Amira, den arga haren del 9

Amira, den arga haren del 9

Idag skriver jag om Amira och hundflocken. Att ha en hundaggressiv hund med andra hundar är helt klart en utmaning men absolut inte en omöjlighet. Det kräver planering, träning och ett stort ansvarstagande från mig som hundägare. Kanske är det här ett inlägg som kan hjälpa dig med många hundar, eller som ett sätt att förstå introducering av nya hundkompisar till din fyrbenta kompis!

Introduceringen

När Amira ska träffa en ny hund är introduceringen A och O. Faktum är att den första introduceringen är A och O för alla hundar, oavsett vilken hund man har. För oss får ingenting gå fel, och därför behöver vi vara ytterst försiktiga för att skapa en introducering som flyter på och upplevs som positiv för alla inblandade. Vi går igenom dessa steg i en första introducering:

  1. Hitta en neutral plats – låt aldrig hundarna mötas för första gången på en plats som är laddad. Exempelvis hemma hos någon av hundarna eller på en plats som är väldigt viktig för någon av hundarna. En neutral plats gör att båda hundarna har samma utgångsläge.
  2. Möt aldrig hunden som ska introduceras rakt på! – nos mot nos blir inget gos. Många hundar upplever det som besvärligt att mötas nos mot nos vid ett första möte. Det är bättre att ha lite avstånd till varandra och gå i samma riktning, och sakta närma sig varandra sidledes. Mycket lugnare, mycket tryggare.
  3. Varje ögonkast på den främmande hunden innebär Jäkligt Gott Godis! – jo, det är bästa sättet att redan från början skapa en lugn och positiv inställning till den andra hunden. Amira får köttbullar eller något torkat gott kött som hon älskar, och varje gång hon så mycket som sneglar på den andra hunden får hon en bit som kastas ner på marken. Det skapar hos henne en förväntan om att Goda Ting inträffar när den främmande hunden finns i närheten.
  4. Ta en promenad tillsammans i koppel – det här är ett toppenbra sätt att introducera hundar tillsammans. Bäst är det att gå någonstans där det finns mycket utrymme och är stillsamt. Inte så mycket annat som stör alltså. Gå en koppelpromenad, hundarna får gå på var sida om vägen och snegla lite på varandra, men man lockar dem att hålla sig på sin sida hela tiden.

Amira behöver gå igenom den här processen vid många tillfällen innan vi ens kan fundera på att gå vidare. Detta för att undvika att hon någonsin blir stressad eller känner sig trängd av den andra hunden. Spänner hon sig, försöker göra utfall etc, får man backa och skapa större avstånd, och mata med godare godis. Allt för att Amira ska förknippa den där nya hunden med härliga positiva känslor.

Vidare introducering inomhus

När en ny hund ska introduceras hemma hos oss (vi har daghundar på dagarna och ibland behöver vi introducera en ny daghund) ser vi först till att Amira är helt avslappnad med hunden utomhus. När den nya hunden ska komma in har vi alltid grindar uppsatta. Amira får stå på andra sidan grinden och så fort hon ser på den nya hunden får hon belöningar som kastas in en bit i hennes rum. På så vis lär hon sig att nya hundar i hallen innebär gott godis inne i rummet -> alltså ska man ta avstånd från grinden för att godis ska kastas in i rummet. Därefter har vi alltid en grind emellan henne och daghundarna när vi är inomhus, av den enkla anledningen att vi, de andra hundarna och hon alltid ska kunna slappna av. Vi lär daghundarna att inte gå fram och provocera henne vid grinden, och istället hålla sig i andra rum i lägenheten.

Har man en hund som inte är aggressiv kan man ändå från början ha en liten grind emellan om man vill vara på den säkra sidan, och när hundarna verkar helt bekväma med varandra på var sida grinden tar man bort den. Att ha tydliga zoner för olika hundar kan hjälpa till att hålla en bra balans. Om en hund föredrar att ligga i soffan och en hund under soffbordet så uppmuntras de att välja dessa platser att sova på istället för att försöka inkräkta på den andra hundens favoritplats. Det är bra att plocka bort alla leksaker, tuggben och liknande, och sätta ut vattenskålar i olika rum så att hundarna inte känner sig nödgade att gå i försvar över exempelvis ett tuggben.

Närmare umgänge utomhus

När vi har daghundar är det viktigt att Amira ska kunna gå tillsammans med de andra hundarna utan att alltid vara spänd, eller tappa humöret och bråka med någon av hundarna. Det är viktigt när man sammanför flera olika hundar, att hundarna är individer som har individuella behov. Bara för att en hund tycker om att brottas, kanske en annan hund finner det obehagligt. Om hundarna inte lyssnar på varandra behöver jag som människa hjälpa dem att styra upp sina interaktioner. Det finns tre olika punkter som visar om hundarnas lek är bra och balanserad eller ej:

  1. Hundarna är båda avslappnade, ger och tar ungefär lika mycket i leken och söker upp varandra aktivt för att fortsätta leken.
  2. Hundarna tar egna pauser ibland, för att dricka vatten, nosa lite eller lägga sig ner.
  3. Hundarna lyssnar på varandra, när en hund signalerar obehag och sätter gränser ska den andra hunden lyssna och backa i leken.

För Amiras del är det viktigt att hon bara leker med de hundar vi vet är trygga med henne. Hon får inte leka med för små hundar, och när hon leker övervakar jag noggrant. Då hon själv har väldigt svårt för att bryta så fort leken blir lite för hetsig måste jag avbryta leken och pausa hundarna innan hon tippar över i aggression. Hon har också tränats till att inte lägga sig i när övriga hundar leker tillsammans, för att hon inte ska komma emellan och göra illa sig/göra illa någon annan hund. Det här har tränats in genom att släppa hundarna i olika omgångar. Vi har för tillfället tre olika daghundar som kommer i olika omgångar under veckorna. Vi har två egna hundar. Det är alltså fem hundar allt som allt som jag tränat. För att visa hur jag tänkt kommer här en kort beskrivning av den träningen med hundarna:

Amira leker bra med Varg, hennes stora lillebror. De två får leka relativt fritt, så länge Amira inte får ont i ryggen av det. De får leka fritt när vi inte har daghundarna. De andra daghundarna får inte ge sig in i den leken då de leker ganska buffligt med varandra. Därför har jag tidigare kopplat daghundarna och gett dem godis hos mig medan Amira och Varg fått leka lite. Det har lett till idag att daghundarna kommer till mig så snart Amira och Varg börjat leka.

Varg får leka med alla daghundar, men på olika vis. Zelda och Hastur tycker om att bli jagade och ibland brottas lite, det har de själva kunnat få styra upp. När de kommer igång och leker håller jag Amira upptagen med att söka godis på marken hos mig. Ajani är en liten cotton på 6kg, han får leka med Varg men de får bara göra det under ordnade former eftersom storleksskillnaden är så stor. Det har jag tränat genom att alltid bryta deras lek med lite godisletande så fort intensiteten har ökat. De småjagar varandra och Varg låter Ajani studsa runt honom och skälla.

Zelda och Amira får under inga omständigheter leka alls, och det har lösts sig snabbt genom att jag alltid avbrutit dem med annan aktivitet så snart de börjat se på varandra. Idag ignorerar de varandra på promenaderna och gör inga lekinviter alls!

Hastur kan leka med alla, men får aldrig ge sig in i leken med bara Amira och Varg. Amira och Varg teamar då upp mot Hastur som tycker det blir obehagligt. Han är tack och lov enormt lätt att avleda med godis, så det är sällan ett problem.

Jag har alltså väldigt noggrant planerat och tränat lekarna de har, vilket lett till att de sköter rutinerna alldeles på egen hand. Jag kan släppa alla hundar i skogen och de reglerar leken emellan sig. Trots detta släpper jag aldrig koncentrationen på Amira. Även om hon aldrig är riktigt lös (hon går i långlina när andra får gå lös) vet jag hur snabbt hon kan vända från att vara glad och peppad, till att bli riktigt arg och börja slåss. Anar jag att hon tagit sikte på en hund hon inte får leka med avleder jag snabbt med en inkallning. Eftersom hon har ett starkt resursförsvar får hundarna inte bära på pinnar, vi har aldrig med några leksaker och jag kastar alltid iväg godis åt olika håll, så hundarna inte behöver söka godis på samma fläck som Amira.

På det här sättet har vi för det mesta väldigt härliga roliga promenader som hundarna uppskattar!

När olyckan är framme

När man pratar om hundinteraktion kommer den där punkten som alltid är lite tungt, lite jobbigt och som man helst inte vill tänka på. Hundslagsmål. Tyvärr händer det och att ha strategier för det är bättre än att aldrig ha tänkt på det alls och inte veta hur man ska göra om dagen kommer när hundslagsmål inträffar.

Amira har en lång lista på saker som Inte är Godkänt. Om en annan hund kommer för nära när hon äter godis. Om en annan hund tittar konstigt på henne. Om en annan hund kommer och nosar på hennes spännande doftfläck på marken. Det svåraste med Amira är att hon ofta inte har mellansteg i sitt beteende då hon sätter gränser. Hon kan visa tänderna, eller morra som en första varning, men det gör hon i en sekund. Har den andra hunden inte fattat och gått undan (vilket ytterst få hundar hinner reagera på) då faller hon in i att slåss på en gång. Det är inte bara ett litet varningsbett vi pratar om här, nej det är ”slåss till döden” som är Amiras copingstrategi.

Är jag riktigt snabb och kan hojta till eller rycka undan Amira i kopplet, då händer inget mer. Amira släpper det oftast och den andra hunden går undan. Men, hinner jag inte och Amira har räckvidd nog för att nå den andra hunden, då smäller det. Och rutinen för ett hundslagsmål ser ut ungefär såhär:

  1. Få tag i Amira och dra henne undan. Jag behöver alltid få tag i Amira. Får jag bara tag i den andra hunden följer Amira helt enkelt med. Hon är oförmögen att avbryta när hon väl börjat slåss, medan de andra hundarna alltid avbryter så snart jag fått isär dem. Därför tar jag Amira. I selen helst av allt, annars i hennes bakdel. Som sista utväg tar jag tag i hennes huvud eller nos (av säkerhet för min egen del, hon biter i allt som rör i henne när hon låser sig).
  2. Ta ett djupt andetag och lugna ner mig. Jag går upp i stress på samma sätt som hundarna när ett slagsmål sker. Jag brukar försöka vara tyst när jag särar på hundarna men ibland kan jag inte hjälpa att jag ropar till. Jag vill under inga omständigheter vara arg på någon av hundarna när jag fått isär dem. De rår inte för att det blev som det blev, bara olika omständigheter som ledde upp till slagsmålet. Amira är inte en hemsk hund, och även om jag kan känna mig arg på henne hjälps inget av att jag faktiskt uttrycker den ilskan. Så, ett djupt andetag för att samla mig innan jag går vidare.
  3. Efterarbete. Här handlar det om att först hålla kvar Amira. Hon släpper inte slagsmålet förrän vi börjat röra på oss igen, vilket leder till att jag inte får släppa iväg henne. Släpper jag efter i kopplet kan hon lika gärna flyga på någon av hundarna igen. Jag samla ihop alla hundarna, vi börjar röra på oss i lugnt tempo. Vi går en liten bit, jag ger Amira och den andra hunden lite godis när de sneglar på varandra för att börja ställa om känslorna de har inför varandra. När alla hundar pustat ut och Amira släppt händelsen, stannar jag upp för att se om eventuella skador uppstått.

Tack och lov är hundslagsmål sällsynta, trots Amiras aggressiva sida. När det hänt har jag dock gått igenom vad som startade det och arbetar sedan med dessa situationer, så att Amira inte triggas lika hårt igen nästa gång samma situation uppstår, och för att jag ska bli bättre att styra upp sådana situationer. Hittills har alla hundslagsmål handlat om att Amira känt sig trängd eller att någon av de andra hundarna försökt ta hennes godis. Att hon inte ska vara trängd är inte så svårt att kontrollera, och godisarna ges nu under största kontroll och med samma rutin hela tiden.

 

Arbete, arbete, arbete

Det är mycket arbete i att reglera en hundflock med Amira. Men, trots att hon tycker andra hundar är läskiga, och trots att hon uppskattar mycket egentid så uppskattar hon också sina hundkompisar. Hon tycker om att få följe med flocken ut ibland i skogen för att leka och träna. Hon tycker om att få dela en promenad med en eller flera andra, och hon uppskattar för det mesta sin stora lillebror Varg. Så långt det går försöker vi ge henne minst en promenad på egen hand där hon får all uppmärksamhet. Hon får egentid inomhus också, och träning. Att hålla hundinteraktioner på en lagom nivå för henne är vägen till framgång!

Av den anledningen har hon inga fler hundkompisar och kommer inte ha det heller, om inget speciellt inträffar. Hon är nöjd med de hon har. Hon följer med på mitt arbete emellanåt som demo-hund, men till största del håller vi främmande hundar på avstånd. Hon behöver aldrig hälsa på någon främmande hund, eller leka med lillebror om hon inte vill.

För oss som människor runt Amira är det ett pågående arbete att reglera och skapa en lugn positiv stämning. Promenader med andra hundar kräver koncentration och en ständig bevakning av Amiras signaler, och att balansera det med att vara avslappnad och lugn för egen del. Vi tränar kontinuerligt in munkorg på Amira för att kunna använda den i situationer där vi inte kan garantera att hon inte biter. Vi är noggranna med vilka hundar som får komma hem till oss och under vilka omständigheter.

Idag har vi kommit så långt att hon till och med viftar på svansen och pussar lillebror när de varit ifrån varandra en längre stund. Dit trodde jag aldrig att jag skulle nå med en till familjemedlem. Vi har också kommit så långt att hon för det mesta är obrydd om daghundarna, och avslappnad när vi tar in andra hundar i lägenheten under tillfälliga perioder. Hon har lärt sig att sovrummet är hennes i lägenheten och inga främmande hundar är tillåtna där inne.

Allt arbete är helt klart värt det, så att hon får leva ett så normalt och rikt hundliv som möjligt, på sina villkor!

 


Amira, den arga haren del 1

Efter mycket funderande har jag bestämt mig för att berätta Amiras historia, för att tillsammans med henne skapa förståelse för mer problematiska hundbeteenden. Under hösten och kanske framöver kommer du kunna få läsa om hennes majestät Amira, en wheatentik på sju år som inget hellre önskar bli förstådd och älskad. 

Jag berättar det lika mycket för min egen skull som för din. Med förhoppning om att själv minnas för framtiden vad jag lärt mig och kommer lära mig av henne, och att ge dig en insikt i ett liv med en hund som har speciella krav på sina människor. Jag hoppas också att om du själv lever i en liknande situation kan hitta inspiration för att hjälpa dig och din hund i ert liv.

Så, utan vidare fördröjning, låt oss börja med första delen, en kortfattad presentation av Amira och hennes liv.

En ny början 

Hon kom till mig lite i alla hast. Jag hade tvingats ta det hemska beslutet att avliva en hund vid fem års ålder på grund av svår smärtproblematik. Jag kunde inte se mig själv stå utan hund mer än absolut nödvändigt, för jag var rädd att hålet som min tidigare hund lämnad efter sig, skulle sluka mig och aldrig släppa taget. Så, efter samtal med min kära mor hittades en hund som behövde ett eget hem. Amira var ett år när hon kom till mig. Jag såg redan första dagen att hon hade enormt mycket motor, en stor nyfikenhet och en större integritet än någon annan hund jag någonsin mött. Hon var känslig för mina signaler, och försynt i sitt sätt. Att flytta från landet till en större stad var en enorm förändring i hennes liv och det tog en sommar av jobb för oss båda att lära känna varandra och att hjälpa Amira hitta ett självförtroende och mod.

Jag är nog inte ensam om att drömma när jag bjuder in en ny hund till mitt liv. Drömmar om att få tävla i agility, satsa stort på det fanns redan från början. Första sommaren introducerades hon till agilityhindren och hon lärde sig snabbt. Till min förtjusning var hon kvick och smidig, och så snart självförtroendet på banan satt på plats kändes det som att vi skulle vara oövervinnerliga tillsammans! Hon var fortfarande försynt, lättskrämd och jag såg att hon kämpade i situationer med andra hundar, men i min dåvarande okunskap tänkte jag att även det skulle hitta sin plats så småningom.

Våra första prövningar

Den allra första prövningen kom redan vår första sommar tillsammans. Vi var på resa med en vän och jag upptäckte att Amira kliade sig fasligt mycket. Det fick bli ett besök hos veterinären då vi upptäckte att hon kliat sig blodig en natt, och här började ett år av utredning för allergier. Det fastställdes rätt snart att hon hade en damm- och kvalsterallergi.

Vi hade just så pass fått det under kontroll när nästa utmaning dök upp. Det började som en plötslig magsjuka, med kräkningar och diarré. Efter några dagar fick det bli en tur till veterinären. Två långa månader följde, där mitt lilla älskade liv kämpade med en mage som var i konstant uppror. Hon var skinn och ben och jag började förbereda mig för det värsta när vi äntligen fann orsaken. En livmoder som inte alls fungerade som den skulle. Magproblemen försvann i samma stund som livmodern opererades bort och jag hade fått tillbaka min Amira igen och vi hade en lång rehabilitering framför oss.

Under alla dessa turer hade Amiras inställning till andra hundar försämrats stadigt. Att ha ont och vara sjuk gjorde att varje möte med en annan hund blev en stress, och hennes tidigare osäkerhet och rädsla för andra hundar tog en helt ny karaktär. Hon blev inte bara rädd när hon såg en annan hund, hon blev ursinnig.

Utfallsproblematiken

Jag fick bittert konstatera att även om Amira nu fick hull igen, byggde muskler och fick tillbaka orken, mådde sinnet inte bra. Rädslor och ångest som hon haft sedan första dagen, de växte och blev värre i en takt jag inte hann hantera. Snart gjorde hon fullständiga aggressiva utfall mot andra hundar på promenader och hundträningar. Efter en olycklig incident när kopplet lossnade från hennes sele och hon smet för att slåss med en annan hund, fick jag inse att hon inte borde vara lös bland andra hundar. Inte heller borde hon behöva vara uppi andra hundar där hon känner sig trängd och stressad. Och nu behövde jag verkligen ta itu med det här, för att minska hennes stress.

Utbildningar och hundexperter 

Väldigt snabbt insåg jag att trots mina redan ganska gedigna kunskaper om utfallsproblematik kunde jag inte förmå Amira att komma ner i stress så fort hon anade en hund i närheten. Vi arbetade med alla slags verktyg jag hade, och när de inte räckte till började jag rådfråga andra duktiga hundtränare. Det ena ledde till det andra och jag började gå specialutbildningar för att få mer verktyg, och framförallt en större förståelse för hur Amiras rädsla och ångest fungerade. Under tiden gjorde jag allt jag kunde för henne, för att hjälpa henne att må bra och känna sig trygg. Ibland gick det framåt, ibland bakåt. Men tillslut landade vi i ett gemensamt arbete och utfallsproblematiken minskade sakta men säkert.

Den dolda smärtan 

Vi hade en tid av lugn, jag och Amira. Men så träffade jag min nuvarande Sambo Elin, och vi bestämde oss för att flytta ihop. Nya hundar introducerades i Amiras liv, framförallt hennes nuvarande (stora) lillebror Varg. Vi genomförde en flytt till en ny lägenhet och började hitta en ny vardag, människor som hundar. Amira tycktes trots allt klara det hela väldigt bra. Tills en dag hon började bli mer reaktiv igen, mer på sin vakt mot människor och hundar. Plötsligt en dag började utfallen komma också mot människor som dök upp för plötsligt eller för nära. Hon började morra och markera mot oss när vi rörde vid henne och så kom hältan. Efter ett besök hos veterinären konstaterades det att hon har fått en vag pålagring i ryggen som gett henne en smärta vi inte hade sett. Å ena sidan var det skönt med en förklaring till hennes försämrade sinnestillstånd, å andra sidan förstod vi att vi nu stod inför ännu en stor utmaning. En så aktiv hund som Amira kan inte hållas stilla ett helt liv, därför fick vi steg för steg försöka utröna vad för motion ryggen klarade av och vad vi behövde undvika. Tillslut fann vi återigen en balans i vardagen och Amira började hitta tillbaka till ett större lugn och välmående igen.

Amira, den arga haren

Idag, med Amira sju år gammal, har jag äntligen lärt mig förstå henne, tolka hennes signaler och kan ge henne det hon behöver. Även min sambo har fått lära sig mycket i hur Amira ska hanteras för att må så bra som möjligt. Jag har fått gjort en resa under dessa år som människa, där jag bit för bit fått lära mig acceptera, men också omdefiniera hur jag ser på hundar och deras beteenden. Amira har på alla vis gjort mig till en bättre människa och en bättre hundtränare, bara genom att vara sig själv.

Det här är en första introduktion till Amiras liv. I nästa del kommer jag skriva om hennes jaktinstinkter, utmaningarna som det ger och tips på hur du kan tänka kring hundar med liknande problem. Den hittar du Här!