo Elin, och vi bestämde oss för att flytta ihop. Nya hundar introducerades i Amiras liv, framförallt hennes nuvarande (stora) lillebror Varg. Vi genomförde en flytt till en ny lägenhet och började hitta en ny vardag, människor som hundar. Amira tycktes trots allt klara det hela väldigt bra. Tills en dag hon började bli mer reaktiv igen, mer på sin vakt mot människor och hundar. Plötsligt en dag började utfallen komma också mot människor som dök upp för plötsligt eller för nära. Hon började morra och markera mot oss när vi rörde vid henne och så kom hältan. Efter ett besök hos veterinären konstaterades det att hon har fått en vag pålagring i ryggen som gett henne en smärta vi inte hade sett. Å ena sidan var det skönt med en förklaring till hennes försämrade sinnestillstånd, å andra sidan förstod vi att vi nu stod inför ännu en stor utmaning. En så aktiv hund som Amira kan inte hållas stilla ett helt liv, därför fick vi steg för steg försöka utröna vad för motion ryggen klarade av och vad vi behövde undvika. Tillslut fann vi återigen en balans i vardagen och Amira började hitta tillbaka till ett större lugn och välmående igen.

Amira, den arga haren

Idag, med Amira sju år gammal, har jag äntligen lärt mig förstå henne, tolka hennes signaler och kan ge henne det hon behöver. Även min sambo har fått lära sig mycket i hur Amira ska hanteras för att må så bra som möjligt. Jag har fått gjort en resa under dessa år som människa, där jag bit för bit fått lära mig acceptera, men också omdefiniera hur jag ser på hundar och deras beteenden. Amira har på alla vis gjort mig till en bättre människa och en bättre hundtränare, bara genom att vara sig själv.

Det här är en första introduktion till Amiras liv. I nästa del kommer jag skriva om hennes jaktinstinkter, utmaningarna som det ger och tips på hur du kan tänka kring hundar med liknande problem. Den hittar du Här!