Amira, den arga haren del 9

Amira, den arga haren del 9

Idag skriver jag om Amira och hundflocken. Att ha en hundaggressiv hund med andra hundar är helt klart en utmaning men absolut inte en omöjlighet. Det kräver planering, träning och ett stort ansvarstagande från mig som hundägare. Kanske är det här ett inlägg som kan hjälpa dig med många hundar, eller som ett sätt att förstå introducering av nya hundkompisar till din fyrbenta kompis!

Introduceringen

När Amira ska träffa en ny hund är introduceringen A och O. Faktum är att den första introduceringen är A och O för alla hundar, oavsett vilken hund man har. För oss får ingenting gå fel, och därför behöver vi vara ytterst försiktiga för att skapa en introducering som flyter på och upplevs som positiv för alla inblandade. Vi går igenom dessa steg i en första introducering:

  1. Hitta en neutral plats – låt aldrig hundarna mötas för första gången på en plats som är laddad. Exempelvis hemma hos någon av hundarna eller på en plats som är väldigt viktig för någon av hundarna. En neutral plats gör att båda hundarna har samma utgångsläge.
  2. Möt aldrig hunden som ska introduceras rakt på! – nos mot nos blir inget gos. Många hundar upplever det som besvärligt att mötas nos mot nos vid ett första möte. Det är bättre att ha lite avstånd till varandra och gå i samma riktning, och sakta närma sig varandra sidledes. Mycket lugnare, mycket tryggare.
  3. Varje ögonkast på den främmande hunden innebär Jäkligt Gott Godis! – jo, det är bästa sättet att redan från början skapa en lugn och positiv inställning till den andra hunden. Amira får köttbullar eller något torkat gott kött som hon älskar, och varje gång hon så mycket som sneglar på den andra hunden får hon en bit som kastas ner på marken. Det skapar hos henne en förväntan om att Goda Ting inträffar när den främmande hunden finns i närheten.
  4. Ta en promenad tillsammans i koppel – det här är ett toppenbra sätt att introducera hundar tillsammans. Bäst är det att gå någonstans där det finns mycket utrymme och är stillsamt. Inte så mycket annat som stör alltså. Gå en koppelpromenad, hundarna får gå på var sida om vägen och snegla lite på varandra, men man lockar dem att hålla sig på sin sida hela tiden.

Amira behöver gå igenom den här processen vid många tillfällen innan vi ens kan fundera på att gå vidare. Detta för att undvika att hon någonsin blir stressad eller känner sig trängd av den andra hunden. Spänner hon sig, försöker göra utfall etc, får man backa och skapa större avstånd, och mata med godare godis. Allt för att Amira ska förknippa den där nya hunden med härliga positiva känslor.

Vidare introducering inomhus

När en ny hund ska introduceras hemma hos oss (vi har daghundar på dagarna och ibland behöver vi introducera en ny daghund) ser vi först till att Amira är helt avslappnad med hunden utomhus. När den nya hunden ska komma in har vi alltid grindar uppsatta. Amira får stå på andra sidan grinden och så fort hon ser på den nya hunden får hon belöningar som kastas in en bit i hennes rum. På så vis lär hon sig att nya hundar i hallen innebär gott godis inne i rummet -> alltså ska man ta avstånd från grinden för att godis ska kastas in i rummet. Därefter har vi alltid en grind emellan henne och daghundarna när vi är inomhus, av den enkla anledningen att vi, de andra hundarna och hon alltid ska kunna slappna av. Vi lär daghundarna att inte gå fram och provocera henne vid grinden, och istället hålla sig i andra rum i lägenheten.

Har man en hund som inte är aggressiv kan man ändå från början ha en liten grind emellan om man vill vara på den säkra sidan, och när hundarna verkar helt bekväma med varandra på var sida grinden tar man bort den. Att ha tydliga zoner för olika hundar kan hjälpa till att hålla en bra balans. Om en hund föredrar att ligga i soffan och en hund under soffbordet så uppmuntras de att välja dessa platser att sova på istället för att försöka inkräkta på den andra hundens favoritplats. Det är bra att plocka bort alla leksaker, tuggben och liknande, och sätta ut vattenskålar i olika rum så att hundarna inte känner sig nödgade att gå i försvar över exempelvis ett tuggben.

Närmare umgänge utomhus

När vi har daghundar är det viktigt att Amira ska kunna gå tillsammans med de andra hundarna utan att alltid vara spänd, eller tappa humöret och bråka med någon av hundarna. Det är viktigt när man sammanför flera olika hundar, att hundarna är individer som har individuella behov. Bara för att en hund tycker om att brottas, kanske en annan hund finner det obehagligt. Om hundarna inte lyssnar på varandra behöver jag som människa hjälpa dem att styra upp sina interaktioner. Det finns tre olika punkter som visar om hundarnas lek är bra och balanserad eller ej:

  1. Hundarna är båda avslappnade, ger och tar ungefär lika mycket i leken och söker upp varandra aktivt för att fortsätta leken.
  2. Hundarna tar egna pauser ibland, för att dricka vatten, nosa lite eller lägga sig ner.
  3. Hundarna lyssnar på varandra, när en hund signalerar obehag och sätter gränser ska den andra hunden lyssna och backa i leken.

För Amiras del är det viktigt att hon bara leker med de hundar vi vet är trygga med henne. Hon får inte leka med för små hundar, och när hon leker övervakar jag noggrant. Då hon själv har väldigt svårt för att bryta så fort leken blir lite för hetsig måste jag avbryta leken och pausa hundarna innan hon tippar över i aggression. Hon har också tränats till att inte lägga sig i när övriga hundar leker tillsammans, för att hon inte ska komma emellan och göra illa sig/göra illa någon annan hund. Det här har tränats in genom att släppa hundarna i olika omgångar. Vi har för tillfället tre olika daghundar som kommer i olika omgångar under veckorna. Vi har två egna hundar. Det är alltså fem hundar allt som allt som jag tränat. För att visa hur jag tänkt kommer här en kort beskrivning av den träningen med hundarna:

Amira leker bra med Varg, hennes stora lillebror. De två får leka relativt fritt, så länge Amira inte får ont i ryggen av det. De får leka fritt när vi inte har daghundarna. De andra daghundarna får inte ge sig in i den leken då de leker ganska buffligt med varandra. Därför har jag tidigare kopplat daghundarna och gett dem godis hos mig medan Amira och Varg fått leka lite. Det har lett till idag att daghundarna kommer till mig så snart Amira och Varg börjat leka.

Varg får leka med alla daghundar, men på olika vis. Zelda och Hastur tycker om att bli jagade och ibland brottas lite, det har de själva kunnat få styra upp. När de kommer igång och leker håller jag Amira upptagen med att söka godis på marken hos mig. Ajani är en liten cotton på 6kg, han får leka med Varg men de får bara göra det under ordnade former eftersom storleksskillnaden är så stor. Det har jag tränat genom att alltid bryta deras lek med lite godisletande så fort intensiteten har ökat. De småjagar varandra och Varg låter Ajani studsa runt honom och skälla.

Zelda och Amira får under inga omständigheter leka alls, och det har lösts sig snabbt genom att jag alltid avbrutit dem med annan aktivitet så snart de börjat se på varandra. Idag ignorerar de varandra på promenaderna och gör inga lekinviter alls!

Hastur kan leka med alla, men får aldrig ge sig in i leken med bara Amira och Varg. Amira och Varg teamar då upp mot Hastur som tycker det blir obehagligt. Han är tack och lov enormt lätt att avleda med godis, så det är sällan ett problem.

Jag har alltså väldigt noggrant planerat och tränat lekarna de har, vilket lett till att de sköter rutinerna alldeles på egen hand. Jag kan släppa alla hundar i skogen och de reglerar leken emellan sig. Trots detta släpper jag aldrig koncentrationen på Amira. Även om hon aldrig är riktigt lös (hon går i långlina när andra får gå lös) vet jag hur snabbt hon kan vända från att vara glad och peppad, till att bli riktigt arg och börja slåss. Anar jag att hon tagit sikte på en hund hon inte får leka med avleder jag snabbt med en inkallning. Eftersom hon har ett starkt resursförsvar får hundarna inte bära på pinnar, vi har aldrig med några leksaker och jag kastar alltid iväg godis åt olika håll, så hundarna inte behöver söka godis på samma fläck som Amira.

På det här sättet har vi för det mesta väldigt härliga roliga promenader som hundarna uppskattar!

När olyckan är framme

När man pratar om hundinteraktion kommer den där punkten som alltid är lite tungt, lite jobbigt och som man helst inte vill tänka på. Hundslagsmål. Tyvärr händer det och att ha strategier för det är bättre än att aldrig ha tänkt på det alls och inte veta hur man ska göra om dagen kommer när hundslagsmål inträffar.

Amira har en lång lista på saker som Inte är Godkänt. Om en annan hund kommer för nära när hon äter godis. Om en annan hund tittar konstigt på henne. Om en annan hund kommer och nosar på hennes spännande doftfläck på marken. Det svåraste med Amira är att hon ofta inte har mellansteg i sitt beteende då hon sätter gränser. Hon kan visa tänderna, eller morra som en första varning, men det gör hon i en sekund. Har den andra hunden inte fattat och gått undan (vilket ytterst få hundar hinner reagera på) då faller hon in i att slåss på en gång. Det är inte bara ett litet varningsbett vi pratar om här, nej det är ”slåss till döden” som är Amiras copingstrategi.

Är jag riktigt snabb och kan hojta till eller rycka undan Amira i kopplet, då händer inget mer. Amira släpper det oftast och den andra hunden går undan. Men, hinner jag inte och Amira har räckvidd nog för att nå den andra hunden, då smäller det. Och rutinen för ett hundslagsmål ser ut ungefär såhär:

  1. Få tag i Amira och dra henne undan. Jag behöver alltid få tag i Amira. Får jag bara tag i den andra hunden följer Amira helt enkelt med. Hon är oförmögen att avbryta när hon väl börjat slåss, medan de andra hundarna alltid avbryter så snart jag fått isär dem. Därför tar jag Amira. I selen helst av allt, annars i hennes bakdel. Som sista utväg tar jag tag i hennes huvud eller nos (av säkerhet för min egen del, hon biter i allt som rör i henne när hon låser sig).
  2. Ta ett djupt andetag och lugna ner mig. Jag går upp i stress på samma sätt som hundarna när ett slagsmål sker. Jag brukar försöka vara tyst när jag särar på hundarna men ibland kan jag inte hjälpa att jag ropar till. Jag vill under inga omständigheter vara arg på någon av hundarna när jag fått isär dem. De rår inte för att det blev som det blev, bara olika omständigheter som ledde upp till slagsmålet. Amira är inte en hemsk hund, och även om jag kan känna mig arg på henne hjälps inget av att jag faktiskt uttrycker den ilskan. Så, ett djupt andetag för att samla mig innan jag går vidare.
  3. Efterarbete. Här handlar det om att först hålla kvar Amira. Hon släpper inte slagsmålet förrän vi börjat röra på oss igen, vilket leder till att jag inte får släppa iväg henne. Släpper jag efter i kopplet kan hon lika gärna flyga på någon av hundarna igen. Jag samla ihop alla hundarna, vi börjar röra på oss i lugnt tempo. Vi går en liten bit, jag ger Amira och den andra hunden lite godis när de sneglar på varandra för att börja ställa om känslorna de har inför varandra. När alla hundar pustat ut och Amira släppt händelsen, stannar jag upp för att se om eventuella skador uppstått.

Tack och lov är hundslagsmål sällsynta, trots Amiras aggressiva sida. När det hänt har jag dock gått igenom vad som startade det och arbetar sedan med dessa situationer, så att Amira inte triggas lika hårt igen nästa gång samma situation uppstår, och för att jag ska bli bättre att styra upp sådana situationer. Hittills har alla hundslagsmål handlat om att Amira känt sig trängd eller att någon av de andra hundarna försökt ta hennes godis. Att hon inte ska vara trängd är inte så svårt att kontrollera, och godisarna ges nu under största kontroll och med samma rutin hela tiden.

 

Arbete, arbete, arbete

Det är mycket arbete i att reglera en hundflock med Amira. Men, trots att hon tycker andra hundar är läskiga, och trots att hon uppskattar mycket egentid så uppskattar hon också sina hundkompisar. Hon tycker om att få följe med flocken ut ibland i skogen för att leka och träna. Hon tycker om att få dela en promenad med en eller flera andra, och hon uppskattar för det mesta sin stora lillebror Varg. Så långt det går försöker vi ge henne minst en promenad på egen hand där hon får all uppmärksamhet. Hon får egentid inomhus också, och träning. Att hålla hundinteraktioner på en lagom nivå för henne är vägen till framgång!

Av den anledningen har hon inga fler hundkompisar och kommer inte ha det heller, om inget speciellt inträffar. Hon är nöjd med de hon har. Hon följer med på mitt arbete emellanåt som demo-hund, men till största del håller vi främmande hundar på avstånd. Hon behöver aldrig hälsa på någon främmande hund, eller leka med lillebror om hon inte vill.

För oss som människor runt Amira är det ett pågående arbete att reglera och skapa en lugn positiv stämning. Promenader med andra hundar kräver koncentration och en ständig bevakning av Amiras signaler, och att balansera det med att vara avslappnad och lugn för egen del. Vi tränar kontinuerligt in munkorg på Amira för att kunna använda den i situationer där vi inte kan garantera att hon inte biter. Vi är noggranna med vilka hundar som får komma hem till oss och under vilka omständigheter.

Idag har vi kommit så långt att hon till och med viftar på svansen och pussar lillebror när de varit ifrån varandra en längre stund. Dit trodde jag aldrig att jag skulle nå med en till familjemedlem. Vi har också kommit så långt att hon för det mesta är obrydd om daghundarna, och avslappnad när vi tar in andra hundar i lägenheten under tillfälliga perioder. Hon har lärt sig att sovrummet är hennes i lägenheten och inga främmande hundar är tillåtna där inne.

Allt arbete är helt klart värt det, så att hon får leva ett så normalt och rikt hundliv som möjligt, på sina villkor!

 


Amira, den arga haren del 8

Idag kommer jag skriva om mig själv och lärdomar jag fått av livet med Amira. Jag tror det var den framstående djurtränare Ken Ramirez som sa att träna djur handlar inte om att kontrollera djuret, det handlar om att lära känna och kontrollera sig själv. Jag kan inte gör annat än att hålla med! 

 

Livet med hund 

Livet med hund, vilken hund som helst, föreställer jag mig är ungefär som att leva med barn. Det finns ett ansvar man aldrig riktigt kan släppa, det finns alltid någon som är beroende av dig. Dina prioriteringar behöver då och då ses över, för att det ska bli rätt mot hunden och rätt mot dig, och det kan finnas saker som man behöver välja bort som hundägare. Det finns utmaningar i att hela tiden försöka förstå sin hund, hitta rätt sätt att förhålla sig till den, framförallt när vi lever i ett samhälle där hundägaren blir bombarderad av olika åsikter om vad man gör med en hund. Att leva med en hund som kräver extra mycket är helt klart en utmaning, och jag har full förståelse för hundägare som tillslut ger upp och hittar ett nytt hem till sin hund.

Att leva med Amira har helt klart varit en berg- och dalbana. Jag har känt alltifrån hopplöshet till euforisk glädje. Tack vare henne har jag fortbildat mig, plöjt igenom vetenskapsartiklar, tidningar, pratat med duktiga hundtränare över hela världen, lärt mig organisera hundvardagen, gett mig strategier för hur man pratar om de svåra sakerna med att ha hund, och framförallt att privat hantera dem. Jag tänkte jag skulle dela med mig av en del, med förhoppning om att det ger dig lite kraft att fortsätta, strategier att använda för att göra ditt hundägande lite lättare. Framförallt vill jag att du ska veta, att du inte är ensam.

 

Vad gjorde jag fel?

Det här är en återkommande fråga som jag ställer mig själv, gång på gång. Vad gjorde jag fel? Det är en svår fråga, för den behövs ställas ibland, men den får heller inte lägga sådan tyngd på mig att jag inte klarar av att göra rätt och ta till mig av det jag behöver. Det är ack så lätt att genast bli känslosam så fort det handlar om hunden. Hur man än vänder och vrider på det är det svårt att inte se hunden som en del av sin egen identitet, i alla fall är det så för min del. Det kan ibland vara en bra drivkraft, men det sätter käppar i hjulet när jag som hundägare blir så känslosam att jag inte vill se att jag kan göra annorlunda än jag tidigare gjort. Det är också lätt att få så dåligt samvete över sådant jag inte gjort, eller kunnat gjort annorlunda.

Som hundtränare blir  det ibland extra svårt då hunden inte uppfyller samhällets krav på hur en hund ska vara. Jag om någon borde väl kunna fixa det, eller hur? Jag har kunskapen, verktygen, erfarenheten. Det är otroligt lätt att fastna i gropen ”vad gjorde jag för fel?” och allt man gör i den är att gräva sig djupare, eller gå runt i cirklar.

Jag har fått lära mig under årens gång att jag behöver acceptera känslorna men inte låta dem styra när jag ställer mig själv frågan ”Vad gjorde jag fel?”. Det blir lättare då, om jag ser på allt så mekaniskt jag kan. Om Amira gjort ett utfall på promenaden försöker jag att inte slå ner på mig själv, jag analyserar istället. Var vi för nära? Hade hon en stressig dag redan? Skulle jag ha fångat hennes uppmärksamhet tidigare? Eller inte alls genomfört hundmötet? Så länge känslorna får vara där de är, och inte styra svaren blir det väldigt mycket lättare. ”Hon hade en stressig dag, vi skulle egentligen inte genomfört hundmötet alls. Bra, nästa hundmöte undviker vi och när vi kommer hem ska vi ta en stund av massage i sängen för att lugna stresshinken”, istället för ”Nej, gud, min hund vad gör hon, gud så jobbigt, undra vad den andra hundägaren tyckte nu, så pinsamt, jag är ju hundtränare, måste vara en dålig sådan som inte kunde träna min hund till att sluta göra utfall och usch så jobbigt”.

Känna ilska, uttrycka ilska

Jag hör ofta hundägare fråga ”men får jag aldrig bli arg på hunden?”. Visst får du bli arg. Precis som hunden har rätt till sina känslor, har även du det. Men det finns många olika sätt att uttrycka den på, och att ta ut det på hunden är inte till någon hjälp. Jag blir arg på mina hundar emellanåt. Inte ofta, men ibland riktigt fly förbannad till och med. Men jag tar inte ut den ilskan på dem. Som hundägare, framförallt om du lever med en hund som kräver väldigt mycket tid och tålamod, tror jag det är bra att lära sig kontrollera sin ilska, förstå var den kommer ifrån och lägga den där den hör hemma. Inte automatiskt lägga det på hunden.

Ilska fungerar tyvärr så att det släpper lättast om vi får ta ut den på någon annan levande varelse. Håller vi inte koll på ilskan blir det alltså lätt att vi skriker på någon eller ruskar tag i någon som råkar vara i närheten. Av någon anledning tycker vi det är helt i sin ordning att rycka hårt i ett koppel, nypa i nackskinnet eller på annat vis våldföra oss på hunden när vi blir arg. Det är inte okej att göra det mot sin bästa vän, granne, barn eller partner. Varför? Jo för att det räknas som våld. Att kalla det ”korrigering” eller ”uppfostran” när det kommer till hundar (eller andra djur) tar inte bort det faktum att det är våld vi använder.

Amira är en terrier, och på det lättstressad och rädd. Jag har känt ilska och frustration många gånger, men har fått lära mig hitta sätt att inte låta det gå ut över henne. Hon kan exempelvis inte rå för att hon gör utfall när hon blir rädd. Hon kan heller inte rå för att hennes starka jaktinstinkt kickar igång när en katt passerar framför näsan. Att jag blir arg på henne och bestraffar henne gör inte situationen bättre någonstans! Snarare tvärtom. Hon blir otrygg med mig och antingen får jag en hund som kommer konstant vara spänd och redo, fjäskande och nerbruten eller så får jag en hund som vill vara någon annanstans än nära mig. Så vill jag inte ha det!

Jag har fått lära mig ta djupa andetag. Lära mig av situationer som inte fungerade som önskat för att hitta strategier att hantera det på eller undvika dem i framtiden. Om möjligt, att lägga ilskan där den  hör hemma. På situationen som helhet. Ta djupa andetag, göra ilska till handling i form av förändring, göra den till driv att hjälpa Amira må bättre, det är något jag ständigt försöker uppnå.

 

Acceptera 

Det här tror jag är det absolut viktigaste att göra när man lever med en hund som har speciella behov. Acceptera att hunden jag har framför mig, är hunden jag lever med. Vad för idealhund jag än föreställt mig, vilka mål jag än satt upp för oss, behöver jag noggrant se på hunden jag har framför mig. Vad behöver just den hunden? Det var otroligt skönt dagen jag kunde acceptera, och säga det högt för mig själv att Amira var aggressiv. Aggressiv är ett så otroligt laddat ord tyvärr, och det var svårt till en början att säga, att tänka på och framförallt förknippa det med min söta lilla hund. Jag har också fått acceptera att Amira är nervös, lättskrämd, lättstressad och har hälsoproblem. Hur mycket jag än skulle önska att hon var frisk, stadig och trygg i sig själv, lyhörd och följsam etc etc, är det inte vad hon är. Så länge jag inte kan acceptera min hund som den är, kommer jag lägga för högra krav på hunden. Det blir orättvist, för mig och min hund.

Acceptera att bilden samhället har av en hund inte är rimlig, och att hur jag än gör, kommer jag inte kunna göra alla andra människor nöjda. Jag behöver sträcka på ryggen, bestämma mig för hur vi gör för att vår gemensamma vardag ska fungera för att alla ska få må bra och sedan skita i vad andra människor tycker. Acceptera att ibland kommer jag möta människor på promenaderna som tycker att min hund är farlig, dålig eller som har åsikter om mig som hundägare. Att acceptera att det är så är lättare än att försöka uppnå ett mål som inte är möjligt, och att gå runt och be om ursäkt för min hunds existens.

Acceptera att jag som hundägare inte kan förändra allt hos min hund. Hundar är inga lerklumpar som kan formas precis som vi önskar. De är individer, med personligheter. De är olika, och har olika förutsättningar. Jag kan jobba med Amiras rädslor men jag kan aldrig få alla rädslor att försvinna. Jag kan göra henne tryggare, men hon kommer alltid att vara extra sårbar för stress och obehag. Jag kan träna bort utfallen på promenaderna men jag kommer aldrig få henne att älska andra hundar. Jag kan göra mycket för min hund, men inte trolla bort hundens grundläggande personlighet.

Acceptera att det ibland inträffar saker jag inte kan kontrollera. En lösspringande hund på promenaden som skrämmer Amira är sådana situationer som jag hatar innerligt, för jag kan inte göra något åt det. Allt jag kan göra är att acceptera att det blir så ibland. När saker utanför min kontroll inträffar får jag göra det bästa av det och sedan gå vidare.

Sist, men inte minst behöver jag acceptera att jag är människa. Jag kan göra fel ibland i livet med min hund. Träna på fel sätt, hantera en situation på fel sätt. Jag har också bra dagar och dåliga dagar. Jag har perioder när jag lägger ner stor energi och tid på Amiras träning och perioder när jag gör väldigt lite. Livet är inte en konstant rak väg, det är en slingrande stig som går upp och ner och är bred och enkelt lika ofta som den är smal och snårig. Jag har inte förstört något för tid och evighet om jag gör fel ibland.

 

Glöm inte det som fungerar!

Det här har jag under senaste åren lärt mig; att se på och fundera över det som faktiskt fungerar med Amira. Både framsteg vi gjort, saker hon tidigare inte klarade av som hon idag gör utan tvekan. Men också de saker som aldrig varit ett problem. När hunden blir utmanande att leva med, tänker vi så lätt på allt som behöver göras, behöver tränas och förbättras, vi ältar alla gånger det gick fel osv. Det blir ett fasligt stort fokus på hur mycket problem det finns. Givetvis behöver vi fundera på det, om vi ska ta oss framåt och utvecklas. Det går dock att göra, samtidigt som man påminner sig om och gläds över det som fungerar bra. Som är okomplicerat.

Amira har en lång lång lista över egenskaper som kräver mycket av mitt fokus. Men hon har lärt mig att minnas hennes fantastiska sidor också. Hur belönande det är att se henne våga något hon tidigare inte kunde. Hur fantastiskt lätt det är att lära henne nya saker, eftersom hon älskar att jobba och få utmanas i träningen. Hur atletisk och stark hon är. Hur älskad man känner sig när denna lilla dam med sin stora integritet kommer för att söka kontakt. Det finns så mycket med Amira som jag älskar och uppskattar, som ger henne och mig lycka och glädje i livet. Det är lätt att bygga för stora murar av problemen, så att vi inte ser det som är bra, roligt, lätt.

Glöm inte det som fungerar, glöm inte helheten hos din hund och ert samspel. Det har varit en bra läxa att lära sig för mig!

 

Livet är ett maraton 

Vi är vana vid snabba lösningar, snabba svar. Allt ska gå snabbt, vara lätt. Klicka, och sen är det klart. Vi vill ha snabbt internet, snabba sätt att resa på, ha snabba möten, få maten snabbt. Det här påverkar hur vi ser på livet med hund. Hunden ska lära sig snabbt, infinna sig i allt snabbt, snabbt komma över något, snabbt förstå.

Men att leva med hund, att träna med hund är inte ett kortdistanslopp. Livet är ett maraton, det vi inte lyckades med idag, kan vi lyckas med nästa månad kanske. Eller nästa halvår. Det är okej att låta saker ta tid. Det kan till och med vara så att det blir bättre då.

Amira har lärt mig att stanna upp. Ta det lugnare, låta saker ta tid. Att arbeta med hundmöten på en hund med svår social rädsla och stressproblem är inget som blir löst över en vecka. Inte ens över någon månad. Det kanske tar år till och med, innan vi kommit dit vi vill. Med Amira har jag insett att vi aldrig riktigt kommer dit jag först hade tänkt mig. Många av hennes problem handlar om att konstant hantera det och hålla det på en rimlig nivå. Det innebär att vi egentligen aldrig slutar jobba på det, vi gör det bara i större eller mindre mängd beroende på hur livet ser ut.

Livet är ett maratonlopp och istället för att försöka släpa med sig hunden så snabbt som möjligt, har Amira lärt mig att ta en dag i taget och utföra det här loppet tillsammans.

 

Det är okej att bli ledsen 

Jag har tappat räkningen på hur många gånger Amira varit anledningen till att jag bara brutit ihop. Känslan av hopplöshet, eller en slukande oro har funnits till och från under vår tid tillsammans. Gånger när hon varit sådär sjuk att jag inte vet om hon kommer klara det, gånger när vi halkat bakåt tio steg i träningen av någon anledning, gånger när jag känt mig så lite och otillräcklig.

Till en början kände jag sådan skam över det. Men nu för tiden har jag lärt mig att det är okej att vara ledsen. Det är okej att ta en paus, att låta någon annan ta hunden en dag, eller bara strunta i all träning, allt vi skulle göra och bara mysa i soffan. Det är okej att köra bilen till trapphuset för att stuva in hundar, för att sedan köra långt bort där inga andra hundar kan finnas, allt för att slippa de där stressande hundmötena. Det är okej att göra fel och bli ledsen för det, och det är okej att bli ledsen för det hunden gjort.

Jag har lärt mig att hantera ledsenheten genom att prata om det med andra. Det blir lättare att bolla situationen med någon, reda ut den utanför sig själv istället för i sitt eget huvud i ensamhet. Det har hjälpt att hitta andra hundägare som är eller har varit i samma situation, som kan förstå. Det har hjälpt att ta pauser, bara sätta mig ner med min hund och vara tillsammans i lugn och ro. Inga krav.

 

Bemöta andra

Sist av allt vill jag skriva några rader om att bemöta andra. Amira har tvingat mig att fundera över formuleringar, fått mig att arbeta fram olika strategier för hur vi ska bemöta andra människor och hundar. Hon har gjort mig mer förstående, gett mig en större medkänsla för andra överlag. Med Amira har jag fått lära mig hur jag kan förklara hennes beteenden utan att det lägger skuld på henne, och på ett sätt som informerar andra människor utan att jag ber om ursäkt för hennes existens. Hon har hjälpt mig att hjälpa andra som lever med hundar med stora behov. Hur jag bäst kan bemöta en hundägare som är stressad, ledsen och känner hopplöshet inför framtiden.

Hon har lärt mig hur jag bemöter andra hundägare som inte lyssnar! Åh om det ändå kunde vara så att människor visade respekt för varandra. Jag vet inte hur många hundar som släppts fram till Amira för att deras hund är ”så snäll”, fastän jag sagt nej! Hon har lärt mig att säga ifrån mer tydligt, på skarpen. Hon har lärt mig vilka lögner jag kan dra om jag måste för att skydda henne och den andra hunden (att berätta hur min hund har löss eller rävskabb får alla att hastigt ta tillbaka sina hundar). Hon har lärt mig hur jag kan visa respekt gentemot andra hundar på promenaden, och att inte döma andra människor och hundar utifrån ett kort ögonblick.

Amira, en läromästare 

Det är lite av en klyscha att som hundtränare säga ”jag har lärt mig mycket från min hund”, men det är så. Jag har lärt mig enormt mycket av Amira, både om mig själv, min omvärld och som hundtränare. Hon har pushat mig att försöka igen, och igen, hitta nya vägar, förstå mer. Utan henne hade jag nog inte gått de utbildningar jag har idag, jag hade inte haft samma förståelse för hur rädsla fungerar hos djur, eller förstått all vetenskap inom etologi, inlärningstekniker etc.

Jag har mycket att tacka Amira för. Inte en stund ångrar jag att jag får leva med hennes majestät, trots alla prövningar vi gått igenom, och mest troligt kommer gå igenom i framtiden. 

 


Amira, den arga haren del 6

Idag blir det hanterings-genomgång! Ett område där jag lärt mig som allra mest med Amira och där hon fortfarande lär mig hur jag ska göra och bete mig. Ta dig gärna tid att läsa igenom det hela även om du inte känner att du har problem med eran hantering. Amira har något att säga till alla oss hundägare om just hur vi vardagshanterar våra hundar! 

 

”Stå ut med” 

Jag har själv haft inställningen och hört den från alla håll, att hunden bara behöver ”stå ut” med sin vardagshantering. Och med vardagshantering menar jag alltifrån att kamma, bada borsta tänder, visitera, sätta på kläder, selar, halsband osv. Allt där vi hanterar hundens kropp på olika vis. Hantering kan också vara massage och att sitta och mysa i soffan.

Ibland är det nästan så skulden läggs på hunden i många fall. ”Jamen, det är klart det gör ont om du bråkar sådär!”. Jag har ett enormt dåligt samvete för alla hundar jag bråkat med i hanteringen, som skrämt gömt sig när kammen åkt fram eller som suttit och darrat när klorna ska klippas. Jag tänkte faktiskt aldrig på det som att hunden kände rädsla eller obehag, mer som att det var lite besvärligt. Hur kunde jag ha tänkt så? Ska verkligen min hund behöva sitta och darra på klippbordet? Eller vilja gömma sig när klosaxen kommer fram? Nej! Nej, inte en dag till nu när jag lärt mig att det finns andra sätt, att det faktiskt är möjligt att skapa tillit och glädje i hanteringen, hur hopplöst det än kan kännas.

Integritet och förlorad kontroll 

Hundar med stor trygghet och med ganska lite kroppslig integritet är ofta betydligt mer okej med att vi hanterar dem lite hur som helst, än en otrygg hund med väldigt stor kroppslig integritet.

Amira har alltid haft ett behov av att få ha utrymme runt sig, att man inte tar på henne hur som helst och när som helst. Och jag förstår det! Jag är själv sådan som person att jag inte är bekväm med att bli tagen på, kramad osv av vem som helst. Jag tycker det är obehagligt när människor jag inte känner nog för att lita på står för nära eller kramar mig.

Utöver en stor kroppslig integritet är Amira också rädd för att förlora kontrollen. Att förlora kontrollen har man i forskning kunnat konstatera, är en större och jobbigare rädsla för hundar hos veterinären, än smärta är. Så har du en hund som är rädd för veterinären och hantering, handlar det till största del mest troligt om förlorad kontroll.

Och vad är förlorad kontroll? Varje tillfälle din hund säger ”Nej, det här känns inte bra, jag vill inte” och ingen lyssnar på det, så förlorar hunden kontrollen. Varje tillfälle du brottar ner din hund, hänger upp den i kopplet, kramar fast den för att förhindra rörelse, tar du bort kontrollen från hunden. Varje tillfälle när du utsätter hunden för något plötsligt, när den känner sig trängd och inte får en chans att vara med på vad som händer, tar du bort hundens kontroll.

Förlorad kontroll och kroppslig integritet är de två saker som skapar hanteringsrädsla. Och ja, varje gång hunden morrar, bråkar, kryper undan, gömmer sig, stretar emot, det är rädsla. Det ska aldrig tolkas som ”trots”, för det är det inte. Det är en hund (eller annat djur) som försöker säga ”Jag tycker det här känns obehagligt”.

Våga lyssna

Det finns en rädsla som hundägare baserat på den idiotiska (ja, ursäkta uttrycket men jag känner stark avsmak för detta) teorin om rangordning och ledarskap i relation mellan människa och hund. Rädslan är att om jag gör som min hund säger, kommer den ta över hela mitt liv. Det är fel. Det är inte så det fungerar, och det här skadar relationen mellan många människor och hundar samt skapar ett stort onödigt lidande för många hundar som aldrig någonsin blir hörda.

Det finns ett antagande om djur, och framförallt hundar, att de döljer sin smärta. Att det är något slags naturligt för hunden att då den har ont, försöka dölja det för sin omgivning. Om du lever ett helt liv med människor runt dig som aldrig lyssnar på vad du försöker säga, aldrig försöker förstå vad du behöver och som aldrig respekterar dina känslor, har du då nog med tillit för att säga till dessa människor att du har ont? Kanske du till och med blivit bestraffad för att du uttryckte en känsla, ett behov, vill du då berätta att något är fel och du mår dåligt? Jag skulle inte göra det, jag skulle dölja det så länge det bara gick. Självklart kommer hundarna dölja sin smärta, sina sjukdomar när de i övrigt aldrig blir hörda. Hur ska de veta att någon plötsligt ska börja lyssna när det gör ont?

Vi lyssnar på våra hundar här hemma. Det har gett den största förändringen för Amira, av allt vi gjort. Lyssna på när hon inte vill bli klappad mer, lämnad ifred. Lyssna på när hon är rädd, stressad, känner ångest inför något. Lyssna på när våra krav blir för stora, för svåra att uppnå, lyssna på när hon är hungrig, törstig, eller behöver närhet. Det har lett till en större närhet till mina hundar än jag någonsin kunde tro var möjlig. Jag har insett hur otroligt kommunikativa hundarna är, hur intelligenta de är, hur mycket de faktiskt förstår av det jag vill säga dem! Vi har hundar som kommer och säger till när något är fel, när dom mår dåligt, när något gör ont. Det är fortfarande inte alltid lätt att förstå vad som är fel, när Amira kommer och trycker sig mot oss av oro, men det är utmaningen med att leva med individer som inte pratar samma språk. Att försiktigt pröva sig fram och försöka förstå.

 

Kamning 

Amira har en hel del allergier. Damm och kvalster är det största vi brottas med, och det gör att vi behöver hålla efter hennes päls, ju längre päls hon får desto mer klåda får hon (teorin är att det fastnar med damm i pälsen då). Därför badas hon ofta och rakas ner för att få ha kort frisyr. Hon behöver sällan kammas ofta på grund av detta men hon behöver kammas i någon mån för att inte få små knutor i pälsen.

När vi tar fram en kam har hon tidigare sprungit iväg, gömt sig. Kommer inte ens om vi lockar (bara det är ett STORT varningstecken på hur obehagligt hunden upplever det). Idag är det annorlunda. Vi har under en period testat en mängd olika borstar och kammar som hon ska vara nöjd med, trivas med och tycka är behaglig mot huden och pälsen. Det har landat i en av sambons hårborstar som Amira älskar. När den åker fram så ligger hon kvar på sin plats, visar var hon vill bli kammad härnäst (favoritplatsen är under hakan och på halsen), och när vi måste kamma någonstans hon inte valt själv gör vi det med stor respekt för hennes signaler, aldrig för länge och visar hon tydligt att hon inte vill lyssnar vi på det. Hon blir kammad lite nu och då, inte alltid hela hennes kropp på en gång, ofta behöver hon få dela upp det. Kamma lite på framkroppen en dag, kamma lite på bakkroppen en annan dag.

Det här handlar om Amira, men jag ska kort flika in hur hennes (stora) lillebror Varg tränats i hantering, då han är ordentligt pälsig och på det också väldigt stor! Hans päls kräver kamning minst en gång i veckan för att inga tovor ska skapas. Han behöver badas ordentligt med jämna mellanrum och klippas för att hålla allt lurv i schack!  Om det på grund av livet inte blivit en kamning på ett tag och han börjar få tovor, försöker jag att aldrig bråka kring tovorna. Inte dra och slita i honom än vad som är ABSOLUT nödvändigt, klipper hellre om en tova är för stor. Jag vill inte bestraffa honom för mitt misstag att inte kamma honom nog ofta Han har inte bett om att få ha den päls han har och heller inte bett om att vara ”frisyrklippt”. Det är på mitt ansvar och blir han tovig får jag hantera det så smärtfritt jag kan. Jag vet att klippningen kan bli för lång tid för honom ibland, så när han vill gå undan får han göra det. Vi kan klippa mer en stund senare, eller nästa dag. Samma med kamningen, blir han less att stå still eller ligga ner under kamningen så får han gå. Jag gör mitt bästa för att inte bli tjurig, jaga honom med saxen och hålla fast honom.

Det här har lett till att Varg gärna somnar under kamningen, står helt still utan att bli fasthållen eller ens mutad under klippningen (han har inget klippbord så han är helt fri att få ifrån mig när han vill). Amira njuter nu av sin kamning! Det blir en stund av närhet, massage och pälsen blir kammad, lite som en bonus mer än något annat.

Klor 

Amira blev tidigare paralyserad av skräck när klosaxen kom fram. Hon gömde dig, skakade i kroppen och grät när man klippte hennes klor. Tills jag bestämde mig att såhär ska det inte få vara. Så rädd ska hon inte behöva bli av något vi måste göra, som dyker upp i hennes liv med jämna mellanrum och alltid kommer finnas där. Jag ville inte att hon skulle känna sig så otrygg med mig i den situationen, att hon sprang från mig, gjorde allt för att komma undan.

Jag började testa med alla möjliga metoder, där vi hade gott godis, försökte ombetinga hennes känsla inför klosaxen och så vidare. Utan några större resultat. Tills dagen då jag studerade djurs känsloliv, och då med specialisering mot rädslor. När jag förstod att det största problemet för Amira, det hon fruktade mest, var att ha noll kontroll i situationen. Jag tog i hennes tassar, höll henne mot mig, tvingade henne att vara stilla medan jag gjorde något som hon inte förstod.

Vad kan ge henne kontrollen tillbaka? Det första jag kunde tänka på var att gå ut. Inte sitta i en trång lägenhet och klippa klor, där hon inte kunde komma undan. Vi gick ut, med klosax och en näve köttbullar. Hon fick sitta fast i den längsta spårlina jag hade, 15 meter lång. Jag hittade ett fält, satte mig mitt i på gräset, med klosax och köttbullar och satte fast linans ände vid mig. Hon gick bort från mig i nästan hela linans längd, satte sig med svansen mellan benen och ryggen mot mig. Jag ville vara så tydligt jag kunde med att jag inte ville tvinga henne, inte locka fram henne. Hon hade kontrollen här, hon bestämde hur hon skulle göra.

Efter fem minuter kom hon fram till mig. Helt självmant. Satte sig framför mig och jag fick röra i henne. Hon fick en bit godis för det. Jag fick ta i hennes tass, och hon fick godis för det med. Efter en kvart hade jag fått klippa alla klor på framtassarna. Efter var tredje klo ungefär gick hon ifrån mig, tio meter bort och satt en stund. Samlade mod för att komma tillbaka igen. Och det gjorde hon, varje gång. När hon visade att hon inte ville, fastän jag nästan hade klippt en klo, slutade jag. När hon förstod att jag lyssnade på henne, att hon hade kontrollen där att bestämma, då var hon inte lika rädd längre.

Idag klipper vi klorna utomhus, alltid, året runt. Utomhus har hon mer kontroll, större utrymme för att ta sig undan och känner sig tryggare där. Hon klarar inte av att klippa alla fem tassar på samma omgång, det är fortfarande ångestfyllt så hon behöver pauser. Ibland på några timmar, ibland flera dagar. Sakta men säkert börjar jag kunna klippa fler och fler klor på samma tillfälle. Jag försöker vara så noggrann jag kan med att lyssna på henne, inte hålla fast henne och aldrig tvinga. När hon klarar av att stanna med mig får hon rikligt med godis, för att fortsätta vända obehagskänslan till något mer positivt och trevligt.

 

Klappkontroll 

Något annat vi införde för ett tag sedan var klappkontroll. Jag började ana att Amira inte alltid var bekväm med att bli klappad, även om hon låg nära. Med klappkontroll kunde vi få bättre koll på när hon faktiskt ville bli klappad och när hon ville bli lämnad ifred.

Klappkontroll är superenkelt att göra! När du närmar dig din hund, kolla om hunden tar aktiv kontakt med dig. Testa då att klappa lite på hunden någonstans där den tycker om det, bara kort, sen tar du bort handen lite och pausar. Om hunden tar kontakt, visar var den vill bli klappad, buffar mot din hand eller så, då vet du att hunden vill ha mer! Men om hunden ser undan, flyttar sig lite från dig eller visar sig väldigt ointresserad av din närvaro vill den bli lämnad ifred. Gör det då, även om det verkar så mysigt och du skulle vilja få gosa med din hund en stund.

För hur skulle det vara om du, varje gång du ville få vila en stund, hade någon som kom och satte handen i ditt ansikte, pillade på dig, fastän du egentligen inte vill?

Klappkontroll ledde för oss till en Amira som blev mer kelig, mer tillgiven, mer kontaktsökande både inne och ute. Nu är klappar och gos inte längre något hon behöver stå ut med, det är något behagligt, trevligt och socialt. Hon visar så tydligt när hon vill bli klappad, och har vi bara händer och tid för det får hon alla klappar hon vill ha. Tills hon visar att det räcker och hon vill bli lämnad ifred igen.

Med en hund som alltid älskar klappar och gos brukar det vara omvänd träning man får göra, att någon gång måste man sluta och göra annat istället. Men för hundar med stor kroppslig integritet, som inte är så ”gosiga av sig”, kan det vara en stor fördel att arbeta med klappkontroll!

 

Tillitskontot

Att lyssna på hunden som försöker säga något, skapar tillit och förtroende. Det finns fortfarande situationer där vi måste tvinga Amira till något, som exempelvis hos veterinären (som hon tyvärr behöver besöka regelbundet). Vi försöker där att ge henne så mycket kontroll det går, men ibland behöver vi göra något hon upplever hemskt. Fördelen med att i vardagen, så långt det bara går, arbeta med frivillighet och skapa positiva associationer till duschutrymmet, klosaxen, kamningen, bli klappad och hanterad, är alla insättningar på tillitskontot. Ju större mängd poäng på det kontot, desto mindre blir bakslaget när vi måste tvinga henne till något. Att hon har stor kontroll i olika situationer, gör också henne mer robust i sig själv, för de tillfällen när hon inte får ha kontrollen.

 

”Hjälp mig” 

Bonusen, och det mest värdefulla i allt arbete med frivillig hantering, är att vi fått hundar som börjat kommunicera ett ”hjälp mig”. När något är för svårlöst för dem, när något känns för jobbigt. Amira som tidigare alltid försökt lösa precis allt själv och då gärna med utfall, aggression eller andra stressbeteenden kan nu istället försöka be om hjälp. Alltifrån ”Hjälp, det sitter fast snö mellan tassarna” till ”Hjälp, jag är rädd, skydda mig!”. Jag är stolt över att alla mina hundar springer till mig så snart de blir skrämd eller rådvill än att springa bort från mig. Det säger något om deras tilltro till mig, och min roll som deras beskyddare och vän.

 

Ett ständigt projekt 

Amira är så pass känslig för att förlora kontrollen, uppleva obehag och bli skrämd att minsta lilla felsteg i hennes hantering blir ett bakslag. Det är ett ständigt arbete med henne på ett sätt det inte är med hemmets andra hund. Vi vet att det också alltid kommer vara så för henne, hur mycket vi har på hennes tillitskonto blir hennes rädsla ibland större än tilliten i hanteringen. Det vi får göra är att ständigt bli bättre på att tyda hennes signaler och lyssna på dem, hjälpa henne bli mindre rädd i dessa situationer. Och kanske till och med, som med kamningen, få njuta. För hantering är en så stor del av våra hundars vardag. Jag vill inte att dom ska vara rädda för att få på sig selar, eller bli kammade, tagna på, få hjälp när saker gör ont eller känns jobbigt i kroppen, att dom ska frukta dessa stunder som vi har varje dag i vårt vardagliga liv. Att bara förändra en liten hanteringsdetalj som är återkommande för hunden, kan göra stor skillnad.

 

Tänk på noshörningen 

När jag föreläser om frivillig hantering får jag alltid frågan ”Men hur ska jag då kunna klippa min hund inför en utställning?” eller ”Det kommer ta evigheter att klippa klor, min hund kommer aldrig gå med på det om den får bestämma!”.

Jag svarar alltid ”Tänk på noshörningen.” Djur på zoo är långt ifrån tama och framförallt inte i storlek alltid att kunna tvingas fast utan att det blir djurplågeri av det, och dessutom skapar risker för skador på både djur och människor. Trots att djuren inte är ordentligt tama, kan man skrapa tänder eller verka hovar på en noshörning. Ta blodprov, tvätta av, visitera, undersöka. Om det går att träna en noshörning till att stå still och gapa helt av egen fri vilja, med lite tålamod, förståelse och förstärkning av beteendet man vill se (stanna kvar så får du massa belöningar med jämna mellanrum), går det absolut att träna sin hund till att stå still en stund på ett klippbord. Det kanske tar längre tid (eller så inte) att träna in det med tålamod och genom att ge hunden mycket av kontrollen, ,em i slutänden kan hundens välmående öka, när tvången minskar. Och du får på köpet något av det finaste du kan få från din hund, tillit.

 

Jag hoppas och önskar att du kunnat läsa detta och hittat något litet stoft som kan hjälpa dig och din hund i vardagen. Min mening med att skriva har aldrig varit att ge någon dåligt samvete för vad som gjorts förut, vi lär oss varje dag nya saker om oss själva och vår omvärld! Det bästa jag tror vi kan göra som hundägare, är att våga vara modiga. Våga ge tillbaka lite kontroll till hunden, våga göra annorlunda än man tidigare gjort, bara för att se om det blir lättare, bättre. Då någon säger ”visa vem som bestämmer” behöver vi vara modiga nog för att säga ”min hund behöver någon som lyssnar, inte någon som bestämmer”. För det är så det är. Amira har lärt mig det, mer än någon annan i världen, att vad hundar behöver mest av oss människor, är någon som lyssnar. Vill du läsa nästa avsnitt av Amira, den arga haren, hittar du del 7 Här!