Monthly Archives: november 2018

Amira, den arga haren del 8

Idag kommer jag skriva om mig själv och lärdomar jag fått av livet med Amira. Jag tror det var den framstående djurtränare Ken Ramirez som sa att träna djur handlar inte om att kontrollera djuret, det handlar om att lära känna och kontrollera sig själv. Jag kan inte gör annat än att hålla med! 

 

Livet med hund 

Livet med hund, vilken hund som helst, föreställer jag mig är ungefär som att leva med barn. Det finns ett ansvar man aldrig riktigt kan släppa, det finns alltid någon som är beroende av dig. Dina prioriteringar behöver då och då ses över, för att det ska bli rätt mot hunden och rätt mot dig, och det kan finnas saker som man behöver välja bort som hundägare. Det finns utmaningar i att hela tiden försöka förstå sin hund, hitta rätt sätt att förhålla sig till den, framförallt när vi lever i ett samhälle där hundägaren blir bombarderad av olika åsikter om vad man gör med en hund. Att leva med en hund som kräver extra mycket är helt klart en utmaning, och jag har full förståelse för hundägare som tillslut ger upp och hittar ett nytt hem till sin hund.

Att leva med Amira har helt klart varit en berg- och dalbana. Jag har känt alltifrån hopplöshet till euforisk glädje. Tack vare henne har jag fortbildat mig, plöjt igenom vetenskapsartiklar, tidningar, pratat med duktiga hundtränare över hela världen, lärt mig organisera hundvardagen, gett mig strategier för hur man pratar om de svåra sakerna med att ha hund, och framförallt att privat hantera dem. Jag tänkte jag skulle dela med mig av en del, med förhoppning om att det ger dig lite kraft att fortsätta, strategier att använda för att göra ditt hundägande lite lättare. Framförallt vill jag att du ska veta, att du inte är ensam.

 

Vad gjorde jag fel?

Det här är en återkommande fråga som jag ställer mig själv, gång på gång. Vad gjorde jag fel? Det är en svår fråga, för den behövs ställas ibland, men den får heller inte lägga sådan tyngd på mig att jag inte klarar av att göra rätt och ta till mig av det jag behöver. Det är ack så lätt att genast bli känslosam så fort det handlar om hunden. Hur man än vänder och vrider på det är det svårt att inte se hunden som en del av sin egen identitet, i alla fall är det så för min del. Det kan ibland vara en bra drivkraft, men det sätter käppar i hjulet när jag som hundägare blir så känslosam att jag inte vill se att jag kan göra annorlunda än jag tidigare gjort. Det är också lätt att få så dåligt samvete över sådant jag inte gjort, eller kunnat gjort annorlunda.

Som hundtränare blir  det ibland extra svårt då hunden inte uppfyller samhällets krav på hur en hund ska vara. Jag om någon borde väl kunna fixa det, eller hur? Jag har kunskapen, verktygen, erfarenheten. Det är otroligt lätt att fastna i gropen ”vad gjorde jag för fel?” och allt man gör i den är att gräva sig djupare, eller gå runt i cirklar.

Jag har fått lära mig under årens gång att jag behöver acceptera känslorna men inte låta dem styra när jag ställer mig själv frågan ”Vad gjorde jag fel?”. Det blir lättare då, om jag ser på allt så mekaniskt jag kan. Om Amira gjort ett utfall på promenaden försöker jag att inte slå ner på mig själv, jag analyserar istället. Var vi för nära? Hade hon en stressig dag redan? Skulle jag ha fångat hennes uppmärksamhet tidigare? Eller inte alls genomfört hundmötet? Så länge känslorna får vara där de är, och inte styra svaren blir det väldigt mycket lättare. ”Hon hade en stressig dag, vi skulle egentligen inte genomfört hundmötet alls. Bra, nästa hundmöte undviker vi och när vi kommer hem ska vi ta en stund av massage i sängen för att lugna stresshinken”, istället för ”Nej, gud, min hund vad gör hon, gud så jobbigt, undra vad den andra hundägaren tyckte nu, så pinsamt, jag är ju hundtränare, måste vara en dålig sådan som inte kunde träna min hund till att sluta göra utfall och usch så jobbigt”.

Känna ilska, uttrycka ilska

Jag hör ofta hundägare fråga ”men får jag aldrig bli arg på hunden?”. Visst får du bli arg. Precis som hunden har rätt till sina känslor, har även du det. Men det finns många olika sätt att uttrycka den på, och att ta ut det på hunden är inte till någon hjälp. Jag blir arg på mina hundar emellanåt. Inte ofta, men ibland riktigt fly förbannad till och med. Men jag tar inte ut den ilskan på dem. Som hundägare, framförallt om du lever med en hund som kräver väldigt mycket tid och tålamod, tror jag det är bra att lära sig kontrollera sin ilska, förstå var den kommer ifrån och lägga den där den hör hemma. Inte automatiskt lägga det på hunden.

Ilska fungerar tyvärr så att det släpper lättast om vi får ta ut den på någon annan levande varelse. Håller vi inte koll på ilskan blir det alltså lätt att vi skriker på någon eller ruskar tag i någon som råkar vara i närheten. Av någon anledning tycker vi det är helt i sin ordning att rycka hårt i ett koppel, nypa i nackskinnet eller på annat vis våldföra oss på hunden när vi blir arg. Det är inte okej att göra det mot sin bästa vän, granne, barn eller partner. Varför? Jo för att det räknas som våld. Att kalla det ”korrigering” eller ”uppfostran” när det kommer till hundar (eller andra djur) tar inte bort det faktum att det är våld vi använder.

Amira är en terrier, och på det lättstressad och rädd. Jag har känt ilska och frustration många gånger, men har fått lära mig hitta sätt att inte låta det gå ut över henne. Hon kan exempelvis inte rå för att hon gör utfall när hon blir rädd. Hon kan heller inte rå för att hennes starka jaktinstinkt kickar igång när en katt passerar framför näsan. Att jag blir arg på henne och bestraffar henne gör inte situationen bättre någonstans! Snarare tvärtom. Hon blir otrygg med mig och antingen får jag en hund som kommer konstant vara spänd och redo, fjäskande och nerbruten eller så får jag en hund som vill vara någon annanstans än nära mig. Så vill jag inte ha det!

Jag har fått lära mig ta djupa andetag. Lära mig av situationer som inte fungerade som önskat för att hitta strategier att hantera det på eller undvika dem i framtiden. Om möjligt, att lägga ilskan där den  hör hemma. På situationen som helhet. Ta djupa andetag, göra ilska till handling i form av förändring, göra den till driv att hjälpa Amira må bättre, det är något jag ständigt försöker uppnå.

 

Acceptera 

Det här tror jag är det absolut viktigaste att göra när man lever med en hund som har speciella behov. Acceptera att hunden jag har framför mig, är hunden jag lever med. Vad för idealhund jag än föreställt mig, vilka mål jag än satt upp för oss, behöver jag noggrant se på hunden jag har framför mig. Vad behöver just den hunden? Det var otroligt skönt dagen jag kunde acceptera, och säga det högt för mig själv att Amira var aggressiv. Aggressiv är ett så otroligt laddat ord tyvärr, och det var svårt till en början att säga, att tänka på och framförallt förknippa det med min söta lilla hund. Jag har också fått acceptera att Amira är nervös, lättskrämd, lättstressad och har hälsoproblem. Hur mycket jag än skulle önska att hon var frisk, stadig och trygg i sig själv, lyhörd och följsam etc etc, är det inte vad hon är. Så länge jag inte kan acceptera min hund som den är, kommer jag lägga för högra krav på hunden. Det blir orättvist, för mig och min hund.

Acceptera att bilden samhället har av en hund inte är rimlig, och att hur jag än gör, kommer jag inte kunna göra alla andra människor nöjda. Jag behöver sträcka på ryggen, bestämma mig för hur vi gör för att vår gemensamma vardag ska fungera för att alla ska få må bra och sedan skita i vad andra människor tycker. Acceptera att ibland kommer jag möta människor på promenaderna som tycker att min hund är farlig, dålig eller som har åsikter om mig som hundägare. Att acceptera att det är så är lättare än att försöka uppnå ett mål som inte är möjligt, och att gå runt och be om ursäkt för min hunds existens.

Acceptera att jag som hundägare inte kan förändra allt hos min hund. Hundar är inga lerklumpar som kan formas precis som vi önskar. De är individer, med personligheter. De är olika, och har olika förutsättningar. Jag kan jobba med Amiras rädslor men jag kan aldrig få alla rädslor att försvinna. Jag kan göra henne tryggare, men hon kommer alltid att vara extra sårbar för stress och obehag. Jag kan träna bort utfallen på promenaderna men jag kommer aldrig få henne att älska andra hundar. Jag kan göra mycket för min hund, men inte trolla bort hundens grundläggande personlighet.

Acceptera att det ibland inträffar saker jag inte kan kontrollera. En lösspringande hund på promenaden som skrämmer Amira är sådana situationer som jag hatar innerligt, för jag kan inte göra något åt det. Allt jag kan göra är att acceptera att det blir så ibland. När saker utanför min kontroll inträffar får jag göra det bästa av det och sedan gå vidare.

Sist, men inte minst behöver jag acceptera att jag är människa. Jag kan göra fel ibland i livet med min hund. Träna på fel sätt, hantera en situation på fel sätt. Jag har också bra dagar och dåliga dagar. Jag har perioder när jag lägger ner stor energi och tid på Amiras träning och perioder när jag gör väldigt lite. Livet är inte en konstant rak väg, det är en slingrande stig som går upp och ner och är bred och enkelt lika ofta som den är smal och snårig. Jag har inte förstört något för tid och evighet om jag gör fel ibland.

 

Glöm inte det som fungerar!

Det här har jag under senaste åren lärt mig; att se på och fundera över det som faktiskt fungerar med Amira. Både framsteg vi gjort, saker hon tidigare inte klarade av som hon idag gör utan tvekan. Men också de saker som aldrig varit ett problem. När hunden blir utmanande att leva med, tänker vi så lätt på allt som behöver göras, behöver tränas och förbättras, vi ältar alla gånger det gick fel osv. Det blir ett fasligt stort fokus på hur mycket problem det finns. Givetvis behöver vi fundera på det, om vi ska ta oss framåt och utvecklas. Det går dock att göra, samtidigt som man påminner sig om och gläds över det som fungerar bra. Som är okomplicerat.

Amira har en lång lång lista över egenskaper som kräver mycket av mitt fokus. Men hon har lärt mig att minnas hennes fantastiska sidor också. Hur belönande det är att se henne våga något hon tidigare inte kunde. Hur fantastiskt lätt det är att lära henne nya saker, eftersom hon älskar att jobba och få utmanas i träningen. Hur atletisk och stark hon är. Hur älskad man känner sig när denna lilla dam med sin stora integritet kommer för att söka kontakt. Det finns så mycket med Amira som jag älskar och uppskattar, som ger henne och mig lycka och glädje i livet. Det är lätt att bygga för stora murar av problemen, så att vi inte ser det som är bra, roligt, lätt.

Glöm inte det som fungerar, glöm inte helheten hos din hund och ert samspel. Det har varit en bra läxa att lära sig för mig!

 

Livet är ett maraton 

Vi är vana vid snabba lösningar, snabba svar. Allt ska gå snabbt, vara lätt. Klicka, och sen är det klart. Vi vill ha snabbt internet, snabba sätt att resa på, ha snabba möten, få maten snabbt. Det här påverkar hur vi ser på livet med hund. Hunden ska lära sig snabbt, infinna sig i allt snabbt, snabbt komma över något, snabbt förstå.

Men att leva med hund, att träna med hund är inte ett kortdistanslopp. Livet är ett maraton, det vi inte lyckades med idag, kan vi lyckas med nästa månad kanske. Eller nästa halvår. Det är okej att låta saker ta tid. Det kan till och med vara så att det blir bättre då.

Amira har lärt mig att stanna upp. Ta det lugnare, låta saker ta tid. Att arbeta med hundmöten på en hund med svår social rädsla och stressproblem är inget som blir löst över en vecka. Inte ens över någon månad. Det kanske tar år till och med, innan vi kommit dit vi vill. Med Amira har jag insett att vi aldrig riktigt kommer dit jag först hade tänkt mig. Många av hennes problem handlar om att konstant hantera det och hålla det på en rimlig nivå. Det innebär att vi egentligen aldrig slutar jobba på det, vi gör det bara i större eller mindre mängd beroende på hur livet ser ut.

Livet är ett maratonlopp och istället för att försöka släpa med sig hunden så snabbt som möjligt, har Amira lärt mig att ta en dag i taget och utföra det här loppet tillsammans.

 

Det är okej att bli ledsen 

Jag har tappat räkningen på hur många gånger Amira varit anledningen till att jag bara brutit ihop. Känslan av hopplöshet, eller en slukande oro har funnits till och från under vår tid tillsammans. Gånger när hon varit sådär sjuk att jag inte vet om hon kommer klara det, gånger när vi halkat bakåt tio steg i träningen av någon anledning, gånger när jag känt mig så lite och otillräcklig.

Till en början kände jag sådan skam över det. Men nu för tiden har jag lärt mig att det är okej att vara ledsen. Det är okej att ta en paus, att låta någon annan ta hunden en dag, eller bara strunta i all träning, allt vi skulle göra och bara mysa i soffan. Det är okej att köra bilen till trapphuset för att stuva in hundar, för att sedan köra långt bort där inga andra hundar kan finnas, allt för att slippa de där stressande hundmötena. Det är okej att göra fel och bli ledsen för det, och det är okej att bli ledsen för det hunden gjort.

Jag har lärt mig att hantera ledsenheten genom att prata om det med andra. Det blir lättare att bolla situationen med någon, reda ut den utanför sig själv istället för i sitt eget huvud i ensamhet. Det har hjälpt att hitta andra hundägare som är eller har varit i samma situation, som kan förstå. Det har hjälpt att ta pauser, bara sätta mig ner med min hund och vara tillsammans i lugn och ro. Inga krav.

 

Bemöta andra

Sist av allt vill jag skriva några rader om att bemöta andra. Amira har tvingat mig att fundera över formuleringar, fått mig att arbeta fram olika strategier för hur vi ska bemöta andra människor och hundar. Hon har gjort mig mer förstående, gett mig en större medkänsla för andra överlag. Med Amira har jag fått lära mig hur jag kan förklara hennes beteenden utan att det lägger skuld på henne, och på ett sätt som informerar andra människor utan att jag ber om ursäkt för hennes existens. Hon har hjälpt mig att hjälpa andra som lever med hundar med stora behov. Hur jag bäst kan bemöta en hundägare som är stressad, ledsen och känner hopplöshet inför framtiden.

Hon har lärt mig hur jag bemöter andra hundägare som inte lyssnar! Åh om det ändå kunde vara så att människor visade respekt för varandra. Jag vet inte hur många hundar som släppts fram till Amira för att deras hund är ”så snäll”, fastän jag sagt nej! Hon har lärt mig att säga ifrån mer tydligt, på skarpen. Hon har lärt mig vilka lögner jag kan dra om jag måste för att skydda henne och den andra hunden (att berätta hur min hund har löss eller rävskabb får alla att hastigt ta tillbaka sina hundar). Hon har lärt mig hur jag kan visa respekt gentemot andra hundar på promenaden, och att inte döma andra människor och hundar utifrån ett kort ögonblick.

Amira, en läromästare 

Det är lite av en klyscha att som hundtränare säga ”jag har lärt mig mycket från min hund”, men det är så. Jag har lärt mig enormt mycket av Amira, både om mig själv, min omvärld och som hundtränare. Hon har pushat mig att försöka igen, och igen, hitta nya vägar, förstå mer. Utan henne hade jag nog inte gått de utbildningar jag har idag, jag hade inte haft samma förståelse för hur rädsla fungerar hos djur, eller förstått all vetenskap inom etologi, inlärningstekniker etc.

Jag har mycket att tacka Amira för. Inte en stund ångrar jag att jag får leva med hennes majestät, trots alla prövningar vi gått igenom, och mest troligt kommer gå igenom i framtiden. 

 


Amira, den arga haren del 7

Idag ska skriver jag om olika verktyg vi har för att göra Amira mer trygg i sig själv, få henne att våga mer, ta för sig av livet på ett positivt sätt! Förhoppningsvis kan du hitta mängder av tips som du kan erbjuda hunden/hundarna du delar ditt liv med! 

Liten på jorden

Amira är en liten hund med mycket kraft i kroppen. Tyvärr inte ett lika kraftfullt självförtroende. Nej, hon ser nog sig själv som väldigt liten på denna jord, något jag fullt ut förstår. Hon är liten, i en människas värld där allt är anpassat efter oss som står upprätt på två ben. Vi människor vet vad allt är, varför det är och det finns mycket i det som är fullständigt främmande för en liten hund.

Hon är rädd för saker som händer ovanför hennes huvud. Att skramla med nyckelknippan över henne, att något far över hennes huvud, att man stöter till något på en yta ovanför eller intill henne blir hon rädd. Hon tycker inte om golvet när det blir minsta lilla trångt, och hennes bästa plats i värld är på en möbel, gärna lite högt och på mjukt underlag. Det ska vara mysigt att ligga där, och hon ska kunna ha uppsikt över det mesta.

 

Är det konstigt är det farligt 

Hon har också inställningen att allt som är konstigt, alltså nytt och för henne främmande, så är det farligt. Nya ljud är farliga, tills motsatsen är bevisad. Människor som inte ser ut som människor enligt henne ska göra, eller rör sig underligt, saker som plötsligt dyker upp, hastiga rörelser, saker som låter eller rör sig när de inte ska, allt sådant är farligt i Amiras värld. Hon hanterar det genom att fly eller bli olika grader av arg.

 

Världen är en lekplats!

Det första jag började arbeta på med Amira var hennes ursäktande inställning till nya miljöer. När vi var i en stadsdel hon inte varit i, en skog hon inte sett eller att hem hon inte besökt tidigare blev hon låg, nervöst och spattig. Det var hemskt att se att hon hoppade högt så snart en bildörr stängdes, eller att hon inte vågade gå upp på en trottoarkant som var hög och lite smal. Vår första sommar tillsammans spenderade vi mycket på resande fot. Det var resor som hade planerats innan hon var planerad att komma till mig, och jag bestämde mig för att hon kunde få följa med. Den första resan vid tog var en lång resa på tio dagar genom Sverige tillsammans med min bästa vän. Amira som var höjdrädd, fick följa med oss på första stoppet på resan; Skuleberget. Det var fint väder och vi ville upp till toppen! Amira följde med. De första trapporna turades vi om att bära henne i, vi lyfte henne mellan oss och stöttade henne när hon vågade själv. Då vi kommit upp på toppen hade Amira vuxit flera decimeter i självförtroende! Hon hade klarat hela den branta vägen upp, och vägen ner gick betydligt smidigare. Hon vågade ta många trappor och klippavsatser på egen hand, och de hon inte kunde ta var hon trygg med att vi bar henne nerför.

Resten av den resan fortsatte i ungefär samma stuk. Vi sprang mycket på olika leder, flera mil gjorde vi ifrån oss den veckan. Vi besökte städer, skogar, berg, klättrade, kröp och sprang. Amira var med oss varje litet steg. Världen blev den sommaren en lekplats för Amira

Därefter insåg jag att det här var något vi skulle fortsätta med. Vi började träna parkour, något som helt trollade bort Amira osäkerhet för höjder, underliga platser och stadsmiljöer. Idag går svansen som en liten propeller när vi ber henne balansera på något och hon har utvecklat en balans och kroppskontroll som inte är av denna värld! Hon är stolt, glad och har roligt när vi parkourtränar.

I den här träningen följer vi dessa enkla regler:

  • Hon blir aldrig tvingad till något hon inte vill. Vi har alltid gjort allt på frivillig basis, och hon lockats till något har det inte funnits några krav. Hon har alltid haft oss människor nära, som involverar oss, stöttar och heja på när hon vågar något nytt!
  • Vi tränar det i långsamt tempo, fokuserar på kroppskontroll, följsamhet och fokus på uppgiften framför oss.
  • Innan jag började träna parkour ordentligt gjorde jag henne bekväm i hennes sele, och bekväm med att jag kunde få hålla fast henne i selen, lyfta henne upp och ner från saker, så att det inte skulle kännas obehagligt när jag hjälpte henne i träningen.

Låter det, är det roligt! 

Hon är ljudkänslig på lite olika vis. Framförallt handlar det om skrammel av olika slag (tack och lov är hon inte skotträdd). För att jobba med detta har vi olika leksaker som skramlar och låter! Bland annat har hon en godisboll som skramlar ordentligt när den rullar iväg på golvet. I början var hon rädd och försiktig kring den, men idag rullar hon iväg den där som om hon aldrig varit rädd för den. Hon har också pussel och andra aktiveringsleksaker som kräver att man knuffar eller krafsar på dem, och de låter på olika vis. Hon är alltid skeptisk när jag tar fram en ny leksak, men med stöttning, beröm och belöningar för att hon vågar använda tassar, vågar putta och skjuta på saker kommer hon ofta över det rätt snart!

Vi jobbar lite med ljudlådor. Superlätt att göra hemma och väldigt roligt! Ta en låda (i kartong eller plast), lägg ner saker som skramlar lite. Petflaskor är bra, hundleksaker i plast och annat. Så länge hunden inte kan sticka eller skära sig på det. Lägg ner gott godis i lådan. Eller hundens mat! Låt hunden få böka i lådan och hitta godisar.

När vi tränar med ljud följer vi dessa regler:

  • Amira är alltid den som gör ljudet, aldrig vi människor. Vi puttar inte på saker, vi rör inte i saker så det låter. Vi är bara med och stöttar henne!
  • Börja alltid på lägsta möjliga nivå med lägsta möjliga ljud i början. Med Amira är det viktigt att hon inte blir väldigt skrämd i början för då slutar hon testa mer sedan. Vi börjar på låg nivå och arbetar oss uppåt!
  • Hon får avsluta när hon vill. Vill hon gå från ljudlådan eller leksaken, då får hon göra det. Oftast är det då hon behöver ta en paus för att det krävde så mycket energi att våga göra alla dessa ljud.
  • Vi gör det aldrig på en dag när hon redan är lite stressad, utan börjar först när hon är lugn, avslappnad och redo att bli aktiverad.

 

Riv och slit!

Trots Amiras intensiva motor och trots hennes förmåga att använda tänderna som lösning på saker och ting är hon väldigt försiktig när det kommer till att tugga på saker, riva och slita. Därför har vi jobbat en del med kartonger som hon fritt får riva och slita i hur mycket hon vill!

Vi gömmer godis och mat i kartonger som hon får öppna på olika vis för att få fram godiset. I början använde vi små supertunna kartongen, som kartongen för våra tepåsar eller något liknande. Locket stängdes men är enkelt att riva upp och det fanns riktigt god belöning i kartongen. När hon vågade ta sig an dem flyttade vi oss till svårare kartonger som var hårdare och som vi stängt mer ordentligt. Det här har gjort att hon tar för sig lite mer, vågar ta i, vågar riva och slita. Det syns hur roligt hon tycker det är när hon vågar!

Våra regler för kartongkaos:

  • Kartongen ska inte ha något vasst i sin, som häftklamrar eller liknande.
  • Vi är alltid hemma och med henne så ifall hon behöver hjälp kan vi hjälpa, ifall hon tänker äta upp kartongen kan vi avleda henne.

Uppmuntra bus! 

När jag hör hundägare oja sig över hundarnas olika busstreck brukar jag le och känna en glädje. Hundar som tryggt vågar ta för sig, vågar hitta på egna saker, vågar vara sina egna personer med egna behov är hundar som i regel har det bra. Visst, ibland kan busstreck handla om stress i någon form, men då en väldigt försiktig hund plötsligt vågar göra mer, eller har stunder i livet där de är trygga nog att pröva saker utanför sina egna ramar, då blir jag riktigt glad!

Vi har en inställning till hundar där vi anser att allt ska kvävas i sin linda. Hunden ska vara undergiven, veta sin plats, inte leva ut så mycket för det blir jobbigt då. Och hunden som hoppar i hallen, hunden som letar fram tidningsåtervinningen och strimlar den, hunden som tar ett segervarv på lydnadsplanen är hundar som anses ”olydiga” i många ögon. För mig är det inte en olydig hund, det är en hund som vågar. Varje gång Amira gör något litet busigt här hemma, vågar utforska ett rum helt på egen hand, stjäl något och har det i sängen, är gånger då mitt hjärta känns lättare. Det betyder att hon vågade ta sig utanför sin trygga zon för att göra något nytt och spännande. Det är en dag hon är mindre rädd! Hon får alla slags beröm och belöningar när hon vågar ta för sig, har en positiv inställning till saker, vågar pröva på egen hand.

Amira har kommit långt sen första dagen hon dök upp i mitt liv. Hon vågar långt mycket mer än tidigare, har en mer positiv inställning till livet än hon haft, och med varje liten ny framgång för henne, växer hon ytterligare en millimeter i självförtroende!

Det finns massor av sätt att skapa utmaningar för sin hund som blir roliga! Huvudsaken är att det alltid är frivilligt, alltid roligt och alltid ger hunden en chans att få växa i slutänden! Vill du läsa del 8? Du hittar den Här!